torsdag 23 juni 2011
Supermanbarbie
Det har snackats länge om Supermanbarbie hemma hos oss men jag lyckas liksom inte få till nån bild på näthinnan. Det är något i hästväg det fattar jag, övernaturligt och världsbäst. Jag skulle så gärna vilja se hur hoan ser ut, Supermanbarbie.
måndag 20 juni 2011
Gamlaste tjejen
Idag var det min födelsedag! Mer än vad jag själv visste. När jag kom hem ifrån mötet på skolan idag hade Emelie dukat upp till tårtfest runt vardagsrumsbordet. Hon hade flyttat ut alla små stolar från lekrummet och lagt kuddar på dem så vi gäster, jag och ett gäng gosedjur, inte skulle få ont i rumpan. Hedersplatsen hade hon pyntat extra fint och där fick jag sitta med henne bredvid mig. Hon sjöng Happy Birthday och Shēngrì kuàilè för mig men jag fick absolut inte sjunga med. Inte änns klappa i händerna och gunga lite fint fram och tillbaka som hon gjorde. Eller som teacher Norah gör ska jag nog säga...Jag blev bjuden på chocolate cake bakad på gamla europeiska mynt och med sju pennor som ljus. Filippa låg under bordet och var hund.
Så med mina sju år är jag inte längre äldsta tjejen i familjen, Filippa slår mig med sina hundår.
Så med mina sju år är jag inte längre äldsta tjejen i familjen, Filippa slår mig med sina hundår.
söndag 19 juni 2011
Testing testing
Testning pågår i hemmafruslabbet. Förberedelserna för den stora Food & Fun Fair:n på St Christopher's school om knappa två veckor är nu i full gång. Efter att ha fått i väg barnen med bussarna tog jag fram två små skålar, ett sugrör och mitt lilla väl gömda paket med Smarties samt hällde upp den sista skvätten morgonkaffe. Jag satte mig vid köksbordet mitt emot klockan och så var det dags för testning av en av de kommande aktiviterna: suga upp Smarties med ett sugrör på tid.
Ok, måste erkännas, ingen skriven testplan och ingen kalibrerad utrustning men det står å andra sidan inget om det PTC's kvalitetsmanual. Efter några repititioner av försöket och några klunkar kaffe att skölja ned de något för söta chokladpralinerna med så kom jag fram till att 20 s min och 30 s max är vårt operationsfönster för stora sugrör med böj utan att bli snurrig i bollen och, inte att förglömma, varken få upp för många eller för få godisar.
I eftermiddag när vi har möte med lärarna på skolan ska jag höra med Sarah vad hon kom fram till.
Ok, måste erkännas, ingen skriven testplan och ingen kalibrerad utrustning men det står å andra sidan inget om det PTC's kvalitetsmanual. Efter några repititioner av försöket och några klunkar kaffe att skölja ned de något för söta chokladpralinerna med så kom jag fram till att 20 s min och 30 s max är vårt operationsfönster för stora sugrör med böj utan att bli snurrig i bollen och, inte att förglömma, varken få upp för många eller för få godisar.
I eftermiddag när vi har möte med lärarna på skolan ska jag höra med Sarah vad hon kom fram till.
lördag 18 juni 2011
Filial
Tror inte jag skulle få några medlemmar om jag öppnade en filial till Obedient Wife's Association när vi flyttar hem till Sverige. Tror snarare jag skulle ryka på en käftsmäll, förutom faktumet att jag själv inte skulle platsa som medlem. Men, här finns det faktiskt en sån klubb. På fullaste allvar.
Mycket knasigt ska man läsa innan ögonen trillar ut.
fredag 17 juni 2011
Ras, religion och andra roligheter
1Malaysia- ett Malaysia är den heta slogan på radio, tv, tidningar och reklamskyltar längs vägarna. Jamen, vad tänker man när man så snyggt delat in befolkningen i ras och religion och sen vill man att det ska vara ett folk där alla är glada tillsammans?
Jo, det lever faktiskt i fred och lugn bredvid varandra. Tycker vi i alla fall. Kulturerna blommar, alla är så trevliga, glada och landets utveckling pekar spikrakt uppåt. Visst finns det fördomar och inte gifter man sig med varandra men, det är väl inte så konstigt när man fyller i ras och religion i varenda formulär man kommer över. Man blir liksom itutad att man är olika och bara hör ihop med sina egna. I allt från papper till myndigheter, jobbansökan till ansökan om rabattkort på Toy's r Us.
När det gäller ras har man fyra val: malay, indier, kines eller other. När det gäller religion har man fem: muslim, hindu, kristen, buddist eller other. Tickar man i de två första får man mest fördelar såsom betald universitetsutbildning, bättre bolån, lättare för att få statsjobb och högre befattningar etc. Tickar man i de två sista är man utlänning. Som vi.
Jag tror det vore lättare att få ett folk om man skippade orättvisorna och behandlar alla lika än att köra massiv reklamkampanjer, sjunga sånger och vifta med flaggor.
Och, ja, vilka är fördomarna då? Kineseran är rika, smartast, äger allt och de ar sura på att behöva betala så mycket skatt. Det är så klart de rika som bestämmer fast de inte styr landet från regeringshuset. Malayerna tjänar mycket mindre och då betalar man ingen skatt. De får allt av staten, är dumma och otroligt lata. Indierna är fattiga, får inget och kan inget. 1Malaysia!
Jo, det lever faktiskt i fred och lugn bredvid varandra. Tycker vi i alla fall. Kulturerna blommar, alla är så trevliga, glada och landets utveckling pekar spikrakt uppåt. Visst finns det fördomar och inte gifter man sig med varandra men, det är väl inte så konstigt när man fyller i ras och religion i varenda formulär man kommer över. Man blir liksom itutad att man är olika och bara hör ihop med sina egna. I allt från papper till myndigheter, jobbansökan till ansökan om rabattkort på Toy's r Us.
När det gäller ras har man fyra val: malay, indier, kines eller other. När det gäller religion har man fem: muslim, hindu, kristen, buddist eller other. Tickar man i de två första får man mest fördelar såsom betald universitetsutbildning, bättre bolån, lättare för att få statsjobb och högre befattningar etc. Tickar man i de två sista är man utlänning. Som vi.
Jag tror det vore lättare att få ett folk om man skippade orättvisorna och behandlar alla lika än att köra massiv reklamkampanjer, sjunga sånger och vifta med flaggor.
Och, ja, vilka är fördomarna då? Kineseran är rika, smartast, äger allt och de ar sura på att behöva betala så mycket skatt. Det är så klart de rika som bestämmer fast de inte styr landet från regeringshuset. Malayerna tjänar mycket mindre och då betalar man ingen skatt. De får allt av staten, är dumma och otroligt lata. Indierna är fattiga, får inget och kan inget. 1Malaysia!
torsdag 16 juni 2011
Dags för lite Sverigesemester
När en 3-åring som sitter och lyssnar på svenska barnsånger kommer rusade ur rummet och ropar:
-'Kom och lyssna mamma, de sjunger Twinkle Little Star på swedish!'
då vet man att det är dags för att åka hem och tanka lite Sverige. Tur att det bara är en månad kvar, på pricken, innan vi tar oss over gränsen via öresundsbron. Då har vi varit 11 månader i Malaysia och så länge har jag aldrig varit ute ur landet i ett svep.
-'Kom och lyssna mamma, de sjunger Twinkle Little Star på swedish!'
då vet man att det är dags för att åka hem och tanka lite Sverige. Tur att det bara är en månad kvar, på pricken, innan vi tar oss over gränsen via öresundsbron. Då har vi varit 11 månader i Malaysia och så länge har jag aldrig varit ute ur landet i ett svep.
onsdag 15 juni 2011
Saya tidak cakap bahasa melayu
En säljare från Astro, kabeltvbolaget (det enda) ringde precis och sa en låååång harang på malaysiska. Jag lyckade få ur mig 'Saya tidak cakap bahasa' vilket ska betyda 'Jag inte prata malay'. Tjejen var vänlig och bytte direkt till engelska. Hennes engelska var mycket bättre än min malaysiska men långt ifrån bra. Det var inte helt lätt att förstå för de ord hon inte kunde på engelska sa hon helt enkelt på malaysiska och av alla dessa var det bara 'tivi' jag lyckades fatta. Så, det blev ett rätt långt samtal med mycket 'säg det ingen' innan vi lyckades reda ut att hon undrade om vi ville komplettera vårt avtal med malaysiska filmer.
