Födelsedagskalas

Igår hade Emelies dagiskompis Lucia fyraårskalas hemma hos sig och vi var alla där, åt tårtor och sjöng födelsedagssånger på engelska, svenska och danska. Barnen lekte och hade jätteroligt. De vuxna pimplade kaffe, åt mer och för mycket av Henriettes hembakade tårtor och utbytte restips om Malaysia och hela sydostasien. Så mycket att se, så lite tid. Trevliga bekymmer.

Nu har jag värre bekymmer. Bileländet startade inte imorse! Vi glömde lampan på inne i bilen i fredags. Grrrr, för icke-automatisk ljussläckning och pilliga barnfingrar. Så det var bara att ringa mannen och fråga vad man gör när eländet inte startar. Det är ju hans gebit i man-och-kvinna-världen. Som tur var satt han i möte och kunde fråga kollegorna. Här springer man inte in till grannen, eller ut på gatan och letar efter någon snäll person med startkablar (och tid), utan man ringer sitt försäkringsbolags hjälpnummer som sitter på ett klistermärke i framruta. Enkelt, men ändå inte. Så här två timmar senare har hjälpen ännu inte kommit. Trots att jag snackat med en massa folk, 'perjalanan -on its way...' Jaha ja, snart är ju min arbetsdag slut!

Emelie fick jag i alla fall iväg på jobbet, förlåt dagis. De kom och hämtade henne och rapporter säger att hon livligt beskrivit sin mammas prikära bilsituation. Vilket jag kunde vara utan men samtidigt glad att höra att min lilla sura blygis snackar med folk och tyckte mest att det var roligt. Jag tycker det är stressande och svettigt, jag.

Bröllop

Vi har varit på ett kinesiskt bröllop igen. På Paradise hotell, igen. Samma hotell som förra gången. Samma festsal, samma piffing, samma menyn och samma samma hela temat. Massa mat, åtta rätter så klart. Massa gäster. Typ 300. Vitingarna och cheferna får sitta vid samma bord, seniora vid sitt, juniora vid sitt, familj vid ett annat, vänner för sig osv. Tre musiker står på scen och spelar för full volym. Lite avbrott för att skära tårta och hälla upp champagne. Brudparet går runt med följe och skålar med varje bord. Varje bord skriker skåååål så högt de kan. Denna gången sjöng även brudgummen för sin brud och även brudens far greppade micken och sjöng riktigt bra. Lite efter tio var middagen klar och festen slut. Vi tog Myvin hem till tv-soffan och en kopp te på LOOC.

Havet ger helg

Jaha, så har vi varit i Batu Ferringhi igen. Jag sitter här med lite sand kvar på knäna och väntar på att kvällens film ska gå igång. Barnens kläder hänger på tork efter bad i havet och själva sover de sött i sina sängar. Mätta och skönt trötta. Pulsen har gott ner. Fredag och helgen har börjat.

Tomatplantorna blommar!

Tomatplantorna blommar! Stoppa pressarna! Äntligen har det kommit små, små gula blommor på de sex tomatplantorna i tre stora krukor i vårt uterum. Vi planterade frön i april och innan vi hunnit blinka hade det kommit upp plantor som var ett par decimeter höga. Sen gick det trögt. Oh, så trögt. Gödsel inhandlades på Sumathis inrådan. Det har gödslats, vattnats, omplanterats, snurrats krukor, lyft ut dem i solen, lyft tillbaka dem i skuggan och nu äntligen fem månader senare har tre gula blommor tittat fram och fler kan komma. Nu är det bara insekterna som ska ta sig upp här på 25:e våningen och göra resten av jobbet så har vi kanske en tomatskörd till jul.

Coola Ola

Vi skypade med vår nya kusin idag. Han sa inte flasklock, men det sa hans speedade storasyster på 2 år. Hon sa många flasklock och det gjorde hennes pappa, tillika min bror med. Konstigt nog eftersom de två varit uppe och gjort ingenting vettigt från 1 till 5 i natt. Fast jag tycker ju det är lite skönt att höra att lillbrorsan också får tvåbarnsstraffet. På klassisk manér mitt i natten. Har något svagt minne av att jag hade en ylande Filippa som kramade strypgrepp på mig när lillsyrran skulle ammas, så där mitt i natten. Tjoho, när man ändå inte har bättre saker för sig.

Lille kusinbebisen var så där pytte-pytteliten man är när man bara är en vecka gammal. Vi såg honom knappt på Toras axel. Lite svart hår stack upp. En gång öppnade han ögonen och såg rakt in i kameran. Ola heter han.

Filippa och Emelie sa inte mycket de heller. Filippa fick pinsamhetsfnitterattack när Thomas, den showaren, drog igång och sjöng a-ramp-pam-pa. Iben bankade glatt i bordet och lille Ola brydde sig inte flasklock. Emelie sa hej och visade en broskbit från en squid. När vi stängt av skypen sa de desto mer.

Filippa sa att det var trevligt att Iben ropade på henne flera gånger fast hon inte kunde säga Filippa ordentligt. Emelie sa coola Ola. Så, nu är det klart. Vi har fått en cool kusin.

Back to business

Back to business, in i saltgruva, cirkeln är sluten, i måndags var min första arbetsdag. Tillbaka på St Jude. Allt är nytt och mycket är gammalt. Platsen är ny, människorna är nya och arbetsuppgifterna är helt nya. HR! Jag jobbar med tjejerna på personalavdelningen. Ny kultur i dubbel bemärkelse för ingenjören. Spännande. Ser fram emot min nya måndag i morgon. Ingen söndagsångest här inte. Skulle den falla in behöver jag bara hänga i i två dagar, sen blir det hemmaliv igen i två för att därefter jobba fredag för att komma i rätt helgstämning. På lediga dagarna hinner jag med lite PTC och alla andra roliga vanor jag lagt mig till med det senaste året. Snacka kinderegg!

Jämställdhet

Expatlivet är inte ett liv i jämställdhet. Det är feministernas mardröm. I alla fall om det är mannens namn som står på kontraktet. Att dela lika i hemmet funkar inte alls. Den utskickade ska jobba så mycket som möjligt, gärna mer. Gå tidigt för att hämta barn finns inte. Vab, vad är det? Är det kvinnans jobb som gjort flytten så borde omvänt feministerna jubla. Expaten själv jublar inte.

Hur skoj är det att pussa hejdå på sovande barn på morgonen och hej på sovande barn på kvällen? Knappt sätta sin fot på skola och dagis? Inte höra om dagen, läsa läxor, hänga vi poolen i eftermiddagssolen? Vara på simlektion, piano och balett? Höra skratten och tjuvkika på lekarna med kompisar från halva världen?

Det är ett väldigt ojämlikt, orättvist liv på många sätt. Fast, fördelar finns också. Det är faktiskt väldigt bra att den ena tar hand om hemmet och den andra jobbet. Vi slipper att sitta där med våra kalendrar och pussla. Vi slipper argumentera för vem som har viktigast på jobbet när vattenkopperna frodas som bäst. Vi slipper använda helgen till att handla, tvätta, städa och klippa gräsmattan. Vi slipper vika tvätt när barnen har lagt sig. Vi slipper minutiöst planera våra motionspass.

I stället sitter vi i soffan på kvällen, kollar tv eller dator och pratar om lite ditt och datt. Ingen inplanerad egentid, vuxentid och tidtid här inte. Vi hinner ha det trevligt helt enkelt, i lugn och ro, helt av sig självt. Vi vuxna får tid för varandra och hela familjen får helgen exklusivt tillsammans. Ojämställt, bekvämt och harmoniskt. Det bäddar för ett långt och lyckligt liv. Och, det är väl det som är meningen. Feminist eller inte.

Om att frigöra tid

Jag läste Culture Chock Myanmar när vi var i Burma. Det är alltid bra att få lite koll på seder och bruk så man inte klappar nån på huvudet, kramar en munk eller andra fadäser. Där fanns en skön anekdot i boken som gör att jag tycker att burmeserna är världens smartaste människor.

På 60-talet kom en argonom från Australien och hjälpte ett gäng bönder att förbättra sina risodlingar. De lyckades fördubbla skörden på samma areal. När argonomen sen kom tillbaka några år senare för att se hur det hade gått så upptäckte personen något förvånat att skörden inte längre var dubbelt så stor. Skörden var lika stor som innan förbättringarna, men visade sig bara halva arealen odlades! Men, varför undrade argonomen? Jo, se, de fick fortfarande så mycket ris som de behövde men nu mot halva arbetsinsatsen. De var helnöjda, för de hade frigjort mer tid. Tid till att sitta under palmen och filosofera.

Handen på hjärtat, vad gör vi när vi frigör tid? Inte sätter vi oss under palmen och andas inte.

Sista gigget

Sista gigget som hemmafru, i morgon börjar jag jobba igen. Ok, jag säger inte upp mig helt från hemmafrusjobbet. Jag behåller en 50%, eller så där, så Martin inte behöver gå runt med hål i byxbaken, jag missa coffee mornings och skratta med barnen.

Knäckebröd

Knäckebröd är en bristvara på Penang. Ibland har det funnits några paket delikatessknäcke, det där vita som smakar kartong, på kexhyllan i Coldstorage. Men, kors i krösamoset, vad såg inte mitt öga i går? Wasa Original, eller vanligt hederligt Husman som det heter på svenska! Tjoho, snabbt ner ned med de två paket som fanns där i min kundvagn.

Lyckan är på topp vid frukostbordet även om vi nu glömde köpa med oss Kalles kaviar från Sverige. En hederlig knäckemacka med jordnötssmör och ättiksgurka från Ikea funkar också fint fint om man är en gillare av cross over.

