Sitter här på 25:e våningen och värmer upp mig i de 32 fuktiga graderna efter en veckas äventyr i norra Vietnam. Vi mötte vintern. När vi steg ut på flygplatsen i Hanoi var det dimmigt, grått och bara 18 grader. Emelie tyckte det var underbart skönt. Det var värmerekordet för den veckan. Sen sjönk temperaturen efter hand som vi reste runt.
För reste runt var precis vad vi gjorde, ingen all-inclusive-resort-resa här inte. Vi började med en heldag i Hanoi. På självaste vietnamesiska nyårsafton. Så museer och Ho Chi Min maosuleet var stängda. Till guidens förvåning och Emelies och Martins besvikelse. De två hade gärna sett en död gubbe i glaslåda, men Uncle Ho hade tagit helg. Vi fick se några tempel och superduper gammalt universitet i stället. Och hela Hanoi förbereda sig för Tet. Varannan moppe körde runt med mandarinträd på bönpallen, eller ett persikoträd där bara de rosa blommorna slagit ut. Martin jagade dem vilt med kameran, men kanonbilden ville inte fångas. En syn att aldrig glömma var det i alla fall.
Efter Hanoi åkte vi genom kommunisktgrått, kallt landskap ut till Halong Bay och steg på vårt 'piratskepp' som tog oss ut i den magiska skärgården. Jag var ett enda stort leende trots kylan. Äntligen! Äntligen fick jag se det. Väntat nästan 20 år. Förra gången jag var i Vietnam drog en stor tyfon in och det gick bara inte att åka ut. Men, lite kyla hindrar inte en viking. Eller franska tursiter heller för den delen. Så vi tuffade långsamt ut på stilla vatten och sov en natt på lyxig båt. Gick in i grottor, stora som balsalar och blev rodda in i hemliga vikar. Vi lyckades även klättra upp massa trappor upp på en hög klippa och se panoramat.
Vi lämnade Halong Bay för att åka tillbaka till Hanoi och stiga på nattåget till Sapa. Oj, vad tjejrna hade längtat, och oj, vad läbbigt det var. Nog för att det var lyxkupe men det slamrade och skumpade och var ett lite för maffig äventyr. Även för Martin. Han drog till en muskel i ryggen första dagen i Hanoi och hade svårt att sitta. Vi var inom en tjusig internationell klinik och smällde massa dollars samt fick ett gäng tabletter efter Halong så tågresan och Sapa gick ok. Tja, tågbritsen var ju hjälplöst för kort.
Fast väl i Sapa slog turistmagen till hos Martin så där blev en utmaning till. Och temperaturen sjönk till ett par grader. Vi bylsade på oss alla kläder vi hade och vi vuxna investerade i insmugglade gore tex jackor för kostnad ingenting i pengar men ont i själen. Vad gör man inte för att slippa frysa? Hotellet saknade centralvärme men lyckligtvis hade de värmeslingor i madrasserna så natten i Sapa blev behaglig. Dagarna också, bara man behöll alla kläder på, ute som inne. Vi vandrade runt i dimman längs terasserade risfält i träda. Vi balanserade på de smala stigarna mellan fälten och följde buffelspår. Spanade ankor, grisar, höns coh kycklingar. Gick i klunga med lokalbefolkningen som bara var tvugna att känna på barnens ljusa hår och gick över åar på svajiga hängbroar.
Nattåget tillbaka till Hanoi var en rysare. Tjejerna hade svårt att somna och Martin mådde pyton. Tåget kom fram fem på morgonen och jösses vad jag var glad att vår snälla guide stod och tog emot oss på perrongen och tog oss direkt till hotellet så vi fick sova några timmar till innan vi hade vår sista dag i Vietnam.
Uncle Ho hade fortfarande stängt men vi fick sett Etnologiska musset, tog i tur i cyklorickshaws och se en Water Puppet Show som enligt barnen var allt för kort. Det är bra betyg det.
Och när man sitter här i värmen igen så kan jag konstatera att vår resa i Vietnam också var allt för kort. Gärna mera - när det inte är vinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar