Pantai Kerachut

Idag djungelvandrade vi till Pantai Kerachut, eller Turtle Beach som det också kallas. Det tog oss dryga två timmar. Det stod en på kartan så vi får se det som en rejäl förbättring att numera bara dubbla tiden, inte tredubbla som vi gjort på tidigare vandringar.

Det var en skön promenad, svettig men ändå sval där nere under trädkronorna. Upp och ned,över rötter och sten. Geggigt ibland. Men inte värre än att man kunde gå runt om så inte flipflopsen fastnade.

Turtle Beach ligger på västsidan mot Sumatra. Men, man kan inte se Sumatra. Lite större vågor rullar in och här går havssköldpaddor i land för att lägga sina ägg. Dem gräver killen med hörlurarna upp, han som bor i parkvaktshuset och sjunger med högt och rent till låtarna när han inte tror någon hör. Ibland glömmer han sig och sjunger ändå. Det gjorde han när vi var inne och tittade runt i det halvtomma museet och lärde oss lite om sköldpaddor. Några små sköldpaddeungar simmade runt i tanken och några runda burar stod inne i äggkläckningstältet men annars var det inte så mycket nykläckt idag.

Det gjorde inget för vår båtkille kom tidigt och han tog oss på en skön båttur tillbaka till Teluk Bahang, fiskebyn där vi ätit lunch knappa fyra timmar tidigare. Vi åkte fort, fort, fort så fort vi kom runt nordvästra udden av Penang för där var havet blankt. Killade dödsskönt i kistan, klistrade upp leendet ännu högre och den varma luften fräschade till oss så pass att vi kunde ta kvälksmat på Tree Monkey.

Tetokig

Vår tesamling är bra mycket större än vår vinsamling. Te gör sig bättre på de här breddgraderna och vi har kommit på att det är väldigt skönt att resa runt i teland. Klimatet är perfekt. Varmt och skönt, men ändå svalt. Frisk och kripsig luft.

Jag tänker bli en teplanta i mitt nästa liv. Gärna på Sri Lanka. De gör mitt, för tillfället, favoritte. Det ska vara riktigt, riktigt starkt och serveras med god färsk mjölk. Inget lätttjafs eller långbarhetstokeri. Inget socker heller för den delen, även om en inföding hade haft det.

Kan jag inte bli teplanta så tänker jag skaffa mig en teplantage.I slutet av den slingriga vägen så jag inte åker och shoppar i onödan och alla besök är väntade.

The Loke Villa

Äntligen fick jag se grannhuset, Loke Villa. Ett gammalt vackert hus från 1924 som ligger inklämt mellan vår skrapa och de två nybyggda jättetornen Paragon, samt en av Penangs mest trafikerade gator, Gurney Drive. De hade öppet hus idag för att samla in pengar till Penang Heritage Trust och uppmärksamma att det var Heritage Day i världen.

Där bor lite folk i tjänstevingen och en hund, en katt och en kalkon patrullerar trädgården med jämna mellanrum, men ingen bor i huset. Byggbullret är för störande. Familjen som hyr huset flyttade ut när de började bygga huset vi bor i men villan står möblerad och inredd som om någon bodde där. Trädgården hålls pedantiskt fin.

Tyvärr fick man inte fota inomhus men det var läckert. Art deco a la Asia med högt, högt, högt i tak och ett badrum till varje sovrum. Lyx fortfarande idag. Hela badrumsinredningarna var från byggåret, bortsett några toastolar. Fina badkar med tassar, läckert kakel och slitet klinker.

Vi tassade omkring på de fina trägolven och beundrade huset. Kakel som tapet på väggarna i vardagsrummet, lampettter som såg ut som olymiska facklor, pardörrar till varje rum, sirliga beslag, vita grekiska pelare, mörka träslag och mönstrade klinkergolv som man ser överallt i gamla Georgetown.

Det vanliga expatgänget dök upp. Man ser alltid samma människor, ge och ta en handfull, på varje begivenhet på denna ö. Så här på dagtid, bara mammor i för sig. Så förutom vackert för ögat så fick man sig små pratstunder.

Hemmalov

Hemmalov är det bästa tycker Filippa. Och jag håller med.

På två veckor har vi hunnit med både nyttigheter och onyttigheter. Vi har servat bil, fixat ny skoluniform så Filippa slipper visa magen sista terminen i ettan, köpt brandvarnare och varit några vändor på posten förutom marknaden, mataffären och hela det underbara Gurney Plaza.

Fast GP faller nog mest under onyttigheter för barnen har gjort window art och sand art så de tiger. Vi har även varit på Butterfly Farm tidigt en morgon när fjärilarna var vakna och vackra och så har tjejerna fått måla batik hos Rosanna's i Georgetown. Vi har svalkat oss i poolen och med ice blended. Vi har pysslat och bara slappat.

