Jet lag

Vilken jet lag vi fick! Nu efter tredje natten på Penang så börjar vi få ordning på oss själva efter två snurriga klarvakna nätter och två trötta, sega dagar. I för sig mest jag som var trött på dagen med molande huvudvärk, illamående och ingen aptit. Ungarna körde på som vanligt. Fattar inte hur de kunde vara så vakna och hungriga även på natten. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så jet laggad!

Efter det sagt måste jag ta tillbaka mitt förra inlägg. Kommer knappt i håg att jag skrev det, men kommer i håg att jag somnade bort några gånger så där mitt i. Därav den dåliga tråden och egentligen inget vettigt sagt. Det vettiga jag ville säga var att vi hade det superduper i Sverige!!!

Och eftersom vi hade det, så slog inte bara jet lag till, utan även brutal hemlängtan så nu gäller det att slänga sig ut i vardagen här igen och börja träffa folk.

Idag börjar vi med att gå till Gurney Beach och ska träffa Emma, Kenan och Vildana. Det är helgdag idag, Nuzul Quran och jag vet inte alls vad det innebär så jag ska ta reda på det. Husbygget bredvid oss bryr sig i alla fall inte på denna helgen, de larmar på lika ljudligt som vanligt (vilket Filippa tycker är bra, 'för allt oljud gör att man vet att man är i Malaysia'). Martins jobb bryr sig inte heller, men dagis gör så Filippa får sällskap i ledigheten.

Hemma

Hemma igen! Vi hann knappt ut ir flygplatsen och så kändes det som vi aldrig varit borta. Fyra härliga veckor hemma i Sverige var som bortblåsta. Hur funkar hjärnan egentligen? Oj, det här var så annorlunda så jag tar och poppar iväg det är i nåt parallelll-livsminne längst bak i huvudet. Det är så annorlunda så det inte har hänt. Tja, jag vet inte. Men jag ska lura mina lilla hjärna och i detalj blogga om våra fyra veckor i södra Sverige. Eller, nej inte i detalj, då somnar jag. Jet laggad som fasiken. Somnade precis när det var dags att vaka i morse och har nickat till både här och där under dagen. Tur vi har hårda golv så sömnen inte blev långvarig för i natt ska jag banne mig sova. Bra massor bättre än på planet där vi sov oförskämt bra.

Fyra rundor golf har jag i alla fall fått till i sommar och det gick så bra så jag seriöst funderar på att lägga av. Man blir ju ändå inte svettig eller adrenalihög men jag gillar ju solnedgångsgolf och en sån runda fick vi till så då kan man helt bortse från att jag harvar mer än skördar

Vi körde den vanliga Sverige-turnen. Så, det var kanske därför det kändes som vi inte bott borta i ett år. Barsebäck-Öland-Stockholm. Socialt övergödda och öron som fått vila i tystnaden. Både sol, regn och fått frysa lite. Många höjdpunkter och inga bottennapp. Jo, kanske att vi missade Kalmar mini-trialton men det hade nog inte gått, jag hade förfrusit 3 meter ut i havet redan på simningen.

Just frysa hade jag faktiskt glömt lite. Höll på att få hjärtstillestånd efter duschen första kvällen i Barse. Fy s-tan vad kallt. Pappa höll och på att ryka med, i asgarv. Och så hade jag lite glömt hur vackert Stockholm är och fick äntligen en anledning att paddla runt Kungsholmen. Så vackert och häftigt. Stad och natur i ett, det är helt unikt.

Och nackdelen med home leave som alla rutinerade expats säger är att man ska hinna träffa så många på alltför kort tid. Vi håller med rakt av. Det var så att även barnen upplevde det: 'varför kör vi runt i alla hus och hälsar på? jag hinner inte det, jag ska vara med mormor och morfar.' Så nu ligger vi socialt lågt och håller igen på turistandet några veckor här hemma på Penang innan vi drar på en liten tur till Burma. Jag skulle dock vilja få till ett litet besök hos den kinesiska operan som tjongar nere på en parallellgata. Förra året orkade vi inte riktigt, men nu är vi ju nästan som infödingar;-)

Asiatisk utdelning

Idag kändes nästan som att vara hemma på Penang och då pratar vi inte vädret utan utdelning per insats. Man går in hårt för att få lite viktiga grejor gjort och det känns mest som man trampat runt i tuggummi och kommer ingenstans. Uppdrag hämta nya glasögon till Filippa blev nollutdelning. De hade glömt sätta glas i bågarna. Jahaja, sånt händer så vidare ner i t-banan för sista hepatitsprutorna på vårt favoritställe: Vasavaccination. 'Nämen, just idag börjar drop in klockan 12?!' ok, mitt fel för jag hade glömt att man kan kolla allt på nätet innan i detta modernaste land. Bra var att Emelie inte alls kände igen sig med tanke på att hon började lipa redan i tunnelbaneuppgången sista gången vi var här förra sommaren. Hon känner förresten inte alls igen sig. Men, det gör Filippa. Dock var Vasaparken inte lika rolig att leka i som hon mindes. Bebisgungor. Tup bebisar överallt och allt var så litet. Gör inte mig nåt, jag har ändå hängt i den parken så det räcker.

