Beach Blanket Babylon

Kors i taket! Utekväll! Tjejkväll!

I fredags hade Austraulian Defense Ladies damkväll på Beach Blanket Babylon, Mansion 32`s bar precis vid stranden i Georgetown. Sarah från PTC bjöd med oss. Man sitter så fint under tak eller trädkronor, bredvid ett gammalt, eklektiskt kolonnialhus som en gång byggdes av en rik kinesisk affärsman. Man hör havet skvalpa, varm vid smeker armarna och det är happy hour till klockan åtta. Bara 11 ringghits drinken, ibland svag, ibland stark och ibland i ölglas.

Det vet de australienska damerna att utnyttja och egentligen var det klar överkurs för svenska damer att hänga på detta gäng, men så trevligt att komma ut och prata ditt och datt med nya och gamla ansikten. Höra livshistorier, vardagsbekymmer och roliga anekdoter. Ansikten som pratar riktigt bra engelska. Det kan behövas ibland att få tillbaka prepositionerna och rätt tidsböjning på verben och inte bara hacka ihop en enkel mening som kan förmedla det mest basala.

En comsmopolitan, en liten öl, en jos och en god latte senare tog vi lagom tidig taxi hem. Lördagen blev ändå slö för mig. Tog mig lite tjuvlurar här och där under dagen när barnen lekte eller Martin tjyvsov i hängmattan. Det blev i för sig lite mandarin på förmiddagen, vi hann inom skolans loppis för tatuering och köpa billiga barbiekläder samt kvällsmat på Paragons belgare.

Söndagen var mer drag. Dans på förmiddagen för tjejerna ute på Straits Quay. Filippa har övergett baletten. Det blev för ambitiöst när de utökade till två timmar och drillade för uppvisningsprov inför inflygna lärare från Singapore.

Så nu har vi hittat ett nytt ställe som kör modernare variant. De kallar det kreativdans, vi skulle kallat det barngympa i Sverige och det ser ut som en blanding av aerobics, yoga och springa-runt-kaos. Fast de två blonda barnen springer inte runt. De kör, stå-som-frusen-pinne-leken tills läraren lyckas skaka igång dem.

Egentligen är Filippa lite för gammal för gruppen, men går hon, går Emelie och så får föräldrarna den fina bonusen med trekvartskaffe tillsammans och kan titta varandra djupt i ögonen på Coffee Bean. Eller så kan vi gå till Apple store och titta på datorer.

Efter dans blev det lunch och sen isdans. Disney On Ice var i Penang!!! Isen smälte inte och showen var häftig fast gamla PISA, sporthallen är risig. Filippa fick en riktig treat, hon fick åka med ut på isen i födelsedagstårtan. -Nej, inte hoppa ur den, fyra barn med stora ögon fick sitta på Mickeys födelsedagstårta och glida runt som om de åkte karusell. Hon var helnöjd!

Emelie var som förhäxad den första halvtimmen. Det ser ju onekligen rätt magiskt ut när de snurrar och hoppar på skrillorna. Martin och jag var nöjda att vi köpt parkettbiljetter så vi fick sitta på mjuka stolar och så beundrade vi den minutiösa planeringen och logistiken på showen. Amerikanarna kan det här med show och organisation. So not Malaysia!

De bedyrade barnets säkerhet när de frågade om Filippa ville åka på kakan. Vi såg ut som frågetecken. Barnen satt fast med säkerhetsbälte! Inte många barn som gör det änns i bilen här. (Svensken borde ju i för sig frågat efter hjälmen.) De hade vakter runt isen när showen började närma sig slutet, hade det varit malaysisk organisation så hade vi nog sett halva pubilken där ute för fotografering innan sista piruetten satt. Platserna var numrerade, ingången märkt med samma som stod på biljetten, showen startade på sekunden och så vidare. Massa tjusig organisation att bli imponerad av. Inte bara Mickey och ispirutter.

Lurad?

När Martin blev påkörd i Myvin fick vi som en av eftersvallen veta att han inte alls var registrerad som förare på bilen så vi fick betala en del av reperationen själva.

Typiskt, tänkte vi, det måste ha fallit bort när jag förnyade försäkringen så åka till försäkringskontoret hamnade på att-göra-listan. Ringa, var inte rikgtigt ett alternativ efter förra försöket när jag och försäkringsdamen inte änns lyckades reda ut registreringsnummerna.I Malaysia är nämligen inte bilen helförsäkrad för vilken förare som helst. Det är som med hyrbil, man får lägga till extra förare. Är man gift så är det i för sig gratis.

I morse blev det av och, hör och häpna vilken överraskning jag fick?

Men, jovisst stod Martins namn med på båda bilars försäkring så inte skulle vi ha betalat de där 400 ringghitsarna inte! Och, jo, damen kom både ihåg mig när jag var där och förnyade och att verkstaden ringde och frågade om vår försäkring när de reparerade bilen. Och, inte behövde jag komma hit för detta, det är bara att ringa. Som grädde på moset stod Mr Paddy, som vi köpte bilarna av, bredvid och studsade och ville göra allt så bra som möjligt.