Templed out

Så är vi tillbaka i verkligheten. Veckan i Myanmar(Burma) var oändligt lång, det känns som vi var där i en evighet, på ett positivt sett. Vi har sett hur mycket tempel, Buddhor, guld och diamanter som helst. Så vi tiger. Templed out!

Vi har rest i tiden och sett oxar dra plogen, kvinnor bära stora korgar på huvudet och barn springa barfota till skolan i sina skoluniformer av grön sarong och vit blus eller skjorta. Vi har varit bortkopplade från omvärlden utan fungerande mobil eftersom roaming inte finns och bara sporadiska internetuppkopplingar till vissa utvalda hemsidor. Min blogg var blockad. Strömavbrott. Kontantbetalning var det enda som funkade, plastkorten gjorde ingen nytta, bara kyat gällde. Eller alldra helst släta, nya, ovikta dollarsedlar.

Vi har mötts av leende, glada och nyfikna människor. Flickorna var inte riktigt lika glada över uppmärksamheten. De tröttnade på den för ett bra tag sen redan här hemma i Malaysia. Klappar och snälla nyp klarar de sig utan. Vi blev runtguidade av trevliga guider som inte försökte kränga massa saker på oss utan bara ville att vi skulle få en så bra upplevelse som möjligt.

Vi tog helt enkelt ett färdigt paket med guide för hela veckan. Vi sa vad vi ville se och de fixade allt till oss. Flyg till Bagan, hotell, tog oss till bra resatauranger och all sight seeing. Vi insåg nämligen redan när vi började planera resan för några månader sen att här fixar vi inte 'independent travel', inte med två små barn och en vecka på oss. Vi kunde inte änns boka en inrikesresa på internet. Men, detta paket var lysande. Vi bara åkte med och proppade hjärnan full av intryck och kameran full av bilder.

Burma gav mersmak. Det var så mycket bättre än vad vi trodde. Maten var godare, luften renare, tystnaden tystare, människor öppnare och upplevelserna större. Vi matade fiskar i en damm för bättre karma, vi klättrade upp på tempel i Bagan, vi fick marknaden att avstanna och stirra efter två blonda barn, vi såg en volleyboll-match på torget i en by, vi hjälpte oxen dra runt jordnötsoljepressen, vi åkte häst och vagn, vi såg vita elefanter och diamantern glimma hundra meter upp i luften på Swedagon paragoda. Vi har lärt oss Buddhas åtta steg och sett ett folk leva en vardag full av religion och vidskeplighet. Vi har rest färdigt på ett bra tag, överfulla av intryck. Dags att smälta.

Torsdag

Torsdag och total bloggtorka. Här har vi haft lite feber och softat så mycket det gått för att inte riskera den spännande resan till Burma. Imorgon kl 5 ringer väckarklockan så härmed är det tvärslut på varjedagbloggande. Punkt

Onsdag

Oj, jag har visst satt en ny standard på mitt bloggande: skriva varje dag. Och idag har det inte hänt så litet att det knappt är bloggvärt.

Filippa hade Tabea på besök nästan hela dagen. Jag fick inte packat resväskan till Burma för antingen pysslade jag och Emelie eller så blev jag bjuden på lek-fika i tjejernas rum, vi hade en fem minuters Lantern Festival, vips var det lunch och sen bad i poolen, vips var det fika och sen kom Ines, Tabeas mamma. Vi pratade bort en massa tid nere i lobbyn där tjejerna susade omkring på sina sparkcyklar- Sen åkte vi upp igen och tjejerna bänkade sig framför Cars 2 tills Emelie beklagade sig att filmen var bara alltför lång. Då gick vi till Gurney Plaza, fixade mer dollars hos skumrakskillen och så gjorde vissa av oss sandart.

Andra ringde hyresvärden och beklagade sig över att tvättmaskinen läcker från avloppsröret igen så nu får han sluta tejpa och kommma hit med ett nytt rör, men han kan lämna rörmockaren hemma för avloppet i vasken har slutat läcka. Rörguden ger, rörguden tar.

Sen blev vi lata och käkade kvällsmat på Gyllene Måsen, gick via lekplatsen hem och kom nästan hem innan det började regna. Martin fick käka våra lunchrester och nu, nu ska jag Burma-packa.

Tisdag

Yeha! Jag fixade ett bankkonto på CIMB. Första försöket. Nu har jag ett litet plastkort jag kan använda i deras ATM maskiner, det är bara lönen som fattas. Vi lyckades även fixa gula gympatröjor på St Christopher's, lite dollars och sen fick det bli lunch på Chili's. Madam Ooi och skoluniform fick vänta för sen drog vi till Barlovs på Gurney Beach, lekte och fikade tills papporna kom. De överraskade oss alla och kom tidigt så vi hann med både middag på Capitan's och kaffe med havsutsikt på Coffeebean. Är fortfarande proppmätt av butter chicken, cheese nan, kurma, ris och färsk limejos. Puh!

