Busted

Jag är så påkommen. Jag var på väg ut i köket efter att ha klätt mig och då sa Emelie:

- Jag är törstig
- Ska jag ta ner ett glas till dig, eller tar du en plastmugg från vattentornet?
- Jag har redan druckit.
- Nämen, bra. Sätt muggen ovanför diskmaskinen.
- Jag hade ingen mugg.
- Va? Säger jag och kommer äntligen fram till köksbordet
- Jag drack ur paketet.
- Va? Nämen! Det får man inte! Man ska dricka ur glas!
- Det gör inte du.
- Va?
- Jag har sett att du ibland dricker jos ur paketet.
- Men, det är bara när jag tar det sista, säger jag lite käckt för att maskera lilla skammen.
- Så kan du inte göra, då gör barn likadant! avslutar fröken E samtalet med och går på toa.

1-0 till Emelie

Rapport från min bisyssla

I dag har jag torrkört min presentation om Sverige och svensk kultur. Min enda åhörare var hänförd redan vid tredje slajden. Gamla stan lite från ovan en tidig vinterkväll. Lite snö på taken och en blank Riddarfjärd framför Stadshuset. Oh, yes so beautiful. Jag fick hemlängtan redan när jag klippte in den i presentationen. Och alla andra bilder. Men, jösses inte kan man sitta och torka små tårar på jobbet så de sparade jag till balladerna när jag körde hem.

Man blir bra mycket mer sentimental så där när man bor 13 000 km hemifrån, eller sju och en halvdags körning som jag fick fram på google vägbeskrivning. Den roliga slajden fattade inte min åhörare, så den får jag ta bort. Men, däremot kan jag lugnt göra en hel slajd till om vad de nyfikna och framfusiga malaysierna inte få fråga de reserverade svenskarna. Det subtila tipset håll er till vädret var för diplomatiskt. Så, på riktiga körningen så blir det att inte fråga efter ålder, hur mycket pengar man tjänar, kommentera vikt, snacka politik och fördjupa sig i religion. ( men skulle de fråga hur långt det är till Sverige så har ni svaret)

Filippa 6 år

Här har det firats så det står härliga till! Igår var det Filippas födelsedag och hon väcktes av skönsång och frukost på sängen. I år med knäckebröd och Kalles kaviar. Förra årets fadäs med nybakad sockerkaka gör vi inte om. Då grät hon och ville ha knäcke. I år var det succe. Käckenmacka på hjärtformad barbie-tallrik, äppeljos och lite ljus. Jo, pappa Martin vet vad hans 6-åring gillar. Lite paket fick hon också såklart, men det blev inte mycket lek innan det var dags att åka till skolan. Lite bild och mandarin är aldrig fel. Emelie och Martin åkte sen till Tesco och storhandlade för dagens, anstormning: kalaset.

Jag simmade i poolen och gick på min mandarin. Sa inte ett ord på mandarin, men vi fick skriva tecken med pensel och bläck på tidningspapper. Pirfa, nu vet jag vad jag kan göra med jättehögen gamla tidningar i maidens rum.

Efter lunch hann vi prova presenterna. Jag la pussel, Martin och Filippa spelade alfapet och Emelie varvade alla aktviteter med en sväng med ny Barbie. När alla hade laddat batterierna så packade vi oss ut i bilen och drog på öppet hus på Turf Club, galoppbanan. Favorit i repris från förra året. För säkerthets skull gjorde vi exakt samma saker: köade i evighet för att få blommor målade på armen, fikade glass, red pony och tittade sen på hopptävling. Rätt duktiga amatörer som red omkring i kavaj i värmen. Faktiskt ännu roligare än att titta på Malin Bayard på Globen. Amatörerna river oftare och en och annan häst vägrar. Sånt håller spänningen på topp.

Födelsedagsmiddagen var given, McDonalds så klart. Så vi drog till Gurney Plazas gyllene mås så vi kunde passa på att hämta mina nya blå glasögon och köpa snitsiga godispåsat för det hade de inga av på Tesco. Sånt finns bara på Toy's R Us. Från den ena amerikanska draken till den andra...

Födelsedagsdagen avslutades med Skype med både morföräldrar och farföräldrar. Mera skönsång och ett lysande tillfälle att visa upp presenterna.

Idag blev det en herrans massa mer presenter. Puh, min återvinningspåse svämmar över. Jag hoppas innerligt att Sumathi verkligen tar det till välgörenhet och att de verkligen återvinner eländet. Så mycket förpackningsmaterial, så mycket nya prylar. Filippa var överlycklig. Helt lyckligt uppspelt av all uppmärksamhet och åste för första gången i sitt liv ut ljusen.

Hela klassen var bjuden, mer än hälften kom och lite andra kompisar. Så en 17 barn med en släng föräldrar gjorde ett ganska bra drag här på LOOC. Två intensiva timmar. Tårtfika som picknick på golvet. Lite fri lek och sen fixade pappa Martin med lysande assistans av Armin lekar. De hoppade hoppboll runt en sittpuff. Tävlade två och två. Publiken jublade varje gång nån studsade av, eller kom i mål. Mini-bowling höll koncentrationen uppe. Aj, aj, inte lätt med klot som hade fel tyngdpunkt och rullade snett. Svansen på grisen var halvpoppis men de som gjorde det tog det på största allvar coh prickade rumpan bra. Nästa år får grisen en mindre rumpa på svartatavlan-väggen. Nästa lek var sport igen och då var fler tillbaka på lekbanan. Basket var skoj och höll på tills nästan alla hade gått. De som inte sportade lekte intensivt i lekrummet.

