- hemmafruskollega
- den roliga
- träningshetsen
- de riktiga äventyrarna
- hrm, skulle behöva en blogg om vanligt svenskt mellanmjölksliv
tisdag 7 juni 2011
Mina favoritbloggar
Hur man gör en Stanley
Vi har fått ett nytt uttryck i helgen: att göra en Stanley. Man ligger helt enkelt i så hårt man bara kan för att få sig en upplevelse som absolut inte blir av.
Vår sista dag i Hong Kong innan kvällsflyget tillbaka till Penang tänkte vi kolla drakbåtsracen i Stanley, på Hong Kong-öns baksida. Liten snabb frukost på hotellrummet, ett dopp i poolen på taket, packa det sista, checka ut och sen var vi redo för att åka till Stanley. Planen att ta mini-bussen las snabbt om när kön gick runt hela kvarteret. Där borde första varningsklockan ringt, men vi var för snabbtänkta och hoppade snabbt in i en taxi. När taxin hamnade i bilkö längs den slingrande vägen ut till Stanley borde andra klockan ringt...men, nejdå, den ringde först när vi äntligen efter en dryg timmes taxiresa kom fram och såg folkströmmarna. Herregud, med folk! Ok, nu var det nästan lunchdags så det var bara att hitta ett matställe. Herregud, med folk! Efter litet köande fick vi plats på en väldoftande, knökfull pizzeria och där satt vi och sniffade i nästan 1,5 timmar utan att få mer än en liten förrätt. Sen var vi tvugna att gå för vi började inse att vi skulle hinna tillbaka till hotellet innan vår shuttle skulle komma så började vi få lite bråttom. En smoothie på vägen fick vi med till barnen och jag fick lätt panik i magen när ALLA taxibilar var upptagna och bussköerna slingrade utan slut. Men, vårt enda medflyt på utflykten dök upp, en tom taxi som tog oss tillbaka över bakvägarna på bergen till hotellet. Pust, en halvtimme till godo för en kopp kaffe....nej, blaff, där spydde en tydligen åksjuk Filippa ner hela ryggan i det tjusiga hotellets foaje! Hmm,den luktade unken jordgubbssmoothie hela vägen hem till soptunnan på Penang. Ok, 10 minuter till godo hann jag köpa två ta-med-latte runt hörnet. Barnen fick hålla sig till flygplatsen för föräldrarna ville inte torka mer spyor. Halvsex åt vi vår lunch på ett franskt brasserie-hak på Hong Kong International utan att ha sett en endaste drakbåt!l Så gör man en Stanley!
I övrigt var Hong Kong och Disneyland super och intensivt.
Vår sista dag i Hong Kong innan kvällsflyget tillbaka till Penang tänkte vi kolla drakbåtsracen i Stanley, på Hong Kong-öns baksida. Liten snabb frukost på hotellrummet, ett dopp i poolen på taket, packa det sista, checka ut och sen var vi redo för att åka till Stanley. Planen att ta mini-bussen las snabbt om när kön gick runt hela kvarteret. Där borde första varningsklockan ringt, men vi var för snabbtänkta och hoppade snabbt in i en taxi. När taxin hamnade i bilkö längs den slingrande vägen ut till Stanley borde andra klockan ringt...men, nejdå, den ringde först när vi äntligen efter en dryg timmes taxiresa kom fram och såg folkströmmarna. Herregud, med folk! Ok, nu var det nästan lunchdags så det var bara att hitta ett matställe. Herregud, med folk! Efter litet köande fick vi plats på en väldoftande, knökfull pizzeria och där satt vi och sniffade i nästan 1,5 timmar utan att få mer än en liten förrätt. Sen var vi tvugna att gå för vi började inse att vi skulle hinna tillbaka till hotellet innan vår shuttle skulle komma så började vi få lite bråttom. En smoothie på vägen fick vi med till barnen och jag fick lätt panik i magen när ALLA taxibilar var upptagna och bussköerna slingrade utan slut. Men, vårt enda medflyt på utflykten dök upp, en tom taxi som tog oss tillbaka över bakvägarna på bergen till hotellet. Pust, en halvtimme till godo för en kopp kaffe....nej, blaff, där spydde en tydligen åksjuk Filippa ner hela ryggan i det tjusiga hotellets foaje! Hmm,den luktade unken jordgubbssmoothie hela vägen hem till soptunnan på Penang. Ok, 10 minuter till godo hann jag köpa två ta-med-latte runt hörnet. Barnen fick hålla sig till flygplatsen för föräldrarna ville inte torka mer spyor. Halvsex åt vi vår lunch på ett franskt brasserie-hak på Hong Kong International utan att ha sett en endaste drakbåt!l Så gör man en Stanley!
I övrigt var Hong Kong och Disneyland super och intensivt.
torsdag 2 juni 2011
Pyssel
Vi pysslar och väntar på att få åka till Hong Kong. Det är några timmar kvar. Filippa gör pärlplattor. Pill, pill och avancerade mönster. Jag får välja färg men väljer alltid fel. Emelie klipper och limmar silverpapper. Zig zag-mönster ska det vara, och mycket lim.
Filippa planerar vad vi ska göra när vi kommer fram. Packa upp bagaget, vila, Disneyland och så måste vi äta. Och åka båt och titta på alla höga husen. Hotellet måste ha två stora sängar, inte som i Kuala Lumpor med bara en liten för dem att ligga skavföttes i. Det var obekvämt. Det ska inte vara obekvämt på semestern. Bäst vore det om hotellet är som g hotel, hotellet vi bodde på när vi kom hit. Det är Filippas favorithotell. I går kollade hon för säkerhets skull att vi verkligen ska bo där när vi flyttar hem igen. För där är så mysigt.
Det dröjer ju ett tag, så i värsta fall får vi väl ta en minisemester dit. Vi ser hotellets pool från barnens sovrumsfönster och vi kan gå dit. God sushi har de också.
Filippa planerar vad vi ska göra när vi kommer fram. Packa upp bagaget, vila, Disneyland och så måste vi äta. Och åka båt och titta på alla höga husen. Hotellet måste ha två stora sängar, inte som i Kuala Lumpor med bara en liten för dem att ligga skavföttes i. Det var obekvämt. Det ska inte vara obekvämt på semestern. Bäst vore det om hotellet är som g hotel, hotellet vi bodde på när vi kom hit. Det är Filippas favorithotell. I går kollade hon för säkerhets skull att vi verkligen ska bo där när vi flyttar hem igen. För där är så mysigt.
Det dröjer ju ett tag, så i värsta fall får vi väl ta en minisemester dit. Vi ser hotellets pool från barnens sovrumsfönster och vi kan gå dit. God sushi har de också.
torsdag 26 maj 2011
Fika-vecka
Denna vecka känns som en riktig fikavecka. I måndags blev det syjunte-fika hemma hos Chiko för att sy små dockor som Taska Nania ska skicka till barn i Japan. Alla Taska Nania-barnen var komplediga från sportdagen så de lekte för fullt när vi satt koncentrerade och sydde små, små stygn for hand. Här gällde det att passera den japanska kvalitetskontrollen så vi har aldrig sytt så fint. Vildana och jag klarade oss, men Chiko fick sy om. Hon har väl blivit avjapaniserad efter over 20 år i västvärlden. 'Good enough' är hennes favorituttryck.
Tisdag blev liten snabbkaffe med tidningen på Starbucks innan det var dags for veckohandlingen i mataffären.
Onsdag var det skandinavisk fika hemma hos oss. Lucia från Danmark som börjat på Nania kom med mamma och storasyster som går i fyran på Christopher's. Emilia, Emma och Kenan med mammor kom också och alla barn lekte jättebra tillsammans trots åldersspridning från 2 till 9 år. Mycket springa omkring, mycket kurragömma och lite disco. Det var trötta och genomsvettiga barn som gick hem lite innan middagsdags.
Torsdag blev PTC-möte och fika hemma hos vår amerikanska ordförande Jennifer. Tvåtimmarsmöte med att styra upp allt för den kommande Food & Fun Fair:n och lite andra småsaker som solhattar, städa föräldrarrummet och bestämma tid for fototagning. Det var bara att gå dirket från mötesfika till lunch på Kapitan's.
Fredag blev spontanfika på Gurney Plaza med Vildana. Hon skulle handla for helgen och jag kunde lika bra sitta på kafe och skriva PTC-mötesprotokoll och förbereda eftermiddagsmöte med lärarna som att sitta hemma.
Så mycket kaffe har det blivit, och träffat folk halva jordklotet runt.
Tisdag blev liten snabbkaffe med tidningen på Starbucks innan det var dags for veckohandlingen i mataffären.
Onsdag var det skandinavisk fika hemma hos oss. Lucia från Danmark som börjat på Nania kom med mamma och storasyster som går i fyran på Christopher's. Emilia, Emma och Kenan med mammor kom också och alla barn lekte jättebra tillsammans trots åldersspridning från 2 till 9 år. Mycket springa omkring, mycket kurragömma och lite disco. Det var trötta och genomsvettiga barn som gick hem lite innan middagsdags.
Torsdag blev PTC-möte och fika hemma hos vår amerikanska ordförande Jennifer. Tvåtimmarsmöte med att styra upp allt för den kommande Food & Fun Fair:n och lite andra småsaker som solhattar, städa föräldrarrummet och bestämma tid for fototagning. Det var bara att gå dirket från mötesfika till lunch på Kapitan's.
Fredag blev spontanfika på Gurney Plaza med Vildana. Hon skulle handla for helgen och jag kunde lika bra sitta på kafe och skriva PTC-mötesprotokoll och förbereda eftermiddagsmöte med lärarna som att sitta hemma.
Så mycket kaffe har det blivit, och träffat folk halva jordklotet runt.
tisdag 24 maj 2011
Tre - three - tiga - 3
Finns många sätt att säga 3 på, och visa. Här visar Filippa hur man visar 3 i denna delen av världen.
måndag 23 maj 2011
Konsensus
Emelie 3,5 år har hajat begreppet konsensus:
'När du pratar, lyssnar jag och när jag pratar lyssnar du. Sen bestämmer vi tillsammans.'
Mamma 39 år tycker snarare jag bestämmer allt (och pappa lite).
'När du pratar, lyssnar jag och när jag pratar lyssnar du. Sen bestämmer vi tillsammans.'
Mamma 39 år tycker snarare jag bestämmer allt (och pappa lite).
söndag 22 maj 2011
Mera kulturträning
Dags för lite mer kulturträning. Klicka här så får ni veta hur barn ska säga tack till tanter och farbröder, för här finns fortfarande tanter och farbröder.Senast idag sa Emelies dagiskompisar tack tanten till mig. Jag vänder mig inte om längre och letar efter gamla tanten bakom mig men kan inte låta bli att le lite. Det låter så roligt.
Idag hade Emelies dagis sports day på Japanska skolan. Det var ett litet äventyr bara att hitta dit. Vi fick stanna två gånger och kolla kartan för vår kartläsare är på tjänsteresa i Los Angeles. Han åkte tidigt i går morse och vi längtar redan tills han ska komma hem. Vi har inte sett mycket av honom de senaste veckorna. Småtjejerna vikarierade i alla fall bra och hjälpte till att kolla landmärken som Shellmack, Essomack, moské och jättelyktorna på stadion.