Måndag

Lov igen för Taska Nania-barnen så vi hade Emma och Vildana över halva dagen. Vi höll oss i var sin del av lägenheten. Jag och Vildana med varsin kaffekopp i köket och tjejerna med varsin Barbie i lekrummet. Fast precis innan lunch hade de flyttat ut i vardagsrummet, byggt små kojor och blivit hundar och katter.

Eftermiddagen blev lite seg, vi fick vänta och vänta på Mr Wong. Kunde inte gå ut eftersom min mobil har blivit totalt opålitlig efter sin hjärnskakning så det blev den fasta som fick sköta kommunikationen med Autobinee bilservice.

Vårt eftermiddagsuppdrag var annars att gå till CIMB bank och fixa ett lönekonto till mig men vi kom en halvtimme försent så det blir nytt försök imorgon förmiddag. Då lär väl det visa sig att just detta kontor inte har den servicen, men nu ska vi inte vara syniska... Nu gäller det att fixa ett konto i CIMB och ingen annan bank för denna bank är jobbets lönebank. I Sverige får vi bank efter bolån, här efter lön. Så är det bara. (och så har vi även lärt oss i dag att bank inte växlar pengar, det gör växlingskontor. Så vi får bära vår påse med ringghits till skumraskkillen i hörnet på Gurney Plaza och fixa våra livsnödvändiga dollars till Burmaresan. Lägga upp plastkortet på disken i sin bank funkar inte. Det är lite för praktiskt och så skulle skumraskkillen vara utan jobb)

Vem vet vi kanske även lyckas klämma in ett besök hos Madame Ooi och köpa nya skoluniformer. Försäkerhets skull provade vi förra läsårets ikväll och den funkar att använda nån månad till. Lite tight i midjan, lite kort blus och skort men det går. Skolan måste vi inom och lyckas köpa gul sporttröja hos för det behöver Filippa redan första veckan. Hon ska tillhöra Yellow House nu när hon börjar ettan.

Klasserna är indelade i fyra hus som har var sin färg och de samlar poäng under året på typ uppförande och sånt och det hus soma har mest poäng vinner. Kan ha gler orsaker än så, men det är mer än vad jag vet. Men, vad jag vet är att jag kommer veta mer om det när jullovet kommer.

Söndag

Hallå bygget! Det är söndag idag. Söndag! Då är ni lediga och brummar inte med era maskiner! Jag ser er allt, lyftkranen som lyfter upp palmer till den jättelika poolen på fjärde våningen. Och, du killen som kör den där eländigt högljudda bilande maskinen jag ser dig från köksbalkongen. Sluta, nu, genast! (Och Atlas Copco utveckla en tyst en!) Vi ska ha poolhäng med Barlovs och helga vilodagen. Helga ni med.

Nära ögat

Det var nära ögat att jag hade blivit tvungen att gå och shoppa en ny mobiltelefon idag. Igår kom det nämligen en sån där frontvind infarande genom lägenheten. Alla dörrar står ju för det mesta öppna så man får skön svalka av vinden. AC-svalka är inte skönt. Lugna vindpustar och fläkt är bäst. Riktigt skönt. Framför allt när man är riktigt varm. Fast det är jag inte nu, för just nu är klimatet löjligt skönt. En såndär 28 grader, molnigt och lite vind. Man blir inte kall, man blir inte svettig, bara skönt.

Lite kylande regn håller också temperaturen i skack och det var just ett sånt litet regn som tryckte in vinden genom tvättstugedörren och tog ett rejält svep runt köket och runt en liten hylla där bla min mobil låg på laddning. Min mobil är rätt tung, men den tjongade i klinkergolvet tillsammans med lite teckningar och Filippas väckarklocka. Väckarklockan klarade sig, men min mobil kollapsade. Den var inte stendöd, den flämtade lite ljus bland tangenterna när jag tryckte, men den gick inte att få igång. Inte på hela dagen och inte på hela denna morgonen.

Inte bra! Måste vara tillgänglig i morgon för då kommer Mr Wong och hämtar Myvin till service. Då ringer han innan och säger 'Miss Nina, I leave office now. See you 30 minutes'. Sen ringer han en timme senare, eller 20 minuter, det beror på trafiken och så säger han 'Miss Nina, I in garage now'. Utan mobil, ingen service och Myvin behöver kärlek. Den är lite rosslig.

Ja, ja bäst att prova igen om SIM-kortet passar min asgamla Ericsson. Nepp, inte nu heller. Ericsson gillar inte malaysiska kontantkort, bara svenska. Så tillbaks med korten igen och varför inte prova trycka på Nokian? Plingeling, den går igång!!!

Jag springer lyckligt bort till Martin som sitter på havsbalkongen och visar att eländet lyser. Ups, titta den vill veta datumen igen. 'Vad är det för datum idag, älskling?' säger jag. Martin tittar på mig lite mystiskt genom sina mörka solglasögon. Sådär som om jag driver med honom. 'Telefonen måste veta', säger jag. Men, innan Martin hinner svara så kommer jag på vad det är för datum, det är vår bröllopsdag!

