Hello avslut

Varje äventyr har ett slut. Vårt Malaysiaäventyrs slut kom 5 augusti förra året när vi klev in på Skatteverket i Kalmar och blev inskrivna i Sverige igen. Men, bara på pappret för det fortsatte ändå med alla de första som första året hemma gav. Allt det nya och nygamla som vi lärt oss och upplevt. Bara att hitta i stan igen, förstå hur svenska barnkalas går till, klä sig så man inte fryser och veta vad man kan förvänta sig av skolan

Jag har funderat länge på när avslutet skulle komma och sista inlägget skulle kunna skrivas. Det tog väl ett halvår innan vi var återanpassade, vi visste igen hur saker och ting går till och det kändes som vi knappt varit iväg. Tre månader till och Malaysia blev ett rosa minne att prata om. Vi pratade och mindes mycket då. Och behövde inte längre tokplanera och stiga upp kvart i sex för att komma i tid till skolan.

Avslutet kom idag.

Sumathi ringde. Precis efter lunch och jag blev helt knäsvag. Ögonen fylldes av tårar, men rösten höll. Jag blev så glad och jag fick inget vettigt sagt till en av jordens vettigaste människor för taxametern tickade. Hon ringde på sin svärsons mobil och pratade så fort för det gick inte på hennes egen. Hon har försökt att ringa mig så många gånger - och jag inga. Bara ett långt brev med många bilder har jag fått iväg till henne. Och många tankar. Ingen är här att småprata med när jag kommer hem.

Årets brev gick jag och funderade på i helgen.Martin tänkte på henne igår. Så ringer Sumathi! Ville bara ha mamma och pappas adress för att skicka kort. Höra att vi hade det bra. Berätta att hon har det bra. Det var underbart att höra hennes röst och helt plötsligt kändes det som om vi visst ska åka tillbaka och hälsa på Penang, ön en kärleksaffär, dofterna, ljuden, Sumathi och de som vi känner som då finns kvar.

Hittills har vi levt här som om vi vore på två-årskontrakt. Fokuserat, intensivt och med snäv radie. Grilla med klassen en lite för kall vårdag, bestiga Sveriges högsta berg, fira Lucia, cykla till skolan, åka skidor, debutera på skridskor, fiska kräftor, titta på Melodifestivalen och allt annat exotiskt folk gör på dessa breddgrader.

Resa till Asien var bara långt och vi har redan sett 'allt', men med Sumathi i luren kom det nära igen och världarna bands samman. Fast livet där och här var så olika. Malaysiaäventyret är över och vi kommer alltid ha Malaysia.

När ska vi till djungeln igen?

- När ska vi ut i djungeln igen, undrade Emelie i förrgår när vi gick upp för pulkabacken. (Som för övrigt är total succé hos den 6-åriga pulka och snowracer-debutanten som annars klart ogillar alla lager kläder detta nordliga klimat kräver)

- Ja, tänkte mina frusna tår och näsa utan känsel, imorgon! Nu meddetsamma på studs!

Och eftersom inget svar kom från den drömmande mamman så fortsatte Emelie
- Du vet, när vi var ute och byggde koja i djungeln.

- Har vi byggt koja i djungeln?!? undrade jag, helt ställd. I vilken djungel då? På Penang? Menar du hyddan vi bodde i på Raja Ampat? Den byggde vi för sig inte själva, men den var i klass med min barndoms kojbyggen och ett underbart ruckel.

- Nej, kojan vi byggde till sköldpaddan och leoparden.

- Sköldpaddan och leoparden? nu vart jag helt ställd. Vi har inte änns sett en leopard!

- Jag vill kolla till dem, hur de har det under all snön, fortsätter Emelie, där jag går och jag målar upp scenariot framför mig om leoparden som slitit i sönder och ätit upp den fromma sköldpaddan och bara ett tomt skal ligger kvar på kojans lergolv.

- Under snön?!?

- Ja, ute i den djungeln där barnen fick bygga kojor till kottar som vi bestämde vad de skulle vara för djur och så sprang mammorna och papporna och hämtade pinnar och gjorde armövningar.