Redan kvart i fem var många barn slut. Eller var det deras föräldrar? Tja, ljudnivån blir rejält hög här hos oss. 500 kvm öppen planlösning är ingen hit i sådana här sammanhang. De barn som var här själva hade inga problem att stanna till fem. Och en liten ensam gosse, Leok stannade till sex. Han tog det lugnt han - och hans föräldrar med, tydligen. Snackade på och hjälpte till att packa ur alla presenter ur de hemska plastförpackningarna. Han såg också till att få leka med lite lera och få i sig lite mer fika.

Nu har jag äntligen tagit min efterlängtade dusch. Helt genomsvett sen 5 minuter in på kalaset, även om vi brassade på med AC. Emelie däckade fort, men födelsedagsbarnet är fortfarande vaken. Lite svårt att somna när man har ett lekrum proppfullt med nya leksaker och ponyn från bästisen med sig i sängen. Ja, ja, det får bli lite trögt i morgon och tidig sänggång så ska hon nog komma igenom veckan lika glad som alltid. Vår 6-åring.

Tomater på julbordet

Det blir nog inga hemmaodlade tomater på julbordet. Två av de tre tomaterna fick röd fin färg i helgen, eller orange snarare. Då tyckte hälften av oss att det var dags att äta dem. Jippie, tomtaterna är röda, liksom!

Så de fick bli lunch. Lite sura, men ack sa goda. Den sista lilla stackaren sitter ensam kvar och är fortfarande grön. Kanske får han sällskap snart, det blommar lite här och där bland bladen och kan de bara ta sig till nästa nivå i tomatlivet så finns där en möjlighet för tomatsallad på julbordet. Bäst att gödsla och vattna vidare.

Nu är det jul igen

Första advent idag. Emelie kom spontant i julstämning redan på förmiddagen och klädde sig i tomtedräkt. Disco till julmusik sattes upp i tjejernas sovrum och sen bytte Emelie om till Lucialinne när Filippa bytte om till balettkläder efter lunch.

Kan väl inte påstå att vi vuxna kom i nån större julstämning av det så nu ikväll gick vi till g hotel och tittade på när de tände granen. Eller, granen och granen. De har en jätteljuspyramid i sin foajé. Granform med kulor och ett g uppe på toppen.

IWA:s kör var där och sjöng engelska julsånger och hotellet serverade gratis snacks och dricka. Dvs öl, vin, läsk, snittar och små kakor. Tomten var även där, eller låtsas-tomten som Filippa sa. Hon sa också att låtsas-tomten hade varit på hennes skola förra året. 'Men, vem vet, i år hinner kanske den riktiga hinner förbi när vi firar jul på skolan.' Ja, vem vet....

Det var inte bara Filippa som hade koll på tomten. Tomten hade också koll på barnen. Där gick det inte att charma till sig en godisbit till inte. Men, det gick bra att skoja, busa och ta så många foto man ville.

Vi kom dock i lite julstämning, mest tack vare kören och trevligt hade vi. Nu är det dags att leta fram vår fina vita gran med blå lampor och piffa hemmet för ännu en tropisk jul.

Apbra dag

Alltså, vi har haft en riktigt apbra dag! Bara helt superduper. Började men lugn morgon, slö frukost, lite mandarin för mig, lunch hemma och sen drog vi i väg. Ok, vi tvingade barnen att plocka undan i lekrummet först. Men, en liten lagom dos skälla kan faktiskt piffa humöret, framför allt när barnen faktiskt gör vad man säger.

Vi drog till vårt nya favoritställe, Monkey beach. Denna gång med Barlovs så både barn och vuxna fick lekkompisar. Stänkte skönt varmt vatten i vågorna både på dit och hemresan med båt. Vi guppade i vågorna, plockade snäckor, ritade i sanden, grävde hål och spelade boll. Vi fikade så klart och var slarviga med att plocka undan så vi fick oss även en adrenalindusch när apan (jo, det finns apor på Monkey beach!?!) kom och tog skräppåsen och ett litet drickapaket. Han var inte artig, så Martin fick hitta sig en pinne och vi fick till slut jagat bort den väsande tjuven. Och under hela fighten hade Emelie hållit hårt i sitt kex så det mosats i handen. Tur apan inte märkte det, för jag vette tusan om Emelie hade släppt.

Ja, ja, lite action i paradiset gör att man njuter kaffet desto mer under palmen och gungar lite högre på gungan.

Kvällsmat blev på Tree Monkey vid Spice garden. Öns alldra godaste thai restaurang, uppe på en kulle med en jättefin utsikt över havet. Säger bara grön curry. Så gott, så mätt. Apbra!

Femminuterssamtal

Om alla var som Mrs Dhillon så skulle jorden snurra fortare. Utvecklingssamtalet igår var klart på fem minuter. Inga krusiduller eller artighetsfraser där inte. Jag hade inte änns fått rumpan på den låga stolen innan Mrs Dhillon drog igång och pratade om stora och små bokstäver, bygga meningar och var man ska sätta punkten.

Det ska man tydligen ha koll på vid det här laget i hennes klass. Punkten ska inte vara där raden tar slut, utan där meningen slutar så det ska vi öva på. Sen fick jag veta att vissa bokstäver har svans och det var väl ungefär där jag kände att nu har jag inte hängt med i detta turbosamtal. Bokstäver med svans, visade sig vara de bokstäver som ska ner under linjen.

Matten gick bra, tror jag. De kunde en herrans massa. Addition, subtraktion och Filippa kunde förstå läsetal. Det har jag missat helt. Eller så håller Filippa inne på sina subtraktionskunskaper för att slippa betala tillbaka pengar på veckopengen.

Filippa ska titta i ögonen när hon pratar med läraren och bli bättre på att våga svara på frågor, även när hon har fel. Så vi ska öva på att göra fel här. Jag stirrade Mrs Dhillon stint i ögonen de sista minutrarna som var kvar. Vill ju inte heller göra fel.