Fast, nog känns det som någon har lurat oss. Någon på verkstaden. Så nu har jag kopierat upp alla bilpapper, med alla namn och stämplar och lagt i alla våra bilar. Synd bara att jag inte sparade kvittot från reprationen då kunde jag roat mig med att åka till verkstaden och kräva tillbaka dollars.

Om nu inte Mr Paddy gör det för han har redan ringt två gånger i eftermiddag och ställt frågor om verkstadsnotan. Tror jag, jag förstår inte alltid vad han säger. Han kanske bara skäms lite å kollegors vägnar. Om inte annat har jag betalt 400 ringgith för att lära mig att alltid ha stenkoll, dubbelkoll och extrakoll samt ha med alla viktighetspapper överallt...

Ett fuktigt och varmt liv

Ett fuktigt och varmt klimat har faktiskt sina fördelar. Även om man inte kan träna ute mitt på dagen, knappt annars heller och är konstant småsvettig om man inte håller sig i air condition så har faktiskt den höga luftfuktigheten och värmen en stor fördel: rynkorna håller sig långt borta!

Torr hud och evigt smörjande är ett helt okänt bekymmer. Bara hälarna blir torra för att man alltid går runt i flip flops. Värmen gör faktiskt lederna lite mjukare också så inga knakande knän eller stela axlar här inte. Återstår och se om jag kommer hem och ser tre år yngre ut. Med all billig kropps- och ansiktspiffing som finns här, borde jag kunna komma upp i 10 år.

Ok, stela axlar beror mest på färre timmar framför jobbdatorn, men det är också en giltig föryngringskur.

Värsta ovädret

Vi har häftiga oväder hör på Penang. Man ser fronten komma in från havet, vinden viner, blixtar lyser upp himmeln och det smäller så man hoppar högt. Som tur var varar de inte så länge även om de är häftiga skådespel. Kort och intensivt.

I förrgår kom det värsta hittills. Det blåste så mycket att vatten bubblade in genom balkongdörren. Tänk, nu har vi även fontän inomhus! Jag fick ta hand om rejäla pölar i sovrummet och vardagsrummet också. Det var bara att slänga ut alla ful-handdukar vi hade. Jag fick inte upp tvättstugedörren för vinden så jag kunde inte hämta in mopp och spann. Åskvädret var precis ovanför oss, så det både small och blixtrade samtidigt när jag sprang omkring och torkade pölar samt tog avstickare till barnens rum. Fast de bara sov. Martin var på off site på Hard Rock hotel.

Sumathi undrade om jag haft poolparty när hon kom igår och såg handdukshögen. Pool, ja, men party, nej. Hon tyckte annars att det var mest otur att värsta ovädret kom just den kvällen Martin var borta. Som om han hade kunnat stoppa det?

Han kunde i alla fall inte stoppa åskvädret som mullrade in igår fem minuter efter vi hoppat i poolen på Hard Rock. Alla for upp ur vattnet, bara svenskarna låg kvar och struntade i ösregnet. Tills badvakten kom rusande vill säga. Röd i huvudet och blåste sitt hårdaste i visselpipan. Åska och bad är i för sig dålig kombination så vi fick hänga lite i baren, lyssna på go musik innan vi tog och åt alldeles för stora portioner på Hard Rock cafe. Baren bjöd på mjölk i allafall.

Jag kom enkelt undan

Emelie har avancerat och sitter i framsätet när vi kör till dagis. Det var helt enkelt lättare att få henne ur huset då. Hennes morgonhumör är inte sprudlande. Faktumet att det även är en hemlis gör att hon är snabb som en vessla ut i till hissen och på med skorna även om hon har kollat på film halva morgonen.

När hon sitter där fram blir det också lättare att snacka och vi hinner avhandla både ditt och datt om hon är på gott humör. Annars njuter vi bara utsikten.

I morse var det snackedag.

- Men, mamma, var köper man bebisar?
- Man köper inte bebisar, gumman.
- Var får man då tag på en bebis? Var hittande ni mig och Filippa?
- Bebisar kommer från sin mammas mage, sötis.
- Jaha.

Jaha? Jaha och så var det färdigpratat. Jag kom enkelt undan denna gången. Men, nåt säger mig att det är dags för blommor och bi-hemläxan för vi lär inte bara njuta utsikt resten av månaden. Kanske dags för Martin att skjutsa till taska?

Cirkus

Idag hade Filippas årskurs kick off, eller entry point som de säger på skolan, på sitt nya projekt, eller då ICP på skolspråk. Temat är cirkus och självklart blev halabalunset cirkus i samlingssalen. Salen var smyckad av entusiastiska föräldrar med cirkusaffisher, ballonger, flaggor och med cirkusmanage och bänkar i mitten. Barnen, mammorna (de entusiastiska föräldrarna) och lärarna var utklädda i bästa cirkustema. Clowner, tigrar, trapetsartister, björnar och en och annan cowboy. Filippa var lindanserska och jag hade röd boll på näsan. Miss Oona lärde dem jonglera och sen kom öns kända barnkalasclown, Mr B, in i manegen och skojade och trollade så barnen kiknade av skratt. Mina skrattmuskler fick sig också en rejäl omgång, så att clownnäsan flög av.

Sleep over

'Sleep over, sleep over, sleep over!' skallar barnens röster.

