Cherry Sweet Thai

I dag är det i alla fall söndag. Bara någon dryg timme kvar på dagen. Det har varit en skön söndag. Slapp morgon, sen ökade vi tempot rejält vid halvtolv och fick oss ur huset för lunch på Cherry Sweet Thai. En hyfsad tairestaurang i ett ruffigt gammalt kampung-hus nära Filippas balett. De öppnar tolv och vi hängde på låset. Interiören är allt annat än vacker, inte änns charmig. Man sitter på trädgårdsplaststolar inomhus vid vingliga bord, matsalen har inte ett fönster och nakna lysrör i taket. Men, maten är riktigt god. Otak-otaken var höjdpunkten. Ok. det var inte som Thailand men det var den bästa thaimaten vi ätit hittills på vår ö.

Efter lunchen gjorde Filippa ett superman-byte i bilen och kom i sin rosa, tajta balettdräkt innan vi körde och lämnade henne på dagens tvåtimmarsträning.

Vi andra svängde runt bilen mot stan igen och åkte till stans största möbelaffär Mekio och köpte äntligen två sittpuffar. Färgerna de hade inne idag var brun eller lila, så det fick bli lila.

Resten av eftermiddagen hängde vi vid poolen, badade, käkade frukt och panikplanerade vår Sri Lanka-resa över jul. Det är ju högsäsong då för alla soltörstande vitingar kommer från Europa och fyller ön. Flygresan har varit klar sen länge, men nu har vi även lyckats fylla de åtta dagarna emellan. Blir teodlingar och naturreservat och, om jag lyckas reda ut det på distans, någon tågresa. Jag ser fram emot att resa långsamt, gärna med ånglok, genom vackert landskap där allt är annorlunda och man kan inte sluta titta. Europavitingarna kan behålla stränderna för sig själva.

Expat wife

I torsdags var det dags för expat wife-liv. Jag åkte på utflykt med Spiral Synergy. Sju damer i olika åldrar åkte runt Penang i en minibuss och tittade på möbelaffärer och antikbodar i två timmar. Halva grejen är att snacka i bussen. Man får lite tips om ditt och datt, och höra folks livshistorier. Det finns ju alltid en anledning till att man hamnat på Penang och för vissa finns det en anledning till att man stannat kvar.

Som till exemple Michelle som har Spiral Synergy. När hennes mans RAF-postering (Brittiska flygvapnet) gick ut för tre år sedan meddelade hon sonika mannen att hon flyttar inte. Så han fick flytta hem till Storbritannien själv och kvartalspendlar till familjen. Ena barnet går i kinesisk skola och det andra på SCIPS.

Hon slipper voja sig över hur hon ska klara livet hemma utan hemhjälp. Lyxen med hemhjälp kommer alltid upp som samtalsämne när expatfruar träffas. Inget undantag. Det och att allt finns på Penang....det gäller bara att hitta det.

Min rundtur bland dammiga möbelaffärer gav dock resultat. Jag upptäckte och lärde mig lite mer om var man kan hitta bra grejer på Penang. Igår åkte vi förbi ena stället hela familjen och köpte oss en bänk och en stor lampa till hallen.

Loy Krathong

I måndags var det ledigt för att söndagen var helgdag, det var nån Hari Jadi-visst antal dagar från ramadan-firande och flera andra religioner hade passande nog också högtider. Bland annat hade thailändarana en buddistisk festival i templet på Burma Road och sen en cermoni som Martin och jag bara sprang på nere längs Gurney Drive när vi gick hem från födelsedagspresentshopping på köpcentret. De satte krathong, lotusformade små båtar pyntade med blommor, blad, rökelse, lite pengar och ljus, i havet. De guppade fint ut på det stilla mörka vattnet och alla sände en extra tanke till det översvämningsdrabbade Thailand.

Emelie 4 år

Klockan är åtta på kvällen och vår nyblivna 4-åring har precis somnat. Vi firade med en hög med paketer och pasta bolognese till kvällsmat. Födelsedagsbarnet hade i för sig önskat sig pasta med knäckebröd men hemmachefen tog ett enväldigt beslut och valde köttfärssås i stället. Ingen klagade över det. Martin och jag firade henne med lite skönsång, ljus och mjölk på sängen redan i morse, men det var så där lagom uppskattat. Vi sjunger för dåligt eller så blir man morgontrött när man är fyra och vill inte slösa bort dyrbar sovatid på Ja må hon leva.

Till middagen var livet desto bättre. De vuxna hade lite gott rött till maten och tjejerna piffade upp mjölken med cinderella-glas. Till efterrätt blev det malaysiska små glasskuber där smakerna mint och röda böner var mest poppis. Majs och durian minst. Det fanns även rester från den stora födelsedagstårtan att kalasa på. Den hade gottat till sig i kylen sen i lördags när det var barnkalas.

Emelie hade bjudit ett par dagiskompisar, Filippas bästis och svenskbarnen på kalas. Det blev 11 barn som fikade och lekte tillsammans i lekrummet. Lekrummet har en fin ljuddämpande fönstervägg mot vårt uterum och där satt som mest 15 vuxna, pratade och tittade ibland in på barnens allt roliga som i ett akvarium. Då behövs en stor tårta, men ändå blev det över.