Tänk, dubbel lycka, jag slipper gå och köpa en ny telefon just idag och så har jag varit gift i 7 år med min Martin!

Poola

Jag skippade viktigheterna på viktighetsdatorn och tog tjejerna på poolfika. Barbiemutan funkade i 12 längder, sen blev Filippa badsugen. Emelie badvägrar fortfarande. Hon har inte badat mer än i badkar sen första veckan på Öland då hon doppade sig upp till knäna en kväll. Fast det var nog bara för att kusin Frida badade som hon fick hjärnsläpp och bestämde sig för ett litet dopp. Kallt vil jag minnas.

12 långsamma längder var precis vad min träningsvärk behövde. Nu kan jag lyfta armarna och blogga i hakhöjd om så skulle krävas. Fast det behövs inte nu, vi väntar mest på att Martin ska komma loss ur bilköerna och komma hem så vi kan åka på fredagsmys på stranden i Batu Ferringhi med familjen Barlov. Under tiden roar sig tjejerna med att cykla omkring här inne i lägenheten och leka kompisar (betyder det att de inte tänker kivas?) och jag krämar det sista ur paddans batteri.

Snäll mamma eller dum mamma?

Filippa får titta en halvtimme till på Disney Junior, egentligen 40 minuter till för då kommer Emelie med sin dagisbuss. Då får vi slöa semesterfirare skärpa till oss och göra seriösa vardagssaker. Mamman är just nu inte så sugen på att vara seriös och ordentlig. TV:n skulle stängas av efter en halvtimme, 2:30 pm skulle klockan visa och knappen på fjärrisen, förlåt, knapparna på fjärrisarna skulle döda dumburken. Ingen sa till 2:30 men dödar man dumburken när man är ensam hemma med en uttråkad 5-åring andra dagen på raken då ryker man på pyssel och vi pysslade hela eftermiddagen igår. Jätteroligt hade vi! Vi gjorde akvarium i gamla skokartonger men i dag har mamman träningsvärk i varenda muskel och vill helst inte lyfta armarna högre än till en Ipad i ett knä. Mamman är helt enkelt fysiskt oförmögen att pyssla så muta i form av nya läbbiga barbie-kläder inhandlades på Tesco i förmiddags och så fort lillsyrran dyker upp så ska de få vältra sig i rysch, pysch, rosa och glitter och jag kan dricka mera kaffe och göra viktigheter på viktighetsdatorn. I armbågshöjd.

Är jag en snäll-mamma eller dum-mamma?



Och, nej träningsvärken kom inte från pysslet.! Så mycket förföll jag inte efter fyra nästintill träningsfria veckor i Sverige. Träningsvärken kom från alltför många armhävningar i går morse när jag körde hemmaträning i köket och Filippa satt bredvid och la pärlplattor. Jag skyller på Filippa. Hon hetsade mig och undrade varför jag böjde så lite på armarna. 'Så gör inte pappa.'. Så då gjorde jag som pappa och mycket mer därtill. Mamma ska vara bäst! Bäst-mamma.

Tidzoner

Begreppet tidzoner har fallit på plats hos Emelie 3,5+ år. När vi satt och åt frukost för en halvtimme sen konstaterade hon att det är fortfarande natt i Sverige men det är morgon i hela Malaysia. Klockan är inte lika.

Sov skönt Sverige!

Jet lag

Vilken jet lag vi fick! Nu efter tredje natten på Penang så börjar vi få ordning på oss själva efter två snurriga klarvakna nätter och två trötta, sega dagar. I för sig mest jag som var trött på dagen med molande huvudvärk, illamående och ingen aptit. Ungarna körde på som vanligt. Fattar inte hur de kunde vara så vakna och hungriga även på natten. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så jet laggad!

Efter det sagt måste jag ta tillbaka mitt förra inlägg. Kommer knappt i håg att jag skrev det, men kommer i håg att jag somnade bort några gånger så där mitt i. Därav den dåliga tråden och egentligen inget vettigt sagt. Det vettiga jag ville säga var att vi hade det superduper i Sverige!!!

Och eftersom vi hade det, så slog inte bara jet lag till, utan även brutal hemlängtan så nu gäller det att slänga sig ut i vardagen här igen och börja träffa folk.

Idag börjar vi med att gå till Gurney Beach och ska träffa Emma, Kenan och Vildana. Det är helgdag idag, Nuzul Quran och jag vet inte alls vad det innebär så jag ska ta reda på det. Husbygget bredvid oss bryr sig i alla fall inte på denna helgen, de larmar på lika ljudligt som vanligt (vilket Filippa tycker är bra, 'för allt oljud gör att man vet att man är i Malaysia'). Martins jobb bryr sig inte heller, men dagis gör så Filippa får sällskap i ledigheten.

