Att läsa när jag vill dra på smilbanden

Ibland blandar man ihop språken. Då kan det bli roligt.

- 'I'm killing you.' Nä, Emelie tänkte inte döda sin pappa, bara killa honom.

- 'Jag är full'. Inte på alkohol då....

- 'Pappa is busy and borring' Borring, not boring. Alltså han borrar hål i väggen, ju. Very busy, väldans tråkig.

- 'Pappa, jag kissar på din mage.' Det gjorde inte Kenan, han pussade. Lovar.

- 'Jag missar Emma'. Barnen kastar inte prick på varandra, de bara saknar.

Farväl Nania

Emelie hade Farewell på Taska Nania idag. I morgon är det hennes sista dag och i september börjar hon skolan. Så de hade en liten farväl-cermoni för Emelie där teacher Nora och teacher Kerry höll  tal, delade ut presenter, de sjöng och Emelie släckte ljuset.

Teacher Nora höll ett långt tal och mindes både det ena och det andra. Teacher Kerry höll ett kort, så hon inte hann börja gråta. Emelie fick ett häfte med teckningar från alla barnen och en lila Mr Gnom. Barnen och fröknarna fick var sin nyckelring med svensk flagga eller fotboll i svenska färger och där det även satt ett foto på Emelie.

Hela cermonin slutade lagom tills det var dags att hämta Filippa på skolan. De hade party day och slutade elva idag för det är sista dagen innan sommarlovet. Många kramar och hejdå där med. Filippa tog med tweezers till deras gemensamma fika och var klädd i princesskläder.

Så efter en förmiddag med så många hejdå är jag inte så sugen på att packa. Det är jobbigt att lämna men snart, snart, snart blir det möta och kära återseenden igen.

Ont i arslet

Jag har ont i hela arslet. Suttit på det hela dagen. Och ändå fått massa gjort.

Förmiddagen satt jag på SCIPS i föräldrarrummet, drack slibbig läsk och knackade som en vilding på jobbdatorn. Emelie var där och besökte sin klass hon ska börja i nästa läsår. Hon var inte nöjd, men inte missnöjd. Så det måste man se som bra betyg. Men, hon vill ändå inte gå där, så det så. Hon vill vara på Taska Nania och allt ska vara som förr. Livet går inte vidare, så det så.

Småttingarna på skolan slutar till lunch så då knatade jag och fröken Motvillig bort till Taska Nania. De andra barnen satt redan runt borden när vi kom och de ropade glatt på henne redan när de såg henne vid grinden. Emelie rodnade.

Jag satte mig på mitt arlse igen och körde ner till fabriken, åt snickers till lunch, satt några timmar till och knackade dator. Sen satte jag mig i bilen hem, samlade ihop barnen och satte oss alla i bilen bort för kvällsmat på Island Plaza. Fast det blev asäckliga hamburgare på det nya Burger King precis bredvid.

Tänk vad extra läbbiga burgarna blir när man inte har ätit dem på ett år eller så. Lika bra att fortsätta låta bli. Snickers har aldrig smakat gott och vem fasen kom på läsk? Nasi ayam, chicken rice, ris och kyckling säger jag bara. Och svart kaffe. Fast inte tillsammans.

Dagen avslutades med ett kort sittande hos tandläkaren. (Eller egentligen avslutades dagen med att jag satt på mitt arsle framför datorn igen och knackar blogg.)

Vi var hos K.K Ong med det stora skylten med den stora kindtanden precis bredvid Island Plaza. Exakt fem minuter tog besöket och äntligen rök Filippas första lilla mjölktand som bara vägrat att trilla ut.

Nu ska jag resa på mitt arsle och hjälpa tandfen få tag på tanden i glaset utan vatten.

The Manganiyar Seduction

Georgetown Festival är i full gång. Det händer grejor var och varannan dag, på var och varannan gata. Vi hinner inte med, så mycket att se och mitt i allt det här ska vi äntligen åka hem till Sverige.

Packa, planera eller uppleva?

Lite uppleva fick det allt bli. Vi förfördes av The Manganiyar i lördags på Dewan Sri Pinang, Penangs konserthus. Trettiosju indiska musiker, manganiyars från Rajastan intog scenen med förförisk musik. De satt i varsitt bås som fönsterna på det gamla haremshuset i Johdpur. Vackert, effektfullt och musik non-stop i över en timme.

Trots trummande som fick bröstkorgen att vibrera så somnade Emelie på slutet. Det var rätt sent.
Nästa morgon blev sovmorgon och sen var det tillbaka till hemförlovningsförberedelser. Biltvätt och hitta varmare kläder som passar ben och armar som har vuxit sen förra året.

Sportsday

Så blev det Sportsday. Det regnar mycket nu, det är som hela himmeln måste göra av med överflödet som den byggt upp efter långa veckor med Haze. Passar så där lagom dåligt för skolan som ska riva av ett gäng sportdagar, springdagar och simgalor.

I onsdags fick de till Keystage 1's sportdag. Deras springtävling hinns inte med innan skolan slutar för detta läsåret på onsdag.