Det var en stor dag för Emelie med första riktiga kalaset och äntligen bjöd vi hem Esther! Esther är malay-kines och har varit kompis sen dag ett på dagis, redan innan de kunde prata samma språk. Det blev faktiskt en stor dag för hela familjen för det var första gången vi hade malaysier på besök.

Vi har även mer fint besök här. Farmor och farfar kom för en vecka sedan och förutom barnkalas så har de även fått slappa vid poolen, äta på hawker's, vandra runt Air Itam dam, titta på Kek Lok Si, kolla in Armenian Street nere i Georgetown och känna på europisk fläkt ute på Straits Quay. Monkey beach-utflykten regnade bort men har vi tur har regnandet lugnat sig till om en vecka när de kommit tillbaka från en resa i resan till Angkor Wat. Annars ligger stranden kvar till nästa gång.

Oktoberfest

Ikväll fick vi en riktig kultur-crossover-chock. Penangs Malaysia-Tysklandförening hade Oktoberfest. Umpa-bumpa musik, lederhosen, dirndl, bratwurst, surkål och ölsejdlar under två jättetält i tropiskt regn. Vi åt så magarna stod på tvären. Apfelstrudeln satte spiken i kistan så efter lite lekar för barn så åkte vi hem vid niotiden. Tyskar och resten av öns expats festar vidare med en hel bunt lokala malay-kineser.

Fredag

Sitter framför vår gigantiska platta tv och tittar på film köpt på gatan i Batu Feringhi. Vi dricker kall rom och äter choklad. Filmen är helkonstig, men väldigt fina bilder och med två av mina favoritskådisar, Brad Pitt och Sean Penn. Men, filmen är helmysko. Vi har tittat på solstormar och planeter de senaste fem minuterna. Sorry, kan inte rekommendera The Tree of Life. Verkligen inte, inte änns om den får en handling vid nästa scenbyte.

Tur man har en ipad, dagens tidning Star och några Times att bläddra i. Senaste Damernas Värld är redan sönderläst. Får man ett så tjusigt paket från Sverige med blankt magasin, Finn Crisp och tablettaskar så sparar man inte lyxen utan njuter det intensivt tills allt är slut och skickar telepatiska tack till Stina i varje tugga.

Bilförsäkring - och vägskatt

I slutet at september började det trilla in reklam sms från UniAsia där vi har våra bilförsäkringar. De var skrivna på sådan där sms-engelska med malay-kimesisk meningsbyggnad så jag brydde mig först inte så mycket. Sen läste jag ett och kom på, 'ja jösses, det är snart dags att förnya Myvins försäkring. Sms:et sa att jag skulle ringa nåt nummer och betalade jag innan 16 oktober så skulle jag få vara med på 'lucky draw' och kunna vinna tillbaka hela avgiften. Det var väl inte det som fick mig att till slut få häcken ur, så där tre dagar innan försäkringen gick ut utan det var när även ett papper trillade in via posten att även Alzans försäkring behöver betalas. Då slog det mig att Myvins post fortfarande kommer till Silverton för Mr Paddy på Autobinee bytte nog aldrig adressen i registret som han lovade. Suck, ja ja, dags att bita i det sura och för Myvin skulle jag ju inte kunna fylla kreditkortsnumret, skriva på lappen och skicka i den. Bäst att ringa. Damen som svarade pratade bra engelska men det var helt hopplöst att få rätt på registreringsnummerna, men det löste hon snyggt med att få mig att texta dem till henne. Sen var det tyst, ingen ringde tillbaka. Vi tog helg och på måndagmorgon åkte jag inom UniAsias kontor på väg till jobbet. Det började liksom bli lite bråttom. Inga problem att hitta dit för de ligger en trappa upp från Autobinee och där har vi ju köpt två bilar så dit hittar jag. Tyvärr öppnade de först nio, damen var lite sen men sen flöt det på rätt bra. Försärkringarna gick att betala med kortet, blev billigare än vad som stod på lappen jag fick hem men tydligen skulle jag betala vägskatten samtidigt. Det gick inte att göra utan registreringsbevisen och de låg hemma i viktighetsskåpet. Jaha, vad gör nu? Jo, fick jag veta, det är bara att gå till posten, ta med registreringsbevisen och betala RM 72 respektive RM 92 kontant så skulle det vara klart. Det hann jag så klart inte med förra veckan. Det var ett jobbande varje dag så posten fick vänta tills idag. Denna vecka är det lov och då kan mamman hinna ifatt på hemmafronten. Så nu kör Martin med nyförsäkrad bil med två dagar till godo och med skatten betald en vecka för sent. Min bil rök med av bara farten med en månad till godo.

Lucky drawn kommer vi inte se röken av för ska vi vinna så måste vi åka till Autobinee om två helger och hänga där hela dagen. Inte värt det. Jag tror någon annan bra mycket mer behöver den vinsten.

Om effektivitet och arbetstillstånd

Förra veckan när jag skjutsade Emelie till dagis hann vi med lite mellansnack vid rödljusen på vägen. Man hinner prata om rätt mycket, för det är rött länge här. Emelie konstaterade vid första rödljuset att nu jobbar jag, det gjorde jag inte innan.