Hemma

Hemma igen! Vi hann knappt ut ir flygplatsen och så kändes det som vi aldrig varit borta. Fyra härliga veckor hemma i Sverige var som bortblåsta. Hur funkar hjärnan egentligen? Oj, det här var så annorlunda så jag tar och poppar iväg det är i nåt parallelll-livsminne längst bak i huvudet. Det är så annorlunda så det inte har hänt. Tja, jag vet inte. Men jag ska lura mina lilla hjärna och i detalj blogga om våra fyra veckor i södra Sverige. Eller, nej inte i detalj, då somnar jag. Jet laggad som fasiken. Somnade precis när det var dags att vaka i morse och har nickat till både här och där under dagen. Tur vi har hårda golv så sömnen inte blev långvarig för i natt ska jag banne mig sova. Bra massor bättre än på planet där vi sov oförskämt bra.

Fyra rundor golf har jag i alla fall fått till i sommar och det gick så bra så jag seriöst funderar på att lägga av. Man blir ju ändå inte svettig eller adrenalihög men jag gillar ju solnedgångsgolf och en sån runda fick vi till så då kan man helt bortse från att jag harvar mer än skördar

Vi körde den vanliga Sverige-turnen. Så, det var kanske därför det kändes som vi inte bott borta i ett år. Barsebäck-Öland-Stockholm. Socialt övergödda och öron som fått vila i tystnaden. Både sol, regn och fått frysa lite. Många höjdpunkter och inga bottennapp. Jo, kanske att vi missade Kalmar mini-trialton men det hade nog inte gått, jag hade förfrusit 3 meter ut i havet redan på simningen.

Just frysa hade jag faktiskt glömt lite. Höll på att få hjärtstillestånd efter duschen första kvällen i Barse. Fy s-tan vad kallt. Pappa höll och på att ryka med, i asgarv. Och så hade jag lite glömt hur vackert Stockholm är och fick äntligen en anledning att paddla runt Kungsholmen. Så vackert och häftigt. Stad och natur i ett, det är helt unikt.

Och nackdelen med home leave som alla rutinerade expats säger är att man ska hinna träffa så många på alltför kort tid. Vi håller med rakt av. Det var så att även barnen upplevde det: 'varför kör vi runt i alla hus och hälsar på? jag hinner inte det, jag ska vara med mormor och morfar.' Så nu ligger vi socialt lågt och håller igen på turistandet några veckor här hemma på Penang innan vi drar på en liten tur till Burma. Jag skulle dock vilja få till ett litet besök hos den kinesiska operan som tjongar nere på en parallellgata. Förra året orkade vi inte riktigt, men nu är vi ju nästan som infödingar;-)

Asiatisk utdelning

Idag kändes nästan som att vara hemma på Penang och då pratar vi inte vädret utan utdelning per insats. Man går in hårt för att få lite viktiga grejor gjort och det känns mest som man trampat runt i tuggummi och kommer ingenstans. Uppdrag hämta nya glasögon till Filippa blev nollutdelning. De hade glömt sätta glas i bågarna. Jahaja, sånt händer så vidare ner i t-banan för sista hepatitsprutorna på vårt favoritställe: Vasavaccination. 'Nämen, just idag börjar drop in klockan 12?!' ok, mitt fel för jag hade glömt att man kan kolla allt på nätet innan i detta modernaste land. Bra var att Emelie inte alls kände igen sig med tanke på att hon började lipa redan i tunnelbaneuppgången sista gången vi var här förra sommaren. Hon känner förresten inte alls igen sig. Men, det gör Filippa. Dock var Vasaparken inte lika rolig att leka i som hon mindes. Bebisgungor. Tup bebisar överallt och allt var så litet. Gör inte mig nåt, jag har ändå hängt i den parken så det räcker.

Ok, noll utdelning av två försök. Ingen fara, jag är härdad, har varit med om mycket värre. Så efter lekpaus i Vasaparken och taskig varmkorv och smoothie till lunch attackerade vi vaccinationskliniken igen. I god tid trodde vi, men redan 10 minuter innan de öppnade var kön oroväckande lång och mycket riktigt fick vi överge vår spruta efter en halvtimme för att hinna ta oss till vårt bokade BVC-besök på Martina barnsjukhus. Där fick vi äntligen träff och besöket var riktigt trevligt och när vi kom ut därifrån var vi helt enkelt för trötta för att ge oss på vaccinationskliniken igen. Precis så där matt dom man kan känna sig hemma på Penang när man stångats med sina små ärenden utan att lyckas. Så vi tog 4:an och gick sen tillbaka till vårt fyrstjärniga hotell och fikade i vårt ostädade rum innan pappan dök upp efter en dag på jobbet.

En av utflykterna i morgon är i alla fall given och jag har gjort min hemläxa så klockan 9 hänger vi på låset och vi har all tid i världen fram till lunch för att hänga i det där väntrummet. Vi kommer lyckas och sen kan Filippa använda eftermiddagen till att lekamed en gammal dagiskompis.