Emelie tyckte imorse att pappa kunde stanna i USA! Ups, tänkte mamman, reaktion! Nu har hon sett allt för lite av pappa...men nejdå, hon saknade honom inte, hon ville bara också åka till US och A. Så om han stannar kvar där när han jobbat klart så skulle hon kunna åka dit. Jag och Filippa får tyvärr stanna hemma för Filippa måste gå i skolan och jag måste ta hand om henne för hon kan inte vara ensam hemma. Men, tydligen kan Emelie 3,5 år flyga själv de 20+ timmar det tar att komma till LA. Ja, ja det blir nog bra. Hon kommer inte närmre USA den här gången än att hämta pappa på flygplatsen på lördag.
Sportdagen gick bra. Jag fick vikariera som pappa på pappa-barn övningarna och det var sånguppvisning blandat med lekar och tävlingar. Blindbock fram till snöre med ballonger och rida pappas (hrm, mammas) rygg tillbaka var mest poppis hos båda. Fika bredvid en japansk familj nämndes också som tummenupphändelse i bilen hem. Lillkillen bjöd på godis från Japan!
Höjdhoppet var också roligt, men jag var pinsam när jag hoppade så nästa gång kan jag sitta still. Ha, ha, det kan de fett glömma. Det var inget vidare bekvämt att hoppa över ett snöre i strumlästen på ett hårt trägolv men kan jag vara pinsam så gör jag det gladeligen nästa år igen!
onsdag 18 maj 2011
Samling
Idag hade Filippas skola shared assembly, eller samling som vi skulle säga på svenska. Filippas klass uppträdde för de andra förskoleklasserna och barnen från Year 1. Den klass som uppträder får bjuda in sina familjer så jag och massa andra föräldrar satt bänkade med kameror i högsta hugg längst bak i samlingssalen.
De hade övat massor på skolan och fått med sig sin lilla fras de skulle säga i micken med hem för extra övning. Det tyckte Filippa var helt onödigt så här hos oss blev det inget övande alls. Jag var lite extra nervös när hon steg fram till micken men det gick superbra. Alla var super! Kolla här på ett litet ihopklipp.
(Fotografen ursäktar för sin ojämna kvalitet och taskiga redigering men gillar man småbarn som uppträder så är ändå inget öga torrt)
fredag 13 maj 2011
Extra allt
Denna vecka har verkligen varit extra allt for Martin. FDA var här för att auditera fabriken och vi såg honom knappt på hela veckan. Han kom hem vid midnatt, åkte strax efter klockan sex och där emellan jobbade han arslet av sig. Det var en mycket slut man som vinglade in på skoldiscot i gårkvall. Till barnens stora glädje tog han sovmorgon i går så han kunde följa dem till skolbussarna.
Samtidigt som FDA-sheriffen lämnade byggnaden damp varsel ner från Sverige. Lika bra att toppa livets värsta jobbvecka! Malaysia stjäl jobben i Stockholm och 31 december 2012 ska ca 500 tjänster ha försvunnit. Perfekt, det är samma dag vårt kontrakt går ut så där kommer vi stå mitt i iskalla vintern utan jobb och hem....och läser man i dn så inser man att vi kommer lagom ha kommit till åldern när man inte längre är nåt att ha på arbetsmarknaden. Vi kanske helt enkelt ska skaffa oss den där kokosodlingen och bo en den där hyddan på den där paradisön vi pratar om ibland.
Asch, så illa kommer det inte vara och det är jättelångt kvar. Vi har ju ett fantastiskt Penang att njuta och ett helt Asien att upptäcka så sådana petitesser som jobb kan inte förmörka tillvaron.
Jag har fått halvfullt upp med PTC (föräldrarföreningen). Det ska arrangeras en International Food & Fun Fair den andra juli och det är styrelsen som ska hall ihop tåtarna och fixa stort och smått. Så den nya styrelsen med åtta nya mammor, mer eller mindre nya på Penang, har hamnat i chock. Men ur kaos brukar bra grejor komma fram, bara man börjar i tid. Och det har vi. Tror dock inte det tunga teamet på två svenska familjer lyckas rulla en tusen köttbullar så St Christopher's får klara sig utan den fantastiska svenska matkulturen. Vi får väl göra reklam för en helgtur till Ikea i KL istället.
Vi hade även vår första Swedish Ladies on Penang-frukost. Fyra stycken var vi som tog långfrukost ute pa Straits Quay. Det var hundraprocentig uppslutning (tror vi).
Samtidigt som FDA-sheriffen lämnade byggnaden damp varsel ner från Sverige. Lika bra att toppa livets värsta jobbvecka! Malaysia stjäl jobben i Stockholm och 31 december 2012 ska ca 500 tjänster ha försvunnit. Perfekt, det är samma dag vårt kontrakt går ut så där kommer vi stå mitt i iskalla vintern utan jobb och hem....och läser man i dn så inser man att vi kommer lagom ha kommit till åldern när man inte längre är nåt att ha på arbetsmarknaden. Vi kanske helt enkelt ska skaffa oss den där kokosodlingen och bo en den där hyddan på den där paradisön vi pratar om ibland.
Asch, så illa kommer det inte vara och det är jättelångt kvar. Vi har ju ett fantastiskt Penang att njuta och ett helt Asien att upptäcka så sådana petitesser som jobb kan inte förmörka tillvaron.
Jag har fått halvfullt upp med PTC (föräldrarföreningen). Det ska arrangeras en International Food & Fun Fair den andra juli och det är styrelsen som ska hall ihop tåtarna och fixa stort och smått. Så den nya styrelsen med åtta nya mammor, mer eller mindre nya på Penang, har hamnat i chock. Men ur kaos brukar bra grejor komma fram, bara man börjar i tid. Och det har vi. Tror dock inte det tunga teamet på två svenska familjer lyckas rulla en tusen köttbullar så St Christopher's får klara sig utan den fantastiska svenska matkulturen. Vi får väl göra reklam för en helgtur till Ikea i KL istället.
Vi hade även vår första Swedish Ladies on Penang-frukost. Fyra stycken var vi som tog långfrukost ute pa Straits Quay. Det var hundraprocentig uppslutning (tror vi).
onsdag 4 maj 2011
Invigning
Det var invigning av det nya skolhuset i dag på St Christopher's. En timme långt med tre långa tal av gubbar och ett kort av en kille i sjätteklass. Dansunderhållning och sång var där också. Alla barnen som är mellan 3 och 12 år var helt exemplariska! Satt stilla och lyssnade, stod upp och sjöng när de skulle och gick snabbt och smidigt tillbaka till sina klassrum när allt var över.
Rektor Jones höll ett bra tal som vanligt. Styrelseordförandes tal var bra om man var vuxen och Chief Minister Lim hade nog inte änns hunnit läsa igenom sitt tal innan han steg fram till talarstolen. Men, när han släppte manus blev han bättre och snackade på om kärlek och älska sina föräldrar så han till slut fick torka små tårar ur sin ögonvrå. Det gjorde inte barnen, men de satt artigt stilla och tysta.
Rektor Jones höll ett bra tal som vanligt. Styrelseordförandes tal var bra om man var vuxen och Chief Minister Lim hade nog inte änns hunnit läsa igenom sitt tal innan han steg fram till talarstolen. Men, när han släppte manus blev han bättre och snackade på om kärlek och älska sina föräldrar så han till slut fick torka små tårar ur sin ögonvrå. Det gjorde inte barnen, men de satt artigt stilla och tysta.
Alla barn som ville hade sina nationaldräkter eller liknande som fotbollströja på sig. Filippa hade en nyinköpt Sverigedräkt som Martin fixade när han var hemma på tjänsteresa i mars. Vi tänkte inte änns tanken på Sverige-saker innan vi åkte iväg men det är ett hett tips att fylla flyttkartongerna med gul och blå kläder - och klistermärken!
Emelie var också med, iklädd Sverige-t-shirt och gul kjol. Hon roade sig hela invigning med Christinas Ipad tillsammans med Oliver, en kompis från dagis för dagen klädd i japansk dräkt. Jag såg tråk-vanlig ut, inte som de japanska, koreanska och indiska mammorna.
Emelie var också med, iklädd Sverige-t-shirt och gul kjol. Hon roade sig hela invigning med Christinas Ipad tillsammans med Oliver, en kompis från dagis för dagen klädd i japansk dräkt. Jag såg tråk-vanlig ut, inte som de japanska, koreanska och indiska mammorna.
tisdag 3 maj 2011
Innovation
Om svensk innovation stod i det i gårdagens blad.Wow, vad Sverige kan!
Nästa vecka har svenska ambassaden innovationsdagar. Tyvärr bara för inbjudna, det hade varit roligt att vara där och se vem som är där. Nästa gång, höll jag på säga, men det lär inte bli i Kuala Lumpor för ambassaden ska lägga ner efter sommaren och flytta ihop med Singapore.
Ja, en gång för länge sen på 50-talet när Malaysia blev fritt från Stor Britannien så var de ihop med Singapore de första året eller så. Sen drog Singapore i från. Det lär hålla betydligt bättre för svenska ambassaden.
Lite inbjudna var vi förresten till innovationsdagarna, till Nobel-a-like-middagen, som alla andra malay-svenskar som varit ordentliga och registrerat sig på ambassaden så vi kan bli räddade om det skulle bli katastrof.
Det är så nära vi nånsin kommer komma att bli bjudna till en Nobelmiddag;-)
Nästa vecka har svenska ambassaden innovationsdagar. Tyvärr bara för inbjudna, det hade varit roligt att vara där och se vem som är där. Nästa gång, höll jag på säga, men det lär inte bli i Kuala Lumpor för ambassaden ska lägga ner efter sommaren och flytta ihop med Singapore.
Ja, en gång för länge sen på 50-talet när Malaysia blev fritt från Stor Britannien så var de ihop med Singapore de första året eller så. Sen drog Singapore i från. Det lär hålla betydligt bättre för svenska ambassaden.
Lite inbjudna var vi förresten till innovationsdagarna, till Nobel-a-like-middagen, som alla andra malay-svenskar som varit ordentliga och registrerat sig på ambassaden så vi kan bli räddade om det skulle bli katastrof.
Det är så nära vi nånsin kommer komma att bli bjudna till en Nobelmiddag;-)
lördag 30 april 2011
Långhelg
I dag är det första maj men eftersom det är söndag och alla ändå är lediga så blir man kompensationsledig på måndagen i stället. Valborgsmässoafton firar man så klart inte alls och vi hade helt glömt den och firade lördagskvällen med att deklarera i stället för att elda brasa på balkongen.
I fredags firade vi, samma bröllop som 2 miljarder andra människor runt jorden. Vi var på Straits Quay där IWA hade dukat upp ett engelskt street party med massa tv-skärmar och fish and chips. Filippa satt som klistrad och kollade med sina kompisar. Emelie tyckte det var astråkigt och ville gå hem innan Kate hade gått in i kyrkan. Hon blev först gladare när maten och glassen kom. Utklädda till prinsessor var de båda, med hemmapysslade glittrande kronor. Alla verkade ha trevligt, framför allt den kvinnliga delen av gästerna. IWA-presidenten hade svårt att elda massorna på att vifta flaggor och sjunga 'Rule Britania'. Det är i för sig inte så konstigt när bara en knapp femtedel var britter. Resten var tyskar, japaner och lite annat blandat löst folk som oss.