- Nä, jag hade inget arbetstillstånd innan.
- Vad är det?
- Det är en stämpel i passet som säger att jag får jobba i Malaysia.
- Men, vi bor ju här!
- Jo, (med lång tystnad för mamman blev lite ställd. Det sämmer ju, Vi bor ju här!) men om de som är från Malaysia kommer till Sverige så måste de också ha stämpel i sitt pass om de ska jobba där
- Vad konstigt. De bor ju i Sweden.

Sen, blev det grönt och jag korsade korsningen och undrade mest varför Emelie envisas med att kalla Sverige för Sweden. Emelie tänkte på nåt helt annat för vid andra ljuset kom nästa fundering

- Du jobbar inte lika mycket som pappa.
- Nä. Jag måste ju hinna ta hand om er och huset också
- Jaha, men du jobbar ändå mindre än pappa.

Hrmph, nu blev mamman förnärmad. Lilla skruttan ska bara veta gå hur mycket mammor och pappor fixar och donar i hemmet. I expatparadiset är det i för sig mest mammor. Det är ju förfasen ett helt jobb till, nästan, tja kanske inte riktigt om man har Sumathi, men hrmph ändå. Fast Emelie fortsatte sin fundering och det visade sig inte alls vara hemarbetet hon tänkte på. Här var det pappan som skulle vara förnärmad för hon sa vidare:

- Du jobbar inte så mycket som pappa för du behöver inte öva lika mycket som honom så du blir klar tidigare.

Jo, jag tackar jag! Här har vi en tjej som både förstått både effektivitet och jobbpolitik. Ska jag fostra henne till nästa Merkel, med fashonita inslag?

'Civilisation mum!'

En gång när jag flög till Los Angeles så var det riktigt klart väder, hela vägen från Chigago. Jag satt och stirrade ut genom fönstret, som förhäxad. Jag tittade långt ner på marken över berg, gröna fält, floder och sen öken, öken, öken. När det mörknade närmade vi oss Los Angeles, vi kom över öknen, över bergen och sen låg hela Los Angeles under oss och bara lös i stora rutnät som aldrig tog slut. Inte förrän vi såg det oändligt stora och mörka Stilla havet vid flygplatsen. Framför mig satt en mamma med sin lille förskolepojke. Han satt också med pannan mot fönsterrutan och stirrade ut. När han såg hela Los Angeles så utropade han: 'Look mum, Civilisation!'

Undrar vad han skulle säga om han såg Singapore? Där kan vi verkligen snacka civilisation! Jösses, skulle någon behöva operera mig mitt i tunnelbanan så skulle jag inte bekymra mig skvatt. Stan är kliniskt ren, skyltad och ordnad. Tunnelbana, bussar som går i tid, breda enkelriktade vägar i flera filer. Allt känns så hightech, det bästa av det bästa, säkert, genomtänkt och allt sker väldigt tyst. Som en resa till framtiden om man kommer från Penang. Inte änns på zoo var där nån smuts. Tigrarna var vitskrubbade - nej skojar bara, de var faktiskt vita bengaliska tigrar så de hade inte fått en omgång i klorinbaljan. Men, rent var där.

Folk är hjälpsamma, Emelie och jag hann knappt börja leta efter toaletten på Raffles hotell innan en dam visade oss rätt. Vi åkte guidad tur med amfibiebuss runt stan och på floden. Vi behövde inte knö oss på för att få plats. Vi snurrade runt i Singapore Flyer, pariserhjulet och såg ut över staden och på alla de tusen lastfartyg som låg ute på redden. Vi kände europiska fläktar när vi åt kvällsmat vid Clarke's Quay och vi beundrade vårt hotell med över tjugo våningars atrium i mitten där vi först trodde fåglar flög omkring. Sen visade det sig att de satt i burar runt femte våningen. Vi lyxade med fika på Raffles hotell där de till på köpet hade guld på chokladtårtan - fast tjejerna konstaterade att guld inte smakar nåt, det bara glimmar. Så, jag behöver väl inte berätta var maten smakar bäst, Penang eller Singapore?

Håret krullar sig

Jag har spikrakt hår. Många, raka, tunna hårstrå. Inte en lock i sikte. Aldrig någonsin. Inte förrän vi flyttade till Penang. Nu småskruvar sig håret. Mycket märkligt. Det är inte första gången jag hänger i tropikerna precis. Men, det är första gången jag fått lockar. Inte så många, en-två så där ibland. En lite halvskruv här, en liten halvskruv där. Men, varför? Måste bero på den höga luftfuktigheten. Eller är det som pappa berättade om farfar; två veckor in på semestern, när pulsen gått ner, så började det raka håret locka sig? Märkligt är det.

5års kalas

Sitter i soffan med proppfull mage. Det var 5års fest för Emma på Gurney Beach ikväll. Vi åt Nandos så magen stod ut i alla hörn och sen tryckte vi ner en stor bit födelsedagstårta. Tjejerna hade piffat sig med princesskronorna och blingöronhängena från gårdagens utklädning. För säkerhetsskull hade vi köpt ett kit till Emma också i födelsedagspresent så framtidens lekträffar är räddade. Alla har blingbling.
Filippa och Emelies hår var dock inte lika rosa som på Halloweendiscot igår. Vi spädde ut färgen i poolen i eftermiddags när vi sänkte kroppstrmperaturerna efter solig promenad tur och retur Gurney Plaza för lunch.