Det fick bli på Soccer Experience borta vid Gurney Beach. Där finns det tak över fotbollsplanen av konstgräs. Där är tyvärr dåligt med plats för föräldrarna att heja på så jag kom bara sista timmen och hade stort sjå att få till foto genom hönsnätet.

Tidiga morgonen ägnade jag mig åt att storshoppa allt i renjöringsväg på Tesco. På Sumathis uppmaning, så hon kan storstäda, stortvätta och totalsanera vårt redan fläckfria hem när vi turnerar Sverige om en vecka.

Ny strykbräda borde jag också ha köpt för det klappade ihop nästa dag. Knappa två års intensivt strykande var vad den tålde. Men, då pratar vi intensivt strykande, mycket mer än vad jag gjort sammanlagt i mitt liv.

Till lunch kom Filippa nöjd hem och hängde upp den nya medaljen bredvid förra årets. Sen bakade vi chokladrutor och väntade på att Emelie och Lucia skulle komma med dagisbussen så vi kunde fika och leka. Sista lekträffen antagligen innan Lucia flyttar hem till Danmark.

Jag fick vänta en bra stund till på kaffe med mamma Henriette för himmeln hade öppnat sig igen och bara vräkte ner så inget paraply i världen kunde stå emot.

SCIPS Golfturnering

Skolan hade golftävling idag. Texas scramble och vi var med. Vi spelade på Kulims golfklubb på fastlandet. Ingen av oss har spelat på ett år och jag gjorde äntligen golfdebut i Malaysia. Lite nervöst var det allt, men det gick över förväntan. Roligt var det. Varmt var det, men det gick. Köra golfbil svalkar. Vi vann inte, vi kom inte närmast flagg, vi drev inte längts men vi vann en lucky draw på en av våra lotter. Två nätter på Golden Sands. Så det får bli en familjehelg i Batu Ferringhi efter sommarlovet.

Idag körde vi vuxna för sig och barn för sig. Teacher Kerry kom sex i morse och var med tjejerna nästan hela dagen. De vek massa origamifigurer innan de gick till Gurney Plaza där det blev lunch på Chili's, sandart och bio med popcor. Så de hade mer än roligt de med.

Macalister Mansion

Hellskotta, hazen kom tillbaka i natt. Nu är det gråvitt ute igen och vi ser knappt låtsasfyren på Straits Quay.

En disig morgon är bra för en sjusovande familj som vill jogga i Botaniska trädgården. Det tar då lite längre tid innan det blir för varmt för fysisk aktivitet. Vi hann jogga en lilla rundan och gå en stora innan det blev för kvavt och klibbigt.

Joggning bygger hunger, så vi tog varsin jordnötssmör- och bananpannkaka på marknaden. Lite limejos på det och sen shoppade vi loss på tropiska frukter och vanliga grönsaker. Mangosten, mango och vattenmelon finns på fruktfatet idag.

Att jag sjusov i morse berodde på att jag hade girl's night på Macalister Mansion med mammorna från klassen. Skolavslutning med sexrätters fine dining med europeisk touch. Det blev dry martini till. Nytt för mig och funkade faktiskt bra även om jag bara fick i mig halva.

Macalister Mansion är ett av de nya tjusiga inneställena på ön. Öppnade för en dryg månad sen. Vår lokal-japanska mamma har stenkoll på alla bra ställen, så fixar hon så vet man att det blir tjusigt - och sent. Då skippade jag ändå att åka vidare till Libary på SQ och mingla med några av skolans gympalärare, Mr Yang och Miss Oona. Då hade det inte blivit någon morgonjogg.

Regn

Så kom äntligen regnet! Hazen har lättat och vi kan se blå himmel igen. Och fastlandet, stan omkring oss, Penang Hill och de andra kullarna. Ända smolket i bägaren var att regnet var så kraftigt att gräsfältet på skolan blev översvämmat och Filippas sportdag på eftermiddagen blev inställd. Vi gick till poolen istället och var lika glada för det. Faktiskt gladare, för trycket har släppt och det har blivit lite svalare och lättare att andas igen.

Olympiaden

I fredags, på självaste midsommarafton, hade SCIPS invigning av Olympiska spelen. Alla barnen var klädda i sina nationers nationaldräker, eller fotbollsdräkter, eller bara flaggans färger, och paraderade bakom sin flagga runt fältet. Lite sång och ballongsläpp blev det också innan det var dags för att gå runt med sin mamma eller pappa och få stämplar i sitt olympiska pass i de olika klassrummen. Martin var med.

Varje land som finns representerad på skolan kunde de besöka och prova på lite mat, pyssel och aktiviteter. 24 länder är det och Filippa i sin Sverigedräkt hann besöka hälfen av dem. Givetvis var hon en sväng om Sverige och åt ett knäckebröd.

Mycket mer midsommarmat än så blev det inte. Vi (icke-)firade med kinesisk mat och durianpankaka. Durian gör sig om än sämre varm. Tacka vet jag knäcke och sill. Tre veckor kvar tills vi får äkta vara och nedräkningen har börjat. I år längtar vi hem, på riktigt.