Äntligen, äntligen fick vi till det och igår kväll sov både Filippa och Emelie över hos Emma. Tre mycket glada, nöjda och fnittriga tjejer träffade vi sent i morse. De kunde inte ha haft det bättre.

Martin och jag var precis lika glada, kanske inte lika fnittriga men bra ömma i musklerna och sega efter sovmorgon. Vi gick på massage och manglade varenda muskel i kroppen i en och en halvtimme, vi fikade på Gurney Plaza, såg Iron Lady på bio och avslutade med rom och vattenmelon på balkongen.

En bortskämd familj som inte kunde haft det bättre sitter nu och kollar film.

Varmt

- 'Hur länge ska vi behöva bo i det här Malaysia? Det är bara för varmt!' sa Emelie för nån vecka sen.

Då kändes det inte läge att berätta för henne att vi precis bestämt att vi stannar längre. I för sig bara ett halvår extra. Men, det passar attans bra för då slipper vi komma hem till smällkall vinter utan, i värsta fall, bara en kall svensk sommar. Det kommer passa fröken E, fröken Skinn-och-ben kommer frysa vilket som.

Pendeln svänger

Humörspendeln svänger så mycket mer här borta. Inte för att det är Malaysia utanför att vi bor långt hemifrån, utelämnade till oss själva och på begränsad, lånad tid. Roligt blir så roligt, tråkigt, dötråkigt. Man blir så där eurofoiskt glad och supernöjd som vore på evig lyxsemester och sen blir man tokbesviken på minsta lilla som att det för sjuttioelfte gången inte finns rätt yoghurt i affären. Små problem blir stora och en liten framgång blir succe. Ibland längtar man hem så man skulle kunna sno första bästa fiskebåt utanför Northam och andra dagar undrar man hur vi bara kunde bo i Svergie. Pendeln svänger, det är som att åka Vikingaskeppet på Tivoli. Varje månad åker man högt upp en gång och långt ner en gång. Däremellan ler man, som på Tivoli.

Idag är det är långt hem

Farmor somnade in igår. Pappa var där. Hon såg honom födas och han såg henne dö. Min egensinniga farmor blev 105 år. Hon tog körkort på Söderslätt, läste till tandläkare i Lund, satte gränsvakterna på plats på Checkpoint Charlie när kalla kriget var som kallast och lärde pappa att sy och slåss. Även om hon egentligen har varit borta länge och levt de sista åren i sin egen värld så känns det tomt- och att det är väldigt, väldigt långt hem.

Martin är där. Vi är här och det känns ensamt. En mindre i världen och Sverige, familj och gamla vänner är 13 353 km bort.

Papayaträd

Jag har fått ett litet papayaträd av Henriette. Det är ett par decimeter högt och hon har odlat fram det från frö från en frukt. Det förpliktigar. Tunna skira blad har det och lång väg kvar innan stora frukter kan skördas. Sådana hopp har jag inte, det har tomatplantorna lärt mig. Jag bara hoppas att det ska överleva och växa en liten, liten bit.

Den lilla plantan har fått flytta in i en av de gamla tomatkrukora, bredvid annanasen. Fast annanasen har flyttat till soptunnan. Den fick helt enkelt för mycket uppmärksamhet av de två pärlorna så den möglade. Ryckte upp den med sina få rötter och mögel och slängde ut eländet. Uppmärksamheten från tjejerna hade ändå svalnat. Hoppas att de nu inte uppmärksammar vår lilla papayabebis- och att jag inte glömmer den.

Valentin

Jag undrar hur många blommor som delas ut idag? Jag fick en tjusig bukett i morse och är helt i chock. Gladchock!

Filippa hade beställt en ros på skolan som Fobissea hade fixat för att skrapa ihop pengar till sina tävlingsresor. Den skulle hon ge till Enya, men hon ville inte ha den så Tanhee fick den istället. Tanhee gav sin till Natalie och Natalie gav till Mrs Dhillon. Mrs Dhillon fick en hel drös och Miss Doreen, hjälplärarnen också. Barnen delade ut blommor hit och dit till varandra. Filippa fick ingen, så lite orolig mamma frågade om hon vart ledsen för det. Men, närå, de bara vissnar, typ direkt eller på bussen hem.

Kort är bättre. De vissnar inte. Det delade Filippa ut till familjen i morse. Ritade av hjärtpepparkaksformen på rosa papper och klippte ut. Helt i smyg. Ett hjärta fick följa med till skolan, men vem som fick det är ös-hemligt. Fast, jag vet, för jag fick stava namnet med kylskåpsmagneterna.

Kortvecka

Kortvecka ger helg snabbt. Måndag och tisdag var helgdagar för Profeten fyllde år och indierna firade thaipussan. Thaipussan såg vi förra året, men i år var vi för slöa. Hade helt enkelt alldeles för låg puls efter Pangkor Island Beach Resort. Och ska sanningen fram, lite slitna efter ölen på balkongen måndagkväll. Jesper, en gammal Värnamo-kompis till Martin och på tjänsteresa här i Sydostasien kom och hälsade på.

Filippa var ledig även onsdagen eftersom skolan hade mid-term så hon och jag hade en mys- och fixdag. Klippte hår, postade brev, gjorde sand-art, käkade sushi och pustade i värmen. Det fick helt enkelt bli kvällsdopp i poolen.