Sen, tjackdong och jag satt på en vuxenstol utanför klassrummet och fick titta i skolböckerna. Hann inte änns säga att vi trivs med skolan och tack för att du lär mitt barn så mycket till Mrs Dhillon. Men, attans vilken möteseffektivitet! Inte konstigt att ungarna kan en hel massa saker jag bara längtade efter att få lära mig när jag var fem.

Emelie blev rörd till ståpäls och rysningar när jag läste högt ur Filippas engelskbok: 'I lik to swim wih mi siste in the pool'

Jag var lika rörd. Och Martin var överlycklig att hon hade skrivit 'I wan to plej golf'.

Jag skulle ju klippa håret

Jag skulle ju klippa håret idag. Och träna. Och handla frukt på marknaden för besök av Phong med familj ikväll. Sen skulle jag druckit kaffe och läst dagens tidning på Coffeebean borta vid Gurney Beach och tittat ut över havet.

Så blir det inte. Filippa vaknade med feber. Så hon ligger loj här hemma idag och slötittar på Disney channel. Det blir ingen lekdejt med Emma och Kenan i eftermiddag heller. Det drabbar även Emelie som kom iväg fin i sin nya kinesiska klänning sydd i malaysiskt batiktyg till dagis. Darren ska fira sin födelsedag idag.

Vad som blir av blir kvartsamtal, eller utvecklingssamtal eller vad man nu kallar det lilla mötet mellan lärare och förälder som man har en gång per halvår för att få veta ur det går på skolan. Parent teacher conferance heter det här. Låter urtjusigt och som om det krävde kostym.

Det blir av vilket fall som för det är ont om tidsluckor fram till jul med lite mer jobb än vad jag hade tänkt, engagemang i föräldrarföreningen, plugg, födelsedagsfirande och förberedelser för nästa omgång besök från Sverige.

Igår kväll åkte farmor och farfar hem till Öland och till Lucia kommer mormor och morfar.

Så när jag och Filippas lärarinna, Mrs Dhillon pratar skolarbete så får tjejerna sitta på trappen utanför, hålla varandra sällskap och spela på paddan istället för att lekorgie hemma hos Emma, hennes Barbies, Pet Shops och all the other goodies.

Middag med Phong blir också av. Han kommer hela vägen från USA och vi har inte sett honom på fyra år. Men, jag får se ut som en slashas i håret ett tag till.

Min man är mannekäng

Det blev sen kväll igår. Jobbet hade annual dinner, som svenska företags julfest fast utan skinka och alkohol. Damerna var så piffade och fina så det var en hel fröjd att titta på dem. Lösögonfransar är hett på Penang. Jag frös i min lilla sidentopp i den kylskåpskalla luftkonditioneringen så jag satt i tråkig beige kofta hela kvällen och utan lösögonfransar. Jag satt med ett tjejgäng från produktion, en tekniker och en ingenjör. I de få mikropauser vi fick mellan all glitterdansunderhållning till 'Dancing Queen', trollerikonster, lottdragning och pinsamma tävlingar på scen så hann vi snacka lite. Eller snacka och snacka, de hade utfrågning på malaysiskt vis av mig. Det vill säga man fråga om allt från vikt till ålder och allt annat däremellan som man inte pratar om som svensk. Höjdpunkten på kvällen var ändå att se att Martin har säkrat sin framtid efter St Jude, som mannekäng. Han gick snyggast på catwalken och visade upp den nya jobbuniformen. Paris nästa!

Brown's house

Idag provade vi det tredje stället som serverar afternoon tea på Penang. Uppe på Penang Hill ligger Brown's House Strawberry Hill med fin utsikt över Georgetown, bron och fastlandet. Dit tog vi farmor och farfar. Vi åkte bergbanan upp coh tittade runt på templena där, provade lekplatsen och sen njöt vi te med scones, sandvikare, äppelpaj, laxsnittar och frukt tills barnbenen var överfulla med spring, då skuttade vi lite på gräset och tog sen bergbanan ner igen. Redan på väg till bilen saknade vi tystnaden och den syrefyllda luften uppe på kullen.

Så här kan man också se på saken

Jag fick skäll imorse av Emelie när jag skjutsade henne till dagis.
- Varför får inte pappa köra mig till dagis?
- jo, men...
- Du kan inte bara kör mig hela tiden! Du får dela med dig!
- ja...

Så kan man ju också se på saken, att det är jag som är taskmörten och roffar åt mig allt det roliga och inte expatjobbet som tar all tid.

Och en annan syn på saken kan man ha när det gäller restaurangval. Vi firade Martins födelsedag igår på Chin's, öns finaste krog. Supergod kinesisk mat. Barnen gillade det också. Framförallt ankan som man fick rulla in med tjusiga gurkstavar och strimlad mild purjolök i tunna risbröd. Tacos de lux. Men, när det kom till efterrätten då brast det. Stora tårar trillade ner för kinderna på Filippa när vi fick vattenkokosnötter och vit tång i lättsötat vatten och små sumpiga kakor gjorda på bönor. Vi vet ju sen länge att Malaysia inte är ett efterrättsparadis, men på nåt sätt glömde vi det igår och antiklimaxet blev totalt. Då kan man också ha en helt annan syn på saken och tycka att McDonald's är bättre än lyxkrog. Där finns ju glass

Cherry Sweet Thai

I dag är det i alla fall söndag. Bara någon dryg timme kvar på dagen. Det har varit en skön söndag. Slapp morgon, sen ökade vi tempot rejält vid halvtolv och fick oss ur huset för lunch på Cherry Sweet Thai. En hyfsad tairestaurang i ett ruffigt gammalt kampung-hus nära Filippas balett. De öppnar tolv och vi hängde på låset. Interiören är allt annat än vacker, inte änns charmig. Man sitter på trädgårdsplaststolar inomhus vid vingliga bord, matsalen har inte ett fönster och nakna lysrör i taket. Men, maten är riktigt god. Otak-otaken var höjdpunkten. Ok. det var inte som Thailand men det var den bästa thaimaten vi ätit hittills på vår ö.