Vi fick till på köpet riktigt äventyr. I alla fall i några minuter när jordbävningen kom. Som Emelie sa nån dag senare: Det var ju faktiskt lite roligt, så här efteråt.

Hemma bäst.

Happy Songkran!

Happy Songkran-Gott Nytt Thai-år! Idag har vi firat in det thailändska nyåret i Liggande Buddha templet ett knappt kvarter från oss. Stora grejen är att spruta och hälla vatten på varandra. Passade perfekt en varm dag som denna. Barnen hade superkul. Framförallt Filippa. Hon passade på att spruta på alla. Emelie sprutade mest vatten på mig och Martin, men det var kul det med.

Genomblöta med shortsen hängade halvt av rumpan gick vi till marknaden och köpte oss en stor vattenmelon och en påse söta mangos. Sen hem och få på torra kläder för lunch på Nando's på Gurney Plaza. Ingen var nämligen sugen på att laga mat och där fanns inget lördagsgodis hemma. Ve och fasa!

Eftermiddagen blev också blöt. Då hängde vi vid poolen, simmade, bubblade, fotade, fikade, sov, läste tidning och kickade lite boll på en så stor gräsmatta man kan ha på fjärde våningen.

Kvällsmat orkade jag och Emelie fixa. Vi tog potatismosresterna från igår när vi hade mammor- och barnmiddag med Emma, Kenan och Vildana och sen gjorde vi nytt tema på fisk och stekte våra egna hammagjorda fish nuggets. Emelie panerade dem som en mästerkock.

När vi slamrade i köket spelade Filippa och Martin basket. Det var en tajt match. Martin ledde länge, mycket lika och till sist satte Filippa det avgörande målet. Lagom när sista nuggetsen var klar.

Det frodas i uterummet

Bönorna vi slängde i våra krukor i uterummet när vi hade bönslängardag slog rot! Jag ryckte upp dem som ogräs men samlade ihop skotten i en kruka, satte i en pinne och de slingrade sig uppåt. Nu har där kommit bönor på rankorna! Jag är i chock. Ingen har skött dem, ingen har brytt sig och de frodas bättre än tomaterna. Vatten till papayaträdet och finpalmerna måste ha spillt över. Mina bondegener är förnärmade.

Huset svajade

Huset svajade idag, sådär en stund efter fika när barnen förberedde akt två på sin Christmas Festival Show som mest handlade om Barbie, hennes barn och en fjäril. Det svajade mycket och länge så jag hann både bli orolig och sjösjuk.

Vi var hemma på lekdejt hos Vildana och barnen på 25:e våningen när jordbävningen slog till. Och det ska ju inte finnas sådana här. I för sig var det svallet från skalvet utanför Indonesien men det gungade rejält. Inte skakade, gungade så att man såg det. Hann både kalla på barnen, lugnt få in dem under köksbordet, texta Martin och undra vad i jösse namn vi skulle göra innan det var över.

Då mobiliserade mammorna styrkorna och fick barnen att gå 25 trappor ner. Jag försökte fuska och ta hissen, men Vildana spände ögonen i mig. Barnen fixade det lysande på en sisådär sju minuter och ett konstant tjatter om Japan, tsunami, earthquake och varför blir det jordbävning.

Väl nere visade det sig att vi inte alls var ensamma om målmedveten evakuering. Det skulle man lätt kunna tro i detta land där ingen bryr sig på brandalarm och blåljus.

Gurney Beach är bra, där bor många australiensiska militärer så där har man koll. Inte vakterna eller nån lokalinvånare, men militärerna. De har koll på allt från varifrån vinden blåser till hur många baktetier det finns i poolen. Vildana hittade en av dem i ledig joggingklädsel och han skickade upp oss igen. Alla har Vågen i färskt minne och då är det inte bra att vara tjugo meter från stranden.

Vi åkte upp och sen åkte vi hem till vår lägenhet, 40 meter från stranden och 25 våningar upp. När middagen var klar fick vi dyka under köksbordet en liten stund igen. Eftersvajet varade betydligt kortare och sen avlöpte kvällen som vanligt med dusch och nattning. Om än med många frågor.

Tsunamivarning kom och Martin drog till sin dyklektion i en pool hela två hundra meter från stranden. Det kändes ännu mindre klokt när polisen en timme senare utrymde Gurney Drive med blåljus, tut och förmaningar ur högtalare.

Men, ingen våg har kommit än här två timmar senare. Martin är hemma igen, pulsen lugn och jag undrar om jag egentligen bara drömt allt. Förutom då att Gurney Drive fortfarande är väldigt tom på trafik och stan är ovanligt tyst.