Det är varmt nu. Taskigt med moln och inga regnväder. Klarblå himmel är vackert, men dis är bättre. Det är bra väder, för då kan vara ute.

Idag är vi också lite öl-slitna. Danne hade femtioårs middag uppe på 26:an så idag gör vi minst möjliga och laddar för en långvecka. Det blir inga fler helgdagar innan 1 maj. Jo, för mig, eftersom barnen kommer ha lov men då får jag väl jobba med knäna hemmifrån så nåt blir gjort i detta helgtäta land.

Vilohem

Efter alla äventyrsresor med spännande strapatser behövde vi vila upp oss helt enkelt. Bara ligga i en solstol i skuggan och titta på vit sand och blått hav medan varm vind rufsar håret och varm cappocino värmer magen. Barnen gräver i sanden, fångar strandkrabbor, guppar i havet och hoppar bomben i poolen.

Det gjorde vi på Pangkor Beach Resort i helgen. Bilade dryga två timmar söderut, tog båt i en halvtimme ut till Pangkor Island och lät resorten ta hand om oss.

Open Assembly

Filippa hade Open Assembly igår. De showade om dag och natt, hur solen skiner, månen speglar, lampor lyser och allt annat däremellan. Mikrofonen gick varm och de dansade och sjöng. Heltaggade. Superduktiga.

Urkass film för de alldra mest intresserade av 5åringar som turbopratar i mikrofoner kommer snart här. Lite fipplande med datorn behövs bara för att få ihop kanonrullen. Ska bara ha lite mer semester först.

Bönslänga

Emelie har haft bönslängadag idag på taska. Antar att det har nåt med kinesiska nyåret, få ut gammalt skit och få ett nytt lyckligt år för enligt Emelie gick de runt trädgården och slängde gröna bönor från deras egenvikta origamilådor och sa:

- Sidness (?), sadess outside. Happiness inside.

Alla barn fick med sig en liten låda med hem och så här fram på kvällen kom vi på hur vi skulle lösa bönslängadet utan trädgård. Vi slänger dem i de tomma tomatkrukorna! Lär antaglien ge enorm bönskörd om fem år eller nåt. Vi kör cermonin imorgon. Huset ska bli tomt på sidness, ledsamheter och fullt med lycka.

Och för säkerhetsskull körde vi lite med nyårsfirande med en sväng upp på Kek Lok Si och kollade in när de tände de miljoner lamporna som pryder jättetemplet. Det var lite magiskt faktiskt, inte mycket folk, tyst och så tändes lampor efter hand. Taken blev gröna, rosa och lila. Buskarna oranga, röda och helt plötsigt fulla av lysande blommor. Drakar slingrade sig fram på murarna. Vi fotade och tittade och gick runt lite i det lätta regnet.

Vi hade även en helt okulinarisk upplevelse på templets vego-restaurang. Nästa år tar vi en hawkers nedanför trappen och får i oss ätbart som smakar nåt. 'Sidness outside'

Idag var den bästa dagen

'Idag var den bästa dagen', sa Emelie när vi sa godnatt för en stund sedan.

Vi har gjort absolut ingenting idag. Bäst så.

Vi mötte vintern i Vietnam

Sitter här på 25:e våningen och värmer upp mig i de 32 fuktiga graderna efter en veckas äventyr i norra Vietnam. Vi mötte vintern. När vi steg ut på flygplatsen i Hanoi var det dimmigt, grått och bara 18 grader. Emelie tyckte det var underbart skönt. Det var värmerekordet för den veckan. Sen sjönk temperaturen efter hand som vi reste runt.

För reste runt var precis vad vi gjorde, ingen all-inclusive-resort-resa här inte. Vi började med en heldag i Hanoi. På självaste vietnamesiska nyårsafton. Så museer och Ho Chi Min maosuleet var stängda. Till guidens förvåning och Emelies och Martins besvikelse. De två hade gärna sett en död gubbe i glaslåda, men Uncle Ho hade tagit helg. Vi fick se några tempel och superduper gammalt universitet i stället. Och hela Hanoi förbereda sig för Tet. Varannan moppe körde runt med mandarinträd på bönpallen, eller ett persikoträd där bara de rosa blommorna slagit ut. Martin jagade dem vilt med kameran, men kanonbilden ville inte fångas. En syn att aldrig glömma var det i alla fall.

Efter Hanoi åkte vi genom kommunisktgrått, kallt landskap ut till Halong Bay och steg på vårt 'piratskepp' som tog oss ut i den magiska skärgården. Jag var ett enda stort leende trots kylan. Äntligen! Äntligen fick jag se det. Väntat nästan 20 år. Förra gången jag var i Vietnam drog en stor tyfon in och det gick bara inte att åka ut. Men, lite kyla hindrar inte en viking. Eller franska tursiter heller för den delen. Så vi tuffade långsamt ut på stilla vatten och sov en natt på lyxig båt. Gick in i grottor, stora som balsalar och blev rodda in i hemliga vikar. Vi lyckades även klättra upp massa trappor upp på en hög klippa och se panoramat.