Här är alltför varmt för att demonstrera i första maj-tåg. Även om vi nu ändå inte hade tänkt gör det. Vi höll värmen borta genom att bilköa ner till Queensbay Mall och shoppa. Alla var ute och körde och alla var i köpcentrum! Vi tittade matt på varandra och undrade hur vi fick för oss att åka och shoppa skor, solhatt och badkläder med hela familjen. Ingen av oss gillar shopping. Eller mycket folk.
Tacka vet jag pizzan vi åt på QEII igår. Bara vi som åt lunch där ute på kajen med utsikt över Butterworth och båttrafiken i sundet. Pizzan var precis så god som pizzor ska vara. Efter lyxlunch turistade vi ut på tre stycken Clan Jettys. Det finns sex stycken längs vägen ner till bron. Martin kör förbi där varje morgon och nu äntligen fick vi se livet bakom plåtskjulen.
Det är kinesättlingar som bor på stylthus längs bryggor rakt ut i havet och lever av fiske och småhandel. Filippa tyckte det var jättemysigt och alldeles lagom stora hus. Att det sprang råttor under styltorna bland sophögarna och att toan var rakt ner i havet bekymrade henne inte. 'Råttorna bor där nere och jag bor där uppe, och 'man behöver ju inte bada i havet'. Konstrast var det mot vår supercondo, privatskola och expatjobb på Forbeslistat företag.
Denna kväll avslutades med regning middag på stranden i Batu Ferringhi med svenskgänget. Köer dit och hem också så klart och Emelie fick feber på vägen hem. Så vår planerade lediga måndag på Penang Hill och Youth Park får ske med halv styrka.
I fredags firade vi, samma bröllop som 2 miljarder andra människor runt jorden. Vi var på Straits Quay där IWA hade dukat upp ett engelskt street party med massa tv-skärmar och fish and chips. Filippa satt som klistrad och kollade med sina kompisar. Emelie tyckte det var astråkigt och ville gå hem innan Kate hade gått in i kyrkan. Hon blev först gladare när maten och glassen kom. Utklädda till prinsessor var de båda, med hemmapysslade glittrande kronor. Alla verkade ha trevligt, framför allt den kvinnliga delen av gästerna. IWA-presidenten hade svårt att elda massorna på att vifta flaggor och sjunga 'Rule Britania'. Det är i för sig inte så konstigt när bara en knapp femtedel var britter. Resten var tyskar, japaner och lite annat blandat löst folk som oss.
Här är alltför varmt för att demonstrera i första maj-tåg. Även om vi nu ändå inte hade tänkt gör det. Vi höll värmen borta genom att bilköa ner till Queensbay Mall och shoppa. Alla var ute och körde och alla var i köpcentrum! Vi tittade matt på varandra och undrade hur vi fick för oss att åka och shoppa skor, solhatt och badkläder med hela familjen. Ingen av oss gillar shopping. Eller mycket folk.
Tacka vet jag pizzan vi åt på QEII igår. Bara vi som åt lunch där ute på kajen med utsikt över Butterworth och båttrafiken i sundet. Pizzan var precis så god som pizzor ska vara. Efter lyxlunch turistade vi ut på tre stycken Clan Jettys. Det finns sex stycken längs vägen ner till bron. Martin kör förbi där varje morgon och nu äntligen fick vi se livet bakom plåtskjulen.
Det är kinesättlingar som bor på stylthus längs bryggor rakt ut i havet och lever av fiske och småhandel. Filippa tyckte det var jättemysigt och alldeles lagom stora hus. Att det sprang råttor under styltorna bland sophögarna och att toan var rakt ner i havet bekymrade henne inte. 'Råttorna bor där nere och jag bor där uppe, och 'man behöver ju inte bada i havet'. Konstrast var det mot vår supercondo, privatskola och expatjobb på Forbeslistat företag.
Denna kväll avslutades med regning middag på stranden i Batu Ferringhi med svenskgänget. Köer dit och hem också så klart och Emelie fick feber på vägen hem. Så vår planerade lediga måndag på Penang Hill och Youth Park får ske med halv styrka.
söndag 24 april 2011
Åka långt bort och snabbt hem
Förra lördagen gick vi upp tidigt, tidigt, tog var trunk och satte oss i en taxi till flygplatsen. Vår planerade frukost på Coffeebean fick intas snabbare än tänkt för vi fick vänta ett bra tag vid Fireflys incheckning. Disken var stängd och där satt en fin handskriven skylt, 'toilet'...
Men, vi fick i oss det mesta av frukosten, resten i en påse och gick sen in och slöt upp med Barlovs för en kort flygresa till Langkawi. Alla var på topp! Och taggade, för här skulle vi hinna med en båt som skulle gå 30 minuter efter planet landat. Planen var klar och allt gick som smort förutom att Martin kom på precis innan vi skulle hoppa in i taxibilarna att han glömt sitt handbagage på flyget! Oj, oj, med pass, dator och hela kongkarongen.
Ok, iväg med familjen Barlov för att hänga på förtöjningslinan och koppla på stora charmen för att hålla båten. Martin in till Fireflys kontor och försöka få ut väskan. Den kom, men för sent. Fem minuter innan vi kom fram med taxin stängde de incheckningen för båten. Sen låg båten kvar en havtimme till och gäckade oss men vi fick snällt vänta till eftermiddagsavgången med att hänga i Teluga Harbour, fika dåligt kaffe, kolla slött båtliv, svettas och luncha på KFC.
Halvtre var det äntligen var tur att komma iväg. Trötta barn och vuxna somnade snabbt i flytvästarna till skönt motorbrumm över stilla hav. Halvtre var vi framme pa Koh Lipe. Så fort gick det, eller så var det tidskillnaden mellan Thailand och Malaysia som gjorde det.
Lite stämplingar i passet och inköp av vidare båtresa fyra dagar senare för familjen H. Eller båtresa och båtresa. Speedboaten till Koh Lantha hade slutat gå för ett bra tag sen och 5 timmarsfärjan gick sista dagen innan vi skulle åka. Så det fick bli speedboat rakt in till fastlandet och vidare med minibuss till Lantha. Hela den resan tog 9 timmar i stället för tänkta tre och vi kryddade den med ingen lunch, åksjukekräk på medpassagerarna och blåmärke i häcken från obefintlig stoppning och fjädring. Yeha, kräket kom i alla fall på en grekisk knarksmugglare så livet är ändå rättvist.
Koh Lipe var helt fantatsikt. Vit sand, blått hav. De utlovade trasvesiterna och svenskarna såg vi inget av. Vi hängde mest på hotellet, i våra bungalows och på den lilla stranden. Barnen ville inte göra annat än att bada, gräva i sanden och sitta på restaurangen och rita med ägarens fyråriga son Zen. Zens pappa var britt och mamma thai och han pratade den mest british british vi någonsin hört.
Barlovs åkte hem en dag innan oss och vi åkte vidare till Lantha på morgonen medan Serendipity smyckades för bröllop. Vi undrade lite lätt varför vi fått för oss att ö-lufffa när vi hade det så bra här under vår korkek, men världen skall ju upptäckas...
Lantha var om än lugnare. Typ heldött. Lite övervintrande unga beach bums som hängde i hängmattorna och lullade längs stranden. Vi varvare pool med hav, fika, mat på några hak omkring hotellet. Några små strandpromenader fick vi till och sista kvällen var lyckan total när vi tog tuck tuck till downtown och åt kvällsmat.
Hem tog vi båt via Phi Phi island (och mamman, gammal beach bummare förfasades över hur många stora byggnader som byggts på paradisön...för 18 år sen var där bara hyddor...) och flyg från Phukets flygplats.
Det var klart väder hem och vi såg Lipe från ovan. En dryg timme efter vi lyft landade vi på Penang. Åtta dagars långsamt semestrande tog en timme hem. Ibland är långt borta nära
Men, vi fick i oss det mesta av frukosten, resten i en påse och gick sen in och slöt upp med Barlovs för en kort flygresa till Langkawi. Alla var på topp! Och taggade, för här skulle vi hinna med en båt som skulle gå 30 minuter efter planet landat. Planen var klar och allt gick som smort förutom att Martin kom på precis innan vi skulle hoppa in i taxibilarna att han glömt sitt handbagage på flyget! Oj, oj, med pass, dator och hela kongkarongen.
Ok, iväg med familjen Barlov för att hänga på förtöjningslinan och koppla på stora charmen för att hålla båten. Martin in till Fireflys kontor och försöka få ut väskan. Den kom, men för sent. Fem minuter innan vi kom fram med taxin stängde de incheckningen för båten. Sen låg båten kvar en havtimme till och gäckade oss men vi fick snällt vänta till eftermiddagsavgången med att hänga i Teluga Harbour, fika dåligt kaffe, kolla slött båtliv, svettas och luncha på KFC.
Halvtre var det äntligen var tur att komma iväg. Trötta barn och vuxna somnade snabbt i flytvästarna till skönt motorbrumm över stilla hav. Halvtre var vi framme pa Koh Lipe. Så fort gick det, eller så var det tidskillnaden mellan Thailand och Malaysia som gjorde det.
Lite stämplingar i passet och inköp av vidare båtresa fyra dagar senare för familjen H. Eller båtresa och båtresa. Speedboaten till Koh Lantha hade slutat gå för ett bra tag sen och 5 timmarsfärjan gick sista dagen innan vi skulle åka. Så det fick bli speedboat rakt in till fastlandet och vidare med minibuss till Lantha. Hela den resan tog 9 timmar i stället för tänkta tre och vi kryddade den med ingen lunch, åksjukekräk på medpassagerarna och blåmärke i häcken från obefintlig stoppning och fjädring. Yeha, kräket kom i alla fall på en grekisk knarksmugglare så livet är ändå rättvist.
Koh Lipe var helt fantatsikt. Vit sand, blått hav. De utlovade trasvesiterna och svenskarna såg vi inget av. Vi hängde mest på hotellet, i våra bungalows och på den lilla stranden. Barnen ville inte göra annat än att bada, gräva i sanden och sitta på restaurangen och rita med ägarens fyråriga son Zen. Zens pappa var britt och mamma thai och han pratade den mest british british vi någonsin hört.
Barlovs åkte hem en dag innan oss och vi åkte vidare till Lantha på morgonen medan Serendipity smyckades för bröllop. Vi undrade lite lätt varför vi fått för oss att ö-lufffa när vi hade det så bra här under vår korkek, men världen skall ju upptäckas...
Lantha var om än lugnare. Typ heldött. Lite övervintrande unga beach bums som hängde i hängmattorna och lullade längs stranden. Vi varvare pool med hav, fika, mat på några hak omkring hotellet. Några små strandpromenader fick vi till och sista kvällen var lyckan total när vi tog tuck tuck till downtown och åt kvällsmat.
Hem tog vi båt via Phi Phi island (och mamman, gammal beach bummare förfasades över hur många stora byggnader som byggts på paradisön...för 18 år sen var där bara hyddor...) och flyg från Phukets flygplats.