Efter lunchen gjorde Filippa ett superman-byte i bilen och kom i sin rosa, tajta balettdräkt innan vi körde och lämnade henne på dagens tvåtimmarsträning.

Vi andra svängde runt bilen mot stan igen och åkte till stans största möbelaffär Mekio och köpte äntligen två sittpuffar. Färgerna de hade inne idag var brun eller lila, så det fick bli lila.

Resten av eftermiddagen hängde vi vid poolen, badade, käkade frukt och panikplanerade vår Sri Lanka-resa över jul. Det är ju högsäsong då för alla soltörstande vitingar kommer från Europa och fyller ön. Flygresan har varit klar sen länge, men nu har vi även lyckats fylla de åtta dagarna emellan. Blir teodlingar och naturreservat och, om jag lyckas reda ut det på distans, någon tågresa. Jag ser fram emot att resa långsamt, gärna med ånglok, genom vackert landskap där allt är annorlunda och man kan inte sluta titta. Europavitingarna kan behålla stränderna för sig själva.

Expat wife

I torsdags var det dags för expat wife-liv. Jag åkte på utflykt med Spiral Synergy. Sju damer i olika åldrar åkte runt Penang i en minibuss och tittade på möbelaffärer och antikbodar i två timmar. Halva grejen är att snacka i bussen. Man får lite tips om ditt och datt, och höra folks livshistorier. Det finns ju alltid en anledning till att man hamnat på Penang och för vissa finns det en anledning till att man stannat kvar.

Som till exemple Michelle som har Spiral Synergy. När hennes mans RAF-postering (Brittiska flygvapnet) gick ut för tre år sedan meddelade hon sonika mannen att hon flyttar inte. Så han fick flytta hem till Storbritannien själv och kvartalspendlar till familjen. Ena barnet går i kinesisk skola och det andra på SCIPS.

Hon slipper voja sig över hur hon ska klara livet hemma utan hemhjälp. Lyxen med hemhjälp kommer alltid upp som samtalsämne när expatfruar träffas. Inget undantag. Det och att allt finns på Penang....det gäller bara att hitta det.

Min rundtur bland dammiga möbelaffärer gav dock resultat. Jag upptäckte och lärde mig lite mer om var man kan hitta bra grejer på Penang. Igår åkte vi förbi ena stället hela familjen och köpte oss en bänk och en stor lampa till hallen.

Loy Krathong

I måndags var det ledigt för att söndagen var helgdag, det var nån Hari Jadi-visst antal dagar från ramadan-firande och flera andra religioner hade passande nog också högtider. Bland annat hade thailändarana en buddistisk festival i templet på Burma Road och sen en cermoni som Martin och jag bara sprang på nere längs Gurney Drive när vi gick hem från födelsedagspresentshopping på köpcentret. De satte krathong, lotusformade små båtar pyntade med blommor, blad, rökelse, lite pengar och ljus, i havet. De guppade fint ut på det stilla mörka vattnet och alla sände en extra tanke till det översvämningsdrabbade Thailand.

Emelie 4 år

Klockan är åtta på kvällen och vår nyblivna 4-åring har precis somnat. Vi firade med en hög med paketer och pasta bolognese till kvällsmat. Födelsedagsbarnet hade i för sig önskat sig pasta med knäckebröd men hemmachefen tog ett enväldigt beslut och valde köttfärssås i stället. Ingen klagade över det. Martin och jag firade henne med lite skönsång, ljus och mjölk på sängen redan i morse, men det var så där lagom uppskattat. Vi sjunger för dåligt eller så blir man morgontrött när man är fyra och vill inte slösa bort dyrbar sovatid på Ja må hon leva.

Till middagen var livet desto bättre. De vuxna hade lite gott rött till maten och tjejerna piffade upp mjölken med cinderella-glas. Till efterrätt blev det malaysiska små glasskuber där smakerna mint och röda böner var mest poppis. Majs och durian minst. Det fanns även rester från den stora födelsedagstårtan att kalasa på. Den hade gottat till sig i kylen sen i lördags när det var barnkalas.

Emelie hade bjudit ett par dagiskompisar, Filippas bästis och svenskbarnen på kalas. Det blev 11 barn som fikade och lekte tillsammans i lekrummet. Lekrummet har en fin ljuddämpande fönstervägg mot vårt uterum och där satt som mest 15 vuxna, pratade och tittade ibland in på barnens allt roliga som i ett akvarium. Då behövs en stor tårta, men ändå blev det över.

Det var en stor dag för Emelie med första riktiga kalaset och äntligen bjöd vi hem Esther! Esther är malay-kines och har varit kompis sen dag ett på dagis, redan innan de kunde prata samma språk. Det blev faktiskt en stor dag för hela familjen för det var första gången vi hade malaysier på besök.

Vi har även mer fint besök här. Farmor och farfar kom för en vecka sedan och förutom barnkalas så har de även fått slappa vid poolen, äta på hawker's, vandra runt Air Itam dam, titta på Kek Lok Si, kolla in Armenian Street nere i Georgetown och känna på europisk fläkt ute på Straits Quay. Monkey beach-utflykten regnade bort men har vi tur har regnandet lugnat sig till om en vecka när de kommit tillbaka från en resa i resan till Angkor Wat. Annars ligger stranden kvar till nästa gång.