Vi lämnade Halong Bay för att åka tillbaka till Hanoi och stiga på nattåget till Sapa. Oj, vad tjejrna hade längtat, och oj, vad läbbigt det var. Nog för att det var lyxkupe men det slamrade och skumpade och var ett lite för maffig äventyr. Även för Martin. Han drog till en muskel i ryggen första dagen i Hanoi och hade svårt att sitta. Vi var inom en tjusig internationell klinik och smällde massa dollars samt fick ett gäng tabletter efter Halong så tågresan och Sapa gick ok. Tja, tågbritsen var ju hjälplöst för kort.

Fast väl i Sapa slog turistmagen till hos Martin så där blev en utmaning till. Och temperaturen sjönk till ett par grader. Vi bylsade på oss alla kläder vi hade och vi vuxna investerade i insmugglade gore tex jackor för kostnad ingenting i pengar men ont i själen. Vad gör man inte för att slippa frysa? Hotellet saknade centralvärme men lyckligtvis hade de värmeslingor i madrasserna så natten i Sapa blev behaglig. Dagarna också, bara man behöll alla kläder på, ute som inne. Vi vandrade runt i dimman längs terasserade risfält i träda. Vi balanserade på de smala stigarna mellan fälten och följde buffelspår. Spanade ankor, grisar, höns coh kycklingar. Gick i klunga med lokalbefolkningen som bara var tvugna att känna på barnens ljusa hår och gick över åar på svajiga hängbroar.

Nattåget tillbaka till Hanoi var en rysare. Tjejerna hade svårt att somna och Martin mådde pyton. Tåget kom fram fem på morgonen och jösses vad jag var glad att vår snälla guide stod och tog emot oss på perrongen och tog oss direkt till hotellet så vi fick sova några timmar till innan vi hade vår sista dag i Vietnam.

Uncle Ho hade fortfarande stängt men vi fick sett Etnologiska musset, tog i tur i cyklorickshaws och se en Water Puppet Show som enligt barnen var allt för kort. Det är bra betyg det.

Och när man sitter här i värmen igen så kan jag konstatera att vår resa i Vietnam också var allt för kort. Gärna mera - när det inte är vinter.

Eländes elände

Grabbförkylnng i all ära men här betar jag av sjukdomar på löpande band. Knallfall magsjuk i onsdags. Måste ha ätit nåt konstigt. Frös och skakade, hade feber och tillbad porslinsguden. Torsdagen gick till återhämtning och så jobbade jag fredag. Mina lediga dagar med mamma och pappa gick till att de fick ta hand om mig och mina barn. Barnen var supernöjda. Ännu mera mormor och morfar för sig själva. Jag hade dåligt samvete.

Fredagkväll blev superskön med tårna i sanden på Bora Bora i Batu Ferringhi, sen började näsan droppa när jag gick och la mig. Det gick bara inte att sova, näsan var som en kran och förkylningen ett faktum. Förkylning brukar ju inte hindra utflykt men den här klubbade till totalt, med feber och allt så Martin fick ta barn och svärföräldrar på lördagsutflykt till Tropical Fruit Farm själv. Filippa kom hem nöjd med massa ny kunskap om frukter och jag trodde jag hallucinerade när hon sa att man kan plantera toppen av annanasen och få en ny planta men De andra vuxna konfirmerade sen att det inte var någon rövarhistoria så i våra krukor tomma från tomatplantorna ska vi prova och plantera toppen och hoppas på bättre skörd än tomatsatsningen. Sex plantor gav 50 blommor och fyra tomater.

Imorse vaknade jag bättre även om jobbet får vänta en dag. Krafterna måste tillbaka lite bättre. Tyvärr åkte mormor och morfar vidare i morse till en vecka på Borneo innan de åker direkt hem till Sverige så vi får umgås i sommar istället. Som tur var började skola och dagis i dag så jag får vila upp mig i fred och Martin kunde dra till jobbet.

Han behöver också vila upp sig. Skött skutan de senaste dagarna och i helgen mufflade han halvsur runt som om jag sett till att bli sjuk på vilje. Fast hade jag det hade jag sett till att få nån sjukdom som fick mig på sjukan. De ska vara rätt lyxiga och ompysslande här har jag hört. Puffar kuddar och serverar eftermiddagskaffe.

Om inte annat så är det dags att repa sig och fixa i ordning försäkringskaoset här efter krocken. Martin sa nåt om att försäkringen inte gällde efter som han körde och inte står som försäkringstagare så vi får betala för uppiffningen av Myvin och reda ut hur hans namn kunde halka bort från försäkringsbrevet. Och, kanske reda ut hur det egentligen går till här i Malaysia? Pust, inte lätt att vara utänning i denna värld där alla gör olika.

Sen ska jag ta mig en titt i kylen och se vad som behöver fyllas på. Ingen aning hur de andra fått mat i sig de senaste dagarna, men det har helt uppenbarligen löst sig för de var pigga och glada allihopa. Först måste jag sova bort den sista snuvan och få kroppen att stå rakt.

Årsbokslut och nya löften

Bokslutet för i år blir att Malaysia har blivit hemma (även om vi vet att vi bara har det till låns) och vi har fått vardag tillbaka. Vi har rest oss blå i huvudet- templed out, travelled out och fått äventyr så vi tiger em vill ändå ha mer för om bara ett litet år flyttar vi hem igen!