Det var klart väder hem och vi såg Lipe från ovan. En dryg timme efter vi lyft landade vi på Penang. Åtta dagars långsamt semestrande tog en timme hem. Ibland är långt borta nära
söndag 10 april 2011
The Blue Mansion
I lördags kom vi äntligen i väg till The Blue Mansion. De har bara öppet för guidade visningar klockan 11 och 15, annars är huset stängt och endast hotellgästerna kan komma in. Det är ett stort hus som byggdes i slutet av 1800-talet av en av asiens rikaste män, den sista mandarinen och första kapitalisen, Cheong Fatt Tze.
Huset är ett feng sui-mästerverk. Entrén är vänd mot havet och baksidan mot bergen, Penang Hill. Alla elementen är väl balanserade och energikällan i mitten av huset ska gå att känna med bara handen tidigt på morgnarna (när jag var där själv för 1,5 år sedan kunde man känna qi hela tiden...). Det är byggt med det finaste av allt från sin tid, väldigt eklektiskt med gjutjärnspelare från Glasgow, engelskt klinkergolv, kinesiskt porslin etc. Många kinesiska symboler som fönster med annanasbilder för lycka, fjärilsformade fönster för ännu mer lycka och små fladdermösskulpturer uppe vid taket för massor av lycka och rikedom.
Huset klarade bombningarna under andra världskriget tack vare alla sina fina utsmyckningar av kinesiskt porslin runt yttertaken. Fienden trodde helt enkelt att huset var ett tempel. Värre blev det för huset därefter eftersom huset hade ärvts av hans tvååriga son 1916 och sen bara förfallit och slitits ned av hundratals hyresgäster som bodde där samtidigt. I testamentet stod det att huset inte fick säljas förrän den yngste sonen hade dött så först 1989 kunde det bolaget som äger huset i dag köpa det och återställa det till sin glans dagar.
Fint har det blivit. Allt innanmäte försvann i för sig redan när gubben dog. Alla hans barn delade upp härligheten och de var en hel drös. Ingen vet riktigt hur många barn han hade men han hade i alla fall åtta fruar, utspridda i olika vackra hus runt om i Sydostasien.
Flera filmer har spelats in i huset, bl.a. Indochine så det blir att leta upp en billig kopia på nattmarknaden i Batu Ferringhi och se om en av mina favoritfilmer. Cathrine Deneuve och jag har gått i samma teak-trappa.
Efter alla fina kulturpoäng i The Blue Mansion så drog vi till New World Market och åt på en Kerala-restaurang. Bäst att äta lite med fingrarna på bananblad efter all finkultur så även vi hamnade i balans.
Martin och jag hade två tummar upp på huset, Emelie två ned och Filippa två i mitten. Hon lyssnade intresserat på guiden som pratade läääänge men Emelie tyckte det var tråkigt så hon och jag lullade omkring och tittade lite för oss själva. När jag blir bättre på mandarin ska jag prova den kinesiska guidningen.
Alla hade i alla fall två tummar upp på restaurangen - och mätta blev vi.
Huset är ett feng sui-mästerverk. Entrén är vänd mot havet och baksidan mot bergen, Penang Hill. Alla elementen är väl balanserade och energikällan i mitten av huset ska gå att känna med bara handen tidigt på morgnarna (när jag var där själv för 1,5 år sedan kunde man känna qi hela tiden...). Det är byggt med det finaste av allt från sin tid, väldigt eklektiskt med gjutjärnspelare från Glasgow, engelskt klinkergolv, kinesiskt porslin etc. Många kinesiska symboler som fönster med annanasbilder för lycka, fjärilsformade fönster för ännu mer lycka och små fladdermösskulpturer uppe vid taket för massor av lycka och rikedom.
Huset klarade bombningarna under andra världskriget tack vare alla sina fina utsmyckningar av kinesiskt porslin runt yttertaken. Fienden trodde helt enkelt att huset var ett tempel. Värre blev det för huset därefter eftersom huset hade ärvts av hans tvååriga son 1916 och sen bara förfallit och slitits ned av hundratals hyresgäster som bodde där samtidigt. I testamentet stod det att huset inte fick säljas förrän den yngste sonen hade dött så först 1989 kunde det bolaget som äger huset i dag köpa det och återställa det till sin glans dagar.
Fint har det blivit. Allt innanmäte försvann i för sig redan när gubben dog. Alla hans barn delade upp härligheten och de var en hel drös. Ingen vet riktigt hur många barn han hade men han hade i alla fall åtta fruar, utspridda i olika vackra hus runt om i Sydostasien.
Flera filmer har spelats in i huset, bl.a. Indochine så det blir att leta upp en billig kopia på nattmarknaden i Batu Ferringhi och se om en av mina favoritfilmer. Cathrine Deneuve och jag har gått i samma teak-trappa.
Efter alla fina kulturpoäng i The Blue Mansion så drog vi till New World Market och åt på en Kerala-restaurang. Bäst att äta lite med fingrarna på bananblad efter all finkultur så även vi hamnade i balans.
Martin och jag hade två tummar upp på huset, Emelie två ned och Filippa två i mitten. Hon lyssnade intresserat på guiden som pratade läääänge men Emelie tyckte det var tråkigt så hon och jag lullade omkring och tittade lite för oss själva. När jag blir bättre på mandarin ska jag prova den kinesiska guidningen.
Alla hade i alla fall två tummar upp på restaurangen - och mätta blev vi.
torsdag 7 april 2011
Disco
Igår var det skoldisco på St Christopher's. Samlingssalen var piffad med discokulor och världens musikanläggning var uppkopplad. Ute på planen kunde man köpa pizza, läsk, jos, öl, vin - och drinkar! (alkobordet drar tydligen in bäst med pengar och det är skolans Forbissea-barn glada för, för då kan de åka på fler tävlingar runt om Asien)
Det var slutet-av-terminen och invigningsdisco för den nya skolbyggnaden. Skinande fint hus som eleverna guidade runt oss i. Filippa går inte i den byggnaden. Hon har i för sig fått mycket större klassrum sen de tog den nya byggnaden i besittning men förskoleklassen, eller reception som det heter här är kvar i de gamla envåningshusen. Hennes klassrum är precis bredvid sköldpaddedammen.
Jag fick en supersvettig halvtimme när jag stod i pizzaståndet och lassade ut pizza till hungriga barn och vuxna. Sen fick jag i för sig en supersvettig halvtimme på slutet också när trött Emelie och jag svängde runt på dansgolvet. Jag svängde och Emelie satt skönt i min famn.
Filippa såg vi inte mycket av. Hon hängde med klasskompisarna. Kom och hämtade pizzakupong ibland och lite pengar för shoppa lysande armband men annars var hon om runt överallt med sina små kompisar. Det var annat än Haloween discot i höstas, då hon inte gick en meter ifrån mig. Fast då pratade hon ingen engelska och kände knappt klassen.
Jag och Emelie åkte hem först. Det är ju trots allt dagis i dag igen. Martin och Filippa kom strax efter. Nu har Filippa precis kommit hem eftersom de alltid slutar tidigt sista dagen på terminen. Så vi ska ta sushilunch och inleda två veckors lov. Ikväll blir det fest igen. Salma från Mexico i Filippas klass ska flytta vidare till USA. Hon ska ha hejdå-kalas på leklandet Adventure Zone i Batu Ferringhi.
Det är Filippa som är partypinglan i vår familj
Det var slutet-av-terminen och invigningsdisco för den nya skolbyggnaden. Skinande fint hus som eleverna guidade runt oss i. Filippa går inte i den byggnaden. Hon har i för sig fått mycket större klassrum sen de tog den nya byggnaden i besittning men förskoleklassen, eller reception som det heter här är kvar i de gamla envåningshusen. Hennes klassrum är precis bredvid sköldpaddedammen.
Jag fick en supersvettig halvtimme när jag stod i pizzaståndet och lassade ut pizza till hungriga barn och vuxna. Sen fick jag i för sig en supersvettig halvtimme på slutet också när trött Emelie och jag svängde runt på dansgolvet. Jag svängde och Emelie satt skönt i min famn.
Filippa såg vi inte mycket av. Hon hängde med klasskompisarna. Kom och hämtade pizzakupong ibland och lite pengar för shoppa lysande armband men annars var hon om runt överallt med sina små kompisar. Det var annat än Haloween discot i höstas, då hon inte gick en meter ifrån mig. Fast då pratade hon ingen engelska och kände knappt klassen.
Jag och Emelie åkte hem först. Det är ju trots allt dagis i dag igen. Martin och Filippa kom strax efter. Nu har Filippa precis kommit hem eftersom de alltid slutar tidigt sista dagen på terminen. Så vi ska ta sushilunch och inleda två veckors lov. Ikväll blir det fest igen. Salma från Mexico i Filippas klass ska flytta vidare till USA. Hon ska ha hejdå-kalas på leklandet Adventure Zone i Batu Ferringhi.
Det är Filippa som är partypinglan i vår familj
tisdag 5 april 2011
Konsten att göra ingenting
Vad gör jag egentligen hela dagarna? Vad sysslar man med och fyller sin tid med när man inte har ett jobb att gå till? Vad gör egentligen en lyxhustru? Sitter där i guldburen och käkar praliner, solar vid poolen och tar i bland ett avbrott från härligheten med en liten avkopplande shoppingresa? Nja, knappast. Det fyller faktiskt inte en hel dag.
Det har sina fördelar att vara sin egen chef men det har också sina nackdelar. Man måste fylla sin tid själv. Ingen som säger vad man ska göra, ger en uppdrag, deadlines och ber om hjälp. Skönt semestervitt i kalendern. Men, tomt och ovant.
Precis som att kroppen måste hållas i trim så måste huvudet också få sin duvning. Fixa fruktfika, skjutsa till aktiviteter, planera lekträffar, utflykter och få mat på bordet tar mindre och mindre tid. Hjärnkapaciteten är tillbaka på normalnivå och livet har blivit vardag.
Kroppen tränar man enkelt i gymmet eller simbassängen, men hjärnan hur håller man den i trim? Lära sig mandarin är ett lysande sätt att hålla igång hjärnkontoret. Ger mycket träningsvärk! (Och jag får även träffa folk som är över 5 år). Som nyvald sekreterarde i skolans föräldrarförening räknar jag i för sig inte så mycket med tung hjärngympa men väl teamwork och få göra nytta för andra.
Skolbänk och teamwork i all ära, man vill ju känna sig lite smart och kreativ också. Så nu är det nya målet att komma på nån idé varannan vecka. Regelrätt problemlösning helt enkelt. Denna veckan plågar jag Tetra Pak. Som hemmafru är jag bara oändligt trött på deras urkassa tetra brik med den platta plastförslutningen, kallad ReCap. Var och varannan gång får man inte av sterilflärpen och absolut varje gång man ska hälla så rinner det mjölk på sidorna. Mjölk luktar surt, väldigt snabbt surt här i värmen.
När kom den lilla plastpluppen, början av 90-talet? Jag sitter och skryter över alla Sveriges ingenjörs- och företagsframgångar på kinesiskan men, när det gäller den där ReCap då skäms jag. Urkasst Tetra Pak. Så många smarta ingenjörer och så mycket spilld mjölk.