- Kottar?....Armövningar?....ahhh....du menar när vi var i Ursvik och tränade med StarkUte?

- Ja, den djungeln

Ja, den språkförbistringen som blir mellan en som är uppväxt i Skåne och en som tillbringat halva sitt liv i Malaysia, den blir bra konstig

Jul och traditioner

- Jag vet inte, svarar Emelie på sin lärare Margaretas fråga på hur man firar jul på Öland
- Vet inte? Jomen, visst vet du det

Det är julavslutningsfika på skolan och Emelie, jag och Awuan är sist kvar. Lärarna Margareta och Kim går runt och småstädar och småpratar lite med oss eftersläntare samtidigt. Vi får förklara för Margareta att Emelie faktiskt inte har firat i jul i Sverige de tre senaste åren, hon minns inget av de tre svenska jular hon varit med på och det där med julfirande i tropikerna blir lite annorlunda än Öland eftersom tillgång på råvaror, klimat och alla andra traditioner runt omkring påverkar och skapar nya traditioner så att säga.

- Jaha, ja. Det är ju klart, tyckte Margareta, men oftast brukar man bli mer svensk och mer traditionsbunden när man bor utomlands. Det blev inte vi.

Men i år tog vi igen och fyllde i alla kunskapsluckor om hemlandets jultraditioner. Julkrubba i kapellet, janssons-frestelse, skinka och hela konkarongen. Även om skolan hjälpt till och lärt ut mattraditionerna med jullunch och tomtegröts-mellis.
Så när farmor frågade om flickorna gillade risgrynsgröt så kunde de svara på frågan för de visste vad det var (ingen jättefavorit)

Även tomte slog vi till på. Han var så snygg och jag vart kär direkt, men tjejerna genomskådade honom och påstod att det var pappa. Så, det var sista året vi körde den traditionen. Inte saknad av nån, mer än möjligtvis, jag.

Så, även på Öland ändrar sig traditionerna. Efter omgivingen

Lort-Sverige

Så har vi tvättat ur andra omgången lusmedel ur våra hår. Lort-Sverige!

Går löss hela tiden på skolan och alla fastnar på tjejerna. Det gick i för sig löss mest hela tiden på St Christopher´s också men då duschade de varje dag och var inmarinerade i poolvatten så håren var gröna och inte nåt levande i hårbotten skulle kunna ha överlevt nån längre tid.

Men, här, här är det allt för kallt för kvällsdusch vareviga kväll, mössor på jämt och vem som vill får sitta i våra knä hur länge de vill. Det är bara mysigt och värmade. Inte svettigt och rätt snabbt obekvämt. Så här skuttar lössen mellan våra huvud och vi lägger många pengar på tjusiga lusoljor på Apoteket. Fast denna gång provar jag och Martin huskuren med kokosolja, tigerbalsam och plastpåse på huvudet. Hela huset luktar vicks blå. Bort ska de, de kliande små ofarliga krypen

Lost in Translation

Jag blev helt ställd när jag skulle skriva en liten käck introtext om mig själv till jobbets kundtidning i fredags.

Jag blev redan halvställd första dagen när jag skulle berätta vad jag gjorde på min fritid när jag skulle presentera mig för gruppen. Jag hade liksom glömt att man bjuder en skvätt av sitt privatliv på jobbet i Sverige och jag hade framför allt glömt vilka fritidsaktiviteter jag hade. Jag har varit van vid att folk helst bara vill veta vilken favoriträtt jag har från det lokala köket och möjligtvis var och vad jag åt i helgen. En meningsfull, aktiv fritid intresserar inte tropikerna. Det intresserar svensken

Det där med pool, strand och djungelpromenad var ju passé.

Till den käcka introtexten skulle jag även på en rad summera ihop min fantastiska karriär som jag helt förträngt i mitt tropiska hemmafrus-deltidareliv. Hur sjuttongubbar jag lyckades få ihop en jobbansökan och än ro hem ett jobb på distans från andra sidan jordklotet, det är för mig en gåta. Vad jag kan, förutom ta mig igenom nya, okända situationer var som, det har jag ingen aning om. Helt glömt. Förträngt. Expert på att vara lost in translation.

Det skriver man inte i en kundtidning

Every God is the same God

'Every God is the same God', sa damen blå sari jag satt mittemot i tredjeklass kupén.

Jag var tjugo, blåögd och tågluffade planlöst i Indien, hon var bra mycket äldre med vitt hår i knut och skulle på hinduisk festival i grannstaden. Runt halsen hade hon en lång silverkedja där det hängde en bild på en blå Ganesha som såg ut som en serietidningsfigur. Hon var underbart färgmatchad och visste hur världen hängde ihop.

I alla fall gudavärlden. Det var den dagen jag förstod att olika religioner visst kan leva bredvid varandra, för det är i grund och botten samma. Varianter på samma tema

'You just pick the God that suits your taste', sa damen som om det låg ett menykort framför mig.

Mango

Filippas favorit innan vi flyttade till Malaysia var frusna mangobitar, sådana som man köper färdigt i paket i frysdisken

Första mangon i Malaysia var ingen succee. Mjuk, fin, krämig men inte för mjuk. Perfekt. Direkt från marknaden, skuren i fina kuber, men nej, 'det smakar inte som hemma'. Det ordnade sig i för sig rätt snabbt och honey mango blev en favorit.

Nu är vi där igen. Tillbaka till de färdiga frusna mangokuberna från paket, och ja, de smakar inte heller som hemma.

Glömme-fasen

Nu har jag kommit till glömme-fasen. Glömmer mobil, nycklar, möten, tider och allt sånt smått man alltid har med och bara har koll på. Jag börjar falla på plats och slappna av, helt enkelt. Repeterar inte rutinerna stenhårt några gånger om dagen längre, de sitter. Eller satt, på't med fokus igen. Dock med lite mer sänkta axlar.

Repartrieringskurs

Vi gick repartrieringskurs några veckor efter vi flyttat hem. Flytta tillbaka kan vara kulturkrock det med. Dock alltid i mildare form. Gammalt kan ju aldrig bli helnytt. Jag hade helt klart valt patrieringskurs framför repartriering, fast helst båda.

Men, ena är så mycket bättre än inget. Lite turboinlärning är aldrig fel, så slipper man knåpa ihop alla hjulen själv och göra de flesta skolboksblunders. Det finns så mycket utrymme för upptäckter, fadäser och missar ändå.

Det var en väldigt proffsig och bra re-cap. Reflektion och skönt att höra att vi tacklat det mesta rätt bra, trots nollkoll, och kunnat suga på den goda expatkaramellen, njuta det nya, upptäcka det okända och bara lyxlira.

Det är i för sig rätt uppenbart att det är det som gäller med expatlivet. Det svåra kan vara att hitta dit.

Att släppa Jante, skita i presterar-Luther, släppa blyghet och fördomar. Att inte bli skrämd, ställd och rädd för det okända. Att inte våga eller orka ta sig ut. Att bjuda på sig själv och ha överseende. Tagga ner, hänga på, ta för sig, föreslå, fråga och fixa. Och fråga igen. Känna av, ligga på, vila. Dra sig tillbaka, vara snäll mot sig själv, egoistisk- och så på't igen.  'Put yourself out there', som en föräldrarföreningskollega så klockrent beskrev det.

Den stora lärdomen från repartrieringsdagen, det är att göra exakt samma sak som när vi flyttade iväg. Exakt. Tänka och planera likadant. Vad vill vi få ut av vårt nya spännande liv i Sverige? Tänk begränsad tid, precis som när man har med kontrakt i ett annat land. Vad vill vi med det här äventyret? Vad vill vi se, vad vill vi göra?

'Put yourself out there' + Enjoy life = Silverdalsäventyrsblogg?

Det där med ålder

Svenskarna ser så unga ut. Klär sig ungdomligt, poppigt och väldans trendigt. Även gamlingar. De liksom älgar fram längs gatan. Med spenstiga steg. Full fart. Och när de vänder sig om blir man helt paff när man ser alla rynkor. Jösses, det huvudet måste vara minst hundra år! Sen ler de (inte så ofta kanske) och världens colgateleende kommer fram. Blixtrande vitt och jag är helt förvirrad. Gammal är ung, eller ung är gammal?

Vad har hänt?

Vad har hänt? Har hela Sverige gått och blivit laktosintolerant på tre år?

Nu har det hänt två gånger att jag råkat köpa hem laktosfria mjölkprodukter av misstag. Grekiska yoghurten har förrädiska förpackningar. Man får läsa det finstilta för att se om den är normal eller inte.

Det finns ju hyllmetrar med laktosfritt! Det finns i för sig hyll-kilometrar  med mjölkprodukter. Jag baxnar av utbudet. Förpackningarna ser inte ut som för tre år sen och det finns, om än, ännu mer att välja på. Mitt i den där mjölkdjungeln så ska man försöka hitta ekologiska alternativ.

Det tar timmar igen att ta sig igenom en mataffär. Titta, känna, vrida, vända, läsa och sen välja. Bara för att upptäcka att tre hyllor bort står en likadan produkt, bara lite billigare och lite ekologiskare. Sätta tillbaka och välja om. På Penang hade de i alla fall vett nog att ha samma varor samlade.

Och här hjälper det inte att stå och se ut som en förvirrad viting. Alla andra är ju också vitingar.

Avslag

Avslag på ännu ett bensinkort. Mobilabonnemang utom kontantkort kan vi glömma. Vi är inte kreditvärdiga. För liten deklarerad inkomst. Rika fattiglappar som snart betalar skatt igen. Den tjugofemte smäller det. Första lönen som nysvenska.

Första snön

Idag kom så första snön. Snöblandat och slaskigt men på vissa ställen var det florsockrat på fälten när jag körde till jobbet. Tjusigt mot de röda och gula bladen. Och förtvivlad vackert mot blå sjö och kala branta granitklippor.

Men, kallt är det. Kallt så att nästippen frystorkar och ramlar av. Mössa och vantar stänger till utsticken, men näsan hur får man den varm? Min värmeanläggning har helt enkelt lagt av. Kan inte bli varm ut i tår, fingrar och nästipp längre, men kan bara bli svettig väldans snabbt.

Hoppas det blir fuktigt i luften med snö som smält och dimma som rullar in. För min näsa håller på att förgås i detta torra kalla klimat. Snorig och täppt i snart två månader utan att varit förkyld. Mini-mini näsblod ibland på det. Slemhinnorna hinner inte med, eller så överproducerar de.

Torrt skinn har i alla fall gått över. Chockmetoden med en vecka på Komodo torkade ut våra skinn så vi såg ut som Komodoöldlorna själva och köpte den dyraste fetaste hudkräm vi kunde hitta när vi väl kom till KLIA. Det tog slut nu lagom till att huden vant sig.

Kroppen håller på att svänga in och hitta tillbaka till gamla vanor. Jag köper vinterkläder, sockar, tjocka tröjor och tittar undrandes på alla tunna blusar som hänger och trängs i den lilla, lilla garderoben. Strumpor som legat tre år i förråd går av på mitten när jag tar på dem. Byxor är för stora och har helt fel snitt. Mössor har tappat spänsten och vantar förlorat sin partner. Ylletröjorna måste jag ha slängt.

Eländes, elände. Jag som inte gillar shopping. Men, jag är så glad för att vara tillbaka i internet-shoppingens värld. Det hjälper i eländet. Fem minuter söndagkväll klockan elva och man har införskaffat en vinterjacka som kan värma mig i minst ett årtionde. Fem dagar senare står en kartong på baksidan och idag kunde jag inviga den i snöslasket imorse.

Tjejerna provade exalterat sina nya stora bylsiga vinterjackor i bara pyjamas igår kväll. Oj, så tungt det var på axlarna! Svårt att röra sig! Så mysigt och gosa in sig! Ja, kommentarerna var många. Fascinerande titta ner och kunde inte se sina tår. Svårt att stänga dragkedjan var det för armarna nådde inte runt. Dragkedjor överlag har varit svårt. Fyra knappar på skoluniformen och kardborreband på skolskorna ger inga färdigheter som behövs på dessa breddgrader.

Var rätt nöjd i min mysiga jacka jag också tills jag såg Lone Pines bild från Batu Ferringhi på Facebook. Sand, kokosnöt och bara fötter.....

Blodpudding

-'Men hur ser egentligen blodpudding ut?', undrade Emelie och kom ner för trappan för att kolla in vad pappan stod och stekte på spisen till kvällens middag.

Vi jobbar in oss i den svenska matkulturen. Har lite att ta igen efter någa år med favoriterna tom yam, wan tan mee, dim sum och char keoy teow. Än så länge har vi hunnit avverka ärtsoppa och kvällens blodpudding. Båda fick väl godkänt, det svenska köket tar sig bra i den internationella konkurrensen.

Bil och bestick

Jag har kört på vänster sida två gånger sen vi kommit hem. Inte en sommar innan har jag gjort det. Men, nu har det hänt. Jag slappnar väl helt enkelt av och känner att jag har koll på läget, eller så är det den magiska tre årsgränsen när man blir mer sitt nya land än sitt gamla.

Vi glömmer betala parkeringsbiljett (som för övrigt har fått ett nytt system där man checkar in med sitt kreditkort och sen checkar ut. Man behöver inte fundera ut på hur länge man ska stå där eller ha fickan full med guldpengar. Mycket smidigt och läbbigt) och vi dukar inte av efter oss på brickrestauranger.

Vi bara går. Så där som de gjorde på Ikea i Kuala Lumpor när vi var där ett halvår in i vårt malaysiaäventyr. De gick från disken fast det stod artiga skyltar om att på Ikea hjälps vi åt. Vi förfasades och nu gör vi samma sak. Förlåt.

Till lunchen idag åt jag med gaffel och sked igen, av bara farten. Nej, kniv och gaffel ska det vara här i Norden. Vi har övat barnen på svenskt bordsskick och ändå falller vi gammelsvenskar dit mest. De har inga större problem, mer än att de äter med fingrarna titt som tätt som alla andra barn i deras ålder, står upp och äter helt plötsigt och torkar munnen med baksidan av handen. Vi förfasas och styr dem rätt.

Vi måste ju passa in och inte behöva ursäkta oss om att vi bott i Malaysia. Det börjar bli tjatigt. Blaja på om vårt gamla Malaysia, vi har tröttnat på oss själva och ärligt, folk är inte så intresserade. Är de intresserde har de oftast samma bagage, och det är ju trevligt. Fast ointressant. Vi behöver ju få veta hur det funkat här. Hur ska vi göra med de snart stundande barnkalasen?

Snuva

Våra barn kan tydligen inte snyta sig! De var inte mycket sjuka på Penang, men nog var de snuviga. Verkar som behovet att snyta sig aldrig blev aktuellt i den fuktiga varma tropikluften.
Och nu har första höstsnuvan slagit till. Jag ber dem blåsa ut i näsduken, men nej 'det är ju äckligt!'.

Ungefär samma sak de säger när de går på toa; smeta runt med papper när man bara kan ta handduschen bredvid och duscha rent utan att behöva röra? Svenskar är äckliga. Och, jag är beredd att hålla med. Sitter och kollar rörkopplingen när jag är på dass. Allt för att se var jag kan koppla in slangen. Om det finns att köpa på dessa breddgrader. Blir nog en tur till en badrumsaffär snart. När snuvan har lagt sig eller de lärt sig konsten att snyta näsan. Vi kan ju inte gå på stan med hängade snor.

Konstiga namn och alla ser likadana ut

Flickorna började skolan för två veckor sen. Succe direkt! Redan första dagen tvingade de oss att skriva in dem på fritis, trots att vi båda är hemma. Emelie grät när vi hämtade klockan fyra andra dagen på fritis. Hon ville inte gå hem. Filippa har redan varit på ett bowlingkalas och ett övernattningskalas, klämt två lekdejter och nästa vecka gör även Emelie debut med att ta hem en kompis. De är ändå alla nya i förskoleklassen. Nya, tysta, blyga, lite vilsna och väldigt förväntansfulla.

Emelie tycker de heter så roliga namn i klassen, och de är svåra att lära sig. Men, Greta var lätt att komma ihåg så henne vill hon leka med. Men, det är roligt vissa barn heter samma namn som månader och andra som blommor och en lärare heter som ett ämne. 'Ha, ha man kan ju inte heta matte!'. Knasigt när man är van vid Harrison, Yan Keat och Bevina.

Jag tycker det är svårt att hitta mina barn på skolgården när jag kommer där vid fyratiden. De ser alla likadana ut, med långt ljust hår. Jag kan för mitt liv inte heller komma ihåg vad mina barn satte på sig för kläder på morgonen. Jag har inte behövt det på tre år. De hade ju alla samma skoluniform. Där letade jag bara bland den handfull av ljushåriga barn det fanns på skolan. Nu har jag en hundra lintottar att sortera emellan. Alla med olika kläder.

Det där med att hämta halvsex kanske inte är så fel. Då är det inte så många barn kvar att leta bland.

Böneflaggor på telefonledningen

'Titta de har hängt böneflaggor på telefonledningarna!' och 'Hör du sågen? Jag tror baske mig de offrar ett träd till guden idag'

Det är exotiskt att cykla runt Edsviken. Eller var det Laos, Vietnam eller Bali? Var är vi? Här är förtvivlat vackert. Blankt, glittrande vatten och alldeles tyst på när som gruset under hjulen.

Vi kommer förbi ett litet kapell med vildvuxen trädgård. Några få är ute och går denna soliga vardagsförmiddag. Ingen säger hej. Vid varje sväng finns det en skylt om cykelvägen in till stan. Det avslöjar, det måste vara Sverige.

Saknar Penang

Vuxna delen av familjen saknar Penang. Barndelen inte ett skvatt. De kan cykla till skolan, ja faktiskt cykla precis som de vill i hela området. De har en studsmatta på allmänningen och en drös lekplatser runt omkring som de får gå till allldeles själv. Kompisar ringer på dörren (en hittills) och de kan gå själva till den lilla affären på torget här runt hörnet. Jämfört med LOOC så är det friheten själv.

Vi andra saknar friheten att skita i att laga kvällsmat och dra till en hawker och få en god middag snabbt för inga pengar alls. Vi saknar boot camp, fast vi håller der under kontroll med att köra det på fotbollsfältet varannan dag och springa i skogen och sniffa den goda tallbarrsdoften. Gärna mitt på dagen, bara för man kan utan att få solsting och värmeslag (och för att vi är lediga) Vi saknar värmen i luften sent på kvällen och vi saknar leende och folk som säger godmorgon när man går förbi på vägen till marknaden. Vi saknar myllret, dofterna och att det aldrig är tyst. Vi saknar att ha koll på hur det funkar.

Obama var i stan

Obama kom till stan samma dag vi skulle på möte med banken. Vi tar cykeln in, tänkte vi slukt. Vi spärrar av hela stan tänkte polisen ännu slugare.

Men, på tredjeförsöket överlistade vi dem och hittade in via gigantkorsningen vid Norrtull. Trekvart försenade redde vi ut bankärenden. Vi hoppas Reinfeldt och Obama redde ut sitt, för folk i trafiken var milt sagt asförbannade.

Ohämmat, europeiskt skälldes poliskonstaplarna ut. Det är jobbigt för blodtrycket att vara europe. Inte-tappa-ansiktet-regeln har klara hälsofördelar, och gör dagen i det stora hela mer angenäm.

En fördel med poliser och avspärrning, i alla fall, var att vi inte behövde inte låsa cyklarna. Norrmalmstorg var fyllt med polisbilar.