Bönslänga

Emelie har haft bönslängadag idag på taska. Antar att det har nåt med kinesiska nyåret, få ut gammalt skit och få ett nytt lyckligt år för enligt Emelie gick de runt trädgården och slängde gröna bönor från deras egenvikta origamilådor och sa:

- Sidness (?), sadess outside. Happiness inside.

Alla barn fick med sig en liten låda med hem och så här fram på kvällen kom vi på hur vi skulle lösa bönslängadet utan trädgård. Vi slänger dem i de tomma tomatkrukorna! Lär antaglien ge enorm bönskörd om fem år eller nåt. Vi kör cermonin imorgon. Huset ska bli tomt på sidness, ledsamheter och fullt med lycka.

Och för säkerhetsskull körde vi lite med nyårsfirande med en sväng upp på Kek Lok Si och kollade in när de tände de miljoner lamporna som pryder jättetemplet. Det var lite magiskt faktiskt, inte mycket folk, tyst och så tändes lampor efter hand. Taken blev gröna, rosa och lila. Buskarna oranga, röda och helt plötsigt fulla av lysande blommor. Drakar slingrade sig fram på murarna. Vi fotade och tittade och gick runt lite i det lätta regnet.

Vi hade även en helt okulinarisk upplevelse på templets vego-restaurang. Nästa år tar vi en hawkers nedanför trappen och får i oss ätbart som smakar nåt. 'Sidness outside'

Idag var den bästa dagen

'Idag var den bästa dagen', sa Emelie när vi sa godnatt för en stund sedan.

Vi har gjort absolut ingenting idag. Bäst så.

Vi mötte vintern i Vietnam

Sitter här på 25:e våningen och värmer upp mig i de 32 fuktiga graderna efter en veckas äventyr i norra Vietnam. Vi mötte vintern. När vi steg ut på flygplatsen i Hanoi var det dimmigt, grått och bara 18 grader. Emelie tyckte det var underbart skönt. Det var värmerekordet för den veckan. Sen sjönk temperaturen efter hand som vi reste runt.

För reste runt var precis vad vi gjorde, ingen all-inclusive-resort-resa här inte. Vi började med en heldag i Hanoi. På självaste vietnamesiska nyårsafton. Så museer och Ho Chi Min maosuleet var stängda. Till guidens förvåning och Emelies och Martins besvikelse. De två hade gärna sett en död gubbe i glaslåda, men Uncle Ho hade tagit helg. Vi fick se några tempel och superduper gammalt universitet i stället. Och hela Hanoi förbereda sig för Tet. Varannan moppe körde runt med mandarinträd på bönpallen, eller ett persikoträd där bara de rosa blommorna slagit ut. Martin jagade dem vilt med kameran, men kanonbilden ville inte fångas. En syn att aldrig glömma var det i alla fall.

Efter Hanoi åkte vi genom kommunisktgrått, kallt landskap ut till Halong Bay och steg på vårt 'piratskepp' som tog oss ut i den magiska skärgården. Jag var ett enda stort leende trots kylan. Äntligen! Äntligen fick jag se det. Väntat nästan 20 år. Förra gången jag var i Vietnam drog en stor tyfon in och det gick bara inte att åka ut. Men, lite kyla hindrar inte en viking. Eller franska tursiter heller för den delen. Så vi tuffade långsamt ut på stilla vatten och sov en natt på lyxig båt. Gick in i grottor, stora som balsalar och blev rodda in i hemliga vikar. Vi lyckades även klättra upp massa trappor upp på en hög klippa och se panoramat.

Vi lämnade Halong Bay för att åka tillbaka till Hanoi och stiga på nattåget till Sapa. Oj, vad tjejrna hade längtat, och oj, vad läbbigt det var. Nog för att det var lyxkupe men det slamrade och skumpade och var ett lite för maffig äventyr. Även för Martin. Han drog till en muskel i ryggen första dagen i Hanoi och hade svårt att sitta. Vi var inom en tjusig internationell klinik och smällde massa dollars samt fick ett gäng tabletter efter Halong så tågresan och Sapa gick ok. Tja, tågbritsen var ju hjälplöst för kort.

Fast väl i Sapa slog turistmagen till hos Martin så där blev en utmaning till. Och temperaturen sjönk till ett par grader. Vi bylsade på oss alla kläder vi hade och vi vuxna investerade i insmugglade gore tex jackor för kostnad ingenting i pengar men ont i själen. Vad gör man inte för att slippa frysa? Hotellet saknade centralvärme men lyckligtvis hade de värmeslingor i madrasserna så natten i Sapa blev behaglig. Dagarna också, bara man behöll alla kläder på, ute som inne. Vi vandrade runt i dimman längs terasserade risfält i träda. Vi balanserade på de smala stigarna mellan fälten och följde buffelspår. Spanade ankor, grisar, höns coh kycklingar. Gick i klunga med lokalbefolkningen som bara var tvugna att känna på barnens ljusa hår och gick över åar på svajiga hängbroar.