Protestantiska kyrkogården

Vi tickar kulturpoäng så det står härliga till nu. Penang Heritage Trust har gratisvisning av protestantiska kyrkogråden som ligger nära E&O varje söndag klockan två. Enligt vad de skrev på facebook var detta sista visningen innan kyrkogården stängs ett tag för renovering och upprustning.

Vi har kört förbi kyrkogården otaliga gånger. Ljuset är mystiskt och vi säger varje gång att vi måste gå in. Nu fattade vi vinken och anmälde oss. Klart man måste se den innan uppfräschning. Tänk om den blir för upppiffad? Mystiken försvinner? Inte värt att riskera trots att tiden från dansträning ute på Straits Quay och guidade visningen var knapp.

Men, sånt fixar man med Subway-mackor till lunch och lite hetsande av alla familjemedlemmar att stå klara på led vid hissen halvtvå. Så pass bra att vi även hann köra en kort loop på Penang Street Market och titta på krimskrams, hantverk och kuriosa. Det kom ett litet halvantikt förgyllt lejon att skruva upp på väggen med hem, prutat hela fem ringghits.

Georgetown Festival

Nu är det Georgetown Festival. Den varar i en månad och massa kulturjippon sker runt om i stan.
Igår kväll var det mat, musik och specialöppna butiker på Armenian Street. Man kunde mingla på gatan, bara ibland hoppa undan för en och annan bil eller moped. Fullt med folk.

Det var även kinesisk opera inne på Khoo Kongsi men de hade krämat på högtalarna så högt att även lokalbefolkningen flydde. Bäst var musiken före föreställningen när de värmde upp inne i templet. Lite mer än fem minuter föreställning på den gamla operascenen fixade vi, sen tog vi oss hem.

Min man är en seismograf

Igår var det dags igen. Huset svajade och det var en 5,9 jordbävning utanför Sumatra. Det hade vi i för sig inte märkt något av om inte Martin varit hemma.
- Nu gungar det, sa han. Det är jordbävning!
- Va? sa jag som bytte till kläder i sovrummet efter simträning i poolen
- Va? sa barnen som lekte i blöta simkläder i lekrummet
- Jordbävning, sa Martin
- Nähä, du skojar!
- Inte alls.
- Joho, sa vi

Och så kunde vi hållt på hela dagen om inte Filippa kommit på att vi skulle kolla vattendunken. Så vi gick alla till vattentornet och, jovisst, där skvalpade det. Alltså jordbävning, och Martin har känselspröt som en seismograf.

Bilen var på service

Idag har storbilen varit på service. Denna gång provade jag varianten att själv åka till verkstaden i stället för att Mr Wong kom och hämtade den. Det är i för sig en väldigt bra gratis service, att bilen blir hämtad - om man vill vara hemma hela dagen. För man vet inte riktigt när han kommer och hämtar åket, eller när den kommer tillbaks.

På Autobinee kan man sitta och vänta de en-två timmar det tar att få oljor och vätskor utbytta. De har en soffhörna med alla slags tidningar på alla slags språk, men jag passade på att ta en rejäl, eroforisk fotorunda bland alla gamla och nya hus i Georgetown. Med Haze och hyfsat tidig morgon blir det bra färger på bilderna. Och så är det inte för varmt. Nåt bra med smog i alla fall.

Sista timmen var det för svettigt att vara ute på gatorna, så då kylde jag ner mig själv och värmde upp kreditkortet på 1st Avenue köpcentret.

The Haze

Smogen ligger tjock över Penang. Vit dimma omsluter oss och alla pratar om The Haze. De bränner skog på Sumatra. Gamla palmodlingar och djungel eldas ett par gånger om året och ligger vinden fel hamnar det på Penang. Förra året var september dimmigt, men inte som denna dimman. Tjockare har inte Sumathi sett. Enligt tidigen brinner det på ett hundrasextiotal ställen på Sumatra. Här har folk huvudvärk, sveda i halsen och taskig sikt. Det ironiska är att det är palmoljeföretag ägda av Malaysia som bränner.

Test week

'Test week är toppen!', påstår Filippa. Och det är inte så konstigt när man går i ettan, kör små korta prov för skoj och slipper hemläxa på hela veckan. Hur det gick får vi veta när betygen kommer i slutet av terminen. Viktigaste är att hon tycker det var skoj

Mat

Det blev mycket mat i helgen med Food & Fun Fair på skolan och kinesiskt bröllop med de vanliga åtta rätterna i lördags.

Förra året hann jag inte mingla runt på skolan eftersom jag var med och fixade halabalunset så i år var det trevligt att lulla runt en stund, göra lite aktiviteter, äta en bit mat som de koreanska mammorna gjort, titta på lite dans och sen åka hem för att swisha in i duschen och bli bröllopsfin. Här behöver man i för sig inte bli så fin, men det är lite trevligt att få piffa sig.