Oktoberfest

Ikväll fick vi en riktig kultur-crossover-chock. Penangs Malaysia-Tysklandförening hade Oktoberfest. Umpa-bumpa musik, lederhosen, dirndl, bratwurst, surkål och ölsejdlar under två jättetält i tropiskt regn. Vi åt så magarna stod på tvären. Apfelstrudeln satte spiken i kistan så efter lite lekar för barn så åkte vi hem vid niotiden. Tyskar och resten av öns expats festar vidare med en hel bunt lokala malay-kineser.

Fredag

Sitter framför vår gigantiska platta tv och tittar på film köpt på gatan i Batu Feringhi. Vi dricker kall rom och äter choklad. Filmen är helkonstig, men väldigt fina bilder och med två av mina favoritskådisar, Brad Pitt och Sean Penn. Men, filmen är helmysko. Vi har tittat på solstormar och planeter de senaste fem minuterna. Sorry, kan inte rekommendera The Tree of Life. Verkligen inte, inte änns om den får en handling vid nästa scenbyte.

Tur man har en ipad, dagens tidning Star och några Times att bläddra i. Senaste Damernas Värld är redan sönderläst. Får man ett så tjusigt paket från Sverige med blankt magasin, Finn Crisp och tablettaskar så sparar man inte lyxen utan njuter det intensivt tills allt är slut och skickar telepatiska tack till Stina i varje tugga.

Bilförsäkring - och vägskatt

I slutet at september började det trilla in reklam sms från UniAsia där vi har våra bilförsäkringar. De var skrivna på sådan där sms-engelska med malay-kimesisk meningsbyggnad så jag brydde mig först inte så mycket. Sen läste jag ett och kom på, 'ja jösses, det är snart dags att förnya Myvins försäkring. Sms:et sa att jag skulle ringa nåt nummer och betalade jag innan 16 oktober så skulle jag få vara med på 'lucky draw' och kunna vinna tillbaka hela avgiften. Det var väl inte det som fick mig att till slut få häcken ur, så där tre dagar innan försäkringen gick ut utan det var när även ett papper trillade in via posten att även Alzans försäkring behöver betalas. Då slog det mig att Myvins post fortfarande kommer till Silverton för Mr Paddy på Autobinee bytte nog aldrig adressen i registret som han lovade. Suck, ja ja, dags att bita i det sura och för Myvin skulle jag ju inte kunna fylla kreditkortsnumret, skriva på lappen och skicka i den. Bäst att ringa. Damen som svarade pratade bra engelska men det var helt hopplöst att få rätt på registreringsnummerna, men det löste hon snyggt med att få mig att texta dem till henne. Sen var det tyst, ingen ringde tillbaka. Vi tog helg och på måndagmorgon åkte jag inom UniAsias kontor på väg till jobbet. Det började liksom bli lite bråttom. Inga problem att hitta dit för de ligger en trappa upp från Autobinee och där har vi ju köpt två bilar så dit hittar jag. Tyvärr öppnade de först nio, damen var lite sen men sen flöt det på rätt bra. Försärkringarna gick att betala med kortet, blev billigare än vad som stod på lappen jag fick hem men tydligen skulle jag betala vägskatten samtidigt. Det gick inte att göra utan registreringsbevisen och de låg hemma i viktighetsskåpet. Jaha, vad gör nu? Jo, fick jag veta, det är bara att gå till posten, ta med registreringsbevisen och betala RM 72 respektive RM 92 kontant så skulle det vara klart. Det hann jag så klart inte med förra veckan. Det var ett jobbande varje dag så posten fick vänta tills idag. Denna vecka är det lov och då kan mamman hinna ifatt på hemmafronten. Så nu kör Martin med nyförsäkrad bil med två dagar till godo och med skatten betald en vecka för sent. Min bil rök med av bara farten med en månad till godo.

Lucky drawn kommer vi inte se röken av för ska vi vinna så måste vi åka till Autobinee om två helger och hänga där hela dagen. Inte värt det. Jag tror någon annan bra mycket mer behöver den vinsten.

Om effektivitet och arbetstillstånd

Förra veckan när jag skjutsade Emelie till dagis hann vi med lite mellansnack vid rödljusen på vägen. Man hinner prata om rätt mycket, för det är rött länge här. Emelie konstaterade vid första rödljuset att nu jobbar jag, det gjorde jag inte innan.

- Nä, jag hade inget arbetstillstånd innan.
- Vad är det?
- Det är en stämpel i passet som säger att jag får jobba i Malaysia.
- Men, vi bor ju här!
- Jo, (med lång tystnad för mamman blev lite ställd. Det sämmer ju, Vi bor ju här!) men om de som är från Malaysia kommer till Sverige så måste de också ha stämpel i sitt pass om de ska jobba där
- Vad konstigt. De bor ju i Sweden.

Sen, blev det grönt och jag korsade korsningen och undrade mest varför Emelie envisas med att kalla Sverige för Sweden. Emelie tänkte på nåt helt annat för vid andra ljuset kom nästa fundering

- Du jobbar inte lika mycket som pappa.
- Nä. Jag måste ju hinna ta hand om er och huset också
- Jaha, men du jobbar ändå mindre än pappa.

Hrmph, nu blev mamman förnärmad. Lilla skruttan ska bara veta gå hur mycket mammor och pappor fixar och donar i hemmet. I expatparadiset är det i för sig mest mammor. Det är ju förfasen ett helt jobb till, nästan, tja kanske inte riktigt om man har Sumathi, men hrmph ändå. Fast Emelie fortsatte sin fundering och det visade sig inte alls vara hemarbetet hon tänkte på. Här var det pappan som skulle vara förnärmad för hon sa vidare:

- Du jobbar inte så mycket som pappa för du behöver inte öva lika mycket som honom så du blir klar tidigare.

Jo, jag tackar jag! Här har vi en tjej som både förstått både effektivitet och jobbpolitik. Ska jag fostra henne till nästa Merkel, med fashonita inslag?