Nähä, så kan vi inte ha det så nu har det knåpats i köket och hjärnan har gått på högvarv. Tetra pak tar dock bara emot patentsökta idéer på sin hemsida så jag mailade och frågade hur man blir av med sina idéer men svaret var fortfarande patentsökt enbart. Suck, så stelbent gubbigt. Klart man kan ta emot folkets idéer utan massa skydd och skyldigheter. Det borde ha en hel drös med jurister som kan skriva vettiga avtal. Jag vill inte ha massa pengar, de behöver familjen Rausing bättre ;-) Jag vill bara ha lite hjärngympa och feedback.
Så det får bli mandarin resten av denna veckan även om vi nu har lov i tre veckor p.g.a. av alla olika skolors lov. Nästa vecka får jag hitta ett nytt problem att tackla. Hoppas på lite hjälp från InnoCentive. Och, ja självklart ska jag argumentera lite med Mr Patent på Tetra Pak. Jag har ju tiden
Det har sina fördelar att vara sin egen chef men det har också sina nackdelar. Man måste fylla sin tid själv. Ingen som säger vad man ska göra, ger en uppdrag, deadlines och ber om hjälp. Skönt semestervitt i kalendern. Men, tomt och ovant.
Precis som att kroppen måste hållas i trim så måste huvudet också få sin duvning. Fixa fruktfika, skjutsa till aktiviteter, planera lekträffar, utflykter och få mat på bordet tar mindre och mindre tid. Hjärnkapaciteten är tillbaka på normalnivå och livet har blivit vardag.
Kroppen tränar man enkelt i gymmet eller simbassängen, men hjärnan hur håller man den i trim? Lära sig mandarin är ett lysande sätt att hålla igång hjärnkontoret. Ger mycket träningsvärk! (Och jag får även träffa folk som är över 5 år). Som nyvald sekreterarde i skolans föräldrarförening räknar jag i för sig inte så mycket med tung hjärngympa men väl teamwork och få göra nytta för andra.
Skolbänk och teamwork i all ära, man vill ju känna sig lite smart och kreativ också. Så nu är det nya målet att komma på nån idé varannan vecka. Regelrätt problemlösning helt enkelt. Denna veckan plågar jag Tetra Pak. Som hemmafru är jag bara oändligt trött på deras urkassa tetra brik med den platta plastförslutningen, kallad ReCap. Var och varannan gång får man inte av sterilflärpen och absolut varje gång man ska hälla så rinner det mjölk på sidorna. Mjölk luktar surt, väldigt snabbt surt här i värmen.
När kom den lilla plastpluppen, början av 90-talet? Jag sitter och skryter över alla Sveriges ingenjörs- och företagsframgångar på kinesiskan men, när det gäller den där ReCap då skäms jag. Urkasst Tetra Pak. Så många smarta ingenjörer och så mycket spilld mjölk.
Nähä, så kan vi inte ha det så nu har det knåpats i köket och hjärnan har gått på högvarv. Tetra pak tar dock bara emot patentsökta idéer på sin hemsida så jag mailade och frågade hur man blir av med sina idéer men svaret var fortfarande patentsökt enbart. Suck, så stelbent gubbigt. Klart man kan ta emot folkets idéer utan massa skydd och skyldigheter. Det borde ha en hel drös med jurister som kan skriva vettiga avtal. Jag vill inte ha massa pengar, de behöver familjen Rausing bättre ;-) Jag vill bara ha lite hjärngympa och feedback.
Så det får bli mandarin resten av denna veckan även om vi nu har lov i tre veckor p.g.a. av alla olika skolors lov. Nästa vecka får jag hitta ett nytt problem att tackla. Hoppas på lite hjälp från InnoCentive. Och, ja självklart ska jag argumentera lite med Mr Patent på Tetra Pak. Jag har ju tiden
fredag 1 april 2011
Kulturträning
I onsdags fick jag en duvning kulturträning av Emelie under eftermiddagsfikat. På engelska. Tjohoo, tänkte jag. Detta måste filmas. Så jag kilade i väg och hämtade kameran. Med risk för mitt liv för Filippa och klasskompis Tabea körde runt i lägenheten på sparkcykel som malaysier kör motorcykel.
Väl tillbaka vid fikabordet var Emelie så klart inte sugen på att berätta samma sak igen. Men, hon svarade i alla fall snällt på mina frågor. Klicka här så får ni lära er hur man ska göra när man vill peka.
Väl tillbaka vid fikabordet var Emelie så klart inte sugen på att berätta samma sak igen. Men, hon svarade i alla fall snällt på mina frågor. Klicka här så får ni lära er hur man ska göra när man vill peka.
tisdag 29 mars 2011
Japan
Det var stor insamlingsfestival för Japan i söndags på Straits Quay. Alla var där! Mest Filippas skolkompisar med föräldrar men även barn och personal från Emelies dagis. Och allt mellan himmel och gjord såldes, uppträdande, insamlingsbössor och kroppspiffing. Vi satsade lite på allt och mycket på fika. Tjejerna fick glittrande naglar, jag fick japansk låtsas-tatuering som sa 'I love you' och Martin fick massa ljud och hallabaloo som höll jetlag och trötthet borta.
Trötta var vi i för sig alla från kvällen innan. Vi dinerade på Malaysias finaste krog, Chin's så kvällen blev sen. Massa god kinesisk mat, tavlor i taket och barnbord som funkade fin-fint. Föräldrarna var lite nervösa för 4/5:e delar av middagsgästerna runt barnbordet dukat med tygservetter och handmålade tallrikar. Är ingen av dem över 5 år så är risken stor för kababalik. Men, det var hur lungt som helst. Lite felspring inbland andra middagsgäster hände men malaysier är ju hur barnvänliga som helst så det var mest päronen som led.
Mycket pengar fick man i hop i söndags. Här bor många japaner och en handfull skulle ha flyttat hem här i slutet av mars men det är av förklarliga skäl uppskjutet. Filippas simkompis Satomi har dock flyttat. De drar vidare för några år i Singapore.
Efter en vecka med man på tjänsteresa och lill-tjej med lov från dagis så var det superduper-skönt att gå ner till gymmet i går efter kinesiskan (och det var superduper roligt att sitta på skolbänken igen eftersom mammorna fick 'ofrivilligt' lov). Ha smygtränat lite med några pilates- och yoga-dvd men de som var såååå jobbiga för tre år sedan kändes as-fjuttiga nu. Knappt svett eller anfådd. Men, nu sitter jag här med lite träningsvärk i ryggen och är nöjd.
Idag blev det inget gym. Kollade Filippas idrottsdag på Penang Sports Club som i för sig blev avbruten halvvägs efter som himlen öppnade sig och regnguden hällde ner ännu mer vatten. Barnen var nöjda ändå och hoppade i vattenpölar i stället för i rockringar. Men, det var bara för föräldrarna att åka först och sen för lärarna att samla i hop de dryga hundra 4-5 åringarna och få in dem i skolbussarna igen.
Jag åkte hem och målade en liten vägg med svartatavlan-färg som Martin hade med hem från Sverige. Vi måste få struktur på livet igen och extra hjälp att komma i håg allt för hjärnorna krymper här nära ekvatorn. Det är därför alla slappar så skönt när de åker hit på semester men det funkar inte så bra för oss som ska leva vardag här.
Sen var det bara att göra hemmafrus-måste och handla hem mat till den tomma kylen. Dagens simlektion blev inställd p.g.a regn. Inte för jag fattar varför för de små eleverna är ju ändå blöta där i poolen men det är kanske mammorna på kanten som blir lite gnälliga?
Musiklektionen blev också inställd. För den lilla eleven gick från matbordet mitt i middagen och la sig i sängen och tvärsomnade. Så här sitter jag ensam, surfar, bloggar och dricker BOH-te för Martin och Filippa är och äter middag hos Tobbe med svenskgänget. Snart ska jag måla andra omgången på svartatavlanväggen men först måste lite första-gången rapport avklaras: vi har haft vår första hemläxa i familjen!
Mycket tidigare än jag nånsin kunnat drömma om när jag satt med en bebis i famnen och en latte i handen på nåt fik längs Rörstrandsgatan för fem år sedan. Filippa fick hem en liten tunn bok som hon skulle läsa med en vuxen. Gick rätt bra förutom att jag missade att läxan skulle göras på helgen och boken lämnas tillbaka på måndagen. Här har man tydligen läxa på helgen. Hade vi nånsin läxa på helgen?
Trötta var vi i för sig alla från kvällen innan. Vi dinerade på Malaysias finaste krog, Chin's så kvällen blev sen. Massa god kinesisk mat, tavlor i taket och barnbord som funkade fin-fint. Föräldrarna var lite nervösa för 4/5:e delar av middagsgästerna runt barnbordet dukat med tygservetter och handmålade tallrikar. Är ingen av dem över 5 år så är risken stor för kababalik. Men, det var hur lungt som helst. Lite felspring inbland andra middagsgäster hände men malaysier är ju hur barnvänliga som helst så det var mest päronen som led.
Mycket pengar fick man i hop i söndags. Här bor många japaner och en handfull skulle ha flyttat hem här i slutet av mars men det är av förklarliga skäl uppskjutet. Filippas simkompis Satomi har dock flyttat. De drar vidare för några år i Singapore.
Efter en vecka med man på tjänsteresa och lill-tjej med lov från dagis så var det superduper-skönt att gå ner till gymmet i går efter kinesiskan (och det var superduper roligt att sitta på skolbänken igen eftersom mammorna fick 'ofrivilligt' lov). Ha smygtränat lite med några pilates- och yoga-dvd men de som var såååå jobbiga för tre år sedan kändes as-fjuttiga nu. Knappt svett eller anfådd. Men, nu sitter jag här med lite träningsvärk i ryggen och är nöjd.
Idag blev det inget gym. Kollade Filippas idrottsdag på Penang Sports Club som i för sig blev avbruten halvvägs efter som himlen öppnade sig och regnguden hällde ner ännu mer vatten. Barnen var nöjda ändå och hoppade i vattenpölar i stället för i rockringar. Men, det var bara för föräldrarna att åka först och sen för lärarna att samla i hop de dryga hundra 4-5 åringarna och få in dem i skolbussarna igen.
Jag åkte hem och målade en liten vägg med svartatavlan-färg som Martin hade med hem från Sverige. Vi måste få struktur på livet igen och extra hjälp att komma i håg allt för hjärnorna krymper här nära ekvatorn. Det är därför alla slappar så skönt när de åker hit på semester men det funkar inte så bra för oss som ska leva vardag här.
Sen var det bara att göra hemmafrus-måste och handla hem mat till den tomma kylen. Dagens simlektion blev inställd p.g.a regn. Inte för jag fattar varför för de små eleverna är ju ändå blöta där i poolen men det är kanske mammorna på kanten som blir lite gnälliga?
Musiklektionen blev också inställd. För den lilla eleven gick från matbordet mitt i middagen och la sig i sängen och tvärsomnade. Så här sitter jag ensam, surfar, bloggar och dricker BOH-te för Martin och Filippa är och äter middag hos Tobbe med svenskgänget. Snart ska jag måla andra omgången på svartatavlanväggen men först måste lite första-gången rapport avklaras: vi har haft vår första hemläxa i familjen!