Barnen hängde med Barlovsbarnen och älskade teacher Kerry var barnvakt. Inte så förvånande, sov de alla när vi var tillbaka vid tolvtiden så det blev att barnen stannade hela natten. Emelie var totalt förvånad när hon vaknade, 'inte en halv, utan en hel sleep over!'

Vid nio dök jag och Martin upp på Gurney Beach och vi tog indisk frukost tillsammans. Roti och tosai, teh terik och teh ais. Mmmm. För att fullborda matorgien runt jorden åt vi korv och saurkraut på den ena av de två tyska restaurangerna på Straits Quay.

Joyeux Anniversaire

Alliance Francaise de Penang fyller 50 år och det firades i lördags med stor fest på Golden Sands. Vi var där, i alla fall Vildana och jag. Männen var hemma med barnen som omväxling. Även om vi saknade dem, så tror jag inte de saknade oss. Martin och tjejerna såg jag inte på halva dagen. De var på barnkalas på Adventure Zone, sen tog de sushi-middag på Gurney Plaza och dagen hade varit toppen!

Vi hade roligt ändå. Vi fick höra tal av Madame Ambassadör, föreningens ordförande och Penangs Chief Minister Lims ersättare om franskt kulturutbyte, festivaler och språkundervisning under de senaste femtio åren. Det var i för sig lite pompöst och trögt men det var snällt av dem att dra av alla talen innan middagen började, men efter fördrinken med champagne och alla snittar. Vi hann bli hungriga igen, och det var tur för vi fick god mat och gott vin.

Vi satt med de japanska damerna och Clarisse och hennes man, samt en gammal malaysisk man som fått medaljer för år  och insatser i föreningen. Tänk att sitta på Penang med halva jorden vid bordet och fira en fransk förening. Det är lite absurt. Och min enda anknytning med föreningen är att jag gått på mandarinlektioner i deras lokaler och varit på en gratis filmkväll när vi såg en japansk film från 50-talet

Innan tårta och efterrätt spelade en ung fransk tjej på harpa och sjöng sånger, på allt från breton till turkiska och hebreiska, så pälsen reste sig. Så vackert och så avslappnade att rätt många slöt ögonen och nickade till. Men, efter tårtan var det fullt drag på dansgolvet. Äldst var värst. De rockade så de vita lockarna skakade och den yngre halvan fick hålla sig lugn så inga gamlingar skulle knuffas av dansgolvet och bryta lårbenshalsen.

När klockan var halvtolv kände Askungen att förtrollningen var bruten och vi tog taxi hem.

Joyeux Anniversaire Alliance Francaise de Penang!

Lov

Nu har det varit lov igen. Första tre dagarna var det bara Emelie, de sista två hade Filippa mid term. (De sista två hade jag skrivit in i min kalender.)Vi har varvat Gurney Beach och LOOC.

Vi har sett Emma och Vildana varje dag. Första dagen värmde vi upp med ice blended på Coffee Bean. Andra dagen var vi hela eftermiddagen hos oss. Emelie och jag tillbringade förmiddagen på jobbet. Hon satt vid min arbetsplats, spelade på Ipad och ritade medan jag telefonkonfererade med LA i närmsta konferensrummet. Sen fikade vi Milo nere i kantinen, snackade lite ofrivilligt med folk och tog oss en liten tur runt och tittade in genom rutorna till produktion. Jätteintressant tills för många började vinka.

Tredje dagen plockade vi Filippa från skolan, köpte mackor på Subway och hängde sen på Gurney Beach tills det var dags att åka till 26:an på LOOC och fira nationaldagen med köttbullar. I torsdags var det dags för riktig utflykt och åka till Tropical Spice Garden men det bara regnade. Det regnar mycket nu, men det är inte regnsäsong, bara regn. Regnet ändrade planerna till sand art och thailunch på Gurney Plaza, sen nutellapannkakor och bad på Gurney Beach och indisk middag på Kapitan's.

Fredag blev halvtolv-bio på 1st Avenue vid Komtar. Madagascar 3 och vi skrattade så vi kissade på oss. Nudelsoppa till lunch, men vi var alla för mätta på popcorn och insmugglad latte. Sen fikade vi på Gurney Beach, hämtade Kenan och fikade hos oss tills papporna kom och vi drog till Bora Bora - i Batu Fertinghi.

Så var det inte lov mer för den här gången.

Backblogg

Livet sker på helgerna och de bara svichar förbi. Det händer grejor varje dag faktiskt, men är det inte fredag, lördag eller söndag kan vi omöjligt komma ihåg vad som hänt två dagar senare. Det man inte kommer ihåg har inte hänt. Då är det bra med en blogg och nu har jag backblogg för framtida minnen.

Så låt mig tänka. Förra helgen var det Taska Nania Sportsday. Stor händelse, så det minns jag. Jag gjorde mikrofondebut, Martin gjorde taska-nania-pappa-lekardebut eftersom han var i LA förra året när det begavs sig. Emelie och Filippa hade roligt, precis som alla andra barn i Japanska skolans gympasal. De flesta vuxna såg rätt slitna ut efter en timmes intensivt lekande och stojande. Då var det bara två kvar. Men vis från förra året hade jag med en hel termos kaffe med mjölk.