Nattåget tillbaka till Hanoi var en rysare. Tjejerna hade svårt att somna och Martin mådde pyton. Tåget kom fram fem på morgonen och jösses vad jag var glad att vår snälla guide stod och tog emot oss på perrongen och tog oss direkt till hotellet så vi fick sova några timmar till innan vi hade vår sista dag i Vietnam.

Uncle Ho hade fortfarande stängt men vi fick sett Etnologiska musset, tog i tur i cyklorickshaws och se en Water Puppet Show som enligt barnen var allt för kort. Det är bra betyg det.

Och när man sitter här i värmen igen så kan jag konstatera att vår resa i Vietnam också var allt för kort. Gärna mera - när det inte är vinter.

Eländes elände

Grabbförkylnng i all ära men här betar jag av sjukdomar på löpande band. Knallfall magsjuk i onsdags. Måste ha ätit nåt konstigt. Frös och skakade, hade feber och tillbad porslinsguden. Torsdagen gick till återhämtning och så jobbade jag fredag. Mina lediga dagar med mamma och pappa gick till att de fick ta hand om mig och mina barn. Barnen var supernöjda. Ännu mera mormor och morfar för sig själva. Jag hade dåligt samvete.

Fredagkväll blev superskön med tårna i sanden på Bora Bora i Batu Ferringhi, sen började näsan droppa när jag gick och la mig. Det gick bara inte att sova, näsan var som en kran och förkylningen ett faktum. Förkylning brukar ju inte hindra utflykt men den här klubbade till totalt, med feber och allt så Martin fick ta barn och svärföräldrar på lördagsutflykt till Tropical Fruit Farm själv. Filippa kom hem nöjd med massa ny kunskap om frukter och jag trodde jag hallucinerade när hon sa att man kan plantera toppen av annanasen och få en ny planta men De andra vuxna konfirmerade sen att det inte var någon rövarhistoria så i våra krukor tomma från tomatplantorna ska vi prova och plantera toppen och hoppas på bättre skörd än tomatsatsningen. Sex plantor gav 50 blommor och fyra tomater.

Imorse vaknade jag bättre även om jobbet får vänta en dag. Krafterna måste tillbaka lite bättre. Tyvärr åkte mormor och morfar vidare i morse till en vecka på Borneo innan de åker direkt hem till Sverige så vi får umgås i sommar istället. Som tur var började skola och dagis i dag så jag får vila upp mig i fred och Martin kunde dra till jobbet.

Han behöver också vila upp sig. Skött skutan de senaste dagarna och i helgen mufflade han halvsur runt som om jag sett till att bli sjuk på vilje. Fast hade jag det hade jag sett till att få nån sjukdom som fick mig på sjukan. De ska vara rätt lyxiga och ompysslande här har jag hört. Puffar kuddar och serverar eftermiddagskaffe.

Om inte annat så är det dags att repa sig och fixa i ordning försäkringskaoset här efter krocken. Martin sa nåt om att försäkringen inte gällde efter som han körde och inte står som försäkringstagare så vi får betala för uppiffningen av Myvin och reda ut hur hans namn kunde halka bort från försäkringsbrevet. Och, kanske reda ut hur det egentligen går till här i Malaysia? Pust, inte lätt att vara utänning i denna värld där alla gör olika.

Sen ska jag ta mig en titt i kylen och se vad som behöver fyllas på. Ingen aning hur de andra fått mat i sig de senaste dagarna, men det har helt uppenbarligen löst sig för de var pigga och glada allihopa. Först måste jag sova bort den sista snuvan och få kroppen att stå rakt.

Årsbokslut och nya löften

Bokslutet för i år blir att Malaysia har blivit hemma (även om vi vet att vi bara har det till låns) och vi har fått vardag tillbaka. Vi har rest oss blå i huvudet- templed out, travelled out och fått äventyr så vi tiger em vill ändå ha mer för om bara ett litet år flyttar vi hem igen!

Vi jobbar på med våra språk. Tjejernas engelska blir bara bättre, min sämre. Vi knaprar i oss nåt ord bahasa här och där.Filippa och jag är småflitiga på mandarin. Emelie får mandarin och japanska som ofrivillig bonus på dagis. Svenskan är vi fortfarande bäst på även om vissas dialekter börja svänga mot skånska.

