Va?

Jo, det där med dyket? Det blev så klart stressigt. Lätt förvirrat. Inte mycket, men så pass att orutinerade jag inte hann skölja ur barnschampoot ur cyklopen och inte tryckutjämna tillräckligt så efter en kvart var jag lätt yr i bollen av att inte se klart i det grumliga vattnet och högerörat vart inte bekvämt. Det blev till att överge gänget, dra till ytan och snorkla vid dykbåten istället. Lomhörd. Fortfarande lomhörd så här tre dagar senare.

Snorklingen, det var också en syn. Arabiska turister var där och gjorde provdyk. Inte kunde de simma, så instruktören krängde på dem all utrustning, fick dem att luta sig bakåt på nedersta steget på båtstegen och sen bogsera dem ut ett par meter. Få dem under vatten och sen bogsera dem runt en kvart där nere i det grumliga bland lite koraller och fiskar. Jag flöt på ytan och skådade spektaklet. Skönast var en tjej som kom upp på dykbåten och var helt exalterad över upplevelsen. De fick putta upp henne. 'Amazing!', och sen vika sig dubbel över relingen och beklaga sig ljudligt över att båten rörde sig något obekvämt på det stilla vattnet.

Barnen och morföräldrarna hängde på stranden längre bort, där vattnet inte var så lugnt men allt eftersom vinden la sig blev det bättre och tjejerna och jag snorklade längs strandkanten efter lunch. Emelie körde med huvudet över vattnet. 'Man kan ändå inte se nåt', och Filippa och jag fick span på en drös fiskar och hela tre sjögurkor.

Julafton blev på Bon Ton. Med middagen först ute under bar himmel och sen inne för duggregn kom. Sov gjorde vi i ett 120-årigt malayhus. Vaknade gjorde vi till fågelsång och juldagen tillbringade vi i den avlånga blå poolen och på vår veranda med Lovis, Otto, Linda och Ludvig från S/Y Mary.

Annandagen badade vi i ett skönt vattenfall nära linbanan och Emelie passade på att bekräfta att hon faktiskt kan simma på riktigt rakt över fallets lilla bassäng.