Vi jobbar på med våra språk. Tjejernas engelska blir bara bättre, min sämre. Vi knaprar i oss nåt ord bahasa här och där.Filippa och jag är småflitiga på mandarin. Emelie får mandarin och japanska som ofrivillig bonus på dagis. Svenskan är vi fortfarande bäst på även om vissas dialekter börja svänga mot skånska.

Nytt år innebär nya löften. 2012 blir ett bra år. Det känns i tårna. Men, några löften har jag inte hunnit fundera på mellan alla resor, jobb, plugg och expatlivsuppdrag. Så vad vill vi med 2012? Se mer av Malaysia, njuta varandra och locka hit lite fler besökare till LOOC. Och så träna lite bättre förståss, bli lite snällare, få bättre tålamod and all the other goodies

Julen kom på riktigt på Sri Lanka

Vi firade jul på Sri Lanka. På självaste julafton bodde vi i ett pepparkakshus och sen bodde vi på reindeer's hotel fast egentligen var det första hotellet ett gammalt Tea Estate och det andra ute i bushen hette Deer Park hotel. Men, ändå, rätt bra tajmat jultema på boendet av researrengören Martin.

Emelie blev helt överlycklig när vi svängde upp framför hotellet i Hill Country där de odlar te i massor. Tänk, vi ska bo i ett pepparkakshus! Fint var det, nyrenoverat, tyst, lugnt med fin trädgård med gungor och varanda där man kunde sitta och sippa te och läsa bok. Om man inte var på utflykt över bergen på taskiga vägar och med galen chaufför, vill säga. Då tillbad man alla gudar man kunde komma på, bekämpade åksjuka, höll sig fast så gott man kunde och vissa av oss spydde tills påsarna tog slut. Vackar värre var det. Så det var värt turbobantningen, dödångest och ömma rumpor. Skön, sval, ren luft var också helt underbart. Lite värre var det med all fattigdom.

Efter teodlingsturistande skumpade vi över halva ön till djungel, naturparker, tempel, ruiner och bestiga monolitklippor. Vi åkte på elefantsafari med jeep där man fick stå upp och låta hår och klänningar fladdra. Filippa var i himmelriket. Även när vi körde fast en timme i en gyttjepöl. Då fick vi se extra många elefanter som kompensation och titta på lila solnedgång över djuneln. Vi såg förresten elefanter från vägen också. Så där som vi ser rådjur och älgar i Sverige. Inget konstigt eller exotiskt alls.

God mat fick vi också och titta på stora havet sista kvällen längs strandpromenaden i Colombo innan vi flög hem till nyårsfest på 26:an på LOOC, mormor och morfar samt besök av Alice med föräldrar från Sverige.

Julen kom tidigt till LOOC

Jultomten kom förbi 25:e våningen i natt. Tur att vi hade ställt uterumsdörren på glänt och tänt de blå ljusen i vår vita gran. Granen har hållit sig hyfsad sitt år i kartong i förrådet. Lite gulare barr och toppslingan lyser inte mer men, tillräckligt för att Santa skulle hitta hit med paketer från när och fjärran.

Tjejerna vaknade redan vid sju. Mormorn, morforan, pappan och mamman var sega från middag på SiGi's, några öl och lite rom från igår. Det blev lite sent. Så där som det ska bli på julafton och min knopp och kropp känns trötta som en juldag idag. Men, Emelie och Filippa hade tålamod och kom själv med förslaget att kolla film först. Vid nio öppnadee vi paketen och tog sen frukost. Sen tog jag en morgonlur.

Åt den godaste köttbiten jag ätit i Asien igår. En tornedo. Varm vind svepte där vi satt vid strandkanten och bandet spelade ballad covers. Man kan ha en sämre låtsas julafton även om ursprungsplanen med öns lyxigaste skaldjursbuffe på Rasa Saya inte blev av och att det var bilkö hela vägen till Batu Ferringhi.

Myvin är krockad!

I torsdags hände det ofrånkomliga. Det tog ändå 1,5 år, men att en bilolycka skulle ske är inget som förvånar oss. Trafiken myllrar, de flesta kör rätt kasst och trafikreglerna är mest oskrivna och lite ombytliga. Att köra bil på Penang är som ett Expressrace på Baggensfjärden, i kvadrat.

Det var Martin som blev påkörd av en moppedist på Burma road. Jag behöver inte berätta att moppedisterna är värst. De kör som de vore odödliga. Mot rött, mot enkelriktad, på fel sida, byter fil som om de vore ensamma på vägen och kör så fort cykeln bara klarar. I bara shorts och t-shirt, men med en hjälm på huvudet i alla fall. Just motorcykelolycka har varit skräcken (och är). En ung tjej dammade rakt i Myvins för när Martin kröp fram längs kvällstrafiken. Som tur var hade han knappt styrfart, men moppen föll ändå och tjejen skadade sig. Bröt benet och skrapade armen. (och, vore ni malaysier så skulle ni nu fråga vilken ras tjejen hade. Är du själv inte den rasen så hummar du och säger, 'ja indier följer ju inte trafikregler'. Är du samma ras så hummar du bara)

Jamen, jösses! Vad gör man nu? Hur gör man med olycka här i Malaysia? Det vet vi nu. Ring en lokal kompis, och gärna några till som kan komma fort för man vill inte stå själv där på gatan. Ta med dem till polissattionen och skriv en rapport. Kostar bara RM 300. Ta rapporten och åk till verkstan. Tro inte att allt detta går snabbt och framförallt inte att det kan göras samma dag. Fyra timmar på polissattioner och samma papper som fylls i flera gånger. Många vill göra upp i godo för att slippa allt strul. Men, hur vet vi, vitingarna att de ändå inte polisanmäler och så blev det helt plötsligt ditt fel och världens soppa?