-?????......Thank you, no need
-Ok lah. 'klick'
-?????......Thank you, no need
-Ok lah. 'klick'
Ostfralla
När man har jobbkonferens i Malaysia får man ingen ostfralla till kaffet på morgonen, man får en curry puff istället. Och dim sum. Och cheese cake.
Same same, but different.
Same same, but different.
Eftertraktad
Tabea är här och leker med Filippa. Jag hämtade upp dem på skolan. Det ösregnade och vi blev blöta. Vi åt lunch och sen har de lekt och lekt. Emelie slutar senare och jag var precis nere och hämtade upp henne från dagisbussen. De två andra satt i hängmattan i uterummet och de ropade och ropade på Emelie så fort hon kom innanför dörren. 'Emelie come, Emelie come, EMEEELIIIE COOOOOME!!!' Men, Emelie rörde sig inte ur fläcken så jag frågade henne till slut om hon inte ville gå dit?
'Jo, men jag tycker så mycket om när de ropar på mig så jag väntar lite till'. Skönt att vara eftertraktad. Det händer inte så ofta för en lillasyster.
'Jo, men jag tycker så mycket om när de ropar på mig så jag väntar lite till'. Skönt att vara eftertraktad. Det händer inte så ofta för en lillasyster.
söndag 12 juni 2011
Hemmahelg
I helgen har vi verkligen gjort ingenting. Knappt lämnat lägenheten. Martin är tokförkyld och vi andra har sett så mycket av världen på sistone så vi stannade mer än gärna hemma och höll honom sällskap. Det var ju liksom ingen ide att åka på Drakbåtsrace i färskvattendammen för vi vet vad som händer då...Stanley.....Vi tjejer var i för sig en sväng i Batu Ferringhi i fredags, på kalas och sen svenskmingel och vågskvalp på Sunset. I lördags hade Filippa sina extraklasser på skolan så då kom jag ur huset för att skjutsa henne på teckning och mandarin. I söndags kom Martin ur huset redan på morgon när han åkte och köpte roti pisang till frukost. Emelie följde med och fick sig en kort tur med musik i Myvin. Sen kom Martin ut igen när Filippa skulle på balett. Det tärde på den riktiga grabbförkylningen så resten av dagen slappade vi, lekte och småfixade. När det var dags för kvällsmat var vi tvungna att gå ut for kylskåpet var tomt! Så det blev favorit-nudelsoppan på Gurney Hawker's Corner och bananpannkaka som efterrätt.
En rätt bra helg, egentligen.
En rätt bra helg, egentligen.
torsdag 9 juni 2011
Shopping
Emelie som har lov och jag har precis satt oss på ett kaffehak efter att ha tillbringat morgonen på Filippas skola. Vi hjälpte dem att lära sig allt om shopping. Nja, inte riktigt allt men de hade uppstart på sitt sista projekt för skolåret och det skall handla om shopping. Hua, tänkte vi föräldrar, så ytligt och hemskt. Men, det handlar så klart inte om att armbåga sig fram på rea utan om matte, tänka efter vad man behöver och ta kloka beslut. De sötisarna tänkte även efter vad andra behövde.
Vi föräldrar stod vid olika bord i samlingssalen och sålde snack till förmiddagsfikat. Var det något barn som hade slut på pengar så betalade kompisen istället. Xing Rong köpte med ostmackor hem till mamma, pappa och grannie. Devanshi såg till att hennes morfar som var med fick muffins så han teg. Vår lilla hälso-Filippa köpte apelsinklyftor och ostmacka och unnade sig sen en muffins till efterrätt. Ms Cheryl hade sagt till dem att titta efter vad som fanns, köpa två snack och en dricka, och sen om de var mer hungriga gå tillbaka och köpa mer, om pengarna räckte. Så då gör man ju vad läraren säger.
Emelie ville inte köpa någonting men fick med sig massa fika ändå. Innukas mormor var där och försåg henne med mat, och massa kramar och kindnyp. Gullandet uppskattades inte men hon tog gladeligen emot allt ätbart med något muttrande som liknade thank you.
Vi föräldrar stod vid olika bord i samlingssalen och sålde snack till förmiddagsfikat. Var det något barn som hade slut på pengar så betalade kompisen istället. Xing Rong köpte med ostmackor hem till mamma, pappa och grannie. Devanshi såg till att hennes morfar som var med fick muffins så han teg. Vår lilla hälso-Filippa köpte apelsinklyftor och ostmacka och unnade sig sen en muffins till efterrätt. Ms Cheryl hade sagt till dem att titta efter vad som fanns, köpa två snack och en dricka, och sen om de var mer hungriga gå tillbaka och köpa mer, om pengarna räckte. Så då gör man ju vad läraren säger.
Emelie ville inte köpa någonting men fick med sig massa fika ändå. Innukas mormor var där och försåg henne med mat, och massa kramar och kindnyp. Gullandet uppskattades inte men hon tog gladeligen emot allt ätbart med något muttrande som liknade thank you.
Effektiv
Som sekreterare i PTC så är ju det självklara uppdraget att skriva mötesprotokoll. Från varenda lilla möte eftersom 'transparancy is important'. Och det är bra för då har jag något viktigt att göra och håller uppe den viktiga kompentensen att skriva mötesprotokoll. Det är mycket bra att kunna som ingenjör (varför fanns det inte nån 5 poängskurs i det? Mycket mer användbart än Fourier-serier). Det är nog faktiskt det jag gjort mest i min karriär, skrivit protokoll. Jag borde vara rätt bra på den saken vid det har laget, och snabb. Men, det är jag inte. Snabb alltså. Det är ju så förbenat tråkigt och jag är ju så ruggit lat. Det var ju därför jag blev ingenjör, för att förenkla och förbättra saker så man kan lata sig ännu mer. (Kursen med att eftersträva lägsta energinivå fattade jag direkt)
Så efter en liten trög start i min nygamla karriär som protokollskrivare så har jag förbättrat processen och skriver nu ihop härligheten redan på mötet. Jättebra, jättesnabbt och förbaskat effektivt. Protokollet är klart för utskick med bara tre minuters finslipande efter mötet. Minimal arbetsinsats och tid frigörs till att lata sig ännu lite mer vid poolen.
Eftersom jag inte klarar av att lyssna på ett gäng damer som pratar kors och tvärs, knappa ner på datorn vad de egentligen säger samt själv prata nåt vidare vettigt samtidigt så blir tidsvinsten dubbel. Jag håller helt enkelt käft, mötet går snabbare och ännu mer tid till lata tankar frigörs.
Att jag är tyst i de här sammanhangen är absolut inget problem. För det som skiljer dessa möten från ingenjörsmöten är att man inte behöver dra ur information och trycka ut ansvar. De är helt självgående, gratis och rejält sugna på arbete. Man kan ju tros allt inte ligga i poolen hela dagen, då lossnar nagellacket.
Så efter en liten trög start i min nygamla karriär som protokollskrivare så har jag förbättrat processen och skriver nu ihop härligheten redan på mötet. Jättebra, jättesnabbt och förbaskat effektivt. Protokollet är klart för utskick med bara tre minuters finslipande efter mötet. Minimal arbetsinsats och tid frigörs till att lata sig ännu lite mer vid poolen.
Eftersom jag inte klarar av att lyssna på ett gäng damer som pratar kors och tvärs, knappa ner på datorn vad de egentligen säger samt själv prata nåt vidare vettigt samtidigt så blir tidsvinsten dubbel. Jag håller helt enkelt käft, mötet går snabbare och ännu mer tid till lata tankar frigörs.
Att jag är tyst i de här sammanhangen är absolut inget problem. För det som skiljer dessa möten från ingenjörsmöten är att man inte behöver dra ur information och trycka ut ansvar. De är helt självgående, gratis och rejält sugna på arbete. Man kan ju tros allt inte ligga i poolen hela dagen, då lossnar nagellacket.
tisdag 7 juni 2011
Mina favoritbloggar
- hemmafruskollega
- den roliga
- träningshetsen
- de riktiga äventyrarna
- hrm, skulle behöva en blogg om vanligt svenskt mellanmjölksliv
Hur man gör en Stanley
Vi har fått ett nytt uttryck i helgen: att göra en Stanley. Man ligger helt enkelt i så hårt man bara kan för att få sig en upplevelse som absolut inte blir av.