Måndagen efter hade Emelie kompledigt men jag jobbade så hon fick vara på sin favoritplats på jorden, hemma hos Emma på Gurney Beach. Filippa kom efter när skolan slutat men bussen var för tidig så Vildana och barnen missade henne vid hissarna och Vildana fick hjärtat i halsgropen och var tur och retur LOOC med taxi utan att ha en spänn på fickan när Filippa stod lugnt utanför deras dörr och väntade. Allt gott, slutet gott och jag fick ursäkt att sluta en timme tidgare och dricka kaffe på Gurney Beach.

Resten av veckan går absolut inte att minnas. Det blev fredag igen. Vi åkte till Bora Bora i Batu Ferringhi. Det regnade lite men vi vägrade ge oss och vi vann så middagen blev med tårna i sanden. Lördag blev träning för de vuxna, mandarinen var inställd för det var helgdag. Det var nog sultanen som fyllde år. Vi traskade upp en bit för Penang Hill på eftermiddagen. 45 minuter upp, bada fötter i litet vattenfall och sen 45 minuter ner.

Nere runt Botaniska trädgården var det Pesta Bungha (i år igen) och vi slog till på lite växter (i år igen). Sen kom äntligen belöningen för två svettiga timmar i djungeln, färsk fruktjos. Vi tjejer var fega och tog mango, Martin var våglig och tog papaya, annanas och muskatnöt utan hallunicationer. Vi åt orange jackfruit som var supersöt. Hemma igen blev det svalka i poolen och Emelie var helt slut, hamnade helt ur gängorna och somnade. Så kvällsmat på Northam café blev hämtmat från Mr Pot's för tre på havsbalkongen.

Söndag var dansfri så vi satsade på bilfri förmiddag nere i Georgetown. Började med indisk frukost och sen lullade vi omkring på de två och en halv gatorna som var spärrade för trafik. Folk cyklade och gick och fotokompisar drog fram i klungor. En och annan moppe irrade sig in men tjejerna kunde köra sparkcykel mitt på gatan, mitt i Georegtown.

Sen blev det måndag igen och det gick upp för mig att Emelie hade lov. Så nu har vi lov. Lov kommer man ihåg (i alla fall efteråt) så det får bli ett eget inlägg när det är slut.

Expatmingel

Vi skulle gått på expatmingel igår på en irländsk pub ute på Straits Quay. Barnvakt var fixad, teacher Kerry var här och jublet bland barnen visste inga gränser. Men, föräldrarna var inte på topp. Vi åkte i för sig till SQ, ville inte göra barnen besvikna men vi orkade inte med socialträning så vi åt sushi och sashimi len som smör på japanaren istället. Ute med levande ljus och svalkande vind precis vid kajen. Mmmmm.

Dumplings till frukost

Vi åt frukost på Bali Hai i söndags. Funderat på det länge, väldigt länge och i söndags fick vi äntligen tummen ur och gick dit. Proppfullt med folk! Vi lyckades hitta ett ledigt bord och sen gick vi i omgångar till buffén och hämtade olika slags dumplings.

Jättegott tyckte Martin och jag. Sådär, tyckte tjejerna och gnagde loss dumplingsdegen från knytena. Resten fick jag äta. Jag blev proppmätt till långt in på eftermiddagen. Så det blev lite taskig uppläggning för eftermiddagens träning nere vid poolen, orkade liksom ingenting.

Det blev mer slöande med mycket kaffe istället, det orkar man alltid. Förutom för två badglada flickor som hade massor att visa pappa. På den lilla veckan Martin var i LA så har Filippa börjat crawlträna med flytbräda och simfötter och så har det lossnat på dykfronten för Emelie. Hon satte bara på sig simbrillor i tisdags, doppade huvudet under vattnet och dök iväg.

Jag och Filippa var helt långa i ansiktet. Var kom det ifrån? Filippa repade sig snabbt och kramade om henne och sen dess har Emelie bara blivit vildare och vildare. Hon som vägrat så länge, nu hoppar hon exalterad rakt ut i djupa delen, med huvudet först. Eller, egentligen magen. Plask! Simma kan hon inte så det gäller att fiska upp henne.

Det har även lossnat andra saker. Äntligen, har Filippa en lös tand. Dagen efter Martin åkt kom hon och visade underverket med en liten, liten vit ny tand bakom. Hon är överlycklig. Alla andra i hela klassen har tappat tänder. Men, det är bra, för då vet vi vad tandfén kör för taxa i denna delen av världen. 10 ringghits, papperspeng så man ska inte lägga tanden i ett glas med vatten.

Via Pre

Kaffe sent en tisdagkväll funkar inte så bra på nattsömnen. Det var en sån där italiensk sak, stark och koffeinbombad. Håller mig väl vaken lagom till kvart i sex så man precis hinner somna innan den kubformade lilla väckatklockan börja blinka och pipa.