Matlagning på mandarin och middag på Rasa Sayang

Lärare Mei Chen tar mandarinundervisning till en helt ny nivå så nu har vi matlagningslektioner på kinesiska. Mycket gott, hälften fel. Vi lär oss både några få nya glosor och hur man gör stekta nudlar/fired noodles/mee goreng/tao mi-och-jag-kom-inte-ihåg-resten-men-jag-vet-hur-man-lagar-det. Hemligheten är att snabbmarinera risnudlarna i soyablanding och likaså den tunnskurna kyckligen. Barnen gillade det så de tömde halva matlådan som extra frukost - eller lunchuppvärmning, beroende på hur man ser det.

För lunch tog vi strax efter nere på New World Market. Efter att vi beställt fyra canvasbilder till att hänga upp på köksväggarna. Canvasbilder är våra resesouvenirer. En bild från varje resa, i svartvitt. Det gäller att vi hittar ett hem med mycket tavelvägg när vi flyttar hem till Sverige.

Efter lunchen tog vi en tur ner om Beach Street, eller Jalan Pantai som det står på gautskyltarna. Vi inhandlade cyklop, snorkel och simfötter till Martin i en fiskeaffär. Det går snabbt framåt med dykarcertet här och snart blir det uppdyk. Då behövs leksakerna. Jag får ta och damma av mitt artonåriga gamla PADI-certifikat så jag och Martin kan ha romantiska promenader nere bland korallerna.

Det blev även ett cyklop och en snorkel till tjejerna och snabbt hem till poolen för att svalkas denna molnfria dag och prova de nya utrustningarna. Filippa och Martin bubblade under vattnet, bara två rör stack upp. Jag simtränade och svingade lite vikter i gymmet. Emelie gled runt på boggieboarden.

Väl avskylda och avlekta tog vi oss upp till lägenheten och piffade oss snygga för kvällens middag på ett av Penangs lyxigaste hotell Rasa Sayang. Nummer två efter E&O rykats det. De har en superlyxig skaldjursbuffé i en av sina restauranger. Vi dinerade med Barlovs och firade min och Armins födelsedagar. Vi fyller nära men inte lika mycket, även om nu Emelie trodde att vi var lika gamla eftersom vi fyllde år nästan samtidigt. Inte mig emot, i för sig, men då tar vi Armins ålder. Då skulle jag bli odödlig igen.

Mycket tjusigt, mycket gott och vi åt så klart allt för mycket. Det var bara att rulla hem i Alzan och sova bort matruset efteråt.

Återbetalning

'Hi Mr. Hornfeldt, I'm Lim of Autobinee body & paint dept. We are in the process of making a refund cheque of RM400. Please confim the name of payee. Thank you'

Det låter på sms:et som vi får tillbaka de där extra pengarna vi fick betala för att Martin inte var medförsäkrad på lillbilen fast han var det.

Och, det låter som jag har kommer få ett nytt bekymmer: komma åt pengarna. Men, det gör inget för det är väldans skjysst att de fixar till sitt misstag. Utan att bli ombedda. Normala människor hade lurat utlänningarna, men inte malaysier. De är trevliga, glada, ler varje dag och säger godmorgon när man är ute och går.

Mul- och klövsjuka

Emelie kom hem med en lapp från dagis i dag att de stänger i tio dagar för mul- och klövsjuka. Tre barn i japanska klassen är sjuka och hälsomyndigheter var där och kollade barnen i munnen. Läser man på vårdguiden verkar det dock inte så allvarligt och ingen orsak för att stänga och totalsanera. Egentligen är det inte mul- och klövsjuka änns, utan höstblåsor om man läser på ordentligt. Vilket fall som, nu har Emelie också lov. Tur att det exakt sammanfaller med Filippas. Nu blir vi tre som fikar och två som kan leka när jag smygjobbar.

Manikyr

Mina naglar har blivit riktigt fina, korta till trots. De blänker och är så välformade. Filippa och jag tog skämde bort oss med ice blended chocolate på Coffee Bean och manikyr på Nail Hansen. Fyra timmar tillbringade vi på Gurney Plaza. Vi hann även klippa Filippa och luncha nudelsoppa på Foodcourt. Sen kom taska-gänget hem och vi hade eftermiddagsfika på BK's love letter cookies med Emma, Kenan och Vildana på havsbalkongen. Mest jag och Vildana som fikade, mest barnen som lekte.

Födelsedag i Cameron Highlands

Fyller man tant, eller halvtant, eller nästan tant eller rättare sagt bara fyrtio så passar det alldeles perfekt att fira det i lady style med afternoon tea, high tea och allt annat tjusigt i Cameron Highlands på gamla anrika Smokehouse.