Vår sista dag i Hong Kong innan kvällsflyget tillbaka till Penang tänkte vi kolla drakbåtsracen i Stanley, på Hong Kong-öns baksida. Liten snabb frukost på hotellrummet, ett dopp i poolen på taket, packa det sista, checka ut och sen var vi redo för att åka till Stanley. Planen att ta mini-bussen las snabbt om när kön gick runt hela kvarteret. Där borde första varningsklockan ringt, men vi var för snabbtänkta och hoppade snabbt in i en taxi. När taxin hamnade i bilkö längs den slingrande vägen ut till Stanley borde andra klockan ringt...men, nejdå, den ringde först när vi äntligen efter en dryg timmes taxiresa kom fram och såg folkströmmarna. Herregud, med folk! Ok, nu var det nästan lunchdags så det var bara att hitta ett matställe. Herregud, med folk! Efter litet köande fick vi plats på en väldoftande, knökfull pizzeria och där satt vi och sniffade i nästan 1,5 timmar utan att få mer än en liten förrätt. Sen var vi tvugna att gå för vi började inse att vi skulle hinna tillbaka till hotellet innan vår shuttle skulle komma så började vi få lite bråttom. En smoothie på vägen fick vi med till barnen och jag fick lätt panik i magen när ALLA taxibilar var upptagna och bussköerna slingrade utan slut. Men, vårt enda medflyt på utflykten dök upp, en tom taxi som tog oss tillbaka över bakvägarna på bergen till hotellet. Pust, en halvtimme till godo för en kopp kaffe....nej, blaff, där spydde en tydligen åksjuk Filippa ner hela ryggan i det tjusiga hotellets foaje! Hmm,den luktade unken jordgubbssmoothie hela vägen hem till soptunnan på Penang. Ok, 10 minuter till godo hann jag köpa två ta-med-latte runt hörnet. Barnen fick hålla sig till flygplatsen för föräldrarna ville inte torka mer spyor. Halvsex åt vi vår lunch på ett franskt brasserie-hak på Hong Kong International utan att ha sett en endaste drakbåt!l Så gör man en Stanley!
I övrigt var Hong Kong och Disneyland super och intensivt.
Vår sista dag i Hong Kong innan kvällsflyget tillbaka till Penang tänkte vi kolla drakbåtsracen i Stanley, på Hong Kong-öns baksida. Liten snabb frukost på hotellrummet, ett dopp i poolen på taket, packa det sista, checka ut och sen var vi redo för att åka till Stanley. Planen att ta mini-bussen las snabbt om när kön gick runt hela kvarteret. Där borde första varningsklockan ringt, men vi var för snabbtänkta och hoppade snabbt in i en taxi. När taxin hamnade i bilkö längs den slingrande vägen ut till Stanley borde andra klockan ringt...men, nejdå, den ringde först när vi äntligen efter en dryg timmes taxiresa kom fram och såg folkströmmarna. Herregud, med folk! Ok, nu var det nästan lunchdags så det var bara att hitta ett matställe. Herregud, med folk! Efter litet köande fick vi plats på en väldoftande, knökfull pizzeria och där satt vi och sniffade i nästan 1,5 timmar utan att få mer än en liten förrätt. Sen var vi tvugna att gå för vi började inse att vi skulle hinna tillbaka till hotellet innan vår shuttle skulle komma så började vi få lite bråttom. En smoothie på vägen fick vi med till barnen och jag fick lätt panik i magen när ALLA taxibilar var upptagna och bussköerna slingrade utan slut. Men, vårt enda medflyt på utflykten dök upp, en tom taxi som tog oss tillbaka över bakvägarna på bergen till hotellet. Pust, en halvtimme till godo för en kopp kaffe....nej, blaff, där spydde en tydligen åksjuk Filippa ner hela ryggan i det tjusiga hotellets foaje! Hmm,den luktade unken jordgubbssmoothie hela vägen hem till soptunnan på Penang. Ok, 10 minuter till godo hann jag köpa två ta-med-latte runt hörnet. Barnen fick hålla sig till flygplatsen för föräldrarna ville inte torka mer spyor. Halvsex åt vi vår lunch på ett franskt brasserie-hak på Hong Kong International utan att ha sett en endaste drakbåt!l Så gör man en Stanley!
I övrigt var Hong Kong och Disneyland super och intensivt.
torsdag 2 juni 2011
Pyssel
Vi pysslar och väntar på att få åka till Hong Kong. Det är några timmar kvar. Filippa gör pärlplattor. Pill, pill och avancerade mönster. Jag får välja färg men väljer alltid fel. Emelie klipper och limmar silverpapper. Zig zag-mönster ska det vara, och mycket lim.
Filippa planerar vad vi ska göra när vi kommer fram. Packa upp bagaget, vila, Disneyland och så måste vi äta. Och åka båt och titta på alla höga husen. Hotellet måste ha två stora sängar, inte som i Kuala Lumpor med bara en liten för dem att ligga skavföttes i. Det var obekvämt. Det ska inte vara obekvämt på semestern. Bäst vore det om hotellet är som g hotel, hotellet vi bodde på när vi kom hit. Det är Filippas favorithotell. I går kollade hon för säkerhets skull att vi verkligen ska bo där när vi flyttar hem igen. För där är så mysigt.
Det dröjer ju ett tag, så i värsta fall får vi väl ta en minisemester dit. Vi ser hotellets pool från barnens sovrumsfönster och vi kan gå dit. God sushi har de också.
Filippa planerar vad vi ska göra när vi kommer fram. Packa upp bagaget, vila, Disneyland och så måste vi äta. Och åka båt och titta på alla höga husen. Hotellet måste ha två stora sängar, inte som i Kuala Lumpor med bara en liten för dem att ligga skavföttes i. Det var obekvämt. Det ska inte vara obekvämt på semestern. Bäst vore det om hotellet är som g hotel, hotellet vi bodde på när vi kom hit. Det är Filippas favorithotell. I går kollade hon för säkerhets skull att vi verkligen ska bo där när vi flyttar hem igen. För där är så mysigt.
Det dröjer ju ett tag, så i värsta fall får vi väl ta en minisemester dit. Vi ser hotellets pool från barnens sovrumsfönster och vi kan gå dit. God sushi har de också.
torsdag 26 maj 2011
Fika-vecka
Denna vecka känns som en riktig fikavecka. I måndags blev det syjunte-fika hemma hos Chiko för att sy små dockor som Taska Nania ska skicka till barn i Japan. Alla Taska Nania-barnen var komplediga från sportdagen så de lekte för fullt när vi satt koncentrerade och sydde små, små stygn for hand. Här gällde det att passera den japanska kvalitetskontrollen så vi har aldrig sytt så fint. Vildana och jag klarade oss, men Chiko fick sy om. Hon har väl blivit avjapaniserad efter over 20 år i västvärlden. 'Good enough' är hennes favorituttryck.
Tisdag blev liten snabbkaffe med tidningen på Starbucks innan det var dags for veckohandlingen i mataffären.
Onsdag var det skandinavisk fika hemma hos oss. Lucia från Danmark som börjat på Nania kom med mamma och storasyster som går i fyran på Christopher's. Emilia, Emma och Kenan med mammor kom också och alla barn lekte jättebra tillsammans trots åldersspridning från 2 till 9 år. Mycket springa omkring, mycket kurragömma och lite disco. Det var trötta och genomsvettiga barn som gick hem lite innan middagsdags.
Torsdag blev PTC-möte och fika hemma hos vår amerikanska ordförande Jennifer. Tvåtimmarsmöte med att styra upp allt för den kommande Food & Fun Fair:n och lite andra småsaker som solhattar, städa föräldrarrummet och bestämma tid for fototagning. Det var bara att gå dirket från mötesfika till lunch på Kapitan's.
Fredag blev spontanfika på Gurney Plaza med Vildana. Hon skulle handla for helgen och jag kunde lika bra sitta på kafe och skriva PTC-mötesprotokoll och förbereda eftermiddagsmöte med lärarna som att sitta hemma.