Mycket tidigare än jag nånsin kunnat drömma om när jag satt med en bebis i famnen och en latte i handen på nåt fik längs Rörstrandsgatan för fem år sedan. Filippa fick hem en liten tunn bok som hon skulle läsa med en vuxen. Gick rätt bra förutom att jag missade att läxan skulle göras på helgen och boken lämnas tillbaka på måndagen. Här har man tydligen läxa på helgen. Hade vi nånsin läxa på helgen?
lördag 19 mars 2011
Martin är hemma
Martin är hemma i Sverige- eller borta och vi är kvar hemma, eller då borta. Hur man nu ska se det. Fast jag skulle säga att vi är hemma och Martin också är hemma. För nu efter 7 månader känns Penang som hemma.
fredag 18 mars 2011
Stolt tjej
Filippa kan simma! Inte så gärna och inte så långt men hon kan simma. Tre gånger fick hon simma sina 3 meter. Först med Mr Lee, Tabeas mamma och lilla simgruppen som publik. Men eftersom jag inte såg det för jag var och vaktade Emelie i lill-poolen så fick hon samla ihop nytt mod och visa även mig. Sen skulle ju mamman filma det hela så då hon fick simma en gång till men jag skabblade med mobilen så filmen blev bara en snutt på Mr Lee. Det var inte tal om en uppvisning till. På tisdag tar jag med riktiga kameran så det blir en film som den stolta tjejen kan få titta på.
måndag 14 mars 2011
Film för oss som inte var med på SJM's grand opening
Kolla denna youtube-länk från invigningen och artiklar från några malaysiska tidningar; The Star, The Star igen och New Straits Times.
lördag 12 mars 2011
Bröllop
Vi var på bröllop igår. Ett kinesiskt bröllop. Började halv-åtta, sharp vilket visade sig vara en timme senare. Vi hälsade på brudparet när vi kom, åt middag med sjungande underhållning och rullande bildspel med massor av olika bröllopsbilder på brudparet i massa olika kreationer tagna runt om på Penang. Mitt i middagen bytte bruden ut sin vita bröllopsklänning till en rosa paljettströdd kreation med röda blommor och de gick upp på scen för att skära lite i bröllopstårtan och hälla upp några glas champagne. Sen tågade närmaste familjen upp och så skålade de i champangen med alla gästerna och sen gick de av scenen och gick runt och skålade med varje bort. Då skulle man skrika skål på kantonesiska så högt och länge man bara kunde. Viting-bordet gjorde rätt bra ifrån sig. Efter sista rätten slutade de tre underhållarna att sjunga balader, pop och country och sa bye bye till oss alla. Kalaset var slut. Vi gick ut, sa hejdå till bruden, gick förbi brudgummen i tyllsmyckad bil och åkte hem så vi var hemma en knapp timme innan midnatt.
Dagen efter gifte sig Stanley & Gladys på Moral Uplifting Sociaty. Vi vandrade i Pantai Acheh med djungel och bad.
Dagen efter gifte sig Stanley & Gladys på Moral Uplifting Sociaty. Vi vandrade i Pantai Acheh med djungel och bad.
tisdag 8 mars 2011
Prov!
Vi fick prov i morse på mandarinen! Ve och fasa, lätt panik hos oss tre damer. 'Det visste vi inte', 'men vi har inte pluggat', 'på vad?', 'My God, hamnar vi på loser-listan om vi misslyckas?'
Mr Julian har lite fina listor utanför ingången till sitt utbildningscenter. En lista med mandarinelever, en med engelska och loser-listan. Han skriver helt enkelt upp alla elever som hoppat av eller som han petat for att han tycker de är för dåliga och inte änns försöker lära sig engelska. An så länge finns det ingen mandarinelev på listan men vi kände en viss risk for att hamna där.
Ja, ja det vore ju inte hela världen (även om namnen på listan låter som från hela världen). Provet var muntligt och gick helt ok, och bra mycket bättre än forväntat. Vi har faktiskt lärt oss en jättemycket! Vi kunde förstå varandra trots mandarin-tyska, mandarin-japanska och mandarin-svenska (ingen mandarin-Bellman). Mr Julian var extra stolt över mig för jag är ju den sämsta i klassen, eller den mest långsamma som han valde att säga idag efter att vi pikat honom för hans lista.
Så jag kände mig som Filippa efter sin simlektion: Hua, total drukningskänsla av alla glosor, gud vad jobbigt och läbbigt men, jag fixade det! Nu blir det extra mandarin-plugg i kväll för det ger ju resultat trots allt.
Filippa fixade förresten att simma med bara en puff hela sin simlektion och även doppa huvudet så vi är två tjejer som somnar nöjda här på LOOC på internationella kvinnodagen. Mannen somnar också nöjd efter en lång dag. St Jude hade officell invigning av fabriken med piffing, partaj, pompa och ståt.
Goa ji nu ren ri kuai le!
Mr Julian har lite fina listor utanför ingången till sitt utbildningscenter. En lista med mandarinelever, en med engelska och loser-listan. Han skriver helt enkelt upp alla elever som hoppat av eller som han petat for att han tycker de är för dåliga och inte änns försöker lära sig engelska. An så länge finns det ingen mandarinelev på listan men vi kände en viss risk for att hamna där.
Ja, ja det vore ju inte hela världen (även om namnen på listan låter som från hela världen). Provet var muntligt och gick helt ok, och bra mycket bättre än forväntat. Vi har faktiskt lärt oss en jättemycket! Vi kunde förstå varandra trots mandarin-tyska, mandarin-japanska och mandarin-svenska (ingen mandarin-Bellman). Mr Julian var extra stolt över mig för jag är ju den sämsta i klassen, eller den mest långsamma som han valde att säga idag efter att vi pikat honom för hans lista.
Så jag kände mig som Filippa efter sin simlektion: Hua, total drukningskänsla av alla glosor, gud vad jobbigt och läbbigt men, jag fixade det! Nu blir det extra mandarin-plugg i kväll för det ger ju resultat trots allt.
Filippa fixade förresten att simma med bara en puff hela sin simlektion och även doppa huvudet så vi är två tjejer som somnar nöjda här på LOOC på internationella kvinnodagen. Mannen somnar också nöjd efter en lång dag. St Jude hade officell invigning av fabriken med piffing, partaj, pompa och ståt.
Goa ji nu ren ri kuai le!
tisdag 1 mars 2011
Lyxtisdag
Man har vissa skyldigheter och åtagande som hemmafru, och jag har hittills misskött en viktig bit totalt: skönhetsbehandlingar.
Man ska ju ha kalendern fullbokad med piffingar från topp till tå (vi tittar ju trots allt på Solsidan, vi med). Så när vi bytte dag på mandarinlektion igår då knallade jag rakt in på första bästa skönhetsklinik på Gurney Plaza (tja lite tråkigt att hålla sig i shoppingmallen men jag var där och handlade mat, så det var enklast).
Det fina med Malaysia är att man inte tokplanerar som i Sverige så det var inga problem att få en tid kl 11 nästa dag. Fast inte tidigare, för de vill inte masa sig till jobbet i svinottan som toksvenskar gör. Sent jobbar de däremot gärna men det funkar inte med mina 'arbetstider'.
Mig gjorde det ingenting att de öppnar sent eftersom då hann jag simma en halvtimme i poolen efter att ha vinkat av tjejernas bussar. Massa längder bröstsim och en knapp längd crawl innan jag sjönk till botten (hrm, den där crawlskolan jag gick i för 10 år sen kanske ska återupplivas?).
Det var en perfekt morgon för lite mamma-lyx. Emelie hade falsk krupp-attack i natt så det blev lite taskigt med sömnen där på golvet bredvid henne. Det var först när jag drack morgonkaffet jag kom på att jag kunde ha släpat in en madrass från ett av gästrummet istället för två stora kuddar från lekrummet. Man är inte så smart när man är trött och ens barn andas dåligt. Hur hon nu kunde få krupp i detta klimat? Trodde det var kylan och den torra luften i Sverige som ställde till det, men det visade ju sig vara fel.
Det var i alla fall ingen större fara med henne, det var en light-variant. Hon somnade om efter en halvtimme och slutade väsa en stund senare så jag sov egentligen helt ok med timmar, de var bara lite obekväma....
Men, bekvämt var det på skönhetskliniken. Började med hälsobringande te, fotbad där jag fick skrubba mina ben lite själv (?), byta om till en tubklänning och sen var det in i halvkoma i nästan två timmar med alla möjliga krämer och massager. Kunde knappt vakna när det hela var klart men då fick jag nåt uppiggande hälsote så ögonen och näsa spärrades upp samt sniffa någon citrongrasdoftande ånga ur en gryta. För att avsluta det hela fick fötterna sig en omgång till i en fiskdamm. Första kunden på dagen så fiskarna var hungriga och jag har nu världens lenaste fötter.
Och, nej jag ser inte 25 år yngre ut men jag känner mig som 25. Tur de sa att jag måste komma tillbaka om två veckor igen. Självklart, man vill ju inte missköta sitt jobb.
Man ska ju ha kalendern fullbokad med piffingar från topp till tå (vi tittar ju trots allt på Solsidan, vi med). Så när vi bytte dag på mandarinlektion igår då knallade jag rakt in på första bästa skönhetsklinik på Gurney Plaza (tja lite tråkigt att hålla sig i shoppingmallen men jag var där och handlade mat, så det var enklast).
Det fina med Malaysia är att man inte tokplanerar som i Sverige så det var inga problem att få en tid kl 11 nästa dag. Fast inte tidigare, för de vill inte masa sig till jobbet i svinottan som toksvenskar gör. Sent jobbar de däremot gärna men det funkar inte med mina 'arbetstider'.
Mig gjorde det ingenting att de öppnar sent eftersom då hann jag simma en halvtimme i poolen efter att ha vinkat av tjejernas bussar. Massa längder bröstsim och en knapp längd crawl innan jag sjönk till botten (hrm, den där crawlskolan jag gick i för 10 år sen kanske ska återupplivas?).
Det var en perfekt morgon för lite mamma-lyx. Emelie hade falsk krupp-attack i natt så det blev lite taskigt med sömnen där på golvet bredvid henne. Det var först när jag drack morgonkaffet jag kom på att jag kunde ha släpat in en madrass från ett av gästrummet istället för två stora kuddar från lekrummet. Man är inte så smart när man är trött och ens barn andas dåligt. Hur hon nu kunde få krupp i detta klimat? Trodde det var kylan och den torra luften i Sverige som ställde till det, men det visade ju sig vara fel.
Det var i alla fall ingen större fara med henne, det var en light-variant. Hon somnade om efter en halvtimme och slutade väsa en stund senare så jag sov egentligen helt ok med timmar, de var bara lite obekväma....
Men, bekvämt var det på skönhetskliniken. Började med hälsobringande te, fotbad där jag fick skrubba mina ben lite själv (?), byta om till en tubklänning och sen var det in i halvkoma i nästan två timmar med alla möjliga krämer och massager. Kunde knappt vakna när det hela var klart men då fick jag nåt uppiggande hälsote så ögonen och näsa spärrades upp samt sniffa någon citrongrasdoftande ånga ur en gryta. För att avsluta det hela fick fötterna sig en omgång till i en fiskdamm. Första kunden på dagen så fiskarna var hungriga och jag har nu världens lenaste fötter.