Vasamuseet

Magsjukan visade sig vara magattack så vi kom i väg till Vasamuseet på sommarens sista semesterdag. Eller, rättare sagt vi kom i väg men inte till Vasamuseet för där var 100 meters kö i regnet. Så nu vet vi att det är Sveriges mest populära museum och sparar det besöket tills nästa år. Vi såg ändå Kronan när vi var i Kalmar och det är same same but different. Kronan hann strida innan det sjönk så skeppet ligger i spillror på havets botten, en så där 27 meter under ytan och man fiskar upp guldmynt och klädrester vart och vartannat år och ställer ut i stället för ett helt skepp.

I stället skyndade vi in på Nordiska museet som låg närmast för kulturpoäng och lunch. Junibacken hägrade men där har vi varit så det räcker. Nordiska museet hade vi bara några vaga minnen av så det var ändå dags för uppfräschning. Lunch var det dåligt med, men några goda mackor fick vi tag på i deras provisoriska kafe. Varmt var där för det var fullt med inhemska och utländska turister som inte heller fick plats på Vasa. Vi såg gamla dockhus, samiska grejor, gamla kläder, svesnka tradtioner och sopor. Sopor hade de faktiskt också på museet i Kalmar så det måste vara årets musee-trend. Den trenden har inte nått Penang. Men vi kan kolla sopor ändå när vi går längs vattnet på Gurney drive. Helt gratis.

Sen festade vi till det med att åka de nya spårvagnslinjen till Sergelstorg, höja pulsen något till och byta till tunnelbana för att toppa dagen med tidig middag i regnet på Rörstrandsgatan. Det blev italienskt.

Typiskt

Martin har blivit magsjuk! Så typsikt. I Stockholm och allt. Det är ju sånt man bara drabbas av i Asien eller andra varma platser. Men han har å andra sidan bra tradition när det gäller magsjuka på bättre hotell i Stockholms innerstad. Andra gången gillt, på raken. Sista semesterdagen ligger risigt på det, skitrisigt. Blir det på hotell och lyssna på ösregnet eller blir det lika snabbt tillfrisknande som insjuknande och sen en tur till Vasamuseet?

För övrigt har vi upptäckt att Stockholm är om än ännu vackare och att det bättre hotellet har cola i de klassiska gamla glasflaskorna i kylen men ingen ölöppnare. Får man verkligen ha det så när man har fyra stjärnor?

Exotiskt

Emelie var med morfar och handlade på Ica härom dagen och konstaterade förvånat att alla pratar svenska här!
Jag konstaterar att alla är så långa här och att det är så plottrigt att titta ut över folk; olika hårfärg, form och längd. Det liksom myllrar i stället för att en massa rör sig. Annars är allt som vanligt. Lite skrämmande så där, har vi varit borta egentligen?!?

Barbie & jag

Barbie och jag är egentligen bara ytliga bekanta. Jag har känt till henne länge, ända sen jag var liten, men vi har egentligen aldrig umgåtts. Vi har aldrig haft nåt gemensamt. Tills för ett år sen när Martin köpte två stycken. Succe hos mina döttrar. Sen plusade han på det med ett jättedockhus för bejbsen att flytta in i. När vi flyttade till Malaysia så tyckte jag att det skulle bli tråkigt att inte ha ett jobb. Ingen fara, tyckte Filippa, jag kunde sy kläder till deras Barbies och fixa till lite snyggare inredning till deras hus. Tja, varför inte? Men, det har inte hänt. Alltid något annat som kommit emellan och nu har jag fixat ett riktigt jobb så nu hinner jag verkligen inte. I för sig bara halvtid, men barnen är inte hemifrån mycket mer än så. Symaskinen får vila vidare i garderoben. Men, nu har stackars Barbie ändå varit naken länge nog så idag kunde jag köpa lite kläder till dem med gott samvete eftersom jag kritade på kontrakt imorse. Små, tajta trasor som inte täcker mycket. Tur här är varmt annars skulle Barbie frysa häcken av sig. Och, döm till min förvåning, vi har nåt gemensamt: gillar rosa samt har totaltaskig kroppsuppfattning! Vi köper båda två alldeles för små kläder, minst ett nummer för litet. Skillnaden är att Barbie tar på sina för små kläder men jag låter mina hänga kvar i garderoben och drar på mina gamla paltor igen.