Ok, noll utdelning av två försök. Ingen fara, jag är härdad, har varit med om mycket värre. Så efter lekpaus i Vasaparken och taskig varmkorv och smoothie till lunch attackerade vi vaccinationskliniken igen. I god tid trodde vi, men redan 10 minuter innan de öppnade var kön oroväckande lång och mycket riktigt fick vi överge vår spruta efter en halvtimme för att hinna ta oss till vårt bokade BVC-besök på Martina barnsjukhus. Där fick vi äntligen träff och besöket var riktigt trevligt och när vi kom ut därifrån var vi helt enkelt för trötta för att ge oss på vaccinationskliniken igen. Precis så där matt dom man kan känna sig hemma på Penang när man stångats med sina små ärenden utan att lyckas. Så vi tog 4:an och gick sen tillbaka till vårt fyrstjärniga hotell och fikade i vårt ostädade rum innan pappan dök upp efter en dag på jobbet.

En av utflykterna i morgon är i alla fall given och jag har gjort min hemläxa så klockan 9 hänger vi på låset och vi har all tid i världen fram till lunch för att hänga i det där väntrummet. Vi kommer lyckas och sen kan Filippa använda eftermiddagen till att lekamed en gammal dagiskompis.

Vasamuseet

Magsjukan visade sig vara magattack så vi kom i väg till Vasamuseet på sommarens sista semesterdag. Eller, rättare sagt vi kom i väg men inte till Vasamuseet för där var 100 meters kö i regnet. Så nu vet vi att det är Sveriges mest populära museum och sparar det besöket tills nästa år. Vi såg ändå Kronan när vi var i Kalmar och det är same same but different. Kronan hann strida innan det sjönk så skeppet ligger i spillror på havets botten, en så där 27 meter under ytan och man fiskar upp guldmynt och klädrester vart och vartannat år och ställer ut i stället för ett helt skepp.

I stället skyndade vi in på Nordiska museet som låg närmast för kulturpoäng och lunch. Junibacken hägrade men där har vi varit så det räcker. Nordiska museet hade vi bara några vaga minnen av så det var ändå dags för uppfräschning. Lunch var det dåligt med, men några goda mackor fick vi tag på i deras provisoriska kafe. Varmt var där för det var fullt med inhemska och utländska turister som inte heller fick plats på Vasa. Vi såg gamla dockhus, samiska grejor, gamla kläder, svesnka tradtioner och sopor. Sopor hade de faktiskt också på museet i Kalmar så det måste vara årets musee-trend. Den trenden har inte nått Penang. Men vi kan kolla sopor ändå när vi går längs vattnet på Gurney drive. Helt gratis.

Sen festade vi till det med att åka de nya spårvagnslinjen till Sergelstorg, höja pulsen något till och byta till tunnelbana för att toppa dagen med tidig middag i regnet på Rörstrandsgatan. Det blev italienskt.

Typiskt

Martin har blivit magsjuk! Så typsikt. I Stockholm och allt. Det är ju sånt man bara drabbas av i Asien eller andra varma platser. Men han har å andra sidan bra tradition när det gäller magsjuka på bättre hotell i Stockholms innerstad. Andra gången gillt, på raken. Sista semesterdagen ligger risigt på det, skitrisigt. Blir det på hotell och lyssna på ösregnet eller blir det lika snabbt tillfrisknande som insjuknande och sen en tur till Vasamuseet?

För övrigt har vi upptäckt att Stockholm är om än ännu vackare och att det bättre hotellet har cola i de klassiska gamla glasflaskorna i kylen men ingen ölöppnare. Får man verkligen ha det så när man har fyra stjärnor?

Exotiskt

Emelie var med morfar och handlade på Ica härom dagen och konstaterade förvånat att alla pratar svenska här!
Jag konstaterar att alla är så långa här och att det är så plottrigt att titta ut över folk; olika hårfärg, form och längd. Det liksom myllrar i stället för att en massa rör sig. Annars är allt som vanligt. Lite skrämmande så där, har vi varit borta egentligen?!?

Barbie & jag

Barbie och jag är egentligen bara ytliga bekanta. Jag har känt till henne länge, ända sen jag var liten, men vi har egentligen aldrig umgåtts. Vi har aldrig haft nåt gemensamt. Tills för ett år sen när Martin köpte två stycken. Succe hos mina döttrar. Sen plusade han på det med ett jättedockhus för bejbsen att flytta in i. När vi flyttade till Malaysia så tyckte jag att det skulle bli tråkigt att inte ha ett jobb. Ingen fara, tyckte Filippa, jag kunde sy kläder till deras Barbies och fixa till lite snyggare inredning till deras hus. Tja, varför inte? Men, det har inte hänt. Alltid något annat som kommit emellan och nu har jag fixat ett riktigt jobb så nu hinner jag verkligen inte. I för sig bara halvtid, men barnen är inte hemifrån mycket mer än så. Symaskinen får vila vidare i garderoben. Men, nu har stackars Barbie ändå varit naken länge nog så idag kunde jag köpa lite kläder till dem med gott samvete eftersom jag kritade på kontrakt imorse. Små, tajta trasor som inte täcker mycket. Tur här är varmt annars skulle Barbie frysa häcken av sig. Och, döm till min förvåning, vi har nåt gemensamt: gillar rosa samt har totaltaskig kroppsuppfattning! Vi köper båda två alldeles för små kläder, minst ett nummer för litet. Skillnaden är att Barbie tar på sina för små kläder men jag låter mina hänga kvar i garderoben och drar på mina gamla paltor igen.