Halloweendisco

Sitter i soffan med ömma fötter. Det var fullt drag på SCIPS halloweendisco ikväll. Fairy, scary och all utklädning däremellan. Både på vuxna och barn. Lärarna som körde trick and treat och haunted house var bäst. Pizzan och drickan gick som smör i tropikerna och de superfint dekorerade cupcakesen var poppis. Det var även min station glow sticks. Pengaspannen svämmade över med en-ringghitssedlar. Jag hade världens bästa medarbetare, de skötte hela rulejansen de dryga två timmar kalaset varade. Så jag hann äta pizza med Barlovs, inte få panik när Martin fastnade i bilkö och hjälpa till med att styra barnen rätt i trick and treatkön. In och jazza loss på discot hann jag inte, och inte bli skrämd i spökhuset eller piffad med tatueringar och hårfärg i skönhetssalongen. Men, det hann Martin och tjejerna. De fixade nästan hela partyt, när det var en halvtimme kvar tog Martin tog hem dem i säng. Jag stannade kvar och städade tillsammans med de andra PTC-damerna, nån pappa, några barn och skolans vaktmästarstädteam.

Monkey Beach

Igår eftermiddag var det äntligen dags för lite äventyr! Efter skola, jogg och mandarin slängde vi oss in i bilen och åkte till fiskebyn Teluk Bahang för god lunch. När vi fyllt på alla energidepåer tog vi båten ut till Monkey Beach. Vi flög fram över vågorna och tjejerna skrattade med skräckblandad förtjusning.

Martin och jag satt där på den fina vita sanden, torkade efter badet och bara undrade varför det tagit oss ett helt år att komma hit. Över ett år! Hit är ju det första stället man ska åka när man flyttat till stökiga Penang. Vågskvalp, fint vatten och fin sand. Bara nåt motorbåtsbuller ibland. Ett sånt paradis behövs för att vila upp sig på när man sicksackat fram genom trafiken, myllrat på marknaden och trängts på foodcourts.

Vi fascinerades också över vilket drömjobb där fanns. Smälla upp några bord och stolar, en pressening över och sen klafsar man ut i djungeln, hämtar kokosnötter, choppar av toppen, trycker i ett sugrör och säljer till turisterna. Uppdruckna kokosnöten städar man undan genom att slänga in i en buske. När inga turister är törstiga ligger man i hängmattan. Martins nästa karriär?

Från Monkey Beach gick vi tillbaka till bilen i Teluk Bahang. Guideboken över Penangsvandringar säger att det är en entimmarstur. En kokosnötsförsäljarkille tittade på tjejerna och sa att det skulle ta oss två. Det tog tre. Över rötter, lianer, stenbumlingar, upp och ner på smala stigar gick vi. Två tredjedelar gick super. Vi hade så skoj. Stannade och badade, fikade och plockade snäckor på stranden. Den sista tredjedelen var trög. Fast vi gått just den biten förr. Vi var ohhh så trötta. Emelie kunde snylta till sig att sitta på Martins axlar men vi andra fick kämpa vidare där i våra flipflopps. Tänk att en 10 minuters motorbåtsresa kan vara så lång?

Det blev en välförtjänt glass när vi kom i mål vid sexhugget. Sen bytte Martin och jag till torra tröjor, Emelie till klänning och så åt vi STORA hamburgare på Hard Rock Café i Batu Ferringhi. Vi har sovit gott i natt.

Rosabandet på E&O

Idag var det rosa frukost på Eastern & Oriental hotell. Tvåhundra damer och en handfull män klädda i rosa träffades för en hotellfrukost de lux, modevisning, sånguppträdande, smikning, champagne, silent auctions, lotter och en herrans massa babblande. Allt för att dra in pengar till bröstcancerforskning nu när det är oktober och rosabandets månad. I år kom jag ihåg kameran.

Jobbdag

Jobbdag. Martins klocka ringer 6.03, min 6.11. Vi stiger upp. Martin går på toa, jag går till köket. Jag tömmer diskmaskinen, fyller på vattenflaskor, skivar frukt till fikalåda, packar och ställer barnens ryggor framför dörren. En snyggt klädd Martin kommer ut i köket, tar en näve nötter, dricker ett glas vatten och går sen in och väcker tjejerna. Eller försöker väcka dem. De ramlar ut en och en i köket och får frukost. Martin säger hejdå och får en puss vid hissen. Vi andra äter upp frukosten, klär på oss och borstar tänder. Är vi snabba hinner vi kolla lite Playhouse Disney. Är vi långsamma hinner bara Emelie kolla när Filippa och jag borstar tänder i hissen ner till bussen. Jag vinkar till bussen, åker upp igen och samlar ihop det sista. Emelie och jag åker till taska och sen kör jag ner till Bayan Lepas där fabriken ligger och stämplar in 8.57. Byter dojor, tar på koftan och går upp till min arbetsplats bredvid Lian Yee. Så sitter jag där och knappar på datorn, eller går runt och snackar med folk tills klockan är fyra. Då sätter jag mig i en kokhet bil, värmer upp mig och lyssnar på popradio. Där hemma är barnen redan hemma, fikar med Sumathi och har satt igång att leka. När jag kommer hem får jag två glada kramar. Vi gör läxa. Dvs Filippa gör läxa, jag hjälper till och Emelie lyssnar nyfiket och bara väntar på att läseboken ska bli ledig. Sen pausar vi och jag sätter på en film om tjejerna inte orkar leka och så blir det snart kvällsmat. Sen dusch eller långbad i badkaret. Eller som igår, dopp i poolen. När solen gått ner så blir det pyjamas på, tandborstning och godnatt. Då kommer Martin hem och hinner oftast få sig två godnattkramar innan han mikrar maten och pratar om dagen med sin fru. Sen umgås vi med datorn, tv:n eller gymmet och släcker ljuset vid 11.