Så mycket kaffe har det blivit, och träffat folk halva jordklotet runt.
Tisdag blev liten snabbkaffe med tidningen på Starbucks innan det var dags for veckohandlingen i mataffären.
Onsdag var det skandinavisk fika hemma hos oss. Lucia från Danmark som börjat på Nania kom med mamma och storasyster som går i fyran på Christopher's. Emilia, Emma och Kenan med mammor kom också och alla barn lekte jättebra tillsammans trots åldersspridning från 2 till 9 år. Mycket springa omkring, mycket kurragömma och lite disco. Det var trötta och genomsvettiga barn som gick hem lite innan middagsdags.
Torsdag blev PTC-möte och fika hemma hos vår amerikanska ordförande Jennifer. Tvåtimmarsmöte med att styra upp allt för den kommande Food & Fun Fair:n och lite andra småsaker som solhattar, städa föräldrarrummet och bestämma tid for fototagning. Det var bara att gå dirket från mötesfika till lunch på Kapitan's.
Fredag blev spontanfika på Gurney Plaza med Vildana. Hon skulle handla for helgen och jag kunde lika bra sitta på kafe och skriva PTC-mötesprotokoll och förbereda eftermiddagsmöte med lärarna som att sitta hemma.
Så mycket kaffe har det blivit, och träffat folk halva jordklotet runt.
tisdag 24 maj 2011
Tre - three - tiga - 3
Finns många sätt att säga 3 på, och visa. Här visar Filippa hur man visar 3 i denna delen av världen.
måndag 23 maj 2011
Konsensus
Emelie 3,5 år har hajat begreppet konsensus:
'När du pratar, lyssnar jag och när jag pratar lyssnar du. Sen bestämmer vi tillsammans.'
Mamma 39 år tycker snarare jag bestämmer allt (och pappa lite).
'När du pratar, lyssnar jag och när jag pratar lyssnar du. Sen bestämmer vi tillsammans.'
Mamma 39 år tycker snarare jag bestämmer allt (och pappa lite).
söndag 22 maj 2011
Mera kulturträning
Dags för lite mer kulturträning. Klicka här så får ni veta hur barn ska säga tack till tanter och farbröder, för här finns fortfarande tanter och farbröder.Senast idag sa Emelies dagiskompisar tack tanten till mig. Jag vänder mig inte om längre och letar efter gamla tanten bakom mig men kan inte låta bli att le lite. Det låter så roligt.
Idag hade Emelies dagis sports day på Japanska skolan. Det var ett litet äventyr bara att hitta dit. Vi fick stanna två gånger och kolla kartan för vår kartläsare är på tjänsteresa i Los Angeles. Han åkte tidigt i går morse och vi längtar redan tills han ska komma hem. Vi har inte sett mycket av honom de senaste veckorna. Småtjejerna vikarierade i alla fall bra och hjälpte till att kolla landmärken som Shellmack, Essomack, moské och jättelyktorna på stadion.
Emelie tyckte imorse att pappa kunde stanna i USA! Ups, tänkte mamman, reaktion! Nu har hon sett allt för lite av pappa...men nejdå, hon saknade honom inte, hon ville bara också åka till US och A. Så om han stannar kvar där när han jobbat klart så skulle hon kunna åka dit. Jag och Filippa får tyvärr stanna hemma för Filippa måste gå i skolan och jag måste ta hand om henne för hon kan inte vara ensam hemma. Men, tydligen kan Emelie 3,5 år flyga själv de 20+ timmar det tar att komma till LA. Ja, ja det blir nog bra. Hon kommer inte närmre USA den här gången än att hämta pappa på flygplatsen på lördag.
Sportdagen gick bra. Jag fick vikariera som pappa på pappa-barn övningarna och det var sånguppvisning blandat med lekar och tävlingar. Blindbock fram till snöre med ballonger och rida pappas (hrm, mammas) rygg tillbaka var mest poppis hos båda. Fika bredvid en japansk familj nämndes också som tummenupphändelse i bilen hem. Lillkillen bjöd på godis från Japan!
Höjdhoppet var också roligt, men jag var pinsam när jag hoppade så nästa gång kan jag sitta still. Ha, ha, det kan de fett glömma. Det var inget vidare bekvämt att hoppa över ett snöre i strumlästen på ett hårt trägolv men kan jag vara pinsam så gör jag det gladeligen nästa år igen!
onsdag 18 maj 2011
Samling
Idag hade Filippas skola shared assembly, eller samling som vi skulle säga på svenska. Filippas klass uppträdde för de andra förskoleklasserna och barnen från Year 1. Den klass som uppträder får bjuda in sina familjer så jag och massa andra föräldrar satt bänkade med kameror i högsta hugg längst bak i samlingssalen.
De hade övat massor på skolan och fått med sig sin lilla fras de skulle säga i micken med hem för extra övning. Det tyckte Filippa var helt onödigt så här hos oss blev det inget övande alls. Jag var lite extra nervös när hon steg fram till micken men det gick superbra. Alla var super! Kolla här på ett litet ihopklipp.
(Fotografen ursäktar för sin ojämna kvalitet och taskiga redigering men gillar man småbarn som uppträder så är ändå inget öga torrt)
fredag 13 maj 2011
Extra allt
Denna vecka har verkligen varit extra allt for Martin. FDA var här för att auditera fabriken och vi såg honom knappt på hela veckan. Han kom hem vid midnatt, åkte strax efter klockan sex och där emellan jobbade han arslet av sig. Det var en mycket slut man som vinglade in på skoldiscot i gårkvall. Till barnens stora glädje tog han sovmorgon i går så han kunde följa dem till skolbussarna.
Samtidigt som FDA-sheriffen lämnade byggnaden damp varsel ner från Sverige. Lika bra att toppa livets värsta jobbvecka! Malaysia stjäl jobben i Stockholm och 31 december 2012 ska ca 500 tjänster ha försvunnit. Perfekt, det är samma dag vårt kontrakt går ut så där kommer vi stå mitt i iskalla vintern utan jobb och hem....och läser man i dn så inser man att vi kommer lagom ha kommit till åldern när man inte längre är nåt att ha på arbetsmarknaden. Vi kanske helt enkelt ska skaffa oss den där kokosodlingen och bo en den där hyddan på den där paradisön vi pratar om ibland.
Asch, så illa kommer det inte vara och det är jättelångt kvar. Vi har ju ett fantastiskt Penang att njuta och ett helt Asien att upptäcka så sådana petitesser som jobb kan inte förmörka tillvaron.
Jag har fått halvfullt upp med PTC (föräldrarföreningen). Det ska arrangeras en International Food & Fun Fair den andra juli och det är styrelsen som ska hall ihop tåtarna och fixa stort och smått. Så den nya styrelsen med åtta nya mammor, mer eller mindre nya på Penang, har hamnat i chock. Men ur kaos brukar bra grejor komma fram, bara man börjar i tid. Och det har vi. Tror dock inte det tunga teamet på två svenska familjer lyckas rulla en tusen köttbullar så St Christopher's får klara sig utan den fantastiska svenska matkulturen. Vi får väl göra reklam för en helgtur till Ikea i KL istället.
Vi hade även vår första Swedish Ladies on Penang-frukost. Fyra stycken var vi som tog långfrukost ute pa Straits Quay. Det var hundraprocentig uppslutning (tror vi).
Samtidigt som FDA-sheriffen lämnade byggnaden damp varsel ner från Sverige. Lika bra att toppa livets värsta jobbvecka! Malaysia stjäl jobben i Stockholm och 31 december 2012 ska ca 500 tjänster ha försvunnit. Perfekt, det är samma dag vårt kontrakt går ut så där kommer vi stå mitt i iskalla vintern utan jobb och hem....och läser man i dn så inser man att vi kommer lagom ha kommit till åldern när man inte längre är nåt att ha på arbetsmarknaden. Vi kanske helt enkelt ska skaffa oss den där kokosodlingen och bo en den där hyddan på den där paradisön vi pratar om ibland.
Asch, så illa kommer det inte vara och det är jättelångt kvar. Vi har ju ett fantastiskt Penang att njuta och ett helt Asien att upptäcka så sådana petitesser som jobb kan inte förmörka tillvaron.