Martin hade fixat överraskning och ända in till sista svängen hade jag ingen aning om vart vi skulle. Visste bara att vi skulle vara borta i dagarna tre. Så rejält firad har jag blivit. Även via Skype, sms och Fejan.

Fast från början visste jag inte något alls, men eftersom jag tjatade om att boka bord på Penaga hotell så fick Martin avslöja halva hemligheten och sen var han ju tvungen att tala om för mig vad jag behövde packa så där rök en kvart till, men själva hotellet höll hela vägen.

Vi hann även plocka jordgubbar som vi åt upp nästan på direkten, kolla in Boh´s tefabrik, djungelvandra upp till vattenfall, lulla bland teplantorna, dofta på 400 rosor i en rosenträdgård och köra vilse lite här och där.

Varsin morgonträning blev det också. Filippa följde med mig och vi intervalljoggade runt halva golfbanan. Ibland sprang hon bra mycket fortare än mig, när hon fick farten framåt och inte studsade upp och ner på sina gasellben. Ibland var hon tvungen att stanna för att pusta och då fick jag köra armhävningar till hennes stora nöje.

Emelies stora nöje under helgen var att kolla in de två killarna som tömde traktorsläpet på påsar fulla med teblad på Boh. En halvtimme satt hon där, tittade på när de fyllde lyftnätet med sådär tio säckar och sen hissades nätet upp till översta våningen för att börja sin bana genom fabriken. Alltid trevligt att titta på när andra jobbar.

Svalt och skönt var det. Långa tunna byxor och en t-shirt var precis lagom. En tunn kofta på kvällen. Köra runt med rutorna nere och låta den svala vinden fläkta håret. Det är lyx när man bor i tropikerna.

Bilkö, disco och BK

Om en lastbil går i sönder på motorvägen strax innan bron, precis där den är som smalast med bara två vägbanor och ingen väggren - och det är fredag klockan fem. Ja, då tar det 2,5 timmar att ta sig hem.

Som tur var kunde Sumathi stanna längre. När Martin åkte strax efter mig tog han Green Lane, ökänd för att vara långsam, så han var hemma på en och en halvtimme. Discot på skolan behövdes inte ställas in och vi fick våra sunkiga pizzaslajs till kvällsmat. Vi hann även dansa. Våra barn körde fullt ös, shakie-shakie på dansgolvet tills ljuset tändes och musiken stängdes av lite efter halvnio. Jag var genomsvett eftersom jag inte hann hem om och byta utan fick partaja i långbyxor och varm t-shirt.

Lördagkväll blev inte mycket lugnare. Vi hade BK med familj på middag. BK är Martins kollega på andra sidan skranket, han rattar ett gäng ingengörer och Martin ett annat. Same same but different. Hans äldsta son är som Emelie och barnen fann varandra direkt, hann knappt äta och sprang sen runt tills kläderna kunde vridas ur och ögonlocken hängde på halvfjärs. Lillbrorsan, ett år, var bara lugn, söt och vinkade bye bye från han kom tills de gick.

Självklart blev det köttbullar, mos, sås och lingonsylt samt äppelkaka till efterrätt. Inte lätt att skrapa ihop en svensk middag i tropikerna men med säker lingonimport från alla sverigebesökafe till fabriken så fick det bli köttbullar. Och BK med familj gillade det! Martin var salig och tjejerna stolta köttbullerullare.

Klart vatten på Pulau Payar

Igår när Emelie skulle somna så såg hon bara massa fina färgglada fiskar framför ögonen när hon blundade. Och revhajar, vit sand, Filippas ben som sprattlade, Kenan som dök och pappa. Klart det blir svårt att somna med sånt skådespel.

Vi hade varit hela dagen ute på Pulau Payar, en ö två timmar med båt från Penang. Det är en marin nationalpark och man kan åka dit på dagsutflykt och snorkla och dyka. Martin provade på ett provdyk och var helsåld. Vi andra guppade inne vid stranden och tittade på alla fiskar som simmade runt våra ben i det klara vattnet. De är inte blyga, inte änns revhajarna. De kan inte heller ha någon vidare hörsel för barnen skrek i högansky de första gångerna.

Det var som Filippa sa, inte lönt att sätta på sig cyklop och snorkel, man ser dem ändå. Det passar henne bra, hon som ogärna doppar huvudet. I för sig provade hon snorkeln och cyklopet men jag tror knappt hon doppade dem i vattnet. Fast de var bra att ha ovanför vattenytan för att skydda ´de små ögonen´ från vattenstänkt från de andra barnen och alla malaysiska turister som guppade omkring i flytvästar längs hela stranden.