När man pluggar gör man allt för att göra annat

När man pluggar gör man allt för att för att göra annat. På den gamla goda tiden när jag låg i Lund så städade jag. Städade aldrig annars, men när det drog i hop sig till tentatider då sken mitt krypin och luktade Ajax. Nu går det inte att städa. Hemmet skiner och luktar Ajax varje dag. Sumathi håller en helt annan standard än student-Nina eller vilken-som-helst-Nina. Så vad gör man då när det börjar dra ihop sig till inlämningsdags av oskriven inlämningsuppgift?

Man bloggar.

Renoveringshelvetet

Ok, de bygger ett nytt jätteköpcentrum en tomt i från vårt hus. Loke Mansion, en fin gammal kolonialvillan kommer ligga inklämd mellan vårt 28-våningshus, ett 38-våningshus och nu köpcentrumet som hittills nått till nionde våningen och buden på vart det ska sluta är lite olika. Än sticker armeringsjärnupp, så nio räcker inte. Bygget fortsätter och nu ser vi inte längre Penang Hill från poolen.

De låter så klart, från 8 på morgonen till långt efter solnedgången, alla dagar i veckan utom söndag. För det mesta. Stänger man bara fönster och balkongdörrar så stör de inte. Jag kan sitta vid mitt skrivbord med min dator, läsa, studera och förkovra mig per distans hela vägen till Lule och lära mig allt om genus, innovation och hållbar utveckling (är det hållbart att bygga ett nytt köcentrum 100 meter från ett annat längs en väg som alltid har trafikstockning?). Men, så har vi grannarna i huset!

De köper sig en ny fin lägenhet. Inredd och klar på när som köket och tvättmaskin. Allt är blankt och splirrans nytt. Det duger inte. De har värre renoveringsnoja än svenskar! Ut med allt nytt och in med nytt, som de själva valt. (är det hållbart att inreda osåld lägenhet där ändå allt slängs ut igen, oanvänt?). Så 500 kvm klinker och kakel ska bilas upp. Då kan man inte plugga hemma. Då står det 'jävla gubbe sluta bila' och 'jävla rika ytliga frujävel' på inlämningsuppgiften. För, ja det är en man som bilar och det är frun i huset som ska piffa supercondon. Jag tror inte jämlikhetsproffessorn uppskattar att läsa sådana stereotyper så man får dra från hemmet och plugga bland de rika frujävlarna på Starbucks. Dricka kaffe från andra sidan jorden i en engångsmugg. Det är väl bara innovation jag lyckas täcka med positiva poäng. Starbucks, vilken innovativ affärside!

Språkförbistringar

Söndag är sovmorgon och vi hade bestämt att ta frukost på ett indiskt hak nära marknaden och sen gå och handla frukt och grönt. Jag har nämligen ätit roti där förr med en av mammorna på PTC. Man får räkna henna som local. Kines, född på ön men uppvuxen i Singapore och Australien. Hon flyttade tillbaka till Penang för fem år sedan, så hon känner gubbarna på de indiska haket. Vi var där och åt sen frukost en dag efter ett möte och hon lärde oss hur man ska äta roti. Mycket curry och mycket gegga.

Nu var det familjens tur att prova haket. Roti har vi ätit massor av så vi vet vad vi vill ha. Gick sådär att beställa. Trots att vi sa exakt vad som stod på menytavlan, visade med fingrarna hur många vi ville ha men kommunikationen kändes dålig, noll. Av våra beställda två mangolassi, en äppeljos, en te, två roti canai (bröd), en roti telur (bröd med ägg) och en roti pisang (börd med banan) fick vi mangolassin, josen, en roti telur och en roti canai. Indiske killen som tog beställningen såg mest ut som han inte brydde sig och önskade att vi kunde tagit vår frukost hos grannrestaurangen, eller bara helst stannat hemma.

Men, ok lite gjorde han för att hjälpa till. Han hämtade mannen i kassan som i alla fall försökte kommunicera - på malay. Vilket lät: bla bla roti kosong, bla bla roti bla bla roti bla bla makanan. Vi lät: ????? Tills Martin kom på att kosong betyder ingenting. Sen lyckades vi få en roti canai (bröd med ingenting) till och därmed tvärstopp. Ät och var glad.