Och, nej jag ser inte 25 år yngre ut men jag känner mig som 25. Tur de sa att jag måste komma tillbaka om två veckor igen. Självklart, man vill ju inte missköta sitt jobb.
söndag 27 februari 2011
Gäster
Sen söndagskväll och det är lugnt på LOOC. Vi har haft gäster idag, hela vägen från Sverige! Jonas, en gammal kollega till mig från SHL reser runt Malaysia i fem veckor med sin familj (och har reda sett mer än vad vi har gjort på våra nu 7 månader i landet). Jätteroligt tyckte vi allihopa! Emelie kunde springa omkring med deras lika gamla Love, Filippa hängde också på och 7 månaders Mille roade sig själv där de satte honom. När de skulle gå hem tyckte Emelie att Love allt kunde sova över så de kunde leka imorgon igen.
Vi badade i poolen och åt middag med indisk mat från Kapitain's. Som alltid hade de lika svårt att hitta hem till oss, men i kväll tog de priset. En australiensk dam ringde till slut upp mig och ville få adressen. De hade helt enkelt raggat upp en kund i restaurangen som skulle hjälpa dem att reda ut var LOOC ligger, och då har de ändå varit har en handfull gånger....Ja, ja maten kom innan alla hade blivit för hunriga och den var god som vanligt. Extra gott med ett glas vitt till.
I övrigt gick helgen till att leta lite trädgårdsmöbler, inte tvätta bilen, fredagsmiddag på stranden i Batu Ferringhi, sushilunch på New World market, sushilunch på Island Plaza , balett och tidig morgonjogg för de som inte kan sporta på vardagar.
Vi badade i poolen och åt middag med indisk mat från Kapitain's. Som alltid hade de lika svårt att hitta hem till oss, men i kväll tog de priset. En australiensk dam ringde till slut upp mig och ville få adressen. De hade helt enkelt raggat upp en kund i restaurangen som skulle hjälpa dem att reda ut var LOOC ligger, och då har de ändå varit har en handfull gånger....Ja, ja maten kom innan alla hade blivit för hunriga och den var god som vanligt. Extra gott med ett glas vitt till.
I övrigt gick helgen till att leta lite trädgårdsmöbler, inte tvätta bilen, fredagsmiddag på stranden i Batu Ferringhi, sushilunch på New World market, sushilunch på Island Plaza , balett och tidig morgonjogg för de som inte kan sporta på vardagar.
fredag 18 februari 2011
Telecom Malaysia
Jag säger bara akta er Telia, Telecom Malaysia slår er med hästlängder!
Jag har i alla fall fått klarhet i varför vi fick två linor i början av december när alla andra klarar sig på en för både telefon och internet. Men, säger tele-installören att så ska det vara, så tjafsar man inte efter att ha påpekat konstigheten två gånger för då vet man ju att det blir ingenting av det hela. Framför allt med tanke på att han lyckades få in internet i sovrummet och telefonen i matrummet och inte tvärtom som vi bad.
Men, men, men.....när familjen Malica skulle flytta in har ovanpå och få telefon i början av januari så var det oändligt, omöjligt strul och denna vecka bestämde telebolaget sig for att lösa det efter ilskna, salivstänkande samtal från Mr St Jude IT boss himself.
Då upptäcker Christina och jag av en slump att 'nämen, titta vi har samma telefonnummer'! Ok, vi har två linor, så vi behåller den linan vi har som telefon eftersom vi meddelat hela världen numret (fast bara Karin har ringt- och så en massa kineser som vill beställa kakor till nyårsfirandet) och så kan de ta numret som vårt internet gick på.
Jättebra, tele-installör nummer 2 fixar det på en pisskvart i onsdags. Men, nästa dag är vår telefon död fast, internet funkar och när Daniel ska ringa Christina så svarar hon aldrig fast hon skulle sitta hemma och vänta på att rörmockaren skulle komma. Vis av erfarenhet så slår Daniel vårt nummer och vem tror ni svarar? Christina så klart! Då har Telecom Malaysia kopplat om härligheten och två herrar nere på St Jude går i spinn och IT boss får lyfta luren igen.
Telecom Malalysia rycker ut direkt. Denna gång inte någon liten enkel installatör, inte, utan chefen själv! Som sitter på mitt vardagsrumsgolv när jag kommer hem fast han skulle till Christina (som nu väntar på både honom och rörmockaren). Förklarar för mig hur inkomptenta alla medarbetare är, att han måste göra allt jobb själv men nu tänker han sluta och att allt är politik och malayernas fel (själv är han tamil). Han tar nu hand om det här personligen och vi kan rakt inte behålla vårt telefonnummer för det har han själv lagt in i systemet till Daniel.
Det gjorde han den andra december, samma dag som hans medarbetare kopplade in och tvingade på oss två linor....hrm, ett hål i systemet?
Ett hål har jag i alla fall kommit på. Man ska inte, aldrig,nej, nej, nej vara proaktiv i Malaysia och beställa saker innan man behöver det. Det skapar bara förvirring. Så det är klart som korvspad att intallatören tror att det bara blivit en siffra fel i adressen och att den kund han har framför sig ska ha två linor eftersom det faktiskt inte bor någon på andra adressen. Chefen har ju sagt till honom att två linor skall kopplas in. Då gör man det- punkt
Samme chef kom på efter att ha suttit två timmar på vårt vardagsrumgolv, fått massa skäll och nästan-tårar av mig att jo, vi kan visst behålla vårt nummer, men då måste vi behålla båda linorna och så får grannarna ovanpå ett nytt nummer. Eureka!
På måndag får vi se om hans eminenta lösning funkar. Nåt säger mig att denna snurriga historia inte är över än. Kanske få bageriet med de efterfrågade kakorna tillbaka numret?
Jag har i alla fall fått klarhet i varför vi fick två linor i början av december när alla andra klarar sig på en för både telefon och internet. Men, säger tele-installören att så ska det vara, så tjafsar man inte efter att ha påpekat konstigheten två gånger för då vet man ju att det blir ingenting av det hela. Framför allt med tanke på att han lyckades få in internet i sovrummet och telefonen i matrummet och inte tvärtom som vi bad.
Men, men, men.....när familjen Malica skulle flytta in har ovanpå och få telefon i början av januari så var det oändligt, omöjligt strul och denna vecka bestämde telebolaget sig for att lösa det efter ilskna, salivstänkande samtal från Mr St Jude IT boss himself.
Då upptäcker Christina och jag av en slump att 'nämen, titta vi har samma telefonnummer'! Ok, vi har två linor, så vi behåller den linan vi har som telefon eftersom vi meddelat hela världen numret (fast bara Karin har ringt- och så en massa kineser som vill beställa kakor till nyårsfirandet) och så kan de ta numret som vårt internet gick på.
Jättebra, tele-installör nummer 2 fixar det på en pisskvart i onsdags. Men, nästa dag är vår telefon död fast, internet funkar och när Daniel ska ringa Christina så svarar hon aldrig fast hon skulle sitta hemma och vänta på att rörmockaren skulle komma. Vis av erfarenhet så slår Daniel vårt nummer och vem tror ni svarar? Christina så klart! Då har Telecom Malaysia kopplat om härligheten och två herrar nere på St Jude går i spinn och IT boss får lyfta luren igen.
Telecom Malalysia rycker ut direkt. Denna gång inte någon liten enkel installatör, inte, utan chefen själv! Som sitter på mitt vardagsrumsgolv när jag kommer hem fast han skulle till Christina (som nu väntar på både honom och rörmockaren). Förklarar för mig hur inkomptenta alla medarbetare är, att han måste göra allt jobb själv men nu tänker han sluta och att allt är politik och malayernas fel (själv är han tamil). Han tar nu hand om det här personligen och vi kan rakt inte behålla vårt telefonnummer för det har han själv lagt in i systemet till Daniel.
Det gjorde han den andra december, samma dag som hans medarbetare kopplade in och tvingade på oss två linor....hrm, ett hål i systemet?
Ett hål har jag i alla fall kommit på. Man ska inte, aldrig,nej, nej, nej vara proaktiv i Malaysia och beställa saker innan man behöver det. Det skapar bara förvirring. Så det är klart som korvspad att intallatören tror att det bara blivit en siffra fel i adressen och att den kund han har framför sig ska ha två linor eftersom det faktiskt inte bor någon på andra adressen. Chefen har ju sagt till honom att två linor skall kopplas in. Då gör man det- punkt
Samme chef kom på efter att ha suttit två timmar på vårt vardagsrumgolv, fått massa skäll och nästan-tårar av mig att jo, vi kan visst behålla vårt nummer, men då måste vi behålla båda linorna och så får grannarna ovanpå ett nytt nummer. Eureka!
På måndag får vi se om hans eminenta lösning funkar. Nåt säger mig att denna snurriga historia inte är över än. Kanske få bageriet med de efterfrågade kakorna tillbaka numret?
tisdag 15 februari 2011
Muhammeds födelsedag
Idag är det ingen vanlig dag utan Muhammeds födelsedag och Malaysia har helgdag igen. Det firade vi med en liten sovmorgon och sen gick vi upp en bit på Penang Hill.
Startade strapatsen lite senare än planerat från Youth Park och var ute på vandring i dryga två timmar. Varmt och svettigt var det men det var väldigt mysigt att knalla upp för de branta stigarna och trapporna bland fågelkvitter, syrsor och en massa klorofyll. Små drickastopp längs stigen och lätt fika på berghällarna ovanför bygget av det nya Waterfall temple (hindusiskt) innan vi vände vi nedåt igen. Vi såg pitcher plant, en köttätande växt, fjärilar, lite fåglar och apor, så klart.
Gungade bort värsta svetten nere på lekplatsen i Youth Park och därefter körde vi till Wet market och tog nudelsoppelunch. Hemma igen blev det välbehövliga duschar, kaffe och sen hängde vi i och vid poolen resten av eftermiddagen. Efter kvällsmaten drog vi ned en gång till för ett kvällsdopp och tittade upp på vart vi hade gått på berget innan idag samt njöt en helt vanlig solnedgång bakom Penang Hill.
Startade strapatsen lite senare än planerat från Youth Park och var ute på vandring i dryga två timmar. Varmt och svettigt var det men det var väldigt mysigt att knalla upp för de branta stigarna och trapporna bland fågelkvitter, syrsor och en massa klorofyll. Små drickastopp längs stigen och lätt fika på berghällarna ovanför bygget av det nya Waterfall temple (hindusiskt) innan vi vände vi nedåt igen. Vi såg pitcher plant, en köttätande växt, fjärilar, lite fåglar och apor, så klart.