Sömnlösheten är inte helt kaffets fel, ett skönt åskväder med regnsmatter mot rutan hjälper också till. Och Martin är i Los Angeles så det finns ingen som kan få mig och skärpa till mig, lägga undan paddan och tvångssluta ögonen för att jag stör.

Det starka kaffet fick jag i mig på Via Pre, en ny italiensk restaurang nere på Weld Quay, inte långt ifrån där båtarna går i skytteltrafik till fastlandet. Ännu ett gammalt hus som man renoverat upp. Blir lika glad varje gång Penang fattar att de ska ta hand om sina gamla byggnader. Så många bara förfaller och försvinner och istället kommer där sådana här höga torn som vi bor i. Utsikt utan charm.

Maten var bra, men inte så bra som ryktet på skolan och bland alla expatdamer gjort gällande. Sällskapet var trevligt och det var avslutning för gamla PTC. Ordförande flyttar hem till USA och jag satsar på jobbet med halvtidskarriär. De andra blir kvar och nya entusiastiska mammor har kommit till. Inte en pappa i år heller. En man som PTC ordförande lär inte ske före en kvinnlig president i USA, om än någonsin.

Det kan jag ju grubbla lite på här i min sömnlöshet och så somnar jag snabbt.

Jag ska inte tänka på att tjejerna var överlyckliga över barnvakten. Teacher Kerry från Emelies dagis kom. Hon kom tidigt och jag blev utslängd långt innan jag behövde åka. Halva lekrummet är fullt av olika origamifigurer och de sover med ett leende på läpparna. Det ska jag inte tänka på för då ler jag så jag inte somnar och det blir godmorgon i stället för godnatt.

Godnatt!

Bon Ton

Vi sov på Langkawi i natt, i ett gammalt arabiskt hus som en gång stått på Penang. Bon Ton, Temple Tree heter hotellet. Det är som att bo på Skansen med gamla hus från olika håll i Malaysia. Husen är inredda med gamla, eller nygamla möbler. Ingen den andra lik. Stället är sagolikt.

Vi bodde i en svit med två sovrum, två badrum, träbadkar i hallen och en veranda för frukost och kvällste. Hotellet är upplevelsen och man vill bara tillbaka. Golvet var trälent mot fötterna och alla detaljer genomtänkta.

Poolen låg ut mot havet, fast man såg det inte för där var våtmark med massa fåglar emellan. Mina ornitologiska kunskaper är högst bristfälliga, men jag vet säkert att vi såg häger och en havsörn.

Skansenkänslan förstärktes även av alla katter som mös omkring bland hotellgästerna och ett par hundar som låg och slappade på receptionsverandan. Geckoödlorna på väggen och myggen räknas inte.

God middag och gudomlig, hemgjord glass fick vi på Bon Tons restaurang. Det behövdes verkligen efter en tuff morgon. Vi tog båten till Pulau Payar för Martins uppdyk, orsaken till hela helgutflykten, och sjön var allt annat än snäll mot oss och våra medresenärer. Båtpersonalen gick flinande omkring och delade ut påsar. Genomskinliga....säger inte mer, men Martin fick inte bästa uppladdningen för dykprovet.

Gick bra ändå och nu sitter han på båten hem med ett cert på fickan. Vi andra höll oss till snorkling men eftersom tjejerna var badtokiga, helst ville sköljas upp på land av vågorna eller simma zigzag runt ickesimkunniga snorklare och Martin mest under vattnet så fick jag bara 10 minuter på mig att inviga mitt nya snorklingsset.

Lang Tengha inspirerade och jag var nere på dyk- och fiskaffären och förgyllde deras dag i onsdags så pass att jag fick 20% rabatt, stamkunder som vi nästan blivit. Så där simmade jag omkring bland småfisk med prislappen kvar på cyklopet, felinställd snorkel och halva förpackningen kvar i simfötterna. Roligt ändå, mest för min publik.

Tjejerna och jag tog flyget hem för vi hade kalas på Adventure Zone i Batu Ferringhi att hinna till i eftermiddags. Emelies dagiskompis Abigail fyllde sex år och Emelie var så nöjd med att det var HON som var bjuden på kalas hos HENNES kompis.

Pulau Lang Tengha

Kristallklart vatten, färgglada fiskar redan i strandkanten och ilandsköljda koraller längs hela den vita stranden är inte fel. Snorkling, paddling och hängmatta på det och semestern är fullkomlig - nästan.

Ena smoklet i bägaren var att maten på hotellet inte var en höjdare. Började riktigt dåligt och repade sig till godkänt när kocken hade hämtat sig från chocken att ha gäster på sin lilla ö.

Andra smolket var att vi kapsejsade 20 meter från vårt mål med kajaken. Väldigt poppis bland barnen, men mamman fick mardrömmar på natten när hon vaknade varm och klibbig av att ac:n lagt av, eller bara tagit en paus. Då tänkte hon på vad som kunde ha hänt om vi fått hela kajakens lasturymme vattenfyllt en halvtimme tidigare, på den klippiga delen av ön där sjön är krabb, djungeln tät och inte en människa i sikte. Robinson på riktigt.