Jag och tjejerna hade fuskat med lite frukost hemma. Martin gick hungrig men, inte så fattig, från restaurangen och vi fick köpa med oss lite pannkakor hem från killen med lilla lastbilen som står utanför marknaden. Det blev en lång och utdragen frukost med andra ord och inte många var hungriga till lunch.

Fast, det blev pasta i alla fall för Filippa skulle ladda upp för två timmar balett. De ska tydligen lyftas till nästa nivå och förberedas för examination så då måste det tränas mera och de fick byta tid till söndag eftermiddag. Vi förvirrade västerlänningar fattade inte att uppdansing ligger i faggorna eller att det faktiskt var frivilligt med extra timmen. En malaysisk mamma ringde upp mig och var rejält irriterade på deras malay-fasoner att bara försöka kräma mer pengar från dem utan att informera mer än att barnen har bytt tid. Där fanns nämligen inget barn för henne att hämta efter de vanliga 45 minuterna. Jaha ja, vi får se om de tycker att det är skoj så får de köra på i två timmar och vågar de så får de väl dansa upp.

Vi andra kom på att två timmar dans var ju perfekt för två timmars fika för de övriga. När Emma och Filippa övande på att hoppa högre så hängde vi andra vid poolen tills rejält regnväder blåste upp oss till lägenheten. Martin flashade med sitt nya musiksystem tills det var skype-dags för både oss och familjen Barlov.

Mera mandarin

Nytt försök på mandarin. Nu blir det en timme varje lördag förmiddag för mig. Nere på dagiset mitt emot vårt hus. Kenan går där så hans ena fröken Mei Chen har bjudit in föräldrarna, läs mammorna, med vännor till att få lära sig lite nybörjarmandarin. Det ska jag ju redan kunna men gudarna ska veta att det inte är lätt att hitta en mandarinlärare på denna ö trots att de flesta är kinesättlingar. Sen har jag betydligt mindre fritid än innan med halvtidsjobb och distansplugg på en kurs på LTU. Så man får ta det som bjuds, och funkar praktiskt i mitt nya malayliv. Avgiften är frivillig i storlek och går till välgörenhet så även om jag inte lär mig nåt så går mina språkliga ambitioner till en god sak.

Lördag förmiddag funkar faktiskt rätt bra även om Emelie måste följa med och roa sig med paddan och rita. Filippa lär sig nämligen mandarin samtidigt på skolan och Martin passar på att få veckans jogg efter att ha skjutsat dit vår lilla ambitiösa lördagselev. Eftermiddagen blir dock fri för fritid.

Denna eftermiddagen ängnade vi till bad och fika i poolen, där Emelie som inte kan simma skulle visa mig att hon visst kunde och sjönk till botten på första simtaget. Hon kom dock snabbt upp alldeles själv och hämtade sig efter lite tårar kvickt från chocken så att vi andra kunde släppa ut våra asgarv och efter en lite stund skrattade hon även själv. Efter att ha svalkat oss i vattnet drog vi till golfbanan och svettades på driving rangen. Filippa bankade bollar så svetten droppade från pannan. Högröd i ansiktet, pausade bara för att dricka vatten. Jag nöjde mig med att slå i väg ett tiotal innan jag drog mig in i skuggan igen. Middagen tog vi inne på klubbens AC-svala thai-restaurang och tittade på när malaysiska ungdomar simtränade i 50-metersbassängen utanför.

Födelsedagskalas

Igår hade Emelies dagiskompis Lucia fyraårskalas hemma hos sig och vi var alla där, åt tårtor och sjöng födelsedagssånger på engelska, svenska och danska. Barnen lekte och hade jätteroligt. De vuxna pimplade kaffe, åt mer och för mycket av Henriettes hembakade tårtor och utbytte restips om Malaysia och hela sydostasien. Så mycket att se, så lite tid. Trevliga bekymmer.

Nu har jag värre bekymmer. Bileländet startade inte imorse! Vi glömde lampan på inne i bilen i fredags. Grrrr, för icke-automatisk ljussläckning och pilliga barnfingrar. Så det var bara att ringa mannen och fråga vad man gör när eländet inte startar. Det är ju hans gebit i man-och-kvinna-världen. Som tur var satt han i möte och kunde fråga kollegorna. Här springer man inte in till grannen, eller ut på gatan och letar efter någon snäll person med startkablar (och tid), utan man ringer sitt försäkringsbolags hjälpnummer som sitter på ett klistermärke i framruta. Enkelt, men ändå inte. Så här två timmar senare har hjälpen ännu inte kommit. Trots att jag snackat med en massa folk, 'perjalanan -on its way...' Jaha ja, snart är ju min arbetsdag slut!

Emelie fick jag i alla fall iväg på jobbet, förlåt dagis. De kom och hämtade henne och rapporter säger att hon livligt beskrivit sin mammas prikära bilsituation. Vilket jag kunde vara utan men samtidigt glad att höra att min lilla sura blygis snackar med folk och tyckte mest att det var roligt. Jag tycker det är stressande och svettigt, jag.