En moppedist är antagligen inte försäkrad och kan inte betala för dina skador. Däremot ska ditt försäkringsbolag betala för deras sjukhuskostnader. Så bonusen ryker. Skulle trafikoffret dö, så får du sitta en natt i finkan även om det inte vr ditt fel.För ditt eget bästa sa polisen.

Så, Martin använde hela torsdagkväll på polisrapport. Jag la nån timme på att komma ned med papper, pass och pengar. Armin och Adzli fick skippa teambuilding, bowling och god middag på E&O och assistera. Lördagförmiddag gick till att få bilen på verkstan och förhoppningsvis är allt historia på tisdag. Eller inte....

Tur att mamma och pappa är här så vi inte behöver valla runt tjejerna på denna upplevelsen. De hänger med mormor och morfar i lekrummet
och vid poolen och märker inte änns att vi är borta.

Tomten

Tomten kom till St Christopher's igår! Jag var där med, iklädd en tomtens medhjälpare-dräkt (eller elf, som anglosaxerna kallar dem) och hjälpte till som PTC-morsa jag är, att lotsa skolans alla barn till att träffa Mr Santa Himself. Nu hade vi i för sig två för att få lite mer fart på presentutdelningen. Den andra tomten var en pappa inhyrd för dagen av den riktiga tomten. Så den riktiga tomten var där. Vit, rödmosig och tjock som han ska vara. Inte smal, brun och med smala ögon. Det är Fake-Santa. I alla fall när man pratar med barnen.

Om inte annat så talade den kompakta tystnaden och stillheten om att barnen var övertygade om att det var den riktiga tomten när de steg in i samlingssalen för att träffa honom. Varje klass var som små ljus. Ja, inte sexorna förstås men de hade ändå skoj och tyckte det var lagom pinsamt att sitta i tomtens knä. En liten andreklassare vågade sig på att fråga om han var rikgtig, men för säkerhets skull önskade han sig också lego starwars. En annan önskade sig en bebis så hans mamma höll på att tappa kameran. Vad Filippa önskade sig förblir en hemlighet för hon viskade i örat. Tomten kunde tyvärr inte komma ihåg vad hon sagt efter det hennes klass gått, så risken är stor att tomten har en mindre anhängare efter jul. Men, han är ursäktad. Träffar man 300 barn på två timmar i klädd en varm tomtedräkt i tropikerna så ska man nog bara vara glad om man kommer ihåg sitt eget namn.

Det var inte bara barnen som roade sig, föräldrarna var där också. Sjöng med barnen framför skolan, ropade på tomten och tog emot honom med jubel när han kom med poliseskort i skolbussflottans minsta buss för dagen piffad i glitter och kransar. När barnen gick tillbaka till sina klassrum för att lära sig det sista för terminen så hade PTC rekordstor coffeemorning för alla föräldrar så de kunde stanna kvar och smita in och ta bilder pä tomten och sina telningar när deras barn hade audiens. Sällan har så många vuxna druckit nescafe på låga bänkar i kantinen. 400 tippade vi på.

Bilfri söndag i Georgetown

Penang har infört bilfri söndag på tre gator nere i Georgetown. Första söndagen firades med en cykeltävling med start klockan sju på morgonen. Martin var givetvis där. Sovmorgon är för mesar. Janne och Tobbe på besök från Sverige och Daniel på 26:an var också med. Eftersom det var bilfri dag inne i centrum cyklade de 5 km söderut på coastal highway, motorvägen och sen 5 tillbaka. Bland bilar. Det är ju Malaysia...Vilket fall som, de hade trevligt och Martin fick äntligen användning av sin cykel som han tagit med hela vägen från Sverige.

Eftermiddagen pustade gubbarna vid poolen, firade 3:e advent med pepparkakor, Tigeröl och lite whiskey som Janne smugglat med från de gamla whiskeyländerna.

Science Fair på PISA

Vi åkte till vetenskapsmässan på PISA (Penang International Sports Area). Den imponerade milt sagt inte. Annonserna sa att där skulle vara massa roligheter för barn i alla åldrar. Legorobotar, planeter och hela biddevippen. Föräldrarna var supertaggade: -'Åh, robotar!'

Det var mest trångt och massa stånd med postrar i en arena storlek handbollsplan som sett sina bästa dagar. Robotarna lyckades vi faktiskt hitta till slut. Tre stackare i ena hörnet. Ballonger fanns där massor. Planeterna såg jag bara som vykort att köpa. Annars var mässan gratis. Så där var mycket folk att titta på - och många som kunde titta på oss.