'Civilisation mum!'

En gång när jag flög till Los Angeles så var det riktigt klart väder, hela vägen från Chigago. Jag satt och stirrade ut genom fönstret, som förhäxad. Jag tittade långt ner på marken över berg, gröna fält, floder och sen öken, öken, öken. När det mörknade närmade vi oss Los Angeles, vi kom över öknen, över bergen och sen låg hela Los Angeles under oss och bara lös i stora rutnät som aldrig tog slut. Inte förrän vi såg det oändligt stora och mörka Stilla havet vid flygplatsen. Framför mig satt en mamma med sin lille förskolepojke. Han satt också med pannan mot fönsterrutan och stirrade ut. När han såg hela Los Angeles så utropade han: 'Look mum, Civilisation!'

Undrar vad han skulle säga om han såg Singapore? Där kan vi verkligen snacka civilisation! Jösses, skulle någon behöva operera mig mitt i tunnelbanan så skulle jag inte bekymra mig skvatt. Stan är kliniskt ren, skyltad och ordnad. Tunnelbana, bussar som går i tid, breda enkelriktade vägar i flera filer. Allt känns så hightech, det bästa av det bästa, säkert, genomtänkt och allt sker väldigt tyst. Som en resa till framtiden om man kommer från Penang. Inte änns på zoo var där nån smuts. Tigrarna var vitskrubbade - nej skojar bara, de var faktiskt vita bengaliska tigrar så de hade inte fått en omgång i klorinbaljan. Men, rent var där.

Folk är hjälpsamma, Emelie och jag hann knappt börja leta efter toaletten på Raffles hotell innan en dam visade oss rätt. Vi åkte guidad tur med amfibiebuss runt stan och på floden. Vi behövde inte knö oss på för att få plats. Vi snurrade runt i Singapore Flyer, pariserhjulet och såg ut över staden och på alla de tusen lastfartyg som låg ute på redden. Vi kände europiska fläktar när vi åt kvällsmat vid Clarke's Quay och vi beundrade vårt hotell med över tjugo våningars atrium i mitten där vi först trodde fåglar flög omkring. Sen visade det sig att de satt i burar runt femte våningen. Vi lyxade med fika på Raffles hotell där de till på köpet hade guld på chokladtårtan - fast tjejerna konstaterade att guld inte smakar nåt, det bara glimmar. Så, jag behöver väl inte berätta var maten smakar bäst, Penang eller Singapore?

Håret krullar sig

Jag har spikrakt hår. Många, raka, tunna hårstrå. Inte en lock i sikte. Aldrig någonsin. Inte förrän vi flyttade till Penang. Nu småskruvar sig håret. Mycket märkligt. Det är inte första gången jag hänger i tropikerna precis. Men, det är första gången jag fått lockar. Inte så många, en-två så där ibland. En lite halvskruv här, en liten halvskruv där. Men, varför? Måste bero på den höga luftfuktigheten. Eller är det som pappa berättade om farfar; två veckor in på semestern, när pulsen gått ner, så började det raka håret locka sig? Märkligt är det.

5års kalas

Sitter i soffan med proppfull mage. Det var 5års fest för Emma på Gurney Beach ikväll. Vi åt Nandos så magen stod ut i alla hörn och sen tryckte vi ner en stor bit födelsedagstårta. Tjejerna hade piffat sig med princesskronorna och blingöronhängena från gårdagens utklädning. För säkerhetsskull hade vi köpt ett kit till Emma också i födelsedagspresent så framtidens lekträffar är räddade. Alla har blingbling.
Filippa och Emelies hår var dock inte lika rosa som på Halloweendiscot igår. Vi spädde ut färgen i poolen i eftermiddags när vi sänkte kroppstrmperaturerna efter solig promenad tur och retur Gurney Plaza för lunch.

Halloweendisco

Sitter i soffan med ömma fötter. Det var fullt drag på SCIPS halloweendisco ikväll. Fairy, scary och all utklädning däremellan. Både på vuxna och barn. Lärarna som körde trick and treat och haunted house var bäst. Pizzan och drickan gick som smör i tropikerna och de superfint dekorerade cupcakesen var poppis. Det var även min station glow sticks. Pengaspannen svämmade över med en-ringghitssedlar. Jag hade världens bästa medarbetare, de skötte hela rulejansen de dryga två timmar kalaset varade. Så jag hann äta pizza med Barlovs, inte få panik när Martin fastnade i bilkö och hjälpa till med att styra barnen rätt i trick and treatkön. In och jazza loss på discot hann jag inte, och inte bli skrämd i spökhuset eller piffad med tatueringar och hårfärg i skönhetssalongen. Men, det hann Martin och tjejerna. De fixade nästan hela partyt, när det var en halvtimme kvar tog Martin tog hem dem i säng. Jag stannade kvar och städade tillsammans med de andra PTC-damerna, nån pappa, några barn och skolans vaktmästarstädteam.

Monkey Beach

Igår eftermiddag var det äntligen dags för lite äventyr! Efter skola, jogg och mandarin slängde vi oss in i bilen och åkte till fiskebyn Teluk Bahang för god lunch. När vi fyllt på alla energidepåer tog vi båten ut till Monkey Beach. Vi flög fram över vågorna och tjejerna skrattade med skräckblandad förtjusning.

Martin och jag satt där på den fina vita sanden, torkade efter badet och bara undrade varför det tagit oss ett helt år att komma hit. Över ett år! Hit är ju det första stället man ska åka när man flyttat till stökiga Penang. Vågskvalp, fint vatten och fin sand. Bara nåt motorbåtsbuller ibland. Ett sånt paradis behövs för att vila upp sig på när man sicksackat fram genom trafiken, myllrat på marknaden och trängts på foodcourts.