Fina bilder kommer så fort vi har fixat stordatorns nätverkskort eller vad det nu är som strular och gör att maskinen vägrar koppla upp sig på nätet. Utan nät, inget liv fast märkligt nog hinner vi ändå aldrig fixa det.

Beach Blanket Babylon

Kors i taket! Utekväll! Tjejkväll!

I fredags hade Austraulian Defense Ladies damkväll på Beach Blanket Babylon, Mansion 32`s bar precis vid stranden i Georgetown. Sarah från PTC bjöd med oss. Man sitter så fint under tak eller trädkronor, bredvid ett gammalt, eklektiskt kolonnialhus som en gång byggdes av en rik kinesisk affärsman. Man hör havet skvalpa, varm vid smeker armarna och det är happy hour till klockan åtta. Bara 11 ringghits drinken, ibland svag, ibland stark och ibland i ölglas.

Det vet de australienska damerna att utnyttja och egentligen var det klar överkurs för svenska damer att hänga på detta gäng, men så trevligt att komma ut och prata ditt och datt med nya och gamla ansikten. Höra livshistorier, vardagsbekymmer och roliga anekdoter. Ansikten som pratar riktigt bra engelska. Det kan behövas ibland att få tillbaka prepositionerna och rätt tidsböjning på verben och inte bara hacka ihop en enkel mening som kan förmedla det mest basala.

En comsmopolitan, en liten öl, en jos och en god latte senare tog vi lagom tidig taxi hem. Lördagen blev ändå slö för mig. Tog mig lite tjuvlurar här och där under dagen när barnen lekte eller Martin tjyvsov i hängmattan. Det blev i för sig lite mandarin på förmiddagen, vi hann inom skolans loppis för tatuering och köpa billiga barbiekläder samt kvällsmat på Paragons belgare.

Söndagen var mer drag. Dans på förmiddagen för tjejerna ute på Straits Quay. Filippa har övergett baletten. Det blev för ambitiöst när de utökade till två timmar och drillade för uppvisningsprov inför inflygna lärare från Singapore.

Så nu har vi hittat ett nytt ställe som kör modernare variant. De kallar det kreativdans, vi skulle kallat det barngympa i Sverige och det ser ut som en blanding av aerobics, yoga och springa-runt-kaos. Fast de två blonda barnen springer inte runt. De kör, stå-som-frusen-pinne-leken tills läraren lyckas skaka igång dem.

Egentligen är Filippa lite för gammal för gruppen, men går hon, går Emelie och så får föräldrarna den fina bonusen med trekvartskaffe tillsammans och kan titta varandra djupt i ögonen på Coffee Bean. Eller så kan vi gå till Apple store och titta på datorer.

Efter dans blev det lunch och sen isdans. Disney On Ice var i Penang!!! Isen smälte inte och showen var häftig fast gamla PISA, sporthallen är risig. Filippa fick en riktig treat, hon fick åka med ut på isen i födelsedagstårtan. -Nej, inte hoppa ur den, fyra barn med stora ögon fick sitta på Mickeys födelsedagstårta och glida runt som om de åkte karusell. Hon var helnöjd!

Emelie var som förhäxad den första halvtimmen. Det ser ju onekligen rätt magiskt ut när de snurrar och hoppar på skrillorna. Martin och jag var nöjda att vi köpt parkettbiljetter så vi fick sitta på mjuka stolar och så beundrade vi den minutiösa planeringen och logistiken på showen. Amerikanarna kan det här med show och organisation. So not Malaysia!

De bedyrade barnets säkerhet när de frågade om Filippa ville åka på kakan. Vi såg ut som frågetecken. Barnen satt fast med säkerhetsbälte! Inte många barn som gör det änns i bilen här. (Svensken borde ju i för sig frågat efter hjälmen.) De hade vakter runt isen när showen började närma sig slutet, hade det varit malaysisk organisation så hade vi nog sett halva pubilken där ute för fotografering innan sista piruetten satt. Platserna var numrerade, ingången märkt med samma som stod på biljetten, showen startade på sekunden och så vidare. Massa tjusig organisation att bli imponerad av. Inte bara Mickey och ispirutter.

Lurad?

När Martin blev påkörd i Myvin fick vi som en av eftersvallen veta att han inte alls var registrerad som förare på bilen så vi fick betala en del av reperationen själva.

Typiskt, tänkte vi, det måste ha fallit bort när jag förnyade försäkringen så åka till försäkringskontoret hamnade på att-göra-listan. Ringa, var inte rikgtigt ett alternativ efter förra försöket när jag och försäkringsdamen inte änns lyckades reda ut registreringsnummerna.I Malaysia är nämligen inte bilen helförsäkrad för vilken förare som helst. Det är som med hyrbil, man får lägga till extra förare. Är man gift så är det i för sig gratis.