Bröllop

Vi har varit på ett kinesiskt bröllop igen. På Paradise hotell, igen. Samma hotell som förra gången. Samma festsal, samma piffing, samma menyn och samma samma hela temat. Massa mat, åtta rätter så klart. Massa gäster. Typ 300. Vitingarna och cheferna får sitta vid samma bord, seniora vid sitt, juniora vid sitt, familj vid ett annat, vänner för sig osv. Tre musiker står på scen och spelar för full volym. Lite avbrott för att skära tårta och hälla upp champagne. Brudparet går runt med följe och skålar med varje bord. Varje bord skriker skåååål så högt de kan. Denna gången sjöng även brudgummen för sin brud och även brudens far greppade micken och sjöng riktigt bra. Lite efter tio var middagen klar och festen slut. Vi tog Myvin hem till tv-soffan och en kopp te på LOOC.

Havet ger helg

Jaha, så har vi varit i Batu Ferringhi igen. Jag sitter här med lite sand kvar på knäna och väntar på att kvällens film ska gå igång. Barnens kläder hänger på tork efter bad i havet och själva sover de sött i sina sängar. Mätta och skönt trötta. Pulsen har gott ner. Fredag och helgen har börjat.

Tomatplantorna blommar!

Tomatplantorna blommar! Stoppa pressarna! Äntligen har det kommit små, små gula blommor på de sex tomatplantorna i tre stora krukor i vårt uterum. Vi planterade frön i april och innan vi hunnit blinka hade det kommit upp plantor som var ett par decimeter höga. Sen gick det trögt. Oh, så trögt. Gödsel inhandlades på Sumathis inrådan. Det har gödslats, vattnats, omplanterats, snurrats krukor, lyft ut dem i solen, lyft tillbaka dem i skuggan och nu äntligen fem månader senare har tre gula blommor tittat fram och fler kan komma. Nu är det bara insekterna som ska ta sig upp här på 25:e våningen och göra resten av jobbet så har vi kanske en tomatskörd till jul.

Coola Ola

Vi skypade med vår nya kusin idag. Han sa inte flasklock, men det sa hans speedade storasyster på 2 år. Hon sa många flasklock och det gjorde hennes pappa, tillika min bror med. Konstigt nog eftersom de två varit uppe och gjort ingenting vettigt från 1 till 5 i natt. Fast jag tycker ju det är lite skönt att höra att lillbrorsan också får tvåbarnsstraffet. På klassisk manér mitt i natten. Har något svagt minne av att jag hade en ylande Filippa som kramade strypgrepp på mig när lillsyrran skulle ammas, så där mitt i natten. Tjoho, när man ändå inte har bättre saker för sig.

Lille kusinbebisen var så där pytte-pytteliten man är när man bara är en vecka gammal. Vi såg honom knappt på Toras axel. Lite svart hår stack upp. En gång öppnade han ögonen och såg rakt in i kameran. Ola heter han.

Filippa och Emelie sa inte mycket de heller. Filippa fick pinsamhetsfnitterattack när Thomas, den showaren, drog igång och sjöng a-ramp-pam-pa. Iben bankade glatt i bordet och lille Ola brydde sig inte flasklock. Emelie sa hej och visade en broskbit från en squid. När vi stängt av skypen sa de desto mer.

Filippa sa att det var trevligt att Iben ropade på henne flera gånger fast hon inte kunde säga Filippa ordentligt. Emelie sa coola Ola. Så, nu är det klart. Vi har fått en cool kusin.

Back to business

Back to business, in i saltgruva, cirkeln är sluten, i måndags var min första arbetsdag. Tillbaka på St Jude. Allt är nytt och mycket är gammalt. Platsen är ny, människorna är nya och arbetsuppgifterna är helt nya. HR! Jag jobbar med tjejerna på personalavdelningen. Ny kultur i dubbel bemärkelse för ingenjören. Spännande. Ser fram emot min nya måndag i morgon. Ingen söndagsångest här inte. Skulle den falla in behöver jag bara hänga i i två dagar, sen blir det hemmaliv igen i två för att därefter jobba fredag för att komma i rätt helgstämning. På lediga dagarna hinner jag med lite PTC och alla andra roliga vanor jag lagt mig till med det senaste året. Snacka kinderegg!

Jämställdhet

Expatlivet är inte ett liv i jämställdhet. Det är feministernas mardröm. I alla fall om det är mannens namn som står på kontraktet. Att dela lika i hemmet funkar inte alls. Den utskickade ska jobba så mycket som möjligt, gärna mer. Gå tidigt för att hämta barn finns inte. Vab, vad är det? Är det kvinnans jobb som gjort flytten så borde omvänt feministerna jubla. Expaten själv jublar inte.

Hur skoj är det att pussa hejdå på sovande barn på morgonen och hej på sovande barn på kvällen? Knappt sätta sin fot på skola och dagis? Inte höra om dagen, läsa läxor, hänga vi poolen i eftermiddagssolen? Vara på simlektion, piano och balett? Höra skratten och tjuvkika på lekarna med kompisar från halva världen?

Det är ett väldigt ojämlikt, orättvist liv på många sätt. Fast, fördelar finns också. Det är faktiskt väldigt bra att den ena tar hand om hemmet och den andra jobbet. Vi slipper att sitta där med våra kalendrar och pussla. Vi slipper argumentera för vem som har viktigast på jobbet när vattenkopperna frodas som bäst. Vi slipper använda helgen till att handla, tvätta, städa och klippa gräsmattan. Vi slipper vika tvätt när barnen har lagt sig. Vi slipper minutiöst planera våra motionspass.