Vi fascinerades också över vilket drömjobb där fanns. Smälla upp några bord och stolar, en pressening över och sen klafsar man ut i djungeln, hämtar kokosnötter, choppar av toppen, trycker i ett sugrör och säljer till turisterna. Uppdruckna kokosnöten städar man undan genom att slänga in i en buske. När inga turister är törstiga ligger man i hängmattan. Martins nästa karriär?

Från Monkey Beach gick vi tillbaka till bilen i Teluk Bahang. Guideboken över Penangsvandringar säger att det är en entimmarstur. En kokosnötsförsäljarkille tittade på tjejerna och sa att det skulle ta oss två. Det tog tre. Över rötter, lianer, stenbumlingar, upp och ner på smala stigar gick vi. Två tredjedelar gick super. Vi hade så skoj. Stannade och badade, fikade och plockade snäckor på stranden. Den sista tredjedelen var trög. Fast vi gått just den biten förr. Vi var ohhh så trötta. Emelie kunde snylta till sig att sitta på Martins axlar men vi andra fick kämpa vidare där i våra flipflopps. Tänk att en 10 minuters motorbåtsresa kan vara så lång?

Det blev en välförtjänt glass när vi kom i mål vid sexhugget. Sen bytte Martin och jag till torra tröjor, Emelie till klänning och så åt vi STORA hamburgare på Hard Rock Café i Batu Ferringhi. Vi har sovit gott i natt.

Rosabandet på E&O

Idag var det rosa frukost på Eastern & Oriental hotell. Tvåhundra damer och en handfull män klädda i rosa träffades för en hotellfrukost de lux, modevisning, sånguppträdande, smikning, champagne, silent auctions, lotter och en herrans massa babblande. Allt för att dra in pengar till bröstcancerforskning nu när det är oktober och rosabandets månad. I år kom jag ihåg kameran.

Jobbdag

Jobbdag. Martins klocka ringer 6.03, min 6.11. Vi stiger upp. Martin går på toa, jag går till köket. Jag tömmer diskmaskinen, fyller på vattenflaskor, skivar frukt till fikalåda, packar och ställer barnens ryggor framför dörren. En snyggt klädd Martin kommer ut i köket, tar en näve nötter, dricker ett glas vatten och går sen in och väcker tjejerna. Eller försöker väcka dem. De ramlar ut en och en i köket och får frukost. Martin säger hejdå och får en puss vid hissen. Vi andra äter upp frukosten, klär på oss och borstar tänder. Är vi snabba hinner vi kolla lite Playhouse Disney. Är vi långsamma hinner bara Emelie kolla när Filippa och jag borstar tänder i hissen ner till bussen. Jag vinkar till bussen, åker upp igen och samlar ihop det sista. Emelie och jag åker till taska och sen kör jag ner till Bayan Lepas där fabriken ligger och stämplar in 8.57. Byter dojor, tar på koftan och går upp till min arbetsplats bredvid Lian Yee. Så sitter jag där och knappar på datorn, eller går runt och snackar med folk tills klockan är fyra. Då sätter jag mig i en kokhet bil, värmer upp mig och lyssnar på popradio. Där hemma är barnen redan hemma, fikar med Sumathi och har satt igång att leka. När jag kommer hem får jag två glada kramar. Vi gör läxa. Dvs Filippa gör läxa, jag hjälper till och Emelie lyssnar nyfiket och bara väntar på att läseboken ska bli ledig. Sen pausar vi och jag sätter på en film om tjejerna inte orkar leka och så blir det snart kvällsmat. Sen dusch eller långbad i badkaret. Eller som igår, dopp i poolen. När solen gått ner så blir det pyjamas på, tandborstning och godnatt. Då kommer Martin hem och hinner oftast få sig två godnattkramar innan han mikrar maten och pratar om dagen med sin fru. Sen umgås vi med datorn, tv:n eller gymmet och släcker ljuset vid 11.

När man pluggar gör man allt för att göra annat

När man pluggar gör man allt för att för att göra annat. På den gamla goda tiden när jag låg i Lund så städade jag. Städade aldrig annars, men när det drog i hop sig till tentatider då sken mitt krypin och luktade Ajax. Nu går det inte att städa. Hemmet skiner och luktar Ajax varje dag. Sumathi håller en helt annan standard än student-Nina eller vilken-som-helst-Nina. Så vad gör man då när det börjar dra ihop sig till inlämningsdags av oskriven inlämningsuppgift?

Man bloggar.

Renoveringshelvetet

Ok, de bygger ett nytt jätteköpcentrum en tomt i från vårt hus. Loke Mansion, en fin gammal kolonialvillan kommer ligga inklämd mellan vårt 28-våningshus, ett 38-våningshus och nu köpcentrumet som hittills nått till nionde våningen och buden på vart det ska sluta är lite olika. Än sticker armeringsjärnupp, så nio räcker inte. Bygget fortsätter och nu ser vi inte längre Penang Hill från poolen.

De låter så klart, från 8 på morgonen till långt efter solnedgången, alla dagar i veckan utom söndag. För det mesta. Stänger man bara fönster och balkongdörrar så stör de inte. Jag kan sitta vid mitt skrivbord med min dator, läsa, studera och förkovra mig per distans hela vägen till Lule och lära mig allt om genus, innovation och hållbar utveckling (är det hållbart att bygga ett nytt köcentrum 100 meter från ett annat längs en väg som alltid har trafikstockning?). Men, så har vi grannarna i huset!