Jag har fått halvfullt upp med PTC (föräldrarföreningen). Det ska arrangeras en International Food & Fun Fair den andra juli och det är styrelsen som ska hall ihop tåtarna och fixa stort och smått. Så den nya styrelsen med åtta nya mammor, mer eller mindre nya på Penang, har hamnat i chock. Men ur kaos brukar bra grejor komma fram, bara man börjar i tid. Och det har vi. Tror dock inte det tunga teamet på två svenska familjer lyckas rulla en tusen köttbullar så St Christopher's får klara sig utan den fantastiska svenska matkulturen. Vi får väl göra reklam för en helgtur till Ikea i KL istället.
Vi hade även vår första Swedish Ladies on Penang-frukost. Fyra stycken var vi som tog långfrukost ute pa Straits Quay. Det var hundraprocentig uppslutning (tror vi).
onsdag 4 maj 2011
Invigning
Det var invigning av det nya skolhuset i dag på St Christopher's. En timme långt med tre långa tal av gubbar och ett kort av en kille i sjätteklass. Dansunderhållning och sång var där också. Alla barnen som är mellan 3 och 12 år var helt exemplariska! Satt stilla och lyssnade, stod upp och sjöng när de skulle och gick snabbt och smidigt tillbaka till sina klassrum när allt var över.
Rektor Jones höll ett bra tal som vanligt. Styrelseordförandes tal var bra om man var vuxen och Chief Minister Lim hade nog inte änns hunnit läsa igenom sitt tal innan han steg fram till talarstolen. Men, när han släppte manus blev han bättre och snackade på om kärlek och älska sina föräldrar så han till slut fick torka små tårar ur sin ögonvrå. Det gjorde inte barnen, men de satt artigt stilla och tysta.
Rektor Jones höll ett bra tal som vanligt. Styrelseordförandes tal var bra om man var vuxen och Chief Minister Lim hade nog inte änns hunnit läsa igenom sitt tal innan han steg fram till talarstolen. Men, när han släppte manus blev han bättre och snackade på om kärlek och älska sina föräldrar så han till slut fick torka små tårar ur sin ögonvrå. Det gjorde inte barnen, men de satt artigt stilla och tysta.
Alla barn som ville hade sina nationaldräkter eller liknande som fotbollströja på sig. Filippa hade en nyinköpt Sverigedräkt som Martin fixade när han var hemma på tjänsteresa i mars. Vi tänkte inte änns tanken på Sverige-saker innan vi åkte iväg men det är ett hett tips att fylla flyttkartongerna med gul och blå kläder - och klistermärken!
Emelie var också med, iklädd Sverige-t-shirt och gul kjol. Hon roade sig hela invigning med Christinas Ipad tillsammans med Oliver, en kompis från dagis för dagen klädd i japansk dräkt. Jag såg tråk-vanlig ut, inte som de japanska, koreanska och indiska mammorna.
Emelie var också med, iklädd Sverige-t-shirt och gul kjol. Hon roade sig hela invigning med Christinas Ipad tillsammans med Oliver, en kompis från dagis för dagen klädd i japansk dräkt. Jag såg tråk-vanlig ut, inte som de japanska, koreanska och indiska mammorna.
tisdag 3 maj 2011
Innovation
Om svensk innovation stod i det i gårdagens blad.Wow, vad Sverige kan!
Nästa vecka har svenska ambassaden innovationsdagar. Tyvärr bara för inbjudna, det hade varit roligt att vara där och se vem som är där. Nästa gång, höll jag på säga, men det lär inte bli i Kuala Lumpor för ambassaden ska lägga ner efter sommaren och flytta ihop med Singapore.
Ja, en gång för länge sen på 50-talet när Malaysia blev fritt från Stor Britannien så var de ihop med Singapore de första året eller så. Sen drog Singapore i från. Det lär hålla betydligt bättre för svenska ambassaden.
Lite inbjudna var vi förresten till innovationsdagarna, till Nobel-a-like-middagen, som alla andra malay-svenskar som varit ordentliga och registrerat sig på ambassaden så vi kan bli räddade om det skulle bli katastrof.
Det är så nära vi nånsin kommer komma att bli bjudna till en Nobelmiddag;-)
Nästa vecka har svenska ambassaden innovationsdagar. Tyvärr bara för inbjudna, det hade varit roligt att vara där och se vem som är där. Nästa gång, höll jag på säga, men det lär inte bli i Kuala Lumpor för ambassaden ska lägga ner efter sommaren och flytta ihop med Singapore.
Ja, en gång för länge sen på 50-talet när Malaysia blev fritt från Stor Britannien så var de ihop med Singapore de första året eller så. Sen drog Singapore i från. Det lär hålla betydligt bättre för svenska ambassaden.
Lite inbjudna var vi förresten till innovationsdagarna, till Nobel-a-like-middagen, som alla andra malay-svenskar som varit ordentliga och registrerat sig på ambassaden så vi kan bli räddade om det skulle bli katastrof.
Det är så nära vi nånsin kommer komma att bli bjudna till en Nobelmiddag;-)
lördag 30 april 2011
Långhelg
I dag är det första maj men eftersom det är söndag och alla ändå är lediga så blir man kompensationsledig på måndagen i stället. Valborgsmässoafton firar man så klart inte alls och vi hade helt glömt den och firade lördagskvällen med att deklarera i stället för att elda brasa på balkongen.
I fredags firade vi, samma bröllop som 2 miljarder andra människor runt jorden. Vi var på Straits Quay där IWA hade dukat upp ett engelskt street party med massa tv-skärmar och fish and chips. Filippa satt som klistrad och kollade med sina kompisar. Emelie tyckte det var astråkigt och ville gå hem innan Kate hade gått in i kyrkan. Hon blev först gladare när maten och glassen kom. Utklädda till prinsessor var de båda, med hemmapysslade glittrande kronor. Alla verkade ha trevligt, framför allt den kvinnliga delen av gästerna. IWA-presidenten hade svårt att elda massorna på att vifta flaggor och sjunga 'Rule Britania'. Det är i för sig inte så konstigt när bara en knapp femtedel var britter. Resten var tyskar, japaner och lite annat blandat löst folk som oss.
Här är alltför varmt för att demonstrera i första maj-tåg. Även om vi nu ändå inte hade tänkt gör det. Vi höll värmen borta genom att bilköa ner till Queensbay Mall och shoppa. Alla var ute och körde och alla var i köpcentrum! Vi tittade matt på varandra och undrade hur vi fick för oss att åka och shoppa skor, solhatt och badkläder med hela familjen. Ingen av oss gillar shopping. Eller mycket folk.
Tacka vet jag pizzan vi åt på QEII igår. Bara vi som åt lunch där ute på kajen med utsikt över Butterworth och båttrafiken i sundet. Pizzan var precis så god som pizzor ska vara. Efter lyxlunch turistade vi ut på tre stycken Clan Jettys. Det finns sex stycken längs vägen ner till bron. Martin kör förbi där varje morgon och nu äntligen fick vi se livet bakom plåtskjulen.
Det är kinesättlingar som bor på stylthus längs bryggor rakt ut i havet och lever av fiske och småhandel. Filippa tyckte det var jättemysigt och alldeles lagom stora hus. Att det sprang råttor under styltorna bland sophögarna och att toan var rakt ner i havet bekymrade henne inte. 'Råttorna bor där nere och jag bor där uppe, och 'man behöver ju inte bada i havet'. Konstrast var det mot vår supercondo, privatskola och expatjobb på Forbeslistat företag.
Denna kväll avslutades med regning middag på stranden i Batu Ferringhi med svenskgänget. Köer dit och hem också så klart och Emelie fick feber på vägen hem. Så vår planerade lediga måndag på Penang Hill och Youth Park får ske med halv styrka.
I fredags firade vi, samma bröllop som 2 miljarder andra människor runt jorden. Vi var på Straits Quay där IWA hade dukat upp ett engelskt street party med massa tv-skärmar och fish and chips. Filippa satt som klistrad och kollade med sina kompisar. Emelie tyckte det var astråkigt och ville gå hem innan Kate hade gått in i kyrkan. Hon blev först gladare när maten och glassen kom. Utklädda till prinsessor var de båda, med hemmapysslade glittrande kronor. Alla verkade ha trevligt, framför allt den kvinnliga delen av gästerna. IWA-presidenten hade svårt att elda massorna på att vifta flaggor och sjunga 'Rule Britania'. Det är i för sig inte så konstigt när bara en knapp femtedel var britter. Resten var tyskar, japaner och lite annat blandat löst folk som oss.