Min vetenskapsdos fick jag sent ikväll istället. Månförmörkelse. Satt på balkongen mot havet, i varm bris och såg månen leka kurragömma.

Tidningsbudet

I mars började vi prenumerera på Star, en av Malaysias dagstidningar. Tidningen kommer varje morgon vid åttatiden. Vi fick nåt startpaket med massa kuponger och rabatter men, jag fattade inte så mycket vad jag skulle gör med dem. Välkomstbrevet stod i för sig på engelska men ingen förklaring till kuponghäftet. De ska nog vara till nåt tänkte jag och la ned dem i en låda. Det ger sig, det brukar det göra. Och, nu har det.

Vakterna ringde på vår porttelefon innan lunch. Dålig kommunikation som vanligt så Martin gick ned. Där stod tidningsbudet och undrade varför han inte fått betalt sen mars. Martin var som ett frågetecken, han visste ju inget om kuponger. Så han åkte upp igen med en lapp med killens nummer. Som tur var är tidningsbudet indier så vi kunde lätt reda ut fadäsen på engelska. Nu hoppas jag bara han får kuvertet med alla kuponger av vaktgubbarna när han kommer i morgon. Han har väntat i 10 månader.

Hur många gånger kan man bli uppsagd?

Antar att de svenska tidningarna har fullt upp med SAAB-krisen så att St Jude nu även lägger ner hela sin F&U har nog gått de flesta förbi. Beskedet kom i onsdagskväll. Den kvällen svensktjejerna äntligen fått till en gåutkväll coh så fick i stället herrna gå ut och äta middag och sitta och fisprata tills nyheten var släppt i Veddesta. Lite mer än sex månader från förra beskedet. Så Martin har blivit uppsagd för andra gången. Första gången var han bara varslad men meddelad att han blir uppsagd när vi kommer hem, men nu är han petad. Datum ska sättas. Till skillnad mot SAAB går St Jude med vinst, men det verkar faktiskt som man får behålla jobbet lättare på SAAB. Ok, St Jude är inte svenskt, men uppfinningen är och det kan ingen ta ifrån oss. Synd bara att media knappt uppmärksammar att 600 jobb försvinner från Stockholm. Dubbeltrist.

Vi får göra som Wei-Bee, min chef här, säger: hålla oss till svenska företag hädanefter. Hemlandet är alltid hemlandet.

Man tager vad man haver

Pepparkaksdegen är precis inställd i kylen. Vi har börjat jobba upp julstämningen här på LOOC. Ikväll kommer vår vita julgran med blå ljus fram ur förrådet och så ska vi hänga upp små silverstjärnor på gardinomfångskrokarna. I morgon ska vi se om vår deg går att baka ut till kakor. Tjejerna har kollat att kakformarna och kavel finns att hitta i lådorna så det kommer inte vara problemet. Utan själva degen kan bli det. Det blev lite tager vad man haver över det hela. Honung i stället för sirap, självmalda nejlikor och kardemumma i stället för bara hälla upp i från en burk. Riven färsk ingefära i stället för pulver. Halva tiden la jag nog på att få ur kardemummafröna ur skalen. Tjejerna försökte hjälpa med det var för knöligt. Morteln som står i ett förråd i Sverige hade varit väldigt, väldigt bra att ha med. Bannade flyttgubbarna lite i tanken för missen. Fast största missen var ändå att jag råkat köpa fullkornsvetemjöl. Får se om kakorna håller ihop. Degen fick toppbetyg av de sötsugna småbagarna.

Klassens koreanska casanova

Klassens koreanska casanova var hemma och lekte med Filippa idag. För andra gången. På hennes begäran. Jag har ju hört en hel del om lille TaeWan på coffemornings. Jodå, tjejerna gillar honom. Hälften är så kära som man bara kan bli när man är 5. Och han gillar dem. Gärna en lite puss och hålla om när han viskar. Men, det kan han lugnt glömma med Filippa. 'Stop TaeWan, you are suppose to whisper to me, not hug me!'. Ja, ja inte lätt med en ispricessa som inte fattar. Jag fattade i för sig inte mycket heller om skvallret på coffee mornings, men så mycket fattar jag att vi klampar lite i klaveret här och ger morsorna lite mer att snacka om.

Skit idet. De har roligt och det roligaste är att det bara poppade ur Filippa en kväll för nån månad sen att hon ville ha playdate. Trevlig, tyckte jag. Det vore faktiskt lite bra med kill-påverkan när man bara har en lillsyrra, allt är rosa, princessor och bling-bling. Men, jag måste bara fixa hans mammas nummer. Då levererade Filippa snabbt en lösning. Det har hon då rakt aldrig gjort när det gällt leka med tjejkompisar. Jo, serru, du skriver en lapp med ditt nummer så ger jag den till TaeWan som ger den till sin mamma. Superenkelt.

Men, det var inte mamma som textade mig. Det var hans pappa, Mr Kwoen. Så han och jag texta ihop en träff där det hela slutade med ett meddelande dagen efter leken med att TaeWan var lyckligast på jorden och måtte de alltid vara vänner. Hrm, ska Martin skaffa en bössa?

Om inte så kan ni läsa om vad han pysslar med här.