De köper sig en ny fin lägenhet. Inredd och klar på när som köket och tvättmaskin. Allt är blankt och splirrans nytt. Det duger inte. De har värre renoveringsnoja än svenskar! Ut med allt nytt och in med nytt, som de själva valt. (är det hållbart att inreda osåld lägenhet där ändå allt slängs ut igen, oanvänt?). Så 500 kvm klinker och kakel ska bilas upp. Då kan man inte plugga hemma. Då står det 'jävla gubbe sluta bila' och 'jävla rika ytliga frujävel' på inlämningsuppgiften. För, ja det är en man som bilar och det är frun i huset som ska piffa supercondon. Jag tror inte jämlikhetsproffessorn uppskattar att läsa sådana stereotyper så man får dra från hemmet och plugga bland de rika frujävlarna på Starbucks. Dricka kaffe från andra sidan jorden i en engångsmugg. Det är väl bara innovation jag lyckas täcka med positiva poäng. Starbucks, vilken innovativ affärside!

Språkförbistringar

Söndag är sovmorgon och vi hade bestämt att ta frukost på ett indiskt hak nära marknaden och sen gå och handla frukt och grönt. Jag har nämligen ätit roti där förr med en av mammorna på PTC. Man får räkna henna som local. Kines, född på ön men uppvuxen i Singapore och Australien. Hon flyttade tillbaka till Penang för fem år sedan, så hon känner gubbarna på de indiska haket. Vi var där och åt sen frukost en dag efter ett möte och hon lärde oss hur man ska äta roti. Mycket curry och mycket gegga.

Nu var det familjens tur att prova haket. Roti har vi ätit massor av så vi vet vad vi vill ha. Gick sådär att beställa. Trots att vi sa exakt vad som stod på menytavlan, visade med fingrarna hur många vi ville ha men kommunikationen kändes dålig, noll. Av våra beställda två mangolassi, en äppeljos, en te, två roti canai (bröd), en roti telur (bröd med ägg) och en roti pisang (börd med banan) fick vi mangolassin, josen, en roti telur och en roti canai. Indiske killen som tog beställningen såg mest ut som han inte brydde sig och önskade att vi kunde tagit vår frukost hos grannrestaurangen, eller bara helst stannat hemma.

Men, ok lite gjorde han för att hjälpa till. Han hämtade mannen i kassan som i alla fall försökte kommunicera - på malay. Vilket lät: bla bla roti kosong, bla bla roti bla bla roti bla bla makanan. Vi lät: ????? Tills Martin kom på att kosong betyder ingenting. Sen lyckades vi få en roti canai (bröd med ingenting) till och därmed tvärstopp. Ät och var glad.

Jag och tjejerna hade fuskat med lite frukost hemma. Martin gick hungrig men, inte så fattig, från restaurangen och vi fick köpa med oss lite pannkakor hem från killen med lilla lastbilen som står utanför marknaden. Det blev en lång och utdragen frukost med andra ord och inte många var hungriga till lunch.

Fast, det blev pasta i alla fall för Filippa skulle ladda upp för två timmar balett. De ska tydligen lyftas till nästa nivå och förberedas för examination så då måste det tränas mera och de fick byta tid till söndag eftermiddag. Vi förvirrade västerlänningar fattade inte att uppdansing ligger i faggorna eller att det faktiskt var frivilligt med extra timmen. En malaysisk mamma ringde upp mig och var rejält irriterade på deras malay-fasoner att bara försöka kräma mer pengar från dem utan att informera mer än att barnen har bytt tid. Där fanns nämligen inget barn för henne att hämta efter de vanliga 45 minuterna. Jaha ja, vi får se om de tycker att det är skoj så får de köra på i två timmar och vågar de så får de väl dansa upp.

Vi andra kom på att två timmar dans var ju perfekt för två timmars fika för de övriga. När Emma och Filippa övande på att hoppa högre så hängde vi andra vid poolen tills rejält regnväder blåste upp oss till lägenheten. Martin flashade med sitt nya musiksystem tills det var skype-dags för både oss och familjen Barlov.

Mera mandarin

Nytt försök på mandarin. Nu blir det en timme varje lördag förmiddag för mig. Nere på dagiset mitt emot vårt hus. Kenan går där så hans ena fröken Mei Chen har bjudit in föräldrarna, läs mammorna, med vännor till att få lära sig lite nybörjarmandarin. Det ska jag ju redan kunna men gudarna ska veta att det inte är lätt att hitta en mandarinlärare på denna ö trots att de flesta är kinesättlingar. Sen har jag betydligt mindre fritid än innan med halvtidsjobb och distansplugg på en kurs på LTU. Så man får ta det som bjuds, och funkar praktiskt i mitt nya malayliv. Avgiften är frivillig i storlek och går till välgörenhet så även om jag inte lär mig nåt så går mina språkliga ambitioner till en god sak.

Lördag förmiddag funkar faktiskt rätt bra även om Emelie måste följa med och roa sig med paddan och rita. Filippa lär sig nämligen mandarin samtidigt på skolan och Martin passar på att få veckans jogg efter att ha skjutsat dit vår lilla ambitiösa lördagselev. Eftermiddagen blir dock fri för fritid.

Denna eftermiddagen ängnade vi till bad och fika i poolen, där Emelie som inte kan simma skulle visa mig att hon visst kunde och sjönk till botten på första simtaget. Hon kom dock snabbt upp alldeles själv och hämtade sig efter lite tårar kvickt från chocken så att vi andra kunde släppa ut våra asgarv och efter en lite stund skrattade hon även själv. Efter att ha svalkat oss i vattnet drog vi till golfbanan och svettades på driving rangen. Filippa bankade bollar så svetten droppade från pannan. Högröd i ansiktet, pausade bara för att dricka vatten. Jag nöjde mig med att slå i väg ett tiotal innan jag drog mig in i skuggan igen. Middagen tog vi inne på klubbens AC-svala thai-restaurang och tittade på när malaysiska ungdomar simtränade i 50-metersbassängen utanför.