Penang Hill-promenad

Idag var Martin ledig men inte barnen. Vad gör man en sån lyxdag? Jo, vi knatade upp till toppen av Penang Hill, Bukit Bendera. 735 m över havet, högsta punkten på ön och inte en djungelpromenad att ta med barnen på. För lång helt enkelt. Så, äntligen fick vi möjlighet att kommma iväg. Vi startade från Botaniska trädgårdens bussparkering och lullade på en dryg timme på liten stig i djungeln. Då skulle vi kommit fram till station 84, även kallat tehuset för de serverar te, kaffe och kex där. Men, vi såg bara djungel och det började mest gå nedför. Vid ett vägskäl så gick vi på en engelskman som försäkrade att vi var på rätt väg och det var bara att följa skyltarna. Skyltar? Vi hade sett en minimal sak innan, en röd pil det stod 84 på. Men, vi knatade på och njöt syret och syrsornas intensiva musik. Det blev brant uppför och sen såg vi en liten skylt som sa att vi var på toppen av Bukit Cendana. Så mycket av guideboken hade vi fattat att nu visste vi säkert att vi inte alls var på den stigen vi hade tänkt ta från början, men å andra siden skulle vi snart hamna rätt. Bara med en timmes detour. Ner igen på andra sidan Cendana-kullen och sen såg vi den asfalterade vägen somgår nerifrån Botaniska och upp till toppen, där tehuset ligger ganska exakt halvvägs. Men, va? Här har vi traskat fram över stock, sten och lianer helt genomblöta av svett och så fanns det inte en droppe te på tehuset! När jag hajkade upp den snabba vägen, den stigen vi helt tydligt inte lyckades hamna på, med några malaysier då fanns det varmt te och svart gott kaffe på tehuset, men inte idag. Hu, blodsockerfallet blev kännbart men vårt vatten och några klementiner från ryggan laddade benen för sista etappen. Den får man tyvärr gå på den branta asfalterade vägen upp för det finns ingen stig enligt guideboken och vi var lite för trötta för att frivilligt ge oss ut på ett nytt halvvilseäventyr i djungeln. Vi var lagom uppe vid ett-tiden, åt lunch och tog en glass i hawkers corner för vi var inte presentabla för nån finare restaurang. Gick runt, tittade och fotade utsikten med alla arabiska turister. Vi tänkte också gå upp till det hinduiska templet, men när vi kom fram till trapporna upp så sa våra ben till oss att spara den upplevelsen till nästa gång. Istället tog vi den nya tågbanan ner till Air Hitam och en taxi tillbaka till Botaniska för att hämta vår bil. Vi svängde in på LOOC fem minuter innan Filippas skolbuss kom. Lite fika och en dusch senare var jag människa igen, Martin blev ännu lite mer förkyld.

Bukit Merah

Vi kan ju inte komma hem och inte ha åkt över bron till fastlandet så idag var sista chansen för tjejerna. Martin och jag åkte redan i vintras när vi drog på shopping på Ikea och så har vi sprungit på den men flickorna har bara trånat. Vi kunde ha åkt över och bara vänt tillbaka, men varför inte passa på och göra mer av Malaysia när vi ändå är ute pch kör så vi åkte en knapp timme söderut till Bukit Merah. Där finns ett vattenland, minidjurpark och en orangutang-ö. Det var orangutangerna vi ville åt. Vi packade i för sig med badkläder till badlandet men med tanke på att de flesta i familjen är förlylda så skippade vi vattenrutschkanorna och plasket. Det tog ändå sin lilla tid med lunch och sen tuffa ut med båt till ön. Det var inte så stort, men fint. Vi fick se små orangutangbebisar, större barn och vuxna. De försöker rädda så många orangutanger som möjligt och återanpassa dem till djungeln. När de blivit tillräckligt stora får de flytta till Borneo. Vi gick inte in i minidjurparken eller ekoparken som de kallade den när vi kom tillbaka från ön utan satte oss i en 'skycycle', en glasfiberfarkost som gick på en räls en fem meter upp i luften in över ekoparken. Martin cyklade runt oss för hand. Svettigt och läbbigt eftersom farkosten lutade i varje sväng. Innan vi satte oss i bilen hem för ännu en tur över bron passade Filippa och Martin på att få sig ett billigt fiskspa för fötterna. Det kittlades.