Här är alltför varmt för att demonstrera i första maj-tåg. Även om vi nu ändå inte hade tänkt gör det. Vi höll värmen borta genom att bilköa ner till Queensbay Mall och shoppa. Alla var ute och körde och alla var i köpcentrum! Vi tittade matt på varandra och undrade hur vi fick för oss att åka och shoppa skor, solhatt och badkläder med hela familjen. Ingen av oss gillar shopping. Eller mycket folk.
Tacka vet jag pizzan vi åt på QEII igår. Bara vi som åt lunch där ute på kajen med utsikt över Butterworth och båttrafiken i sundet. Pizzan var precis så god som pizzor ska vara. Efter lyxlunch turistade vi ut på tre stycken Clan Jettys. Det finns sex stycken längs vägen ner till bron. Martin kör förbi där varje morgon och nu äntligen fick vi se livet bakom plåtskjulen.
Det är kinesättlingar som bor på stylthus längs bryggor rakt ut i havet och lever av fiske och småhandel. Filippa tyckte det var jättemysigt och alldeles lagom stora hus. Att det sprang råttor under styltorna bland sophögarna och att toan var rakt ner i havet bekymrade henne inte. 'Råttorna bor där nere och jag bor där uppe, och 'man behöver ju inte bada i havet'. Konstrast var det mot vår supercondo, privatskola och expatjobb på Forbeslistat företag.
Denna kväll avslutades med regning middag på stranden i Batu Ferringhi med svenskgänget. Köer dit och hem också så klart och Emelie fick feber på vägen hem. Så vår planerade lediga måndag på Penang Hill och Youth Park får ske med halv styrka.
söndag 24 april 2011
Åka långt bort och snabbt hem
Förra lördagen gick vi upp tidigt, tidigt, tog var trunk och satte oss i en taxi till flygplatsen. Vår planerade frukost på Coffeebean fick intas snabbare än tänkt för vi fick vänta ett bra tag vid Fireflys incheckning. Disken var stängd och där satt en fin handskriven skylt, 'toilet'...
Men, vi fick i oss det mesta av frukosten, resten i en påse och gick sen in och slöt upp med Barlovs för en kort flygresa till Langkawi. Alla var på topp! Och taggade, för här skulle vi hinna med en båt som skulle gå 30 minuter efter planet landat. Planen var klar och allt gick som smort förutom att Martin kom på precis innan vi skulle hoppa in i taxibilarna att han glömt sitt handbagage på flyget! Oj, oj, med pass, dator och hela kongkarongen.
Ok, iväg med familjen Barlov för att hänga på förtöjningslinan och koppla på stora charmen för att hålla båten. Martin in till Fireflys kontor och försöka få ut väskan. Den kom, men för sent. Fem minuter innan vi kom fram med taxin stängde de incheckningen för båten. Sen låg båten kvar en havtimme till och gäckade oss men vi fick snällt vänta till eftermiddagsavgången med att hänga i Teluga Harbour, fika dåligt kaffe, kolla slött båtliv, svettas och luncha på KFC.
Halvtre var det äntligen var tur att komma iväg. Trötta barn och vuxna somnade snabbt i flytvästarna till skönt motorbrumm över stilla hav. Halvtre var vi framme pa Koh Lipe. Så fort gick det, eller så var det tidskillnaden mellan Thailand och Malaysia som gjorde det.
Lite stämplingar i passet och inköp av vidare båtresa fyra dagar senare för familjen H. Eller båtresa och båtresa. Speedboaten till Koh Lantha hade slutat gå för ett bra tag sen och 5 timmarsfärjan gick sista dagen innan vi skulle åka. Så det fick bli speedboat rakt in till fastlandet och vidare med minibuss till Lantha. Hela den resan tog 9 timmar i stället för tänkta tre och vi kryddade den med ingen lunch, åksjukekräk på medpassagerarna och blåmärke i häcken från obefintlig stoppning och fjädring. Yeha, kräket kom i alla fall på en grekisk knarksmugglare så livet är ändå rättvist.
Koh Lipe var helt fantatsikt. Vit sand, blått hav. De utlovade trasvesiterna och svenskarna såg vi inget av. Vi hängde mest på hotellet, i våra bungalows och på den lilla stranden. Barnen ville inte göra annat än att bada, gräva i sanden och sitta på restaurangen och rita med ägarens fyråriga son Zen. Zens pappa var britt och mamma thai och han pratade den mest british british vi någonsin hört.
Barlovs åkte hem en dag innan oss och vi åkte vidare till Lantha på morgonen medan Serendipity smyckades för bröllop. Vi undrade lite lätt varför vi fått för oss att ö-lufffa när vi hade det så bra här under vår korkek, men världen skall ju upptäckas...
Lantha var om än lugnare. Typ heldött. Lite övervintrande unga beach bums som hängde i hängmattorna och lullade längs stranden. Vi varvare pool med hav, fika, mat på några hak omkring hotellet. Några små strandpromenader fick vi till och sista kvällen var lyckan total när vi tog tuck tuck till downtown och åt kvällsmat.
Hem tog vi båt via Phi Phi island (och mamman, gammal beach bummare förfasades över hur många stora byggnader som byggts på paradisön...för 18 år sen var där bara hyddor...) och flyg från Phukets flygplats.
Det var klart väder hem och vi såg Lipe från ovan. En dryg timme efter vi lyft landade vi på Penang. Åtta dagars långsamt semestrande tog en timme hem. Ibland är långt borta nära
Men, vi fick i oss det mesta av frukosten, resten i en påse och gick sen in och slöt upp med Barlovs för en kort flygresa till Langkawi. Alla var på topp! Och taggade, för här skulle vi hinna med en båt som skulle gå 30 minuter efter planet landat. Planen var klar och allt gick som smort förutom att Martin kom på precis innan vi skulle hoppa in i taxibilarna att han glömt sitt handbagage på flyget! Oj, oj, med pass, dator och hela kongkarongen.
Ok, iväg med familjen Barlov för att hänga på förtöjningslinan och koppla på stora charmen för att hålla båten. Martin in till Fireflys kontor och försöka få ut väskan. Den kom, men för sent. Fem minuter innan vi kom fram med taxin stängde de incheckningen för båten. Sen låg båten kvar en havtimme till och gäckade oss men vi fick snällt vänta till eftermiddagsavgången med att hänga i Teluga Harbour, fika dåligt kaffe, kolla slött båtliv, svettas och luncha på KFC.
Halvtre var det äntligen var tur att komma iväg. Trötta barn och vuxna somnade snabbt i flytvästarna till skönt motorbrumm över stilla hav. Halvtre var vi framme pa Koh Lipe. Så fort gick det, eller så var det tidskillnaden mellan Thailand och Malaysia som gjorde det.
Lite stämplingar i passet och inköp av vidare båtresa fyra dagar senare för familjen H. Eller båtresa och båtresa. Speedboaten till Koh Lantha hade slutat gå för ett bra tag sen och 5 timmarsfärjan gick sista dagen innan vi skulle åka. Så det fick bli speedboat rakt in till fastlandet och vidare med minibuss till Lantha. Hela den resan tog 9 timmar i stället för tänkta tre och vi kryddade den med ingen lunch, åksjukekräk på medpassagerarna och blåmärke i häcken från obefintlig stoppning och fjädring. Yeha, kräket kom i alla fall på en grekisk knarksmugglare så livet är ändå rättvist.
Koh Lipe var helt fantatsikt. Vit sand, blått hav. De utlovade trasvesiterna och svenskarna såg vi inget av. Vi hängde mest på hotellet, i våra bungalows och på den lilla stranden. Barnen ville inte göra annat än att bada, gräva i sanden och sitta på restaurangen och rita med ägarens fyråriga son Zen. Zens pappa var britt och mamma thai och han pratade den mest british british vi någonsin hört.
Barlovs åkte hem en dag innan oss och vi åkte vidare till Lantha på morgonen medan Serendipity smyckades för bröllop. Vi undrade lite lätt varför vi fått för oss att ö-lufffa när vi hade det så bra här under vår korkek, men världen skall ju upptäckas...