Tredje smolket var att vi inte såg en endaste elefant på hela den långa slingriga bilvägen till östkusten och hem igen. Såg bara varningsskyltar, och lastbilar långsamma som elefanter.

Fjärde smolket var att det var allför kort även om de fyra dagarna kändes som fyra veckor. Allt för kort och allt för underbart.

Om hur man löser in en check

Att lösa in en check är inte alls svårt, det gäller bara att veta hur man gör.

Förra onsdagen hämtade jag och Filippa checken från AutoBinee-verkstaden. Mr Lim bad tretusen gånger om ursäkt. Jag bara flinade, log, sa ´no problem´ och tänkte TIM (This Is Malaysia).

Att lösa in checken samma dag kändes lite äventyrligt, man ska inte tänja på gränserna, inte änns när man har medflyt så då åkte vi och badade med Barlovsbarnen på Gurney Beach istället.

Denna onsdagen kände jag mig redo. Efter att ha skickat iväg barnen med sina bussar, yoga på bergsbalkongen (ok, innanför balkongdörrarna, bygget slamrar för mycket, men vackert ändå.) och en stadig frukost så var jag redo för attack. Passet packat, checken slät och med all tid i världen gav jag mig iväg till Maybank som ligger bredvid posten.

Det är väldigt bra för självförtroendet att ha något annat som man vet man kan göra som ligger i närheten. Även om jag skulle misslyckas med att casha in mina pengar så skulle jag bergsäkert lyckas köpa frimärke till Mats födelsedagskort (Mats, som för övrigt fyller år i dag och garanterat inte kommer få sitt kort på den stora dagen). Då går man inte ut och svettas i onödan.

Att jag satsade stenhårt på Maybank var för att AutoBinees check var därifrån och med malaysialogiskt tänk så borde det vara det säkra stället att få ut pengarna.

Det var det inte.  Mr Lim hade inte kryssat i rutan uppe i vänstrahörnet och krumeluttat sin signatur en gång till, då hade jag kunnat få alla pengar rakt i handen. Nu kunde jag i för sig lösa in checken om jag hade ett kontonummer. Passet hjälpte inte.

Och eftersom unga damen pratade bra engelska så kunde jag fråga om det lika gärna gick bra att lösa in checken i min egen bank eftersom jag inte var så sugen på ett konto i en tredje bank.

-Jo, det går bra sa hon och jag studsade glatt ut, svängde inom posten och sen över två gator bort till CIMB bank.

Väl där slog det mig att jag måste ju ha kontonumret. Passet kommer inte hjälpa mig här heller och eftersom jag hade all tid i världen och ändå hade lyckats med ett ärende så var jag i medflyt.Jag kom  på att jag nog hade en liten skrynklig lapp med mig, längst ner i min nya tjusiga exklusiva handväska, eftersom jag fick hjälp av WuyNa på jobbet att deklarera igår.

Med den skrynkliga lappen, onödigt pass och en förvirrad uppsyn fick jag direkt hjälp av en trevlig banktjänsteman som tog mig bort till den långa raden av uttagsapparater och insättningsapparater och längst bort: tadaaa, checkapparater.

Pedagogiskt lät han mig göra alla stegen själv och 1 minut senare hade jag ett kvitto i handen med en liten inscannad bild på den gula Maybank-checken som checkapparaten sög in så snyggt.

Uppdrag slutfört och jag är 400 ringghits rikare. Eller, egentligen plus-minus-noll på pengar, minus på tid och plus på upplevelse.

Pantai Kerachut

Idag djungelvandrade vi till Pantai Kerachut, eller Turtle Beach som det också kallas. Det tog oss dryga två timmar. Det stod en på kartan så vi får se det som en rejäl förbättring att numera bara dubbla tiden, inte tredubbla som vi gjort på tidigare vandringar.

Det var en skön promenad, svettig men ändå sval där nere under trädkronorna. Upp och ned,över rötter och sten. Geggigt ibland. Men inte värre än att man kunde gå runt om så inte flipflopsen fastnade.

Turtle Beach ligger på västsidan mot Sumatra. Men, man kan inte se Sumatra. Lite större vågor rullar in och här går havssköldpaddor i land för att lägga sina ägg. Dem gräver killen med hörlurarna upp, han som bor i parkvaktshuset och sjunger med högt och rent till låtarna när han inte tror någon hör. Ibland glömmer han sig och sjunger ändå. Det gjorde han när vi var inne och tittade runt i det halvtomma museet och lärde oss lite om sköldpaddor. Några små sköldpaddeungar simmade runt i tanken och några runda burar stod inne i äggkläckningstältet men annars var det inte så mycket nykläckt idag.

Det gjorde inget för vår båtkille kom tidigt och han tog oss på en skön båttur tillbaka till Teluk Bahang, fiskebyn där vi ätit lunch knappa fyra timmar tidigare. Vi åkte fort, fort, fort så fort vi kom runt nordvästra udden av Penang för där var havet blankt. Killade dödsskönt i kistan, klistrade upp leendet ännu högre och den varma luften fräschade till oss så pass att vi kunde ta kvälksmat på Tree Monkey.