Batik

Imorse åkte jag på en liten batik-kurs nere i Georgetown. Det var i Rosannas, en konstnärs lokaler i ett typiskt townhouse. Det var jag och fem äldre damer som skulle bli invigda i batikmålandets hemligheter. Alla kom förberedda med inspirations bilder utom jag. Men, det gjorde inte så mycket för det var ändå vaxet som styrde bilden. Det var inte helt lätt att rita snygga linjer med varmt, flytande vax och samtidigt få till ett motiv. Som tur var hade jag skissat den tänkta bilden innan med kol så jag hade nåt att följa. Vaxet torkade bums och sen var det bara att måla i de tomma ytorna. Tyvärr hann vi inte fixera färgen och koka bort vaxet för det behövdes ett gäng timmar för dessa steg. Däremot fick vi köra lite gummibandsbatik och göra sådana där mönster som alla barn hade på sina t-shirts på 70-talet. Vaxet på finbilden får helt enkelt sitta kvar som en del av konstverket.

När jag hade batik, slappade resten av familjen hemma och när jag kom hem stack resten av familjen till Youth Park med cyklar, sparkcyklar, rollerblades och kamera.

Ris och ros

Emelie kom hem med ris och Filippa med ros. Filippa har fått sitt livs första betyg, eller omdöme för varje ämne de haft under skolåret. Mest ros, hon har kämpat på riktigt bra och trivs super så inget annat var väntat. Men, man blir lite fundersam över debatten om när man ska få betyg i svenska skolan. Vad är det som är så farligt? Vill vi inte veta hur det går? Vill vi inte att barnen ska lära sig? Hela vuxenlivet består av massa bedömningar, lika bra att vänja sig. Ingen 5 åring klappar ihop över att de läser dåligt eller blir dryga för de är bäst på boll. De har full koll ändå och om tre år är det tvärtom som gäller, då läser hon baklänges men snubblar över bolleländet. Jag tycker bara att det är skjysst att föräldrarna får veta svart på vitt, och skolan står för det. Trevligt skrivet var det också, även riset.

Emelie hade bara ris. Hon kom hem med en liten vissen bambubuske smyckad med färgglada lappar. Mamma utlänning fattar helt ärligt inte varför med det var ett 'Wish Tree' som de gjort på dagis. På lapparna stod det att Emelie önskade sig en ny väska - och, jo, det håller jag med om för den gamla håller på att falla i bitar. Hon önskade sig att få bada i poolen med Lucia - det hade jag tänkt uppfylla idag men jag är halvdäckad av en mesig seg förkylning-och åka hem till Sverige och träffa far/morföräldrar. Det fixar vi nästa vecka, stumpan.På sista lappen stod det att hon älskade pappa och mamma, och det tror jag absolut på men jag misstänker starkt att det var teacher Norah som styrde in henne på den 'önskningen'. Får fråga nästa gång hon ringer.

Lunch på Penang Club

Idag lunchade PTC-damerna med delar av skolans styrelse på Penang Club, en privat klubb med pool, bar och restaurang i ett gammalt hus precis vid vattnet i Georgetown. Vi fick tre rätters västerländsk lunch och jag är fortfarande proppmätt. Vi småpratade om ditt och datt i några timmar. De lite viktiga grejerna som PTC's uppgift (att inte dra in pengar till skolan, inte), lekplats och mandarinlektioner snackades det bara lite om på slutet. Men ordföranden är kines-malay så då tjongar man inte effektivt rakt i i business utan bygger relation och sånt. Lunchen fick avslutas lite abrupt, vi hann med ett foto och sen fick de fullbokade PTC-mammorna rusa för möte med lärarna på skolan. Trevlig lunch var det i alla fall.

Träskor är hett

Jag kan bara bekräfta DI's artikel, träskor är hett. Jag kan inte gå utan för dörren med mina nästan 20 år gamla falsterbo-tofflor utan att folk blir som tokiga. Alla vill ha! Även om man har målat töntiga gäss på dem. Kanske läge att fylla resväskan med tollor när vi åker hem från Sverige igen? Jag fyller golfbagsbagen för det är ändå för hett för att svinga en klubba här så de pinnarna kommer få flytta hem i förtid.

Skadad

Emelie kom hem från dagis idag och sa att AnSan (eller hur nu hennes namn stavas) hade vitt runt stort armband armen och det behövde Emelie också ha. Ett vitt armband, hrm, fundera, fundera, fundera. Problemlösning på hög nivå, pannan i djupa veck...

- Jo, men vi kan klistra ihop stort armband av papper.
- NEJ!
- Men, hur såg det ut?
- Vitt och hon hade det på armen för det gjorde ont.
- Gjorde armbandet ont?
- NEJ, armen!
- Ah, hon hade bandage!
- banage?

Så vi tågade iväg och letade fram första-hjälpen väskan längst in i garderoben. Den behövde dammas av, så det var tur vi kom. I väskan fanns faktiskt några rullar bandage och vi blev båda överlyckliga. Jag bandagerade upp Emelies vänsterarm och sen förklarade hon att hon var tvungen att vila och det var bäst att hon satt still framför Playhouse Disney. Hrm, mamman kände sig lite lurad men tyckte ändå att det passade bra för då kunde jag ju ladda över bilder från kameran. Så det gick jag och gjorde. Emelie satte sig tillrätta och bullade upp armen på en hög kuddar.