I morse blev det av och, hör och häpna vilken överraskning jag fick?

Men, jovisst stod Martins namn med på båda bilars försäkring så inte skulle vi ha betalat de där 400 ringghitsarna inte! Och, jo, damen kom både ihåg mig när jag var där och förnyade och att verkstaden ringde och frågade om vår försäkring när de reparerade bilen. Och, inte behövde jag komma hit för detta, det är bara att ringa. Som grädde på moset stod Mr Paddy, som vi köpte bilarna av, bredvid och studsade och ville göra allt så bra som möjligt.

Fast, nog känns det som någon har lurat oss. Någon på verkstaden. Så nu har jag kopierat upp alla bilpapper, med alla namn och stämplar och lagt i alla våra bilar. Synd bara att jag inte sparade kvittot från reprationen då kunde jag roat mig med att åka till verkstaden och kräva tillbaka dollars.

Om nu inte Mr Paddy gör det för han har redan ringt två gånger i eftermiddag och ställt frågor om verkstadsnotan. Tror jag, jag förstår inte alltid vad han säger. Han kanske bara skäms lite å kollegors vägnar. Om inte annat har jag betalt 400 ringgith för att lära mig att alltid ha stenkoll, dubbelkoll och extrakoll samt ha med alla viktighetspapper överallt...

Ett fuktigt och varmt liv

Ett fuktigt och varmt klimat har faktiskt sina fördelar. Även om man inte kan träna ute mitt på dagen, knappt annars heller och är konstant småsvettig om man inte håller sig i air condition så har faktiskt den höga luftfuktigheten och värmen en stor fördel: rynkorna håller sig långt borta!

Torr hud och evigt smörjande är ett helt okänt bekymmer. Bara hälarna blir torra för att man alltid går runt i flip flops. Värmen gör faktiskt lederna lite mjukare också så inga knakande knän eller stela axlar här inte. Återstår och se om jag kommer hem och ser tre år yngre ut. Med all billig kropps- och ansiktspiffing som finns här, borde jag kunna komma upp i 10 år.

Ok, stela axlar beror mest på färre timmar framför jobbdatorn, men det är också en giltig föryngringskur.

Värsta ovädret

Vi har häftiga oväder hör på Penang. Man ser fronten komma in från havet, vinden viner, blixtar lyser upp himmeln och det smäller så man hoppar högt. Som tur var varar de inte så länge även om de är häftiga skådespel. Kort och intensivt.

I förrgår kom det värsta hittills. Det blåste så mycket att vatten bubblade in genom balkongdörren. Tänk, nu har vi även fontän inomhus! Jag fick ta hand om rejäla pölar i sovrummet och vardagsrummet också. Det var bara att slänga ut alla ful-handdukar vi hade. Jag fick inte upp tvättstugedörren för vinden så jag kunde inte hämta in mopp och spann. Åskvädret var precis ovanför oss, så det både small och blixtrade samtidigt när jag sprang omkring och torkade pölar samt tog avstickare till barnens rum. Fast de bara sov. Martin var på off site på Hard Rock hotel.

Sumathi undrade om jag haft poolparty när hon kom igår och såg handdukshögen. Pool, ja, men party, nej. Hon tyckte annars att det var mest otur att värsta ovädret kom just den kvällen Martin var borta. Som om han hade kunnat stoppa det?

Han kunde i alla fall inte stoppa åskvädret som mullrade in igår fem minuter efter vi hoppat i poolen på Hard Rock. Alla for upp ur vattnet, bara svenskarna låg kvar och struntade i ösregnet. Tills badvakten kom rusande vill säga. Röd i huvudet och blåste sitt hårdaste i visselpipan. Åska och bad är i för sig dålig kombination så vi fick hänga lite i baren, lyssna på go musik innan vi tog och åt alldeles för stora portioner på Hard Rock cafe. Baren bjöd på mjölk i allafall.

Jag kom enkelt undan

Emelie har avancerat och sitter i framsätet när vi kör till dagis. Det var helt enkelt lättare att få henne ur huset då. Hennes morgonhumör är inte sprudlande. Faktumet att det även är en hemlis gör att hon är snabb som en vessla ut i till hissen och på med skorna även om hon har kollat på film halva morgonen.

När hon sitter där fram blir det också lättare att snacka och vi hinner avhandla både ditt och datt om hon är på gott humör. Annars njuter vi bara utsikten.

I morse var det snackedag.

- Men, mamma, var köper man bebisar?
- Man köper inte bebisar, gumman.
- Var får man då tag på en bebis? Var hittande ni mig och Filippa?
- Bebisar kommer från sin mammas mage, sötis.
- Jaha.