Gungade bort värsta svetten nere på lekplatsen i Youth Park och därefter körde vi till Wet market och tog nudelsoppelunch. Hemma igen blev det välbehövliga duschar, kaffe och sen hängde vi i och vid poolen resten av eftermiddagen. Efter kvällsmaten drog vi ned en gång till för ett kvällsdopp och tittade upp på vart vi hade gått på berget innan idag samt njöt en helt vanlig solnedgång bakom Penang Hill.
tisdag 8 februari 2011
Busy day
Idag var det fullrulle i hemmafrusfabriken. 6.15 pep klockan som vanligt. Preppa två små ryggor och sen skaka liv i två trötta tjejor så de kunde få i sig frukost innan det var dags for första busslastet 7.30 då Filippas bas sekolah svängde upp på LOOC's infart. Upp i hissen igen. Softa lite med Emelie och sen ner igen 8.20 och lyfta in lillsyrran i dagisbussen. Upp i hissen igen. Preppa en issojalatte, packa min egen skolväska, samla ihop ett gäng tygpåsar (Penang har every-day-no-plastic-bag-day) och sen ner till plan 1 där en dammig Alza kickade igång och åkte snabbt till Gottlieb road och 3 timmars mandarin för föraren.
Hua, vad jag fick däng i dag. Kunde bara inte få till uttalet pa gong zuo (=arbete) och till slut blev det bara mer och mer fel och alla mun-muskler är helt slut ikväll.
Efter tre långa timmar, med mycket garv och uppgivenhet så var det in i bilen igen och en sväng runt hörnet till plantskolan. Var stolta palm i vardagsrummet har blivit attackerad av någon nätvävande insekt och var halvdöd när vi kom hem från Kambodja. Köpte nåt konstigt gift som jag inte vågat mig på än att spreja den forna skönheten med men, ska jag kunna sova gott igen så får det göras snabbt. För jag har blivit en softis och låg halvvaken halva natten och oroade mig for att palmh-vetet skulle dö på studs. Inte vill man vakna med ett lik fullt med spindlar, spindelnät och ägg i sitt vardagsrum.
Det stod bara på malay på giftflaskan men killen på plantskolan gav mig tydliga instruktioner och Sumitha fick dubbelkolla packsedeln så det är bara att mixa och köra med sprayflaskan.
Efter plantskola åkte jag till Gurney Plaza för att leta traditionella kinesiska klänningar och handla mat. Jag hann bara handla en fruktjos som lunch så ringde telefonen. Jag hade låst ute Sumitha så det var bara att lösa in p-biljetten och svänga hem, öppna och åka tillbaka.
Jag lyckades hitta kina-klänning så Filippa kan ha rätt utstyrsel på fredag då SCIPS firar kinesiskt nyår med drakdans and the whole enchillada. Mat fick jag också ihop, inte allt som stod på listan men det var slut på hyllorna. Det är det ibland här på Penang. Materialhanteringen är lätt slumpartad, men vi får alltid mat på bordet. Improvisation är ledordet i matlagning här.
Hem med kassarna. Packa upp. Lite skitsnack med Sumitha och sen ner med hissen och hämta upp skolbarnet. Fram med fruktfika, sen ner med hissen igen och hämta upp dagisbarnet. Snabbfika, sen ner med båda barnen och in i bilen till Sri Pangkor for Filippas simlektion.
Hon var inte i form idag. Trött och grinig men hon simmade på några 'open the door' och doppade huvudet ett gäng gånger (inte hennes favorit-ovning). När simlektionen var over, var tröttheten som bortblåst (konstigt?) och hon lekte med Tabea, Emelie och en drös japanska ungar i lillpoolen.
När klockan närmade sig middag så var det hem med ungarna igen och koka ihop lite mat. Martin gled in och vi åt kyckling (som vanligt). Sen borstade jag tänderna på Emelie och lassade in henne i bilen för sin första aktivitet: musiklektion på Yamaha music school. Aven den på Gottlieb road- hänger mycket på den streetan nuförtiden.
Jag, de andra barnen och föräldrarna sjöng och Emelie satt stilla och tyst med stora ögon. När lektionen var slut undrade hon när hon skulle få spela på pianot. 'Jag vill inte sjunga, jag vill spela piano'. Hrm, höga förväntningar från en treåring. Vi får hoppas att vi snart får plinka på elorgeln så Emelie blir nöjd och jag får vila min stackars sargade mandarin-mun.
Emelie somnade på vägen hem (ah, darav tandborstningen!) och jag bar upp henne direkt till sängen. Sa godnatt till Filippa. La rena kläder på plats och grabbade datorn for lite bloggande. Och där är jag nu....
Hua, vad jag fick däng i dag. Kunde bara inte få till uttalet pa gong zuo (=arbete) och till slut blev det bara mer och mer fel och alla mun-muskler är helt slut ikväll.
Efter tre långa timmar, med mycket garv och uppgivenhet så var det in i bilen igen och en sväng runt hörnet till plantskolan. Var stolta palm i vardagsrummet har blivit attackerad av någon nätvävande insekt och var halvdöd när vi kom hem från Kambodja. Köpte nåt konstigt gift som jag inte vågat mig på än att spreja den forna skönheten med men, ska jag kunna sova gott igen så får det göras snabbt. För jag har blivit en softis och låg halvvaken halva natten och oroade mig for att palmh-vetet skulle dö på studs. Inte vill man vakna med ett lik fullt med spindlar, spindelnät och ägg i sitt vardagsrum.
Det stod bara på malay på giftflaskan men killen på plantskolan gav mig tydliga instruktioner och Sumitha fick dubbelkolla packsedeln så det är bara att mixa och köra med sprayflaskan.
Efter plantskola åkte jag till Gurney Plaza för att leta traditionella kinesiska klänningar och handla mat. Jag hann bara handla en fruktjos som lunch så ringde telefonen. Jag hade låst ute Sumitha så det var bara att lösa in p-biljetten och svänga hem, öppna och åka tillbaka.
Jag lyckades hitta kina-klänning så Filippa kan ha rätt utstyrsel på fredag då SCIPS firar kinesiskt nyår med drakdans and the whole enchillada. Mat fick jag också ihop, inte allt som stod på listan men det var slut på hyllorna. Det är det ibland här på Penang. Materialhanteringen är lätt slumpartad, men vi får alltid mat på bordet. Improvisation är ledordet i matlagning här.
Hem med kassarna. Packa upp. Lite skitsnack med Sumitha och sen ner med hissen och hämta upp skolbarnet. Fram med fruktfika, sen ner med hissen igen och hämta upp dagisbarnet. Snabbfika, sen ner med båda barnen och in i bilen till Sri Pangkor for Filippas simlektion.
Hon var inte i form idag. Trött och grinig men hon simmade på några 'open the door' och doppade huvudet ett gäng gånger (inte hennes favorit-ovning). När simlektionen var over, var tröttheten som bortblåst (konstigt?) och hon lekte med Tabea, Emelie och en drös japanska ungar i lillpoolen.
När klockan närmade sig middag så var det hem med ungarna igen och koka ihop lite mat. Martin gled in och vi åt kyckling (som vanligt). Sen borstade jag tänderna på Emelie och lassade in henne i bilen för sin första aktivitet: musiklektion på Yamaha music school. Aven den på Gottlieb road- hänger mycket på den streetan nuförtiden.
Jag, de andra barnen och föräldrarna sjöng och Emelie satt stilla och tyst med stora ögon. När lektionen var slut undrade hon när hon skulle få spela på pianot. 'Jag vill inte sjunga, jag vill spela piano'. Hrm, höga förväntningar från en treåring. Vi får hoppas att vi snart får plinka på elorgeln så Emelie blir nöjd och jag får vila min stackars sargade mandarin-mun.
Emelie somnade på vägen hem (ah, darav tandborstningen!) och jag bar upp henne direkt till sängen. Sa godnatt till Filippa. La rena kläder på plats och grabbade datorn for lite bloggande. Och där är jag nu....
söndag 6 februari 2011
Siem Reap
Så har vi varit på var första utlandssemester. Superskönt! Och konstigt. För vad svarar man när folk frågar var vi kommer i från? Malaysia eller Sverige? Svaret är ju självklart Sverige, fast vi bor i Malaysia. Men, det blev alltid en mikrosekunds paus innan vi kunde svara på frågan. För hemma känns ju fortfarande Tomtebogatan.
Kambodja var superfint. Angkor Wat och alla andra tempel helt fantastiska och levde verkligen upp till nästan 20 års förväntningar. Siem Reap var en lugn liten stad och vi hade ett fint litet hotell. Där var tyst och skönt overallt. Inga skränade högtalare på flygplatsen, ingen dånande musik på restaurangerna (ingen musik alls, faktiskt) och bara ett tyst mummel på marknaden. Det var en skön paus från bullriga Penang. Bara att se alla cylister var underbart (och alla solcellsdrivna varmvattenberedare).
Vi såg tempel i dagarna tre, slappade två dagar på hotellet med omnejd och åkte en dag ut på en av sydostasiens största sjöar, Tonle Sap och besökte en flytande by.
Där höll tjejerna på att stjäla barnens inkomstmöjligheter genom att ställa upp på fotografering gratis för kinesiska turister. Ja, Kambodja är fattigt. Barn säljer saker, tar en dollar per foto, tar gärna emot kex och frukt, och tigger. Aven om nu Siem Reap är välmående av alla dollarturister så finns där många som bara bor i en liten hydda på styltor utan el, avlopp och rinnande vatten.
Stan och templena vimlade av turister från hela världen. Vi hörde nog alla språk som finns! Människor var vänliga, maten god och vädret var skönt. Vi frös faktiskt på morgonen!
Aka tuk-tuk var barnens favorit. Klättra runt på templena var allas. Det var en resa som blir svår att slå (tja forutom hotellrummet på flygplatsen i KL....dörren slog i sängen, man fick flytta ut resväskan för att gå på toa och bilarna dånade förbi hela natten)
Kambodja var superfint. Angkor Wat och alla andra tempel helt fantastiska och levde verkligen upp till nästan 20 års förväntningar. Siem Reap var en lugn liten stad och vi hade ett fint litet hotell. Där var tyst och skönt overallt. Inga skränade högtalare på flygplatsen, ingen dånande musik på restaurangerna (ingen musik alls, faktiskt) och bara ett tyst mummel på marknaden. Det var en skön paus från bullriga Penang. Bara att se alla cylister var underbart (och alla solcellsdrivna varmvattenberedare).
Vi såg tempel i dagarna tre, slappade två dagar på hotellet med omnejd och åkte en dag ut på en av sydostasiens största sjöar, Tonle Sap och besökte en flytande by.
Där höll tjejerna på att stjäla barnens inkomstmöjligheter genom att ställa upp på fotografering gratis för kinesiska turister. Ja, Kambodja är fattigt. Barn säljer saker, tar en dollar per foto, tar gärna emot kex och frukt, och tigger. Aven om nu Siem Reap är välmående av alla dollarturister så finns där många som bara bor i en liten hydda på styltor utan el, avlopp och rinnande vatten.
Stan och templena vimlade av turister från hela världen. Vi hörde nog alla språk som finns! Människor var vänliga, maten god och vädret var skönt. Vi frös faktiskt på morgonen!
Aka tuk-tuk var barnens favorit. Klättra runt på templena var allas. Det var en resa som blir svår att slå (tja forutom hotellrummet på flygplatsen i KL....dörren slog i sängen, man fick flytta ut resväskan för att gå på toa och bilarna dånade förbi hela natten)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)