Lantha var om än lugnare. Typ heldött. Lite övervintrande unga beach bums som hängde i hängmattorna och lullade längs stranden. Vi varvare pool med hav, fika, mat på några hak omkring hotellet. Några små strandpromenader fick vi till och sista kvällen var lyckan total när vi tog tuck tuck till downtown och åt kvällsmat.
Hem tog vi båt via Phi Phi island (och mamman, gammal beach bummare förfasades över hur många stora byggnader som byggts på paradisön...för 18 år sen var där bara hyddor...) och flyg från Phukets flygplats.
Det var klart väder hem och vi såg Lipe från ovan. En dryg timme efter vi lyft landade vi på Penang. Åtta dagars långsamt semestrande tog en timme hem. Ibland är långt borta nära
söndag 10 april 2011
The Blue Mansion
I lördags kom vi äntligen i väg till The Blue Mansion. De har bara öppet för guidade visningar klockan 11 och 15, annars är huset stängt och endast hotellgästerna kan komma in. Det är ett stort hus som byggdes i slutet av 1800-talet av en av asiens rikaste män, den sista mandarinen och första kapitalisen, Cheong Fatt Tze.
Huset är ett feng sui-mästerverk. Entrén är vänd mot havet och baksidan mot bergen, Penang Hill. Alla elementen är väl balanserade och energikällan i mitten av huset ska gå att känna med bara handen tidigt på morgnarna (när jag var där själv för 1,5 år sedan kunde man känna qi hela tiden...). Det är byggt med det finaste av allt från sin tid, väldigt eklektiskt med gjutjärnspelare från Glasgow, engelskt klinkergolv, kinesiskt porslin etc. Många kinesiska symboler som fönster med annanasbilder för lycka, fjärilsformade fönster för ännu mer lycka och små fladdermösskulpturer uppe vid taket för massor av lycka och rikedom.
Huset klarade bombningarna under andra världskriget tack vare alla sina fina utsmyckningar av kinesiskt porslin runt yttertaken. Fienden trodde helt enkelt att huset var ett tempel. Värre blev det för huset därefter eftersom huset hade ärvts av hans tvååriga son 1916 och sen bara förfallit och slitits ned av hundratals hyresgäster som bodde där samtidigt. I testamentet stod det att huset inte fick säljas förrän den yngste sonen hade dött så först 1989 kunde det bolaget som äger huset i dag köpa det och återställa det till sin glans dagar.
Fint har det blivit. Allt innanmäte försvann i för sig redan när gubben dog. Alla hans barn delade upp härligheten och de var en hel drös. Ingen vet riktigt hur många barn han hade men han hade i alla fall åtta fruar, utspridda i olika vackra hus runt om i Sydostasien.
Flera filmer har spelats in i huset, bl.a. Indochine så det blir att leta upp en billig kopia på nattmarknaden i Batu Ferringhi och se om en av mina favoritfilmer. Cathrine Deneuve och jag har gått i samma teak-trappa.
Efter alla fina kulturpoäng i The Blue Mansion så drog vi till New World Market och åt på en Kerala-restaurang. Bäst att äta lite med fingrarna på bananblad efter all finkultur så även vi hamnade i balans.
Martin och jag hade två tummar upp på huset, Emelie två ned och Filippa två i mitten. Hon lyssnade intresserat på guiden som pratade läääänge men Emelie tyckte det var tråkigt så hon och jag lullade omkring och tittade lite för oss själva. När jag blir bättre på mandarin ska jag prova den kinesiska guidningen.
Alla hade i alla fall två tummar upp på restaurangen - och mätta blev vi.
Huset är ett feng sui-mästerverk. Entrén är vänd mot havet och baksidan mot bergen, Penang Hill. Alla elementen är väl balanserade och energikällan i mitten av huset ska gå att känna med bara handen tidigt på morgnarna (när jag var där själv för 1,5 år sedan kunde man känna qi hela tiden...). Det är byggt med det finaste av allt från sin tid, väldigt eklektiskt med gjutjärnspelare från Glasgow, engelskt klinkergolv, kinesiskt porslin etc. Många kinesiska symboler som fönster med annanasbilder för lycka, fjärilsformade fönster för ännu mer lycka och små fladdermösskulpturer uppe vid taket för massor av lycka och rikedom.
Huset klarade bombningarna under andra världskriget tack vare alla sina fina utsmyckningar av kinesiskt porslin runt yttertaken. Fienden trodde helt enkelt att huset var ett tempel. Värre blev det för huset därefter eftersom huset hade ärvts av hans tvååriga son 1916 och sen bara förfallit och slitits ned av hundratals hyresgäster som bodde där samtidigt. I testamentet stod det att huset inte fick säljas förrän den yngste sonen hade dött så först 1989 kunde det bolaget som äger huset i dag köpa det och återställa det till sin glans dagar.
Fint har det blivit. Allt innanmäte försvann i för sig redan när gubben dog. Alla hans barn delade upp härligheten och de var en hel drös. Ingen vet riktigt hur många barn han hade men han hade i alla fall åtta fruar, utspridda i olika vackra hus runt om i Sydostasien.
Flera filmer har spelats in i huset, bl.a. Indochine så det blir att leta upp en billig kopia på nattmarknaden i Batu Ferringhi och se om en av mina favoritfilmer. Cathrine Deneuve och jag har gått i samma teak-trappa.
Efter alla fina kulturpoäng i The Blue Mansion så drog vi till New World Market och åt på en Kerala-restaurang. Bäst att äta lite med fingrarna på bananblad efter all finkultur så även vi hamnade i balans.
Martin och jag hade två tummar upp på huset, Emelie två ned och Filippa två i mitten. Hon lyssnade intresserat på guiden som pratade läääänge men Emelie tyckte det var tråkigt så hon och jag lullade omkring och tittade lite för oss själva. När jag blir bättre på mandarin ska jag prova den kinesiska guidningen.
Alla hade i alla fall två tummar upp på restaurangen - och mätta blev vi.
torsdag 7 april 2011
Disco
Igår var det skoldisco på St Christopher's. Samlingssalen var piffad med discokulor och världens musikanläggning var uppkopplad. Ute på planen kunde man köpa pizza, läsk, jos, öl, vin - och drinkar! (alkobordet drar tydligen in bäst med pengar och det är skolans Forbissea-barn glada för, för då kan de åka på fler tävlingar runt om Asien)
Det var slutet-av-terminen och invigningsdisco för den nya skolbyggnaden. Skinande fint hus som eleverna guidade runt oss i. Filippa går inte i den byggnaden. Hon har i för sig fått mycket större klassrum sen de tog den nya byggnaden i besittning men förskoleklassen, eller reception som det heter här är kvar i de gamla envåningshusen. Hennes klassrum är precis bredvid sköldpaddedammen.
Jag fick en supersvettig halvtimme när jag stod i pizzaståndet och lassade ut pizza till hungriga barn och vuxna. Sen fick jag i för sig en supersvettig halvtimme på slutet också när trött Emelie och jag svängde runt på dansgolvet. Jag svängde och Emelie satt skönt i min famn.
Filippa såg vi inte mycket av. Hon hängde med klasskompisarna. Kom och hämtade pizzakupong ibland och lite pengar för shoppa lysande armband men annars var hon om runt överallt med sina små kompisar. Det var annat än Haloween discot i höstas, då hon inte gick en meter ifrån mig. Fast då pratade hon ingen engelska och kände knappt klassen.
Jag och Emelie åkte hem först. Det är ju trots allt dagis i dag igen. Martin och Filippa kom strax efter. Nu har Filippa precis kommit hem eftersom de alltid slutar tidigt sista dagen på terminen. Så vi ska ta sushilunch och inleda två veckors lov. Ikväll blir det fest igen. Salma från Mexico i Filippas klass ska flytta vidare till USA. Hon ska ha hejdå-kalas på leklandet Adventure Zone i Batu Ferringhi.
Det är Filippa som är partypinglan i vår familj
Det var slutet-av-terminen och invigningsdisco för den nya skolbyggnaden. Skinande fint hus som eleverna guidade runt oss i. Filippa går inte i den byggnaden. Hon har i för sig fått mycket större klassrum sen de tog den nya byggnaden i besittning men förskoleklassen, eller reception som det heter här är kvar i de gamla envåningshusen. Hennes klassrum är precis bredvid sköldpaddedammen.