Jaha? Jaha och så var det färdigpratat. Jag kom enkelt undan denna gången. Men, nåt säger mig att det är dags för blommor och bi-hemläxan för vi lär inte bara njuta utsikt resten av månaden. Kanske dags för Martin att skjutsa till taska?

Cirkus

Idag hade Filippas årskurs kick off, eller entry point som de säger på skolan, på sitt nya projekt, eller då ICP på skolspråk. Temat är cirkus och självklart blev halabalunset cirkus i samlingssalen. Salen var smyckad av entusiastiska föräldrar med cirkusaffisher, ballonger, flaggor och med cirkusmanage och bänkar i mitten. Barnen, mammorna (de entusiastiska föräldrarna) och lärarna var utklädda i bästa cirkustema. Clowner, tigrar, trapetsartister, björnar och en och annan cowboy. Filippa var lindanserska och jag hade röd boll på näsan. Miss Oona lärde dem jonglera och sen kom öns kända barnkalasclown, Mr B, in i manegen och skojade och trollade så barnen kiknade av skratt. Mina skrattmuskler fick sig också en rejäl omgång, så att clownnäsan flög av.

Sleep over

'Sleep over, sleep over, sleep over!' skallar barnens röster.

Äntligen, äntligen fick vi till det och igår kväll sov både Filippa och Emelie över hos Emma. Tre mycket glada, nöjda och fnittriga tjejer träffade vi sent i morse. De kunde inte ha haft det bättre.

Martin och jag var precis lika glada, kanske inte lika fnittriga men bra ömma i musklerna och sega efter sovmorgon. Vi gick på massage och manglade varenda muskel i kroppen i en och en halvtimme, vi fikade på Gurney Plaza, såg Iron Lady på bio och avslutade med rom och vattenmelon på balkongen.

En bortskämd familj som inte kunde haft det bättre sitter nu och kollar film.

Varmt

- 'Hur länge ska vi behöva bo i det här Malaysia? Det är bara för varmt!' sa Emelie för nån vecka sen.

Då kändes det inte läge att berätta för henne att vi precis bestämt att vi stannar längre. I för sig bara ett halvår extra. Men, det passar attans bra för då slipper vi komma hem till smällkall vinter utan, i värsta fall, bara en kall svensk sommar. Det kommer passa fröken E, fröken Skinn-och-ben kommer frysa vilket som.

Pendeln svänger

Humörspendeln svänger så mycket mer här borta. Inte för att det är Malaysia utanför att vi bor långt hemifrån, utelämnade till oss själva och på begränsad, lånad tid. Roligt blir så roligt, tråkigt, dötråkigt. Man blir så där eurofoiskt glad och supernöjd som vore på evig lyxsemester och sen blir man tokbesviken på minsta lilla som att det för sjuttioelfte gången inte finns rätt yoghurt i affären. Små problem blir stora och en liten framgång blir succe. Ibland längtar man hem så man skulle kunna sno första bästa fiskebåt utanför Northam och andra dagar undrar man hur vi bara kunde bo i Svergie. Pendeln svänger, det är som att åka Vikingaskeppet på Tivoli. Varje månad åker man högt upp en gång och långt ner en gång. Däremellan ler man, som på Tivoli.

Idag är det är långt hem

Farmor somnade in igår. Pappa var där. Hon såg honom födas och han såg henne dö. Min egensinniga farmor blev 105 år. Hon tog körkort på Söderslätt, läste till tandläkare i Lund, satte gränsvakterna på plats på Checkpoint Charlie när kalla kriget var som kallast och lärde pappa att sy och slåss. Även om hon egentligen har varit borta länge och levt de sista åren i sin egen värld så känns det tomt- och att det är väldigt, väldigt långt hem.

Martin är där. Vi är här och det känns ensamt. En mindre i världen och Sverige, familj och gamla vänner är 13 353 km bort.

Papayaträd

Jag har fått ett litet papayaträd av Henriette. Det är ett par decimeter högt och hon har odlat fram det från frö från en frukt. Det förpliktigar. Tunna skira blad har det och lång väg kvar innan stora frukter kan skördas. Sådana hopp har jag inte, det har tomatplantorna lärt mig. Jag bara hoppas att det ska överleva och växa en liten, liten bit.

Den lilla plantan har fått flytta in i en av de gamla tomatkrukora, bredvid annanasen. Fast annanasen har flyttat till soptunnan. Den fick helt enkelt för mycket uppmärksamhet av de två pärlorna så den möglade. Ryckte upp den med sina få rötter och mögel och slängde ut eländet. Uppmärksamheten från tjejerna hade ändå svalnat. Hoppas att de nu inte uppmärksammar vår lilla papayabebis- och att jag inte glömmer den.

Valentin

Jag undrar hur många blommor som delas ut idag? Jag fick en tjusig bukett i morse och är helt i chock. Gladchock!