Sumathi kom efter en stund och frågade vad som hade hänt med Emelies arm. Inget sa jag. Jaha, sa Sumathi, Emelie säger att en pojke hoppade på hennes arm på Filippas skola.
- Nja....tror inte det.
- Well, I didn't think so

Inget fel på ungen, i alla fall inte på armen. När jag gick förbi en liten stund senare frågade jag Emelie hur det gick med armen. Usch sa hon, det var varmt, 'banage' är bara för vuxna så jag har tagit av det. Frisk igen. Det är nog AnSan också. Barn läker fortare helt enkelt.

Steamboat

Ikväll kom vi äntligen iväg och åt steamboat på Golden Gate, restaurangen som ligger runt hörnet från oss. Vi har spanat stället sen vi kom hit. Ruffigt gammalt hus där hönsen och tuppen spatserade omkring på dagarna. Fast dem har vi inte sett, eller hört sen vi flyttade från Silverton. Först fattade vi inte änns att det var en restaurang, men vi läste på den slitna skylten och tänkte jaha, här vill man nog aldrig äta. Sen la vi märke till att planen varje kväll var helt fylld av tjusiga bilar och då tänkte vi att utsidan döljer nåt fint dyrt dit man inte går och äter med barn utan snarare har affärsmiddag. Men, så fick jag veta att en av mina mandarinklasskompisar går dit ofta med sina väldigt aktiva små pojkar och ja, då var det ju inga problem. Förutom att vi inte fick tummen ur...

Vi var de enda icke-kineserna på stället, de enda som inte var en storfamilj, de enda som inte varit där förut och de enda som inte hade nån aning om hur man äter steamboat. Vi sneglade omkring oss för att se hur de gjorde, fick hjälp av servitriserna och sen visade det sig vara enkelt. Man kryssar bara i på listan vilken mat man vill ha, stoppar i rubbet i den bubblande buljonggrytan mitt på bordet och lägger på locket ett par minuter. Sen slevar man upp härligheten i små skålar, kryddar med chili, vitlök och såser och äter sig mätt. Har man beställt för lite är det bara att få in mer. Man betalar inte så mycket för kalaset, förstår varför restaurangen är fylld med locals och varför huset inte fått någon piffing på evigheter.

Annars hade vi en lugn söndag efter en intensiv lördag. Den stora Food & Fun Fair:n gick äntligen av stapeln på SCIPS och jag fick mitt första 12 timmars arbetspass sen vi kom hit. Kan säga att det känns i mina ben idag. Evenemanget var lyckat och allt flöt på utan några större problem. Bara en hjälpare kom inte till sitt skift, men då fick jag hoppa in och slänga ut ungar var 5:e minut ur hoppslottet vilket inte var nåt större problem för skolbarnen här är ruggigt väluppfostrade. Där fanns mat och dryck från 14 länder och massa roliga aktiviteter för barnen. De fiskade ankor med ätpinnar, kastade blöta tvättsvampar på sina lärare, fick tatueringar, gjorde kläder av alla våra gamla tidningar osv.

Vi i PTC kan verkligen vara nöjda med vårt planeringsarbete, och evigt tacksamma för alla föräldrar och lärare som lagt ner massa jobb. Stämningen var super och jag hann även njuta lite av den med Emelie. Annars roade sig tjejerna med Martin och njöt en mammafri dag.

Lill-lördag

Eftersom kylskåpet gapade tomt idag så fick vi fira lill-lördag på riktigt. Vi tjejer tågade bort till Gurney Plaza och klev in på Chili's eftersom det var det enda stället vi kunde enas om. Vi fick bästa båset och precis efter vi beställt maten klev en lång snygg mörk man in genom dörren. Lill-lördag och allt, så man vart lite sugen på att beställa en kall öl när flickorna satt där, ritade lite, småpratade och nynnade men tja, det är ju en dag i morgon. Men, den snygga mannen tänkte jag då rakt inte missa, lill-lördag och allt. Så jag bjöd över honom och vi hade riktigt trevligt. Lättpratad och barnen gillade honom direkt. Efter den trevliga middagen gick vi och handlade mat till den tomma kylen, lite kläder till den snygga mannen och sen skjutsade han hem oss i sin lilla svarta tuffa bil och la barnen. Nu sitter han och läser tidningen. Ibland är livet så enkelt.

Dålig mammadag

Idag har det inte varit någon succé för mamman. Lillsyrran vägrade gå ned till dagisbussen, trots ute i god, godaste tid. Lirkande, övertalning, mutor och hot inget rubbade ungen ur soffan. Det var bara att ta det ylande barnet under armen och bära ned henne, rakt in i den väntade bussen. Där tystnade hon tvärt, gav mamman onda ögat och bad med sockerlen röst teacher Lim att sätta på henne skorna. Mamman var genomsvett, förbannad och halvdöv.

De få timmarna ledigt använde mamman till att handla på metropolet Tesco för Food & Fun Fairn tillsammans med Sarah från Australien. De hann även dricka dåligt kaffe på Gyllene Måsen och styra upp alla Work Instructions för lördagens alla aktiviteter. Man bygger inte en burkpyramid hur som helst och det är bäst att instruera folk att inte få panik om ballongerna skulle ta slut utan det blir bara att stänga butiken.