Jag fick en supersvettig halvtimme när jag stod i pizzaståndet och lassade ut pizza till hungriga barn och vuxna. Sen fick jag i för sig en supersvettig halvtimme på slutet också när trött Emelie och jag svängde runt på dansgolvet. Jag svängde och Emelie satt skönt i min famn.
Filippa såg vi inte mycket av. Hon hängde med klasskompisarna. Kom och hämtade pizzakupong ibland och lite pengar för shoppa lysande armband men annars var hon om runt överallt med sina små kompisar. Det var annat än Haloween discot i höstas, då hon inte gick en meter ifrån mig. Fast då pratade hon ingen engelska och kände knappt klassen.
Jag och Emelie åkte hem först. Det är ju trots allt dagis i dag igen. Martin och Filippa kom strax efter. Nu har Filippa precis kommit hem eftersom de alltid slutar tidigt sista dagen på terminen. Så vi ska ta sushilunch och inleda två veckors lov. Ikväll blir det fest igen. Salma från Mexico i Filippas klass ska flytta vidare till USA. Hon ska ha hejdå-kalas på leklandet Adventure Zone i Batu Ferringhi.
Det är Filippa som är partypinglan i vår familj
tisdag 5 april 2011
Konsten att göra ingenting
Vad gör jag egentligen hela dagarna? Vad sysslar man med och fyller sin tid med när man inte har ett jobb att gå till? Vad gör egentligen en lyxhustru? Sitter där i guldburen och käkar praliner, solar vid poolen och tar i bland ett avbrott från härligheten med en liten avkopplande shoppingresa? Nja, knappast. Det fyller faktiskt inte en hel dag.
Det har sina fördelar att vara sin egen chef men det har också sina nackdelar. Man måste fylla sin tid själv. Ingen som säger vad man ska göra, ger en uppdrag, deadlines och ber om hjälp. Skönt semestervitt i kalendern. Men, tomt och ovant.
Precis som att kroppen måste hållas i trim så måste huvudet också få sin duvning. Fixa fruktfika, skjutsa till aktiviteter, planera lekträffar, utflykter och få mat på bordet tar mindre och mindre tid. Hjärnkapaciteten är tillbaka på normalnivå och livet har blivit vardag.
Kroppen tränar man enkelt i gymmet eller simbassängen, men hjärnan hur håller man den i trim? Lära sig mandarin är ett lysande sätt att hålla igång hjärnkontoret. Ger mycket träningsvärk! (Och jag får även träffa folk som är över 5 år). Som nyvald sekreterarde i skolans föräldrarförening räknar jag i för sig inte så mycket med tung hjärngympa men väl teamwork och få göra nytta för andra.
Skolbänk och teamwork i all ära, man vill ju känna sig lite smart och kreativ också. Så nu är det nya målet att komma på nån idé varannan vecka. Regelrätt problemlösning helt enkelt. Denna veckan plågar jag Tetra Pak. Som hemmafru är jag bara oändligt trött på deras urkassa tetra brik med den platta plastförslutningen, kallad ReCap. Var och varannan gång får man inte av sterilflärpen och absolut varje gång man ska hälla så rinner det mjölk på sidorna. Mjölk luktar surt, väldigt snabbt surt här i värmen.
När kom den lilla plastpluppen, början av 90-talet? Jag sitter och skryter över alla Sveriges ingenjörs- och företagsframgångar på kinesiskan men, när det gäller den där ReCap då skäms jag. Urkasst Tetra Pak. Så många smarta ingenjörer och så mycket spilld mjölk.
Nähä, så kan vi inte ha det så nu har det knåpats i köket och hjärnan har gått på högvarv. Tetra pak tar dock bara emot patentsökta idéer på sin hemsida så jag mailade och frågade hur man blir av med sina idéer men svaret var fortfarande patentsökt enbart. Suck, så stelbent gubbigt. Klart man kan ta emot folkets idéer utan massa skydd och skyldigheter. Det borde ha en hel drös med jurister som kan skriva vettiga avtal. Jag vill inte ha massa pengar, de behöver familjen Rausing bättre ;-) Jag vill bara ha lite hjärngympa och feedback.
Så det får bli mandarin resten av denna veckan även om vi nu har lov i tre veckor p.g.a. av alla olika skolors lov. Nästa vecka får jag hitta ett nytt problem att tackla. Hoppas på lite hjälp från InnoCentive. Och, ja självklart ska jag argumentera lite med Mr Patent på Tetra Pak. Jag har ju tiden
Det har sina fördelar att vara sin egen chef men det har också sina nackdelar. Man måste fylla sin tid själv. Ingen som säger vad man ska göra, ger en uppdrag, deadlines och ber om hjälp. Skönt semestervitt i kalendern. Men, tomt och ovant.
Precis som att kroppen måste hållas i trim så måste huvudet också få sin duvning. Fixa fruktfika, skjutsa till aktiviteter, planera lekträffar, utflykter och få mat på bordet tar mindre och mindre tid. Hjärnkapaciteten är tillbaka på normalnivå och livet har blivit vardag.
Kroppen tränar man enkelt i gymmet eller simbassängen, men hjärnan hur håller man den i trim? Lära sig mandarin är ett lysande sätt att hålla igång hjärnkontoret. Ger mycket träningsvärk! (Och jag får även träffa folk som är över 5 år). Som nyvald sekreterarde i skolans föräldrarförening räknar jag i för sig inte så mycket med tung hjärngympa men väl teamwork och få göra nytta för andra.
Skolbänk och teamwork i all ära, man vill ju känna sig lite smart och kreativ också. Så nu är det nya målet att komma på nån idé varannan vecka. Regelrätt problemlösning helt enkelt. Denna veckan plågar jag Tetra Pak. Som hemmafru är jag bara oändligt trött på deras urkassa tetra brik med den platta plastförslutningen, kallad ReCap. Var och varannan gång får man inte av sterilflärpen och absolut varje gång man ska hälla så rinner det mjölk på sidorna. Mjölk luktar surt, väldigt snabbt surt här i värmen.
När kom den lilla plastpluppen, början av 90-talet? Jag sitter och skryter över alla Sveriges ingenjörs- och företagsframgångar på kinesiskan men, när det gäller den där ReCap då skäms jag. Urkasst Tetra Pak. Så många smarta ingenjörer och så mycket spilld mjölk.
Nähä, så kan vi inte ha det så nu har det knåpats i köket och hjärnan har gått på högvarv. Tetra pak tar dock bara emot patentsökta idéer på sin hemsida så jag mailade och frågade hur man blir av med sina idéer men svaret var fortfarande patentsökt enbart. Suck, så stelbent gubbigt. Klart man kan ta emot folkets idéer utan massa skydd och skyldigheter. Det borde ha en hel drös med jurister som kan skriva vettiga avtal. Jag vill inte ha massa pengar, de behöver familjen Rausing bättre ;-) Jag vill bara ha lite hjärngympa och feedback.
Så det får bli mandarin resten av denna veckan även om vi nu har lov i tre veckor p.g.a. av alla olika skolors lov. Nästa vecka får jag hitta ett nytt problem att tackla. Hoppas på lite hjälp från InnoCentive. Och, ja självklart ska jag argumentera lite med Mr Patent på Tetra Pak. Jag har ju tiden
fredag 1 april 2011
Kulturträning
I onsdags fick jag en duvning kulturträning av Emelie under eftermiddagsfikat. På engelska. Tjohoo, tänkte jag. Detta måste filmas. Så jag kilade i väg och hämtade kameran. Med risk för mitt liv för Filippa och klasskompis Tabea körde runt i lägenheten på sparkcykel som malaysier kör motorcykel.
Väl tillbaka vid fikabordet var Emelie så klart inte sugen på att berätta samma sak igen. Men, hon svarade i alla fall snällt på mina frågor. Klicka här så får ni lära er hur man ska göra när man vill peka.
Väl tillbaka vid fikabordet var Emelie så klart inte sugen på att berätta samma sak igen. Men, hon svarade i alla fall snällt på mina frågor. Klicka här så får ni lära er hur man ska göra när man vill peka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)