I stället sitter vi i soffan på kvällen, kollar tv eller dator och pratar om lite ditt och datt. Ingen inplanerad egentid, vuxentid och tidtid här inte. Vi hinner ha det trevligt helt enkelt, i lugn och ro, helt av sig självt. Vi vuxna får tid för varandra och hela familjen får helgen exklusivt tillsammans. Ojämställt, bekvämt och harmoniskt. Det bäddar för ett långt och lyckligt liv. Och, det är väl det som är meningen. Feminist eller inte.

Om att frigöra tid

Jag läste Culture Chock Myanmar när vi var i Burma. Det är alltid bra att få lite koll på seder och bruk så man inte klappar nån på huvudet, kramar en munk eller andra fadäser. Där fanns en skön anekdot i boken som gör att jag tycker att burmeserna är världens smartaste människor.

På 60-talet kom en argonom från Australien och hjälpte ett gäng bönder att förbättra sina risodlingar. De lyckades fördubbla skörden på samma areal. När argonomen sen kom tillbaka några år senare för att se hur det hade gått så upptäckte personen något förvånat att skörden inte längre var dubbelt så stor. Skörden var lika stor som innan förbättringarna, men visade sig bara halva arealen odlades! Men, varför undrade argonomen? Jo, se, de fick fortfarande så mycket ris som de behövde men nu mot halva arbetsinsatsen. De var helnöjda, för de hade frigjort mer tid. Tid till att sitta under palmen och filosofera.

Handen på hjärtat, vad gör vi när vi frigör tid? Inte sätter vi oss under palmen och andas inte.

Sista gigget

Sista gigget som hemmafru, i morgon börjar jag jobba igen. Ok, jag säger inte upp mig helt från hemmafrusjobbet. Jag behåller en 50%, eller så där, så Martin inte behöver gå runt med hål i byxbaken, jag missa coffee mornings och skratta med barnen.

Knäckebröd

Knäckebröd är en bristvara på Penang. Ibland har det funnits några paket delikatessknäcke, det där vita som smakar kartong, på kexhyllan i Coldstorage. Men, kors i krösamoset, vad såg inte mitt öga i går? Wasa Original, eller vanligt hederligt Husman som det heter på svenska! Tjoho, snabbt ner ned med de två paket som fanns där i min kundvagn.

Lyckan är på topp vid frukostbordet även om vi nu glömde köpa med oss Kalles kaviar från Sverige. En hederlig knäckemacka med jordnötssmör och ättiksgurka från Ikea funkar också fint fint om man är en gillare av cross over.

Templed out

Så är vi tillbaka i verkligheten. Veckan i Myanmar(Burma) var oändligt lång, det känns som vi var där i en evighet, på ett positivt sett. Vi har sett hur mycket tempel, Buddhor, guld och diamanter som helst. Så vi tiger. Templed out!

Vi har rest i tiden och sett oxar dra plogen, kvinnor bära stora korgar på huvudet och barn springa barfota till skolan i sina skoluniformer av grön sarong och vit blus eller skjorta. Vi har varit bortkopplade från omvärlden utan fungerande mobil eftersom roaming inte finns och bara sporadiska internetuppkopplingar till vissa utvalda hemsidor. Min blogg var blockad. Strömavbrott. Kontantbetalning var det enda som funkade, plastkorten gjorde ingen nytta, bara kyat gällde. Eller alldra helst släta, nya, ovikta dollarsedlar.

Vi har mötts av leende, glada och nyfikna människor. Flickorna var inte riktigt lika glada över uppmärksamheten. De tröttnade på den för ett bra tag sen redan här hemma i Malaysia. Klappar och snälla nyp klarar de sig utan. Vi blev runtguidade av trevliga guider som inte försökte kränga massa saker på oss utan bara ville att vi skulle få en så bra upplevelse som möjligt.

Vi tog helt enkelt ett färdigt paket med guide för hela veckan. Vi sa vad vi ville se och de fixade allt till oss. Flyg till Bagan, hotell, tog oss till bra resatauranger och all sight seeing. Vi insåg nämligen redan när vi började planera resan för några månader sen att här fixar vi inte 'independent travel', inte med två små barn och en vecka på oss. Vi kunde inte änns boka en inrikesresa på internet. Men, detta paket var lysande. Vi bara åkte med och proppade hjärnan full av intryck och kameran full av bilder.

Burma gav mersmak. Det var så mycket bättre än vad vi trodde. Maten var godare, luften renare, tystnaden tystare, människor öppnare och upplevelserna större. Vi matade fiskar i en damm för bättre karma, vi klättrade upp på tempel i Bagan, vi fick marknaden att avstanna och stirra efter två blonda barn, vi såg en volleyboll-match på torget i en by, vi hjälpte oxen dra runt jordnötsoljepressen, vi åkte häst och vagn, vi såg vita elefanter och diamantern glimma hundra meter upp i luften på Swedagon paragoda. Vi har lärt oss Buddhas åtta steg och sett ett folk leva en vardag full av religion och vidskeplighet. Vi har rest färdigt på ett bra tag, överfulla av intryck. Dags att smälta.