Hänga med Sarah ställer till det lite för mamman. Tur hon träffade de amerikanskaste morsorna på skolan innan upphämtning så hon fick ordning på dialekten igen. Sån där svensk-amerikansk hang around dialekt som gör att man låter som man i alla fall är lite världsvan. Ingen bonnläpp från Downunder, no worries mate kan man ju inte gå runt och säga när folk stressar över helgens stora händelse. Bättre säga I'll fix it.

Nog om de bra delarna på dagen, det dåligaste var kvar. Mamman bilköade till Gurney Plaza för onsdagslunch med storasyster. Lunch skulle intas i Food Court och det såg lovandes ut. Storasyster hade fått sin nudelsoppa och mamman skulle köpa sitt economy rice i andra änden av lokalen när ett 'MUMMY' på alldra högsta volym hördes. Hrm, den rösten känner jag igen tänkte mamman, och vände sig om och såg en desperat flicka stå upp bredvid bordet. Mamman hann även undra varför storasyrran promt skulle skrika på engelska. Den vältränade mamman fick användning av allt sitt slit i bassängen, var där på ett huj och det var nästan så simningen behövdes där också. Jag vet inte vem som var mest chockad, men storasyrran hade pinkat på sig! Det var bara att dra innan en hel food court skulle drukna och bli döva. Bara att dra direkt hem, utan lunch och utan att ha handla mat. Klafs, klafs hem till ett tomt kylskåp.

Nånstans i kylen hittade mamman lite rester att micra och nu funderara hon på hur familjen ska få kvällsmat och frukost. 'Vågar vi oss tillbaka till Gurney Plaza idag, eller ska vi låta dem glömma oss i ett par dagar?'

Malaysisk midsommar

Malaysisk midsommar existerar så klart inte. Det finns inget behov att fira att ljuset har återvänt, värmen kommit tillbaka och att naturen äntligen har blivit grön. För så är det jämt i tropikerna.

Som svensk är det högtidernas högtid och det är bäst att fira den som sig bör med sill, gravad lax, snaps och jordgubbar oberoende vart man råkar befinna sig i världen. Laxen var norsk, som vanligt. Sillen var holländsk men hade försvenskats med ominläggning i senapssås och annat gott. Snapsen och västerbottenosten var insmugglade. Jordgubbarna var amerikanska. I vanliga fall kommer de fran Cameron Highlands men där är det tydligen inte säsong just nu. Koreanska jordgubbar är söta och brukar också gå att få när de inhemska inte finns framme men de fanns inte heller på marknaden. På marknaden fanns däremot massa andra goda frukter så vi kunde dryga ut de dyra gubbarna med en lokal fruktsallad. Och sillen och laxen kunde drygas ut med kycklingspett, grillad majs och sallader.

Antligen! Antligen vågade också de fega svenska hemmafruarna köpa pinfärsk kyckling på marknaden. Kan inte bli färskare när huvudet knäcks till bakom skranket, fjädrarna rycks av i ett huj och vips ligger den lilla fågeln färdigstyckad eller hel på ett bord framför dig och det är bara att säga vad du vill ha så får du biten ansad och fin i en påse med dig hem. Allt för knappa 25 kronor kilot. Gott var det och jag undrar fortfarande vad som var så farligt. Skulle vara lukten, kanske? Eller att huvudet där de stirrande ögonen fanns kvar? Men sånt är löjligt för det är som att tro att fiskpinnar växer på träd.

Midsommar firades inte med några grodor eller blomsterklädda stolpar i Malaysia. Vi vill ju inte sprida några ideer om obskyra religioner så vi badade som vanligt i poolen, grillade och snackade skit tills alla barn var trötta vid 10 och så drog barnfamiljerna hem, lämnade sverigebesök och annat löst folk ensamma med alla de tiger-öl och annat gott som fanns kvar.

Familjerna var ju tvugna att ladda for nästa dags evenemang: Family Day på St Jude. Vi fixade i för sig bara halva etappen men där skyller vi på vår ambitiösa Filippa som promt vill gå i skolan även på lördagar för att ha teckning och lära sig mandarin. Martin undantaget, han familjeminglade hela halvdagen för han hade någon morgonföreläsning om någonting för alla de glada medarbetarna och deras familjer.

Supermanbarbie

Det har snackats länge om Supermanbarbie hemma hos oss men jag lyckas liksom inte få till nån bild på näthinnan. Det är något i hästväg det fattar jag, övernaturligt och världsbäst. Jag skulle så gärna vilja se hur hoan ser ut, Supermanbarbie.

Gamlaste tjejen

Idag var det min födelsedag! Mer än vad jag själv visste. När jag kom hem ifrån mötet på skolan idag hade Emelie dukat upp till tårtfest runt vardagsrumsbordet. Hon hade flyttat ut alla små stolar från lekrummet och lagt kuddar på dem så vi gäster, jag och ett gäng gosedjur, inte skulle få ont i rumpan. Hedersplatsen hade hon pyntat extra fint och där fick jag sitta med henne bredvid mig. Hon sjöng Happy Birthday och Shēngrì kuàilè för mig men jag fick absolut inte sjunga med. Inte änns klappa i händerna och gunga lite fint fram och tillbaka som hon gjorde. Eller som teacher Norah gör ska jag nog säga...Jag blev bjuden på chocolate cake bakad på gamla europeiska mynt och med sju pennor som ljus. Filippa låg under bordet och var hund.