Penang Hill-promenad

Idag var Martin ledig men inte barnen. Vad gör man en sån lyxdag? Jo, vi knatade upp till toppen av Penang Hill, Bukit Bendera. 735 m över havet, högsta punkten på ön och inte en djungelpromenad att ta med barnen på. För lång helt enkelt. Så, äntligen fick vi möjlighet att kommma iväg. Vi startade från Botaniska trädgårdens bussparkering och lullade på en dryg timme på liten stig i djungeln. Då skulle vi kommit fram till station 84, även kallat tehuset för de serverar te, kaffe och kex där. Men, vi såg bara djungel och det började mest gå nedför. Vid ett vägskäl så gick vi på en engelskman som försäkrade att vi var på rätt väg och det var bara att följa skyltarna. Skyltar? Vi hade sett en minimal sak innan, en röd pil det stod 84 på. Men, vi knatade på och njöt syret och syrsornas intensiva musik. Det blev brant uppför och sen såg vi en liten skylt som sa att vi var på toppen av Bukit Cendana. Så mycket av guideboken hade vi fattat att nu visste vi säkert att vi inte alls var på den stigen vi hade tänkt ta från början, men å andra siden skulle vi snart hamna rätt. Bara med en timmes detour. Ner igen på andra sidan Cendana-kullen och sen såg vi den asfalterade vägen somgår nerifrån Botaniska och upp till toppen, där tehuset ligger ganska exakt halvvägs. Men, va? Här har vi traskat fram över stock, sten och lianer helt genomblöta av svett och så fanns det inte en droppe te på tehuset! När jag hajkade upp den snabba vägen, den stigen vi helt tydligt inte lyckades hamna på, med några malaysier då fanns det varmt te och svart gott kaffe på tehuset, men inte idag. Hu, blodsockerfallet blev kännbart men vårt vatten och några klementiner från ryggan laddade benen för sista etappen. Den får man tyvärr gå på den branta asfalterade vägen upp för det finns ingen stig enligt guideboken och vi var lite för trötta för att frivilligt ge oss ut på ett nytt halvvilseäventyr i djungeln. Vi var lagom uppe vid ett-tiden, åt lunch och tog en glass i hawkers corner för vi var inte presentabla för nån finare restaurang. Gick runt, tittade och fotade utsikten med alla arabiska turister. Vi tänkte också gå upp till det hinduiska templet, men när vi kom fram till trapporna upp så sa våra ben till oss att spara den upplevelsen till nästa gång. Istället tog vi den nya tågbanan ner till Air Hitam och en taxi tillbaka till Botaniska för att hämta vår bil. Vi svängde in på LOOC fem minuter innan Filippas skolbuss kom. Lite fika och en dusch senare var jag människa igen, Martin blev ännu lite mer förkyld.

Bukit Merah

Vi kan ju inte komma hem och inte ha åkt över bron till fastlandet så idag var sista chansen för tjejerna. Martin och jag åkte redan i vintras när vi drog på shopping på Ikea och så har vi sprungit på den men flickorna har bara trånat. Vi kunde ha åkt över och bara vänt tillbaka, men varför inte passa på och göra mer av Malaysia när vi ändå är ute pch kör så vi åkte en knapp timme söderut till Bukit Merah. Där finns ett vattenland, minidjurpark och en orangutang-ö. Det var orangutangerna vi ville åt. Vi packade i för sig med badkläder till badlandet men med tanke på att de flesta i familjen är förlylda så skippade vi vattenrutschkanorna och plasket. Det tog ändå sin lilla tid med lunch och sen tuffa ut med båt till ön. Det var inte så stort, men fint. Vi fick se små orangutangbebisar, större barn och vuxna. De försöker rädda så många orangutanger som möjligt och återanpassa dem till djungeln. När de blivit tillräckligt stora får de flytta till Borneo. Vi gick inte in i minidjurparken eller ekoparken som de kallade den när vi kom tillbaka från ön utan satte oss i en 'skycycle', en glasfiberfarkost som gick på en räls en fem meter upp i luften in över ekoparken. Martin cyklade runt oss för hand. Svettigt och läbbigt eftersom farkosten lutade i varje sväng. Innan vi satte oss i bilen hem för ännu en tur över bron passade Filippa och Martin på att få sig ett billigt fiskspa för fötterna. Det kittlades.

Batik

Imorse åkte jag på en liten batik-kurs nere i Georgetown. Det var i Rosannas, en konstnärs lokaler i ett typiskt townhouse. Det var jag och fem äldre damer som skulle bli invigda i batikmålandets hemligheter. Alla kom förberedda med inspirations bilder utom jag. Men, det gjorde inte så mycket för det var ändå vaxet som styrde bilden. Det var inte helt lätt att rita snygga linjer med varmt, flytande vax och samtidigt få till ett motiv. Som tur var hade jag skissat den tänkta bilden innan med kol så jag hade nåt att följa. Vaxet torkade bums och sen var det bara att måla i de tomma ytorna. Tyvärr hann vi inte fixera färgen och koka bort vaxet för det behövdes ett gäng timmar för dessa steg. Däremot fick vi köra lite gummibandsbatik och göra sådana där mönster som alla barn hade på sina t-shirts på 70-talet. Vaxet på finbilden får helt enkelt sitta kvar som en del av konstverket.

När jag hade batik, slappade resten av familjen hemma och när jag kom hem stack resten av familjen till Youth Park med cyklar, sparkcyklar, rollerblades och kamera.