Tetokig

Vår tesamling är bra mycket större än vår vinsamling. Te gör sig bättre på de här breddgraderna och vi har kommit på att det är väldigt skönt att resa runt i teland. Klimatet är perfekt. Varmt och skönt, men ändå svalt. Frisk och kripsig luft.

Jag tänker bli en teplanta i mitt nästa liv. Gärna på Sri Lanka. De gör mitt, för tillfället, favoritte. Det ska vara riktigt, riktigt starkt och serveras med god färsk mjölk. Inget lätttjafs eller långbarhetstokeri. Inget socker heller för den delen, även om en inföding hade haft det.

Kan jag inte bli teplanta så tänker jag skaffa mig en teplantage.I slutet av den slingriga vägen så jag inte åker och shoppar i onödan och alla besök är väntade.

The Loke Villa

Äntligen fick jag se grannhuset, Loke Villa. Ett gammalt vackert hus från 1924 som ligger inklämt mellan vår skrapa och de två nybyggda jättetornen Paragon, samt en av Penangs mest trafikerade gator, Gurney Drive. De hade öppet hus idag för att samla in pengar till Penang Heritage Trust och uppmärksamma att det var Heritage Day i världen.

Där bor lite folk i tjänstevingen och en hund, en katt och en kalkon patrullerar trädgården med jämna mellanrum, men ingen bor i huset. Byggbullret är för störande. Familjen som hyr huset flyttade ut när de började bygga huset vi bor i men villan står möblerad och inredd som om någon bodde där. Trädgården hålls pedantiskt fin.

Tyvärr fick man inte fota inomhus men det var läckert. Art deco a la Asia med högt, högt, högt i tak och ett badrum till varje sovrum. Lyx fortfarande idag. Hela badrumsinredningarna var från byggåret, bortsett några toastolar. Fina badkar med tassar, läckert kakel och slitet klinker.

Vi tassade omkring på de fina trägolven och beundrade huset. Kakel som tapet på väggarna i vardagsrummet, lampettter som såg ut som olymiska facklor, pardörrar till varje rum, sirliga beslag, vita grekiska pelare, mörka träslag och mönstrade klinkergolv som man ser överallt i gamla Georgetown.

Det vanliga expatgänget dök upp. Man ser alltid samma människor, ge och ta en handfull, på varje begivenhet på denna ö. Så här på dagtid, bara mammor i för sig. Så förutom vackert för ögat så fick man sig små pratstunder.

Hemmalov

Hemmalov är det bästa tycker Filippa. Och jag håller med.

På två veckor har vi hunnit med både nyttigheter och onyttigheter. Vi har servat bil, fixat ny skoluniform så Filippa slipper visa magen sista terminen i ettan, köpt brandvarnare och varit några vändor på posten förutom marknaden, mataffären och hela det underbara Gurney Plaza.

Fast GP faller nog mest under onyttigheter för barnen har gjort window art och sand art så de tiger. Vi har även varit på Butterfly Farm tidigt en morgon när fjärilarna var vakna och vackra och så har tjejerna fått måla batik hos Rosanna's i Georgetown. Vi har svalkat oss i poolen och med ice blended. Vi har pysslat och bara slappat.

Vi fick till på köpet riktigt äventyr. I alla fall i några minuter när jordbävningen kom. Som Emelie sa nån dag senare: Det var ju faktiskt lite roligt, så här efteråt.

Hemma bäst.

Happy Songkran!

Happy Songkran-Gott Nytt Thai-år! Idag har vi firat in det thailändska nyåret i Liggande Buddha templet ett knappt kvarter från oss. Stora grejen är att spruta och hälla vatten på varandra. Passade perfekt en varm dag som denna. Barnen hade superkul. Framförallt Filippa. Hon passade på att spruta på alla. Emelie sprutade mest vatten på mig och Martin, men det var kul det med.

Genomblöta med shortsen hängade halvt av rumpan gick vi till marknaden och köpte oss en stor vattenmelon och en påse söta mangos. Sen hem och få på torra kläder för lunch på Nando's på Gurney Plaza. Ingen var nämligen sugen på att laga mat och där fanns inget lördagsgodis hemma. Ve och fasa!

Eftermiddagen blev också blöt. Då hängde vi vid poolen, simmade, bubblade, fotade, fikade, sov, läste tidning och kickade lite boll på en så stor gräsmatta man kan ha på fjärde våningen.

Kvällsmat orkade jag och Emelie fixa. Vi tog potatismosresterna från igår när vi hade mammor- och barnmiddag med Emma, Kenan och Vildana och sen gjorde vi nytt tema på fisk och stekte våra egna hammagjorda fish nuggets. Emelie panerade dem som en mästerkock.

När vi slamrade i köket spelade Filippa och Martin basket. Det var en tajt match. Martin ledde länge, mycket lika och till sist satte Filippa det avgörande målet. Lagom när sista nuggetsen var klar.