Filippa hade beställt en ros på skolan som Fobissea hade fixat för att skrapa ihop pengar till sina tävlingsresor. Den skulle hon ge till Enya, men hon ville inte ha den så Tanhee fick den istället. Tanhee gav sin till Natalie och Natalie gav till Mrs Dhillon. Mrs Dhillon fick en hel drös och Miss Doreen, hjälplärarnen också. Barnen delade ut blommor hit och dit till varandra. Filippa fick ingen, så lite orolig mamma frågade om hon vart ledsen för det. Men, närå, de bara vissnar, typ direkt eller på bussen hem.

Kort är bättre. De vissnar inte. Det delade Filippa ut till familjen i morse. Ritade av hjärtpepparkaksformen på rosa papper och klippte ut. Helt i smyg. Ett hjärta fick följa med till skolan, men vem som fick det är ös-hemligt. Fast, jag vet, för jag fick stava namnet med kylskåpsmagneterna.

Kortvecka

Kortvecka ger helg snabbt. Måndag och tisdag var helgdagar för Profeten fyllde år och indierna firade thaipussan. Thaipussan såg vi förra året, men i år var vi för slöa. Hade helt enkelt alldeles för låg puls efter Pangkor Island Beach Resort. Och ska sanningen fram, lite slitna efter ölen på balkongen måndagkväll. Jesper, en gammal Värnamo-kompis till Martin och på tjänsteresa här i Sydostasien kom och hälsade på.

Filippa var ledig även onsdagen eftersom skolan hade mid-term så hon och jag hade en mys- och fixdag. Klippte hår, postade brev, gjorde sand-art, käkade sushi och pustade i värmen. Det fick helt enkelt bli kvällsdopp i poolen.

Det är varmt nu. Taskigt med moln och inga regnväder. Klarblå himmel är vackert, men dis är bättre. Det är bra väder, för då kan vara ute.

Idag är vi också lite öl-slitna. Danne hade femtioårs middag uppe på 26:an så idag gör vi minst möjliga och laddar för en långvecka. Det blir inga fler helgdagar innan 1 maj. Jo, för mig, eftersom barnen kommer ha lov men då får jag väl jobba med knäna hemmifrån så nåt blir gjort i detta helgtäta land.

Vilohem

Efter alla äventyrsresor med spännande strapatser behövde vi vila upp oss helt enkelt. Bara ligga i en solstol i skuggan och titta på vit sand och blått hav medan varm vind rufsar håret och varm cappocino värmer magen. Barnen gräver i sanden, fångar strandkrabbor, guppar i havet och hoppar bomben i poolen.

Det gjorde vi på Pangkor Beach Resort i helgen. Bilade dryga två timmar söderut, tog båt i en halvtimme ut till Pangkor Island och lät resorten ta hand om oss.

Open Assembly

Filippa hade Open Assembly igår. De showade om dag och natt, hur solen skiner, månen speglar, lampor lyser och allt annat däremellan. Mikrofonen gick varm och de dansade och sjöng. Heltaggade. Superduktiga.

Urkass film för de alldra mest intresserade av 5åringar som turbopratar i mikrofoner kommer snart här. Lite fipplande med datorn behövs bara för att få ihop kanonrullen. Ska bara ha lite mer semester först.

Bönslänga

Emelie har haft bönslängadag idag på taska. Antar att det har nåt med kinesiska nyåret, få ut gammalt skit och få ett nytt lyckligt år för enligt Emelie gick de runt trädgården och slängde gröna bönor från deras egenvikta origamilådor och sa:

- Sidness (?), sadess outside. Happiness inside.

Alla barn fick med sig en liten låda med hem och så här fram på kvällen kom vi på hur vi skulle lösa bönslängadet utan trädgård. Vi slänger dem i de tomma tomatkrukorna! Lär antaglien ge enorm bönskörd om fem år eller nåt. Vi kör cermonin imorgon. Huset ska bli tomt på sidness, ledsamheter och fullt med lycka.

Och för säkerhetsskull körde vi lite med nyårsfirande med en sväng upp på Kek Lok Si och kollade in när de tände de miljoner lamporna som pryder jättetemplet. Det var lite magiskt faktiskt, inte mycket folk, tyst och så tändes lampor efter hand. Taken blev gröna, rosa och lila. Buskarna oranga, röda och helt plötsigt fulla av lysande blommor. Drakar slingrade sig fram på murarna. Vi fotade och tittade och gick runt lite i det lätta regnet.

Vi hade även en helt okulinarisk upplevelse på templets vego-restaurang. Nästa år tar vi en hawkers nedanför trappen och får i oss ätbart som smakar nåt. 'Sidness outside'