Onsdagar är min hemmafrusdag. Blir mycket fixa, men någon gång ibland blir det frukostfika med andra damer. Inte igår. Då blev det knappt frukost.
Filippa hade idrottsdag i Botaniska trädgården. Terränglöpning. På asfalt. Upp för backen, ner för backen och sen i mål fem minueter senare. Föräldrar var där för att heja på, jaga bort aporna, fota vitklädda barn med gula kepsar och hoppas att nån av dem var deras egen.
Filippa studsade fram på sina gasellben, pratade med kompisar, vinkade och köade snällt när hon kom i fatt någon. Var inte änns trött när hon kom i mål. Glad som bara den. Roligt! Tur det, för det har varit många sena kvällar nu när huset haft gäster så jag trodde hettan och sömnbristen skulle klubba henne. Den klubbar mig
Men, jag höll mig på benen med koffein. När första och andraklassarna var färdigsprungna vid halvelva-tiden hoppade jag in i Alzan igen, tog en tur inom CoffeeBean på Burma road beställde en latte dubbel espresso, svalkade mig i iskalla ac:n och ögnade snabbt igenom tidningen för de senaste nyheterna om Sulu-rebellerna i Sabah och sen drog jag till skolan för att se Emelie och hennes klass uppträda på samlingen.
Det handlade om djur, de sjöng sånger om dem, dansade och levererade fraser i micken. Emelie var sist ut med sin replik. Inte alls nöjd med det och tittade irriterat på sin lärare och sa sen den så tyst och fort hon kunde. Hon tyckte det var ytterst orättvist att vara sist, sist i kön. Sist är sämst, det vet man ju.
Men, när jag sen sa vid lunchen på SushiKing att sista repliken, det är den enda publiken kommer ihåg, då tittade hon förvånat på mig med världens största aha-ögon. Sen såg hon mycket nöjd ut och tryckte i sig sushi med ovanligt god aptit och gott humör.
Sista repliken är bästa repliken. Sist är bäst på scen, först när man springer. Om man nu bryr sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar