Expatlivet är inte ett liv i jämställdhet. Det är feministernas mardröm. I alla fall om det är mannens namn som står på kontraktet. Att dela lika i hemmet funkar inte alls. Den utskickade ska jobba så mycket som möjligt, gärna mer. Gå tidigt för att hämta barn finns inte. Vab, vad är det? Är det kvinnans jobb som gjort flytten så borde omvänt feministerna jubla. Expaten själv jublar inte.
Hur skoj är det att pussa hejdå på sovande barn på morgonen och hej på sovande barn på kvällen? Knappt sätta sin fot på skola och dagis? Inte höra om dagen, läsa läxor, hänga vi poolen i eftermiddagssolen? Vara på simlektion, piano och balett? Höra skratten och tjuvkika på lekarna med kompisar från halva världen?
Det är ett väldigt ojämlikt, orättvist liv på många sätt. Fast, fördelar finns också. Det är faktiskt väldigt bra att den ena tar hand om hemmet och den andra jobbet. Vi slipper att sitta där med våra kalendrar och pussla. Vi slipper argumentera för vem som har viktigast på jobbet när vattenkopperna frodas som bäst. Vi slipper använda helgen till att handla, tvätta, städa och klippa gräsmattan. Vi slipper vika tvätt när barnen har lagt sig. Vi slipper minutiöst planera våra motionspass.
I stället sitter vi i soffan på kvällen, kollar tv eller dator och pratar om lite ditt och datt. Ingen inplanerad egentid, vuxentid och tidtid här inte. Vi hinner ha det trevligt helt enkelt, i lugn och ro, helt av sig självt. Vi vuxna får tid för varandra och hela familjen får helgen exklusivt tillsammans. Ojämställt, bekvämt och harmoniskt. Det bäddar för ett långt och lyckligt liv. Och, det är väl det som är meningen. Feminist eller inte.
onsdag 7 september 2011
tisdag 6 september 2011
Om att frigöra tid
Jag läste Culture Chock Myanmar när vi var i Burma. Det är alltid bra att få lite koll på seder och bruk så man inte klappar nån på huvudet, kramar en munk eller andra fadäser. Där fanns en skön anekdot i boken som gör att jag tycker att burmeserna är världens smartaste människor.
På 60-talet kom en argonom från Australien och hjälpte ett gäng bönder att förbättra sina risodlingar. De lyckades fördubbla skörden på samma areal. När argonomen sen kom tillbaka några år senare för att se hur det hade gått så upptäckte personen något förvånat att skörden inte längre var dubbelt så stor. Skörden var lika stor som innan förbättringarna, men visade sig bara halva arealen odlades! Men, varför undrade argonomen? Jo, se, de fick fortfarande så mycket ris som de behövde men nu mot halva arbetsinsatsen. De var helnöjda, för de hade frigjort mer tid. Tid till att sitta under palmen och filosofera.
Handen på hjärtat, vad gör vi när vi frigör tid? Inte sätter vi oss under palmen och andas inte.
På 60-talet kom en argonom från Australien och hjälpte ett gäng bönder att förbättra sina risodlingar. De lyckades fördubbla skörden på samma areal. När argonomen sen kom tillbaka några år senare för att se hur det hade gått så upptäckte personen något förvånat att skörden inte längre var dubbelt så stor. Skörden var lika stor som innan förbättringarna, men visade sig bara halva arealen odlades! Men, varför undrade argonomen? Jo, se, de fick fortfarande så mycket ris som de behövde men nu mot halva arbetsinsatsen. De var helnöjda, för de hade frigjort mer tid. Tid till att sitta under palmen och filosofera.
Handen på hjärtat, vad gör vi när vi frigör tid? Inte sätter vi oss under palmen och andas inte.
söndag 4 september 2011
Sista gigget
Sista gigget som hemmafru, i morgon börjar jag jobba igen. Ok, jag säger inte upp mig helt från hemmafrusjobbet. Jag behåller en 50%, eller så där, så Martin inte behöver gå runt med hål i byxbaken, jag missa coffee mornings och skratta med barnen.
lördag 3 september 2011
Knäckebröd
Knäckebröd är en bristvara på Penang. Ibland har det funnits några paket delikatessknäcke, det där vita som smakar kartong, på kexhyllan i Coldstorage. Men, kors i krösamoset, vad såg inte mitt öga i går? Wasa Original, eller vanligt hederligt Husman som det heter på svenska! Tjoho, snabbt ner ned med de två paket som fanns där i min kundvagn.
Lyckan är på topp vid frukostbordet även om vi nu glömde köpa med oss Kalles kaviar från Sverige. En hederlig knäckemacka med jordnötssmör och ättiksgurka från Ikea funkar också fint fint om man är en gillare av cross over.
Lyckan är på topp vid frukostbordet även om vi nu glömde köpa med oss Kalles kaviar från Sverige. En hederlig knäckemacka med jordnötssmör och ättiksgurka från Ikea funkar också fint fint om man är en gillare av cross over.
Templed out
Så är vi tillbaka i verkligheten. Veckan i Myanmar(Burma) var oändligt lång, det känns som vi var där i en evighet, på ett positivt sett. Vi har sett hur mycket tempel, Buddhor, guld och diamanter som helst. Så vi tiger. Templed out!
Vi har rest i tiden och sett oxar dra plogen, kvinnor bära stora korgar på huvudet och barn springa barfota till skolan i sina skoluniformer av grön sarong och vit blus eller skjorta. Vi har varit bortkopplade från omvärlden utan fungerande mobil eftersom roaming inte finns och bara sporadiska internetuppkopplingar till vissa utvalda hemsidor. Min blogg var blockad. Strömavbrott. Kontantbetalning var det enda som funkade, plastkorten gjorde ingen nytta, bara kyat gällde. Eller alldra helst släta, nya, ovikta dollarsedlar.
Vi har mötts av leende, glada och nyfikna människor. Flickorna var inte riktigt lika glada över uppmärksamheten. De tröttnade på den för ett bra tag sen redan här hemma i Malaysia. Klappar och snälla nyp klarar de sig utan. Vi blev runtguidade av trevliga guider som inte försökte kränga massa saker på oss utan bara ville att vi skulle få en så bra upplevelse som möjligt.
Vi tog helt enkelt ett färdigt paket med guide för hela veckan. Vi sa vad vi ville se och de fixade allt till oss. Flyg till Bagan, hotell, tog oss till bra resatauranger och all sight seeing. Vi insåg nämligen redan när vi började planera resan för några månader sen att här fixar vi inte 'independent travel', inte med två små barn och en vecka på oss. Vi kunde inte änns boka en inrikesresa på internet. Men, detta paket var lysande. Vi bara åkte med och proppade hjärnan full av intryck och kameran full av bilder.
Burma gav mersmak. Det var så mycket bättre än vad vi trodde. Maten var godare, luften renare, tystnaden tystare, människor öppnare och upplevelserna större. Vi matade fiskar i en damm för bättre karma, vi klättrade upp på tempel i Bagan, vi fick marknaden att avstanna och stirra efter två blonda barn, vi såg en volleyboll-match på torget i en by, vi hjälpte oxen dra runt jordnötsoljepressen, vi åkte häst och vagn, vi såg vita elefanter och diamantern glimma hundra meter upp i luften på Swedagon paragoda. Vi har lärt oss Buddhas åtta steg och sett ett folk leva en vardag full av religion och vidskeplighet. Vi har rest färdigt på ett bra tag, överfulla av intryck. Dags att smälta.
Vi har rest i tiden och sett oxar dra plogen, kvinnor bära stora korgar på huvudet och barn springa barfota till skolan i sina skoluniformer av grön sarong och vit blus eller skjorta. Vi har varit bortkopplade från omvärlden utan fungerande mobil eftersom roaming inte finns och bara sporadiska internetuppkopplingar till vissa utvalda hemsidor. Min blogg var blockad. Strömavbrott. Kontantbetalning var det enda som funkade, plastkorten gjorde ingen nytta, bara kyat gällde. Eller alldra helst släta, nya, ovikta dollarsedlar.
Vi har mötts av leende, glada och nyfikna människor. Flickorna var inte riktigt lika glada över uppmärksamheten. De tröttnade på den för ett bra tag sen redan här hemma i Malaysia. Klappar och snälla nyp klarar de sig utan. Vi blev runtguidade av trevliga guider som inte försökte kränga massa saker på oss utan bara ville att vi skulle få en så bra upplevelse som möjligt.
Vi tog helt enkelt ett färdigt paket med guide för hela veckan. Vi sa vad vi ville se och de fixade allt till oss. Flyg till Bagan, hotell, tog oss till bra resatauranger och all sight seeing. Vi insåg nämligen redan när vi började planera resan för några månader sen att här fixar vi inte 'independent travel', inte med två små barn och en vecka på oss. Vi kunde inte änns boka en inrikesresa på internet. Men, detta paket var lysande. Vi bara åkte med och proppade hjärnan full av intryck och kameran full av bilder.
Burma gav mersmak. Det var så mycket bättre än vad vi trodde. Maten var godare, luften renare, tystnaden tystare, människor öppnare och upplevelserna större. Vi matade fiskar i en damm för bättre karma, vi klättrade upp på tempel i Bagan, vi fick marknaden att avstanna och stirra efter två blonda barn, vi såg en volleyboll-match på torget i en by, vi hjälpte oxen dra runt jordnötsoljepressen, vi åkte häst och vagn, vi såg vita elefanter och diamantern glimma hundra meter upp i luften på Swedagon paragoda. Vi har lärt oss Buddhas åtta steg och sett ett folk leva en vardag full av religion och vidskeplighet. Vi har rest färdigt på ett bra tag, överfulla av intryck. Dags att smälta.
torsdag 25 augusti 2011
Torsdag
Torsdag och total bloggtorka. Här har vi haft lite feber och softat så mycket det gått för att inte riskera den spännande resan till Burma. Imorgon kl 5 ringer väckarklockan så härmed är det tvärslut på varjedagbloggande. Punkt
onsdag 24 augusti 2011
Onsdag
Oj, jag har visst satt en ny standard på mitt bloggande: skriva varje dag. Och idag har det inte hänt så litet att det knappt är bloggvärt.
Filippa hade Tabea på besök nästan hela dagen. Jag fick inte packat resväskan till Burma för antingen pysslade jag och Emelie eller så blev jag bjuden på lek-fika i tjejernas rum, vi hade en fem minuters Lantern Festival, vips var det lunch och sen bad i poolen, vips var det fika och sen kom Ines, Tabeas mamma. Vi pratade bort en massa tid nere i lobbyn där tjejerna susade omkring på sina sparkcyklar- Sen åkte vi upp igen och tjejerna bänkade sig framför Cars 2 tills Emelie beklagade sig att filmen var bara alltför lång. Då gick vi till Gurney Plaza, fixade mer dollars hos skumrakskillen och så gjorde vissa av oss sandart.
Andra ringde hyresvärden och beklagade sig över att tvättmaskinen läcker från avloppsröret igen så nu får han sluta tejpa och kommma hit med ett nytt rör, men han kan lämna rörmockaren hemma för avloppet i vasken har slutat läcka. Rörguden ger, rörguden tar.
Sen blev vi lata och käkade kvällsmat på Gyllene Måsen, gick via lekplatsen hem och kom nästan hem innan det började regna. Martin fick käka våra lunchrester och nu, nu ska jag Burma-packa.
Filippa hade Tabea på besök nästan hela dagen. Jag fick inte packat resväskan till Burma för antingen pysslade jag och Emelie eller så blev jag bjuden på lek-fika i tjejernas rum, vi hade en fem minuters Lantern Festival, vips var det lunch och sen bad i poolen, vips var det fika och sen kom Ines, Tabeas mamma. Vi pratade bort en massa tid nere i lobbyn där tjejerna susade omkring på sina sparkcyklar- Sen åkte vi upp igen och tjejerna bänkade sig framför Cars 2 tills Emelie beklagade sig att filmen var bara alltför lång. Då gick vi till Gurney Plaza, fixade mer dollars hos skumrakskillen och så gjorde vissa av oss sandart.
Andra ringde hyresvärden och beklagade sig över att tvättmaskinen läcker från avloppsröret igen så nu får han sluta tejpa och kommma hit med ett nytt rör, men han kan lämna rörmockaren hemma för avloppet i vasken har slutat läcka. Rörguden ger, rörguden tar.
Sen blev vi lata och käkade kvällsmat på Gyllene Måsen, gick via lekplatsen hem och kom nästan hem innan det började regna. Martin fick käka våra lunchrester och nu, nu ska jag Burma-packa.
tisdag 23 augusti 2011
Tisdag
Yeha! Jag fixade ett bankkonto på CIMB. Första försöket. Nu har jag ett litet plastkort jag kan använda i deras ATM maskiner, det är bara lönen som fattas. Vi lyckades även fixa gula gympatröjor på St Christopher's, lite dollars och sen fick det bli lunch på Chili's. Madam Ooi och skoluniform fick vänta för sen drog vi till Barlovs på Gurney Beach, lekte och fikade tills papporna kom. De överraskade oss alla och kom tidigt så vi hann med både middag på Capitan's och kaffe med havsutsikt på Coffeebean. Är fortfarande proppmätt av butter chicken, cheese nan, kurma, ris och färsk limejos. Puh!
måndag 22 augusti 2011
Måndag
Lov igen för Taska Nania-barnen så vi hade Emma och Vildana över halva dagen. Vi höll oss i var sin del av lägenheten. Jag och Vildana med varsin kaffekopp i köket och tjejerna med varsin Barbie i lekrummet. Fast precis innan lunch hade de flyttat ut i vardagsrummet, byggt små kojor och blivit hundar och katter.
Eftermiddagen blev lite seg, vi fick vänta och vänta på Mr Wong. Kunde inte gå ut eftersom min mobil har blivit totalt opålitlig efter sin hjärnskakning så det blev den fasta som fick sköta kommunikationen med Autobinee bilservice.
Vårt eftermiddagsuppdrag var annars att gå till CIMB bank och fixa ett lönekonto till mig men vi kom en halvtimme försent så det blir nytt försök imorgon förmiddag. Då lär väl det visa sig att just detta kontor inte har den servicen, men nu ska vi inte vara syniska... Nu gäller det att fixa ett konto i CIMB och ingen annan bank för denna bank är jobbets lönebank. I Sverige får vi bank efter bolån, här efter lön. Så är det bara. (och så har vi även lärt oss i dag att bank inte växlar pengar, det gör växlingskontor. Så vi får bära vår påse med ringghits till skumraskkillen i hörnet på Gurney Plaza och fixa våra livsnödvändiga dollars till Burmaresan. Lägga upp plastkortet på disken i sin bank funkar inte. Det är lite för praktiskt och så skulle skumraskkillen vara utan jobb)
Vem vet vi kanske även lyckas klämma in ett besök hos Madame Ooi och köpa nya skoluniformer. Försäkerhets skull provade vi förra läsårets ikväll och den funkar att använda nån månad till. Lite tight i midjan, lite kort blus och skort men det går. Skolan måste vi inom och lyckas köpa gul sporttröja hos för det behöver Filippa redan första veckan. Hon ska tillhöra Yellow House nu när hon börjar ettan.
Klasserna är indelade i fyra hus som har var sin färg och de samlar poäng under året på typ uppförande och sånt och det hus soma har mest poäng vinner. Kan ha gler orsaker än så, men det är mer än vad jag vet. Men, vad jag vet är att jag kommer veta mer om det när jullovet kommer.
Eftermiddagen blev lite seg, vi fick vänta och vänta på Mr Wong. Kunde inte gå ut eftersom min mobil har blivit totalt opålitlig efter sin hjärnskakning så det blev den fasta som fick sköta kommunikationen med Autobinee bilservice.
Vårt eftermiddagsuppdrag var annars att gå till CIMB bank och fixa ett lönekonto till mig men vi kom en halvtimme försent så det blir nytt försök imorgon förmiddag. Då lär väl det visa sig att just detta kontor inte har den servicen, men nu ska vi inte vara syniska... Nu gäller det att fixa ett konto i CIMB och ingen annan bank för denna bank är jobbets lönebank. I Sverige får vi bank efter bolån, här efter lön. Så är det bara. (och så har vi även lärt oss i dag att bank inte växlar pengar, det gör växlingskontor. Så vi får bära vår påse med ringghits till skumraskkillen i hörnet på Gurney Plaza och fixa våra livsnödvändiga dollars till Burmaresan. Lägga upp plastkortet på disken i sin bank funkar inte. Det är lite för praktiskt och så skulle skumraskkillen vara utan jobb)
Vem vet vi kanske även lyckas klämma in ett besök hos Madame Ooi och köpa nya skoluniformer. Försäkerhets skull provade vi förra läsårets ikväll och den funkar att använda nån månad till. Lite tight i midjan, lite kort blus och skort men det går. Skolan måste vi inom och lyckas köpa gul sporttröja hos för det behöver Filippa redan första veckan. Hon ska tillhöra Yellow House nu när hon börjar ettan.
Klasserna är indelade i fyra hus som har var sin färg och de samlar poäng under året på typ uppförande och sånt och det hus soma har mest poäng vinner. Kan ha gler orsaker än så, men det är mer än vad jag vet. Men, vad jag vet är att jag kommer veta mer om det när jullovet kommer.
lördag 20 augusti 2011
Söndag
Hallå bygget! Det är söndag idag. Söndag! Då är ni lediga och brummar inte med era maskiner! Jag ser er allt, lyftkranen som lyfter upp palmer till den jättelika poolen på fjärde våningen. Och, du killen som kör den där eländigt högljudda bilande maskinen jag ser dig från köksbalkongen. Sluta, nu, genast! (Och Atlas Copco utveckla en tyst en!) Vi ska ha poolhäng med Barlovs och helga vilodagen. Helga ni med.
Nära ögat
Det var nära ögat att jag hade blivit tvungen att gå och shoppa en ny mobiltelefon idag. Igår kom det nämligen en sån där frontvind infarande genom lägenheten. Alla dörrar står ju för det mesta öppna så man får skön svalka av vinden. AC-svalka är inte skönt. Lugna vindpustar och fläkt är bäst. Riktigt skönt. Framför allt när man är riktigt varm. Fast det är jag inte nu, för just nu är klimatet löjligt skönt. En såndär 28 grader, molnigt och lite vind. Man blir inte kall, man blir inte svettig, bara skönt.
Lite kylande regn håller också temperaturen i skack och det var just ett sånt litet regn som tryckte in vinden genom tvättstugedörren och tog ett rejält svep runt köket och runt en liten hylla där bla min mobil låg på laddning. Min mobil är rätt tung, men den tjongade i klinkergolvet tillsammans med lite teckningar och Filippas väckarklocka. Väckarklockan klarade sig, men min mobil kollapsade. Den var inte stendöd, den flämtade lite ljus bland tangenterna när jag tryckte, men den gick inte att få igång. Inte på hela dagen och inte på hela denna morgonen.
Inte bra! Måste vara tillgänglig i morgon för då kommer Mr Wong och hämtar Myvin till service. Då ringer han innan och säger 'Miss Nina, I leave office now. See you 30 minutes'. Sen ringer han en timme senare, eller 20 minuter, det beror på trafiken och så säger han 'Miss Nina, I in garage now'. Utan mobil, ingen service och Myvin behöver kärlek. Den är lite rosslig.
Ja, ja bäst att prova igen om SIM-kortet passar min asgamla Ericsson. Nepp, inte nu heller. Ericsson gillar inte malaysiska kontantkort, bara svenska. Så tillbaks med korten igen och varför inte prova trycka på Nokian? Plingeling, den går igång!!!
Jag springer lyckligt bort till Martin som sitter på havsbalkongen och visar att eländet lyser. Ups, titta den vill veta datumen igen. 'Vad är det för datum idag, älskling?' säger jag. Martin tittar på mig lite mystiskt genom sina mörka solglasögon. Sådär som om jag driver med honom. 'Telefonen måste veta', säger jag. Men, innan Martin hinner svara så kommer jag på vad det är för datum, det är vår bröllopsdag!
Tänk, dubbel lycka, jag slipper gå och köpa en ny telefon just idag och så har jag varit gift i 7 år med min Martin!
Lite kylande regn håller också temperaturen i skack och det var just ett sånt litet regn som tryckte in vinden genom tvättstugedörren och tog ett rejält svep runt köket och runt en liten hylla där bla min mobil låg på laddning. Min mobil är rätt tung, men den tjongade i klinkergolvet tillsammans med lite teckningar och Filippas väckarklocka. Väckarklockan klarade sig, men min mobil kollapsade. Den var inte stendöd, den flämtade lite ljus bland tangenterna när jag tryckte, men den gick inte att få igång. Inte på hela dagen och inte på hela denna morgonen.
Inte bra! Måste vara tillgänglig i morgon för då kommer Mr Wong och hämtar Myvin till service. Då ringer han innan och säger 'Miss Nina, I leave office now. See you 30 minutes'. Sen ringer han en timme senare, eller 20 minuter, det beror på trafiken och så säger han 'Miss Nina, I in garage now'. Utan mobil, ingen service och Myvin behöver kärlek. Den är lite rosslig.
Ja, ja bäst att prova igen om SIM-kortet passar min asgamla Ericsson. Nepp, inte nu heller. Ericsson gillar inte malaysiska kontantkort, bara svenska. Så tillbaks med korten igen och varför inte prova trycka på Nokian? Plingeling, den går igång!!!
Jag springer lyckligt bort till Martin som sitter på havsbalkongen och visar att eländet lyser. Ups, titta den vill veta datumen igen. 'Vad är det för datum idag, älskling?' säger jag. Martin tittar på mig lite mystiskt genom sina mörka solglasögon. Sådär som om jag driver med honom. 'Telefonen måste veta', säger jag. Men, innan Martin hinner svara så kommer jag på vad det är för datum, det är vår bröllopsdag!
Tänk, dubbel lycka, jag slipper gå och köpa en ny telefon just idag och så har jag varit gift i 7 år med min Martin!
fredag 19 augusti 2011
Poola
Jag skippade viktigheterna på viktighetsdatorn och tog tjejerna på poolfika. Barbiemutan funkade i 12 längder, sen blev Filippa badsugen. Emelie badvägrar fortfarande. Hon har inte badat mer än i badkar sen första veckan på Öland då hon doppade sig upp till knäna en kväll. Fast det var nog bara för att kusin Frida badade som hon fick hjärnsläpp och bestämde sig för ett litet dopp. Kallt vil jag minnas.
12 långsamma längder var precis vad min träningsvärk behövde. Nu kan jag lyfta armarna och blogga i hakhöjd om så skulle krävas. Fast det behövs inte nu, vi väntar mest på att Martin ska komma loss ur bilköerna och komma hem så vi kan åka på fredagsmys på stranden i Batu Ferringhi med familjen Barlov. Under tiden roar sig tjejerna med att cykla omkring här inne i lägenheten och leka kompisar (betyder det att de inte tänker kivas?) och jag krämar det sista ur paddans batteri.
12 långsamma längder var precis vad min träningsvärk behövde. Nu kan jag lyfta armarna och blogga i hakhöjd om så skulle krävas. Fast det behövs inte nu, vi väntar mest på att Martin ska komma loss ur bilköerna och komma hem så vi kan åka på fredagsmys på stranden i Batu Ferringhi med familjen Barlov. Under tiden roar sig tjejerna med att cykla omkring här inne i lägenheten och leka kompisar (betyder det att de inte tänker kivas?) och jag krämar det sista ur paddans batteri.
torsdag 18 augusti 2011
Snäll mamma eller dum mamma?
Filippa får titta en halvtimme till på Disney Junior, egentligen 40 minuter till för då kommer Emelie med sin dagisbuss. Då får vi slöa semesterfirare skärpa till oss och göra seriösa vardagssaker. Mamman är just nu inte så sugen på att vara seriös och ordentlig. TV:n skulle stängas av efter en halvtimme, 2:30 pm skulle klockan visa och knappen på fjärrisen, förlåt, knapparna på fjärrisarna skulle döda dumburken. Ingen sa till 2:30 men dödar man dumburken när man är ensam hemma med en uttråkad 5-åring andra dagen på raken då ryker man på pyssel och vi pysslade hela eftermiddagen igår. Jätteroligt hade vi! Vi gjorde akvarium i gamla skokartonger men i dag har mamman träningsvärk i varenda muskel och vill helst inte lyfta armarna högre än till en Ipad i ett knä. Mamman är helt enkelt fysiskt oförmögen att pyssla så muta i form av nya läbbiga barbie-kläder inhandlades på Tesco i förmiddags och så fort lillsyrran dyker upp så ska de få vältra sig i rysch, pysch, rosa och glitter och jag kan dricka mera kaffe och göra viktigheter på viktighetsdatorn. I armbågshöjd.
Är jag en snäll-mamma eller dum-mamma?
Och, nej träningsvärken kom inte från pysslet.! Så mycket förföll jag inte efter fyra nästintill träningsfria veckor i Sverige. Träningsvärken kom från alltför många armhävningar i går morse när jag körde hemmaträning i köket och Filippa satt bredvid och la pärlplattor. Jag skyller på Filippa. Hon hetsade mig och undrade varför jag böjde så lite på armarna. 'Så gör inte pappa.'. Så då gjorde jag som pappa och mycket mer därtill. Mamma ska vara bäst! Bäst-mamma.
Är jag en snäll-mamma eller dum-mamma?
Och, nej träningsvärken kom inte från pysslet.! Så mycket förföll jag inte efter fyra nästintill träningsfria veckor i Sverige. Träningsvärken kom från alltför många armhävningar i går morse när jag körde hemmaträning i köket och Filippa satt bredvid och la pärlplattor. Jag skyller på Filippa. Hon hetsade mig och undrade varför jag böjde så lite på armarna. 'Så gör inte pappa.'. Så då gjorde jag som pappa och mycket mer därtill. Mamma ska vara bäst! Bäst-mamma.
tisdag 16 augusti 2011
Tidzoner
Begreppet tidzoner har fallit på plats hos Emelie 3,5+ år. När vi satt och åt frukost för en halvtimme sen konstaterade hon att det är fortfarande natt i Sverige men det är morgon i hela Malaysia. Klockan är inte lika.
Sov skönt Sverige!
Sov skönt Sverige!
Jet lag
Vilken jet lag vi fick! Nu efter tredje natten på Penang så börjar vi få ordning på oss själva efter två snurriga klarvakna nätter och två trötta, sega dagar. I för sig mest jag som var trött på dagen med molande huvudvärk, illamående och ingen aptit. Ungarna körde på som vanligt. Fattar inte hur de kunde vara så vakna och hungriga även på natten. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så jet laggad!
Efter det sagt måste jag ta tillbaka mitt förra inlägg. Kommer knappt i håg att jag skrev det, men kommer i håg att jag somnade bort några gånger så där mitt i. Därav den dåliga tråden och egentligen inget vettigt sagt. Det vettiga jag ville säga var att vi hade det superduper i Sverige!!!
Och eftersom vi hade det, så slog inte bara jet lag till, utan även brutal hemlängtan så nu gäller det att slänga sig ut i vardagen här igen och börja träffa folk.
Idag börjar vi med att gå till Gurney Beach och ska träffa Emma, Kenan och Vildana. Det är helgdag idag, Nuzul Quran och jag vet inte alls vad det innebär så jag ska ta reda på det. Husbygget bredvid oss bryr sig i alla fall inte på denna helgen, de larmar på lika ljudligt som vanligt (vilket Filippa tycker är bra, 'för allt oljud gör att man vet att man är i Malaysia'). Martins jobb bryr sig inte heller, men dagis gör så Filippa får sällskap i ledigheten.
Efter det sagt måste jag ta tillbaka mitt förra inlägg. Kommer knappt i håg att jag skrev det, men kommer i håg att jag somnade bort några gånger så där mitt i. Därav den dåliga tråden och egentligen inget vettigt sagt. Det vettiga jag ville säga var att vi hade det superduper i Sverige!!!
Och eftersom vi hade det, så slog inte bara jet lag till, utan även brutal hemlängtan så nu gäller det att slänga sig ut i vardagen här igen och börja träffa folk.
Idag börjar vi med att gå till Gurney Beach och ska träffa Emma, Kenan och Vildana. Det är helgdag idag, Nuzul Quran och jag vet inte alls vad det innebär så jag ska ta reda på det. Husbygget bredvid oss bryr sig i alla fall inte på denna helgen, de larmar på lika ljudligt som vanligt (vilket Filippa tycker är bra, 'för allt oljud gör att man vet att man är i Malaysia'). Martins jobb bryr sig inte heller, men dagis gör så Filippa får sällskap i ledigheten.
måndag 15 augusti 2011
Hemma
Hemma igen! Vi hann knappt ut ir flygplatsen och så kändes det som vi aldrig varit borta. Fyra härliga veckor hemma i Sverige var som bortblåsta. Hur funkar hjärnan egentligen? Oj, det här var så annorlunda så jag tar och poppar iväg det är i nåt parallelll-livsminne längst bak i huvudet. Det är så annorlunda så det inte har hänt. Tja, jag vet inte. Men jag ska lura mina lilla hjärna och i detalj blogga om våra fyra veckor i södra Sverige. Eller, nej inte i detalj, då somnar jag. Jet laggad som fasiken. Somnade precis när det var dags att vaka i morse och har nickat till både här och där under dagen. Tur vi har hårda golv så sömnen inte blev långvarig för i natt ska jag banne mig sova. Bra massor bättre än på planet där vi sov oförskämt bra.
Fyra rundor golf har jag i alla fall fått till i sommar och det gick så bra så jag seriöst funderar på att lägga av. Man blir ju ändå inte svettig eller adrenalihög men jag gillar ju solnedgångsgolf och en sån runda fick vi till så då kan man helt bortse från att jag harvar mer än skördar
Vi körde den vanliga Sverige-turnen. Så, det var kanske därför det kändes som vi inte bott borta i ett år. Barsebäck-Öland-Stockholm. Socialt övergödda och öron som fått vila i tystnaden. Både sol, regn och fått frysa lite. Många höjdpunkter och inga bottennapp. Jo, kanske att vi missade Kalmar mini-trialton men det hade nog inte gått, jag hade förfrusit 3 meter ut i havet redan på simningen.
Just frysa hade jag faktiskt glömt lite. Höll på att få hjärtstillestånd efter duschen första kvällen i Barse. Fy s-tan vad kallt. Pappa höll och på att ryka med, i asgarv. Och så hade jag lite glömt hur vackert Stockholm är och fick äntligen en anledning att paddla runt Kungsholmen. Så vackert och häftigt. Stad och natur i ett, det är helt unikt.
Och nackdelen med home leave som alla rutinerade expats säger är att man ska hinna träffa så många på alltför kort tid. Vi håller med rakt av. Det var så att även barnen upplevde det: 'varför kör vi runt i alla hus och hälsar på? jag hinner inte det, jag ska vara med mormor och morfar.' Så nu ligger vi socialt lågt och håller igen på turistandet några veckor här hemma på Penang innan vi drar på en liten tur till Burma. Jag skulle dock vilja få till ett litet besök hos den kinesiska operan som tjongar nere på en parallellgata. Förra året orkade vi inte riktigt, men nu är vi ju nästan som infödingar;-)
Fyra rundor golf har jag i alla fall fått till i sommar och det gick så bra så jag seriöst funderar på att lägga av. Man blir ju ändå inte svettig eller adrenalihög men jag gillar ju solnedgångsgolf och en sån runda fick vi till så då kan man helt bortse från att jag harvar mer än skördar
Vi körde den vanliga Sverige-turnen. Så, det var kanske därför det kändes som vi inte bott borta i ett år. Barsebäck-Öland-Stockholm. Socialt övergödda och öron som fått vila i tystnaden. Både sol, regn och fått frysa lite. Många höjdpunkter och inga bottennapp. Jo, kanske att vi missade Kalmar mini-trialton men det hade nog inte gått, jag hade förfrusit 3 meter ut i havet redan på simningen.
Just frysa hade jag faktiskt glömt lite. Höll på att få hjärtstillestånd efter duschen första kvällen i Barse. Fy s-tan vad kallt. Pappa höll och på att ryka med, i asgarv. Och så hade jag lite glömt hur vackert Stockholm är och fick äntligen en anledning att paddla runt Kungsholmen. Så vackert och häftigt. Stad och natur i ett, det är helt unikt.
Och nackdelen med home leave som alla rutinerade expats säger är att man ska hinna träffa så många på alltför kort tid. Vi håller med rakt av. Det var så att även barnen upplevde det: 'varför kör vi runt i alla hus och hälsar på? jag hinner inte det, jag ska vara med mormor och morfar.' Så nu ligger vi socialt lågt och håller igen på turistandet några veckor här hemma på Penang innan vi drar på en liten tur till Burma. Jag skulle dock vilja få till ett litet besök hos den kinesiska operan som tjongar nere på en parallellgata. Förra året orkade vi inte riktigt, men nu är vi ju nästan som infödingar;-)
måndag 8 augusti 2011
Asiatisk utdelning
Idag kändes nästan som att vara hemma på Penang och då pratar vi inte vädret utan utdelning per insats. Man går in hårt för att få lite viktiga grejor gjort och det känns mest som man trampat runt i tuggummi och kommer ingenstans. Uppdrag hämta nya glasögon till Filippa blev nollutdelning. De hade glömt sätta glas i bågarna. Jahaja, sånt händer så vidare ner i t-banan för sista hepatitsprutorna på vårt favoritställe: Vasavaccination. 'Nämen, just idag börjar drop in klockan 12?!' ok, mitt fel för jag hade glömt att man kan kolla allt på nätet innan i detta modernaste land. Bra var att Emelie inte alls kände igen sig med tanke på att hon började lipa redan i tunnelbaneuppgången sista gången vi var här förra sommaren. Hon känner förresten inte alls igen sig. Men, det gör Filippa. Dock var Vasaparken inte lika rolig att leka i som hon mindes. Bebisgungor. Tup bebisar överallt och allt var så litet. Gör inte mig nåt, jag har ändå hängt i den parken så det räcker.
Ok, noll utdelning av två försök. Ingen fara, jag är härdad, har varit med om mycket värre. Så efter lekpaus i Vasaparken och taskig varmkorv och smoothie till lunch attackerade vi vaccinationskliniken igen. I god tid trodde vi, men redan 10 minuter innan de öppnade var kön oroväckande lång och mycket riktigt fick vi överge vår spruta efter en halvtimme för att hinna ta oss till vårt bokade BVC-besök på Martina barnsjukhus. Där fick vi äntligen träff och besöket var riktigt trevligt och när vi kom ut därifrån var vi helt enkelt för trötta för att ge oss på vaccinationskliniken igen. Precis så där matt dom man kan känna sig hemma på Penang när man stångats med sina små ärenden utan att lyckas. Så vi tog 4:an och gick sen tillbaka till vårt fyrstjärniga hotell och fikade i vårt ostädade rum innan pappan dök upp efter en dag på jobbet.
En av utflykterna i morgon är i alla fall given och jag har gjort min hemläxa så klockan 9 hänger vi på låset och vi har all tid i världen fram till lunch för att hänga i det där väntrummet. Vi kommer lyckas och sen kan Filippa använda eftermiddagen till att lekamed en gammal dagiskompis.
Ok, noll utdelning av två försök. Ingen fara, jag är härdad, har varit med om mycket värre. Så efter lekpaus i Vasaparken och taskig varmkorv och smoothie till lunch attackerade vi vaccinationskliniken igen. I god tid trodde vi, men redan 10 minuter innan de öppnade var kön oroväckande lång och mycket riktigt fick vi överge vår spruta efter en halvtimme för att hinna ta oss till vårt bokade BVC-besök på Martina barnsjukhus. Där fick vi äntligen träff och besöket var riktigt trevligt och när vi kom ut därifrån var vi helt enkelt för trötta för att ge oss på vaccinationskliniken igen. Precis så där matt dom man kan känna sig hemma på Penang när man stångats med sina små ärenden utan att lyckas. Så vi tog 4:an och gick sen tillbaka till vårt fyrstjärniga hotell och fikade i vårt ostädade rum innan pappan dök upp efter en dag på jobbet.
En av utflykterna i morgon är i alla fall given och jag har gjort min hemläxa så klockan 9 hänger vi på låset och vi har all tid i världen fram till lunch för att hänga i det där väntrummet. Vi kommer lyckas och sen kan Filippa använda eftermiddagen till att lekamed en gammal dagiskompis.
söndag 7 augusti 2011
Vasamuseet
Magsjukan visade sig vara magattack så vi kom i väg till Vasamuseet på sommarens sista semesterdag. Eller, rättare sagt vi kom i väg men inte till Vasamuseet för där var 100 meters kö i regnet. Så nu vet vi att det är Sveriges mest populära museum och sparar det besöket tills nästa år. Vi såg ändå Kronan när vi var i Kalmar och det är same same but different. Kronan hann strida innan det sjönk så skeppet ligger i spillror på havets botten, en så där 27 meter under ytan och man fiskar upp guldmynt och klädrester vart och vartannat år och ställer ut i stället för ett helt skepp.
I stället skyndade vi in på Nordiska museet som låg närmast för kulturpoäng och lunch. Junibacken hägrade men där har vi varit så det räcker. Nordiska museet hade vi bara några vaga minnen av så det var ändå dags för uppfräschning. Lunch var det dåligt med, men några goda mackor fick vi tag på i deras provisoriska kafe. Varmt var där för det var fullt med inhemska och utländska turister som inte heller fick plats på Vasa. Vi såg gamla dockhus, samiska grejor, gamla kläder, svesnka tradtioner och sopor. Sopor hade de faktiskt också på museet i Kalmar så det måste vara årets musee-trend. Den trenden har inte nått Penang. Men vi kan kolla sopor ändå när vi går längs vattnet på Gurney drive. Helt gratis.
Sen festade vi till det med att åka de nya spårvagnslinjen till Sergelstorg, höja pulsen något till och byta till tunnelbana för att toppa dagen med tidig middag i regnet på Rörstrandsgatan. Det blev italienskt.
I stället skyndade vi in på Nordiska museet som låg närmast för kulturpoäng och lunch. Junibacken hägrade men där har vi varit så det räcker. Nordiska museet hade vi bara några vaga minnen av så det var ändå dags för uppfräschning. Lunch var det dåligt med, men några goda mackor fick vi tag på i deras provisoriska kafe. Varmt var där för det var fullt med inhemska och utländska turister som inte heller fick plats på Vasa. Vi såg gamla dockhus, samiska grejor, gamla kläder, svesnka tradtioner och sopor. Sopor hade de faktiskt också på museet i Kalmar så det måste vara årets musee-trend. Den trenden har inte nått Penang. Men vi kan kolla sopor ändå när vi går längs vattnet på Gurney drive. Helt gratis.
Sen festade vi till det med att åka de nya spårvagnslinjen till Sergelstorg, höja pulsen något till och byta till tunnelbana för att toppa dagen med tidig middag i regnet på Rörstrandsgatan. Det blev italienskt.
Typiskt
Martin har blivit magsjuk! Så typsikt. I Stockholm och allt. Det är ju sånt man bara drabbas av i Asien eller andra varma platser. Men han har å andra sidan bra tradition när det gäller magsjuka på bättre hotell i Stockholms innerstad. Andra gången gillt, på raken. Sista semesterdagen ligger risigt på det, skitrisigt. Blir det på hotell och lyssna på ösregnet eller blir det lika snabbt tillfrisknande som insjuknande och sen en tur till Vasamuseet?
För övrigt har vi upptäckt att Stockholm är om än ännu vackare och att det bättre hotellet har cola i de klassiska gamla glasflaskorna i kylen men ingen ölöppnare. Får man verkligen ha det så när man har fyra stjärnor?
För övrigt har vi upptäckt att Stockholm är om än ännu vackare och att det bättre hotellet har cola i de klassiska gamla glasflaskorna i kylen men ingen ölöppnare. Får man verkligen ha det så när man har fyra stjärnor?
torsdag 21 juli 2011
Exotiskt
Emelie var med morfar och handlade på Ica härom dagen och konstaterade förvånat att alla pratar svenska här!
Jag konstaterar att alla är så långa här och att det är så plottrigt att titta ut över folk; olika hårfärg, form och längd. Det liksom myllrar i stället för att en massa rör sig. Annars är allt som vanligt. Lite skrämmande så där, har vi varit borta egentligen?!?
Jag konstaterar att alla är så långa här och att det är så plottrigt att titta ut över folk; olika hårfärg, form och längd. Det liksom myllrar i stället för att en massa rör sig. Annars är allt som vanligt. Lite skrämmande så där, har vi varit borta egentligen?!?
onsdag 13 juli 2011
Barbie & jag
Barbie och jag är egentligen bara ytliga bekanta. Jag har känt till henne länge, ända sen jag var liten, men vi har egentligen aldrig umgåtts. Vi har aldrig haft nåt gemensamt. Tills för ett år sen när Martin köpte två stycken. Succe hos mina döttrar. Sen plusade han på det med ett jättedockhus för bejbsen att flytta in i. När vi flyttade till Malaysia så tyckte jag att det skulle bli tråkigt att inte ha ett jobb. Ingen fara, tyckte Filippa, jag kunde sy kläder till deras Barbies och fixa till lite snyggare inredning till deras hus. Tja, varför inte? Men, det har inte hänt. Alltid något annat som kommit emellan och nu har jag fixat ett riktigt jobb så nu hinner jag verkligen inte. I för sig bara halvtid, men barnen är inte hemifrån mycket mer än så. Symaskinen får vila vidare i garderoben. Men, nu har stackars Barbie ändå varit naken länge nog så idag kunde jag köpa lite kläder till dem med gott samvete eftersom jag kritade på kontrakt imorse. Små, tajta trasor som inte täcker mycket. Tur här är varmt annars skulle Barbie frysa häcken av sig. Och, döm till min förvåning, vi har nåt gemensamt: gillar rosa samt har totaltaskig kroppsuppfattning! Vi köper båda två alldeles för små kläder, minst ett nummer för litet. Skillnaden är att Barbie tar på sina för små kläder men jag låter mina hänga kvar i garderoben och drar på mina gamla paltor igen.
måndag 11 juli 2011
Penang Hill-promenad
Idag var Martin ledig men inte barnen. Vad gör man en sån lyxdag? Jo, vi knatade upp till toppen av Penang Hill, Bukit Bendera. 735 m över havet, högsta punkten på ön och inte en djungelpromenad att ta med barnen på. För lång helt enkelt. Så, äntligen fick vi möjlighet att kommma iväg. Vi startade från Botaniska trädgårdens bussparkering och lullade på en dryg timme på liten stig i djungeln. Då skulle vi kommit fram till station 84, även kallat tehuset för de serverar te, kaffe och kex där. Men, vi såg bara djungel och det började mest gå nedför. Vid ett vägskäl så gick vi på en engelskman som försäkrade att vi var på rätt väg och det var bara att följa skyltarna. Skyltar? Vi hade sett en minimal sak innan, en röd pil det stod 84 på. Men, vi knatade på och njöt syret och syrsornas intensiva musik. Det blev brant uppför och sen såg vi en liten skylt som sa att vi var på toppen av Bukit Cendana. Så mycket av guideboken hade vi fattat att nu visste vi säkert att vi inte alls var på den stigen vi hade tänkt ta från början, men å andra siden skulle vi snart hamna rätt. Bara med en timmes detour. Ner igen på andra sidan Cendana-kullen och sen såg vi den asfalterade vägen somgår nerifrån Botaniska och upp till toppen, där tehuset ligger ganska exakt halvvägs. Men, va? Här har vi traskat fram över stock, sten och lianer helt genomblöta av svett och så fanns det inte en droppe te på tehuset! När jag hajkade upp den snabba vägen, den stigen vi helt tydligt inte lyckades hamna på, med några malaysier då fanns det varmt te och svart gott kaffe på tehuset, men inte idag. Hu, blodsockerfallet blev kännbart men vårt vatten och några klementiner från ryggan laddade benen för sista etappen. Den får man tyvärr gå på den branta asfalterade vägen upp för det finns ingen stig enligt guideboken och vi var lite för trötta för att frivilligt ge oss ut på ett nytt halvvilseäventyr i djungeln. Vi var lagom uppe vid ett-tiden, åt lunch och tog en glass i hawkers corner för vi var inte presentabla för nån finare restaurang. Gick runt, tittade och fotade utsikten med alla arabiska turister. Vi tänkte också gå upp till det hinduiska templet, men när vi kom fram till trapporna upp så sa våra ben till oss att spara den upplevelsen till nästa gång. Istället tog vi den nya tågbanan ner till Air Hitam och en taxi tillbaka till Botaniska för att hämta vår bil. Vi svängde in på LOOC fem minuter innan Filippas skolbuss kom. Lite fika och en dusch senare var jag människa igen, Martin blev ännu lite mer förkyld.
söndag 10 juli 2011
Bukit Merah
Vi kan ju inte komma hem och inte ha åkt över bron till fastlandet så idag var sista chansen för tjejerna. Martin och jag åkte redan i vintras när vi drog på shopping på Ikea och så har vi sprungit på den men flickorna har bara trånat. Vi kunde ha åkt över och bara vänt tillbaka, men varför inte passa på och göra mer av Malaysia när vi ändå är ute pch kör så vi åkte en knapp timme söderut till Bukit Merah. Där finns ett vattenland, minidjurpark och en orangutang-ö. Det var orangutangerna vi ville åt. Vi packade i för sig med badkläder till badlandet men med tanke på att de flesta i familjen är förlylda så skippade vi vattenrutschkanorna och plasket. Det tog ändå sin lilla tid med lunch och sen tuffa ut med båt till ön. Det var inte så stort, men fint. Vi fick se små orangutangbebisar, större barn och vuxna. De försöker rädda så många orangutanger som möjligt och återanpassa dem till djungeln. När de blivit tillräckligt stora får de flytta till Borneo. Vi gick inte in i minidjurparken eller ekoparken som de kallade den när vi kom tillbaka från ön utan satte oss i en 'skycycle', en glasfiberfarkost som gick på en räls en fem meter upp i luften in över ekoparken. Martin cyklade runt oss för hand. Svettigt och läbbigt eftersom farkosten lutade i varje sväng. Innan vi satte oss i bilen hem för ännu en tur över bron passade Filippa och Martin på att få sig ett billigt fiskspa för fötterna. Det kittlades.
fredag 8 juli 2011
Batik
Imorse åkte jag på en liten batik-kurs nere i Georgetown. Det var i Rosannas, en konstnärs lokaler i ett typiskt townhouse. Det var jag och fem äldre damer som skulle bli invigda i batikmålandets hemligheter. Alla kom förberedda med inspirations bilder utom jag. Men, det gjorde inte så mycket för det var ändå vaxet som styrde bilden. Det var inte helt lätt att rita snygga linjer med varmt, flytande vax och samtidigt få till ett motiv. Som tur var hade jag skissat den tänkta bilden innan med kol så jag hade nåt att följa. Vaxet torkade bums och sen var det bara att måla i de tomma ytorna. Tyvärr hann vi inte fixera färgen och koka bort vaxet för det behövdes ett gäng timmar för dessa steg. Däremot fick vi köra lite gummibandsbatik och göra sådana där mönster som alla barn hade på sina t-shirts på 70-talet. Vaxet på finbilden får helt enkelt sitta kvar som en del av konstverket.
När jag hade batik, slappade resten av familjen hemma och när jag kom hem stack resten av familjen till Youth Park med cyklar, sparkcyklar, rollerblades och kamera.
När jag hade batik, slappade resten av familjen hemma och när jag kom hem stack resten av familjen till Youth Park med cyklar, sparkcyklar, rollerblades och kamera.
onsdag 6 juli 2011
Ris och ros
Emelie kom hem med ris och Filippa med ros. Filippa har fått sitt livs första betyg, eller omdöme för varje ämne de haft under skolåret. Mest ros, hon har kämpat på riktigt bra och trivs super så inget annat var väntat. Men, man blir lite fundersam över debatten om när man ska få betyg i svenska skolan. Vad är det som är så farligt? Vill vi inte veta hur det går? Vill vi inte att barnen ska lära sig? Hela vuxenlivet består av massa bedömningar, lika bra att vänja sig. Ingen 5 åring klappar ihop över att de läser dåligt eller blir dryga för de är bäst på boll. De har full koll ändå och om tre år är det tvärtom som gäller, då läser hon baklänges men snubblar över bolleländet. Jag tycker bara att det är skjysst att föräldrarna får veta svart på vitt, och skolan står för det. Trevligt skrivet var det också, även riset.
Emelie hade bara ris. Hon kom hem med en liten vissen bambubuske smyckad med färgglada lappar. Mamma utlänning fattar helt ärligt inte varför med det var ett 'Wish Tree' som de gjort på dagis. På lapparna stod det att Emelie önskade sig en ny väska - och, jo, det håller jag med om för den gamla håller på att falla i bitar. Hon önskade sig att få bada i poolen med Lucia - det hade jag tänkt uppfylla idag men jag är halvdäckad av en mesig seg förkylning-och åka hem till Sverige och träffa far/morföräldrar. Det fixar vi nästa vecka, stumpan.På sista lappen stod det att hon älskade pappa och mamma, och det tror jag absolut på men jag misstänker starkt att det var teacher Norah som styrde in henne på den 'önskningen'. Får fråga nästa gång hon ringer.
Emelie hade bara ris. Hon kom hem med en liten vissen bambubuske smyckad med färgglada lappar. Mamma utlänning fattar helt ärligt inte varför med det var ett 'Wish Tree' som de gjort på dagis. På lapparna stod det att Emelie önskade sig en ny väska - och, jo, det håller jag med om för den gamla håller på att falla i bitar. Hon önskade sig att få bada i poolen med Lucia - det hade jag tänkt uppfylla idag men jag är halvdäckad av en mesig seg förkylning-och åka hem till Sverige och träffa far/morföräldrar. Det fixar vi nästa vecka, stumpan.På sista lappen stod det att hon älskade pappa och mamma, och det tror jag absolut på men jag misstänker starkt att det var teacher Norah som styrde in henne på den 'önskningen'. Får fråga nästa gång hon ringer.
tisdag 5 juli 2011
Lunch på Penang Club
Idag lunchade PTC-damerna med delar av skolans styrelse på Penang Club, en privat klubb med pool, bar och restaurang i ett gammalt hus precis vid vattnet i Georgetown. Vi fick tre rätters västerländsk lunch och jag är fortfarande proppmätt. Vi småpratade om ditt och datt i några timmar. De lite viktiga grejerna som PTC's uppgift (att inte dra in pengar till skolan, inte), lekplats och mandarinlektioner snackades det bara lite om på slutet. Men ordföranden är kines-malay så då tjongar man inte effektivt rakt i i business utan bygger relation och sånt. Lunchen fick avslutas lite abrupt, vi hann med ett foto och sen fick de fullbokade PTC-mammorna rusa för möte med lärarna på skolan. Trevlig lunch var det i alla fall.
måndag 4 juli 2011
Träskor är hett
Jag kan bara bekräfta DI's artikel, träskor är hett. Jag kan inte gå utan för dörren med mina nästan 20 år gamla falsterbo-tofflor utan att folk blir som tokiga. Alla vill ha! Även om man har målat töntiga gäss på dem. Kanske läge att fylla resväskan med tollor när vi åker hem från Sverige igen? Jag fyller golfbagsbagen för det är ändå för hett för att svinga en klubba här så de pinnarna kommer få flytta hem i förtid.
Skadad
Emelie kom hem från dagis idag och sa att AnSan (eller hur nu hennes namn stavas) hade vitt runt stort armband armen och det behövde Emelie också ha. Ett vitt armband, hrm, fundera, fundera, fundera. Problemlösning på hög nivå, pannan i djupa veck...
- Jo, men vi kan klistra ihop stort armband av papper.
- NEJ!
- Men, hur såg det ut?
- Vitt och hon hade det på armen för det gjorde ont.
- Gjorde armbandet ont?
- NEJ, armen!
- Ah, hon hade bandage!
- banage?
Så vi tågade iväg och letade fram första-hjälpen väskan längst in i garderoben. Den behövde dammas av, så det var tur vi kom. I väskan fanns faktiskt några rullar bandage och vi blev båda överlyckliga. Jag bandagerade upp Emelies vänsterarm och sen förklarade hon att hon var tvungen att vila och det var bäst att hon satt still framför Playhouse Disney. Hrm, mamman kände sig lite lurad men tyckte ändå att det passade bra för då kunde jag ju ladda över bilder från kameran. Så det gick jag och gjorde. Emelie satte sig tillrätta och bullade upp armen på en hög kuddar.
Sumathi kom efter en stund och frågade vad som hade hänt med Emelies arm. Inget sa jag. Jaha, sa Sumathi, Emelie säger att en pojke hoppade på hennes arm på Filippas skola.
- Nja....tror inte det.
- Well, I didn't think so
Inget fel på ungen, i alla fall inte på armen. När jag gick förbi en liten stund senare frågade jag Emelie hur det gick med armen. Usch sa hon, det var varmt, 'banage' är bara för vuxna så jag har tagit av det. Frisk igen. Det är nog AnSan också. Barn läker fortare helt enkelt.
- Jo, men vi kan klistra ihop stort armband av papper.
- NEJ!
- Men, hur såg det ut?
- Vitt och hon hade det på armen för det gjorde ont.
- Gjorde armbandet ont?
- NEJ, armen!
- Ah, hon hade bandage!
- banage?
Så vi tågade iväg och letade fram första-hjälpen väskan längst in i garderoben. Den behövde dammas av, så det var tur vi kom. I väskan fanns faktiskt några rullar bandage och vi blev båda överlyckliga. Jag bandagerade upp Emelies vänsterarm och sen förklarade hon att hon var tvungen att vila och det var bäst att hon satt still framför Playhouse Disney. Hrm, mamman kände sig lite lurad men tyckte ändå att det passade bra för då kunde jag ju ladda över bilder från kameran. Så det gick jag och gjorde. Emelie satte sig tillrätta och bullade upp armen på en hög kuddar.
Sumathi kom efter en stund och frågade vad som hade hänt med Emelies arm. Inget sa jag. Jaha, sa Sumathi, Emelie säger att en pojke hoppade på hennes arm på Filippas skola.
- Nja....tror inte det.
- Well, I didn't think so
Inget fel på ungen, i alla fall inte på armen. När jag gick förbi en liten stund senare frågade jag Emelie hur det gick med armen. Usch sa hon, det var varmt, 'banage' är bara för vuxna så jag har tagit av det. Frisk igen. Det är nog AnSan också. Barn läker fortare helt enkelt.
söndag 3 juli 2011
Steamboat
Ikväll kom vi äntligen iväg och åt steamboat på Golden Gate, restaurangen som ligger runt hörnet från oss. Vi har spanat stället sen vi kom hit. Ruffigt gammalt hus där hönsen och tuppen spatserade omkring på dagarna. Fast dem har vi inte sett, eller hört sen vi flyttade från Silverton. Först fattade vi inte änns att det var en restaurang, men vi läste på den slitna skylten och tänkte jaha, här vill man nog aldrig äta. Sen la vi märke till att planen varje kväll var helt fylld av tjusiga bilar och då tänkte vi att utsidan döljer nåt fint dyrt dit man inte går och äter med barn utan snarare har affärsmiddag. Men, så fick jag veta att en av mina mandarinklasskompisar går dit ofta med sina väldigt aktiva små pojkar och ja, då var det ju inga problem. Förutom att vi inte fick tummen ur...
Vi var de enda icke-kineserna på stället, de enda som inte var en storfamilj, de enda som inte varit där förut och de enda som inte hade nån aning om hur man äter steamboat. Vi sneglade omkring oss för att se hur de gjorde, fick hjälp av servitriserna och sen visade det sig vara enkelt. Man kryssar bara i på listan vilken mat man vill ha, stoppar i rubbet i den bubblande buljonggrytan mitt på bordet och lägger på locket ett par minuter. Sen slevar man upp härligheten i små skålar, kryddar med chili, vitlök och såser och äter sig mätt. Har man beställt för lite är det bara att få in mer. Man betalar inte så mycket för kalaset, förstår varför restaurangen är fylld med locals och varför huset inte fått någon piffing på evigheter.
Annars hade vi en lugn söndag efter en intensiv lördag. Den stora Food & Fun Fair:n gick äntligen av stapeln på SCIPS och jag fick mitt första 12 timmars arbetspass sen vi kom hit. Kan säga att det känns i mina ben idag. Evenemanget var lyckat och allt flöt på utan några större problem. Bara en hjälpare kom inte till sitt skift, men då fick jag hoppa in och slänga ut ungar var 5:e minut ur hoppslottet vilket inte var nåt större problem för skolbarnen här är ruggigt väluppfostrade. Där fanns mat och dryck från 14 länder och massa roliga aktiviteter för barnen. De fiskade ankor med ätpinnar, kastade blöta tvättsvampar på sina lärare, fick tatueringar, gjorde kläder av alla våra gamla tidningar osv.
Vi i PTC kan verkligen vara nöjda med vårt planeringsarbete, och evigt tacksamma för alla föräldrar och lärare som lagt ner massa jobb. Stämningen var super och jag hann även njuta lite av den med Emelie. Annars roade sig tjejerna med Martin och njöt en mammafri dag.
Vi var de enda icke-kineserna på stället, de enda som inte var en storfamilj, de enda som inte varit där förut och de enda som inte hade nån aning om hur man äter steamboat. Vi sneglade omkring oss för att se hur de gjorde, fick hjälp av servitriserna och sen visade det sig vara enkelt. Man kryssar bara i på listan vilken mat man vill ha, stoppar i rubbet i den bubblande buljonggrytan mitt på bordet och lägger på locket ett par minuter. Sen slevar man upp härligheten i små skålar, kryddar med chili, vitlök och såser och äter sig mätt. Har man beställt för lite är det bara att få in mer. Man betalar inte så mycket för kalaset, förstår varför restaurangen är fylld med locals och varför huset inte fått någon piffing på evigheter.
Annars hade vi en lugn söndag efter en intensiv lördag. Den stora Food & Fun Fair:n gick äntligen av stapeln på SCIPS och jag fick mitt första 12 timmars arbetspass sen vi kom hit. Kan säga att det känns i mina ben idag. Evenemanget var lyckat och allt flöt på utan några större problem. Bara en hjälpare kom inte till sitt skift, men då fick jag hoppa in och slänga ut ungar var 5:e minut ur hoppslottet vilket inte var nåt större problem för skolbarnen här är ruggigt väluppfostrade. Där fanns mat och dryck från 14 länder och massa roliga aktiviteter för barnen. De fiskade ankor med ätpinnar, kastade blöta tvättsvampar på sina lärare, fick tatueringar, gjorde kläder av alla våra gamla tidningar osv.
Vi i PTC kan verkligen vara nöjda med vårt planeringsarbete, och evigt tacksamma för alla föräldrar och lärare som lagt ner massa jobb. Stämningen var super och jag hann även njuta lite av den med Emelie. Annars roade sig tjejerna med Martin och njöt en mammafri dag.
onsdag 29 juni 2011
Lill-lördag
Eftersom kylskåpet gapade tomt idag så fick vi fira lill-lördag på riktigt. Vi tjejer tågade bort till Gurney Plaza och klev in på Chili's eftersom det var det enda stället vi kunde enas om. Vi fick bästa båset och precis efter vi beställt maten klev en lång snygg mörk man in genom dörren. Lill-lördag och allt, så man vart lite sugen på att beställa en kall öl när flickorna satt där, ritade lite, småpratade och nynnade men tja, det är ju en dag i morgon. Men, den snygga mannen tänkte jag då rakt inte missa, lill-lördag och allt. Så jag bjöd över honom och vi hade riktigt trevligt. Lättpratad och barnen gillade honom direkt. Efter den trevliga middagen gick vi och handlade mat till den tomma kylen, lite kläder till den snygga mannen och sen skjutsade han hem oss i sin lilla svarta tuffa bil och la barnen. Nu sitter han och läser tidningen. Ibland är livet så enkelt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)