Så med mina sju år är jag inte längre äldsta tjejen i familjen, Filippa slår mig med sina hundår.

Testing testing

Testning pågår i hemmafruslabbet. Förberedelserna för den stora Food & Fun Fair:n på St Christopher's school om knappa två veckor är nu i full gång. Efter att ha fått i väg barnen med bussarna tog jag fram två små skålar, ett sugrör och mitt lilla väl gömda paket med Smarties samt hällde upp den sista skvätten morgonkaffe. Jag satte mig vid köksbordet mitt emot klockan och så var det dags för testning av en av de kommande aktiviterna: suga upp Smarties med ett sugrör på tid.

Ok, måste erkännas, ingen skriven testplan och ingen kalibrerad utrustning men det står å andra sidan inget om det PTC's kvalitetsmanual. Efter några repititioner av försöket och några klunkar kaffe att skölja ned de något för söta chokladpralinerna med så kom jag fram till att 20 s min och 30 s max är vårt operationsfönster för stora sugrör med böj utan att bli snurrig i bollen och, inte att förglömma, varken få upp för många eller för få godisar.

I eftermiddag när vi har möte med lärarna på skolan ska jag höra med Sarah vad hon kom fram till.

Filial

Tror inte jag skulle få några medlemmar om jag öppnade en filial till Obedient Wife's Association när vi flyttar hem till Sverige. Tror snarare jag skulle ryka på en käftsmäll, förutom faktumet att jag själv inte skulle platsa som medlem. Men, här finns det faktiskt en sån klubb. På fullaste allvar.

Mycket knasigt ska man läsa innan ögonen trillar ut.

Ras, religion och andra roligheter

1Malaysia- ett Malaysia är den heta slogan på radio, tv, tidningar och reklamskyltar längs vägarna. Jamen, vad tänker man när man så snyggt delat in befolkningen i ras och religion och sen vill man att det ska vara ett folk där alla är glada tillsammans?

Jo, det lever faktiskt i fred och lugn bredvid varandra. Tycker vi i alla fall. Kulturerna blommar, alla är så trevliga, glada och landets utveckling pekar spikrakt uppåt. Visst finns det fördomar och inte gifter man sig med varandra men, det är väl inte så konstigt när man fyller i ras och religion i varenda formulär man kommer över. Man blir liksom itutad att man är olika och bara hör ihop med sina egna. I allt från papper till myndigheter, jobbansökan till ansökan om rabattkort på Toy's r Us.

När det gäller ras har man fyra val: malay, indier, kines eller other. När det gäller religion har man fem: muslim, hindu, kristen, buddist eller other. Tickar man i de två första får man mest fördelar såsom betald universitetsutbildning, bättre bolån, lättare för att få statsjobb och högre befattningar etc. Tickar man i de två sista är man utlänning. Som vi.

Jag tror det vore lättare att få ett folk om man skippade orättvisorna och behandlar alla lika än att köra massiv reklamkampanjer, sjunga sånger och vifta med flaggor.

Och, ja, vilka är fördomarna då? Kineseran är rika, smartast, äger allt och de ar sura på att behöva betala så mycket skatt. Det är så klart de rika som bestämmer fast de inte styr landet från regeringshuset. Malayerna tjänar mycket mindre och då betalar man ingen skatt. De får allt av staten, är dumma och otroligt lata. Indierna är fattiga, får inget och kan inget. 1Malaysia!

Dags för lite Sverigesemester

När en 3-åring som sitter och lyssnar på svenska barnsånger kommer rusade ur rummet och ropar:

-'Kom och lyssna mamma, de sjunger Twinkle Little Star på swedish!'

då vet man att det är dags för att åka hem och tanka lite Sverige. Tur att det bara är en månad kvar, på pricken, innan vi tar oss over gränsen via öresundsbron. Då har vi varit 11 månader i Malaysia och så länge har jag aldrig varit ute ur landet i ett svep.

Saya tidak cakap bahasa melayu

En säljare från Astro, kabeltvbolaget (det enda) ringde precis och sa en låååång harang på malaysiska. Jag lyckade få ur mig 'Saya tidak cakap bahasa' vilket ska betyda 'Jag inte prata malay'. Tjejen var vänlig och bytte direkt till engelska. Hennes engelska var mycket bättre än min malaysiska men långt ifrån bra. Det var inte helt lätt att förstå för de ord hon inte kunde på engelska sa hon helt enkelt på malaysiska och av alla dessa var det bara 'tivi' jag lyckades fatta. Så, det blev ett rätt långt samtal med mycket 'säg det ingen' innan vi lyckades reda ut att hon undrade om vi ville komplettera vårt avtal med malaysiska filmer.

-?????......Thank you, no need
-Ok lah. 'klick'

Ostfralla

När man har jobbkonferens i Malaysia får man ingen ostfralla till kaffet på morgonen, man får en curry puff istället. Och dim sum. Och cheese cake.

Same same, but different.

Eftertraktad

Tabea är här och leker med Filippa. Jag hämtade upp dem på skolan. Det ösregnade och vi blev blöta. Vi åt lunch och sen har de lekt och lekt. Emelie slutar senare och jag var precis nere och hämtade upp henne från dagisbussen. De två andra satt i hängmattan i uterummet och de ropade och ropade på Emelie så fort hon kom innanför dörren. 'Emelie come, Emelie come, EMEEELIIIE COOOOOME!!!' Men, Emelie rörde sig inte ur fläcken så jag frågade henne till slut om hon inte ville gå dit?

'Jo, men jag tycker så mycket om när de ropar på mig så jag väntar lite till'. Skönt att vara eftertraktad. Det händer inte så ofta för en lillasyster.

Hemmahelg

I helgen har vi verkligen gjort ingenting. Knappt lämnat lägenheten. Martin är tokförkyld och vi andra har sett så mycket av världen på sistone så vi stannade mer än gärna hemma och höll honom sällskap. Det var ju liksom ingen ide att åka på Drakbåtsrace i färskvattendammen för vi vet vad som händer då...Stanley.....Vi tjejer var i för sig en sväng i Batu Ferringhi i fredags, på kalas och sen svenskmingel och vågskvalp på Sunset. I lördags hade Filippa sina extraklasser på skolan så då kom jag ur huset för att skjutsa henne på teckning och mandarin. I söndags kom Martin ur huset redan på morgon när han åkte och köpte roti pisang till frukost. Emelie följde med och fick sig en kort tur med musik i Myvin. Sen kom Martin ut igen när Filippa skulle på balett. Det tärde på den riktiga grabbförkylningen så resten av dagen slappade vi, lekte och småfixade. När det var dags för kvällsmat var vi tvungna att gå ut for kylskåpet var tomt! Så det blev favorit-nudelsoppan på Gurney Hawker's Corner och bananpannkaka som efterrätt.

En rätt bra helg, egentligen.

Shopping

Emelie som har lov och jag har precis satt oss på ett kaffehak efter att ha tillbringat morgonen på Filippas skola. Vi hjälpte dem att lära sig allt om shopping. Nja, inte riktigt allt men de hade uppstart på sitt sista projekt för skolåret och det skall handla om shopping. Hua, tänkte vi föräldrar, så ytligt och hemskt. Men, det handlar så klart inte om att armbåga sig fram på rea utan om matte, tänka efter vad man behöver och ta kloka beslut. De sötisarna tänkte även efter vad andra behövde.

Vi föräldrar stod vid olika bord i samlingssalen och sålde snack till förmiddagsfikat. Var det något barn som hade slut på pengar så betalade kompisen istället. Xing Rong köpte med ostmackor hem till mamma, pappa och grannie. Devanshi såg till att hennes morfar som var med fick muffins så han teg. Vår lilla hälso-Filippa köpte apelsinklyftor och ostmacka och unnade sig sen en muffins till efterrätt. Ms Cheryl hade sagt till dem att titta efter vad som fanns, köpa två snack och en dricka, och sen om de var mer hungriga gå tillbaka och köpa mer, om pengarna räckte. Så då gör man ju vad läraren säger.

Emelie ville inte köpa någonting men fick med sig massa fika ändå. Innukas mormor var där och försåg henne med mat, och massa kramar och kindnyp. Gullandet uppskattades inte men hon tog gladeligen emot allt ätbart med något muttrande som liknade thank you.

Effektiv

Som sekreterare i PTC så är ju det självklara uppdraget att skriva mötesprotokoll. Från varenda lilla möte eftersom 'transparancy is important'. Och det är bra för då har jag något viktigt att göra och håller uppe den viktiga kompentensen att skriva mötesprotokoll. Det är mycket bra att kunna som ingenjör (varför fanns det inte nån 5 poängskurs i det? Mycket mer användbart än Fourier-serier). Det är nog faktiskt det jag gjort mest i min karriär, skrivit protokoll. Jag borde vara rätt bra på den saken vid det har laget, och snabb. Men, det är jag inte. Snabb alltså. Det är ju så förbenat tråkigt och jag är ju så ruggit lat. Det var ju därför jag blev ingenjör, för att förenkla och förbättra saker så man kan lata sig ännu mer. (Kursen med att eftersträva lägsta energinivå fattade jag direkt)

Så efter en liten trög start i min nygamla karriär som protokollskrivare så har jag förbättrat processen och skriver nu ihop härligheten redan på mötet. Jättebra, jättesnabbt och förbaskat effektivt. Protokollet är klart för utskick med bara tre minuters finslipande efter mötet. Minimal arbetsinsats och tid frigörs till att lata sig ännu lite mer vid poolen.

Eftersom jag inte klarar av att lyssna på ett gäng damer som pratar kors och tvärs, knappa ner på datorn vad de egentligen säger samt själv prata nåt vidare vettigt samtidigt så blir tidsvinsten dubbel. Jag håller helt enkelt käft, mötet går snabbare och ännu mer tid till lata tankar frigörs.

Att jag är tyst i de här sammanhangen är absolut inget problem. För det som skiljer dessa möten från ingenjörsmöten är att man inte behöver dra ur information och trycka ut ansvar. De är helt självgående, gratis och rejält sugna på arbete. Man kan ju tros allt inte ligga i poolen hela dagen, då lossnar nagellacket.