Nytt år innebär nya löften. 2012 blir ett bra år. Det känns i tårna. Men, några löften har jag inte hunnit fundera på mellan alla resor, jobb, plugg och expatlivsuppdrag. Så vad vill vi med 2012? Se mer av Malaysia, njuta varandra och locka hit lite fler besökare till LOOC. Och så träna lite bättre förståss, bli lite snällare, få bättre tålamod and all the other goodies

Julen kom på riktigt på Sri Lanka

Vi firade jul på Sri Lanka. På självaste julafton bodde vi i ett pepparkakshus och sen bodde vi på reindeer's hotel fast egentligen var det första hotellet ett gammalt Tea Estate och det andra ute i bushen hette Deer Park hotel. Men, ändå, rätt bra tajmat jultema på boendet av researrengören Martin.

Emelie blev helt överlycklig när vi svängde upp framför hotellet i Hill Country där de odlar te i massor. Tänk, vi ska bo i ett pepparkakshus! Fint var det, nyrenoverat, tyst, lugnt med fin trädgård med gungor och varanda där man kunde sitta och sippa te och läsa bok. Om man inte var på utflykt över bergen på taskiga vägar och med galen chaufför, vill säga. Då tillbad man alla gudar man kunde komma på, bekämpade åksjuka, höll sig fast så gott man kunde och vissa av oss spydde tills påsarna tog slut. Vackar värre var det. Så det var värt turbobantningen, dödångest och ömma rumpor. Skön, sval, ren luft var också helt underbart. Lite värre var det med all fattigdom.

Efter teodlingsturistande skumpade vi över halva ön till djungel, naturparker, tempel, ruiner och bestiga monolitklippor. Vi åkte på elefantsafari med jeep där man fick stå upp och låta hår och klänningar fladdra. Filippa var i himmelriket. Även när vi körde fast en timme i en gyttjepöl. Då fick vi se extra många elefanter som kompensation och titta på lila solnedgång över djuneln. Vi såg förresten elefanter från vägen också. Så där som vi ser rådjur och älgar i Sverige. Inget konstigt eller exotiskt alls.

God mat fick vi också och titta på stora havet sista kvällen längs strandpromenaden i Colombo innan vi flög hem till nyårsfest på 26:an på LOOC, mormor och morfar samt besök av Alice med föräldrar från Sverige.

Julen kom tidigt till LOOC

Jultomten kom förbi 25:e våningen i natt. Tur att vi hade ställt uterumsdörren på glänt och tänt de blå ljusen i vår vita gran. Granen har hållit sig hyfsad sitt år i kartong i förrådet. Lite gulare barr och toppslingan lyser inte mer men, tillräckligt för att Santa skulle hitta hit med paketer från när och fjärran.

Tjejerna vaknade redan vid sju. Mormorn, morforan, pappan och mamman var sega från middag på SiGi's, några öl och lite rom från igår. Det blev lite sent. Så där som det ska bli på julafton och min knopp och kropp känns trötta som en juldag idag. Men, Emelie och Filippa hade tålamod och kom själv med förslaget att kolla film först. Vid nio öppnadee vi paketen och tog sen frukost. Sen tog jag en morgonlur.

Åt den godaste köttbiten jag ätit i Asien igår. En tornedo. Varm vind svepte där vi satt vid strandkanten och bandet spelade ballad covers. Man kan ha en sämre låtsas julafton även om ursprungsplanen med öns lyxigaste skaldjursbuffe på Rasa Saya inte blev av och att det var bilkö hela vägen till Batu Ferringhi.

Myvin är krockad!

I torsdags hände det ofrånkomliga. Det tog ändå 1,5 år, men att en bilolycka skulle ske är inget som förvånar oss. Trafiken myllrar, de flesta kör rätt kasst och trafikreglerna är mest oskrivna och lite ombytliga. Att köra bil på Penang är som ett Expressrace på Baggensfjärden, i kvadrat.

Det var Martin som blev påkörd av en moppedist på Burma road. Jag behöver inte berätta att moppedisterna är värst. De kör som de vore odödliga. Mot rött, mot enkelriktad, på fel sida, byter fil som om de vore ensamma på vägen och kör så fort cykeln bara klarar. I bara shorts och t-shirt, men med en hjälm på huvudet i alla fall. Just motorcykelolycka har varit skräcken (och är). En ung tjej dammade rakt i Myvins för när Martin kröp fram längs kvällstrafiken. Som tur var hade han knappt styrfart, men moppen föll ändå och tjejen skadade sig. Bröt benet och skrapade armen. (och, vore ni malaysier så skulle ni nu fråga vilken ras tjejen hade. Är du själv inte den rasen så hummar du och säger, 'ja indier följer ju inte trafikregler'. Är du samma ras så hummar du bara)

Jamen, jösses! Vad gör man nu? Hur gör man med olycka här i Malaysia? Det vet vi nu. Ring en lokal kompis, och gärna några till som kan komma fort för man vill inte stå själv där på gatan. Ta med dem till polissattionen och skriv en rapport. Kostar bara RM 300. Ta rapporten och åk till verkstan. Tro inte att allt detta går snabbt och framförallt inte att det kan göras samma dag. Fyra timmar på polissattioner och samma papper som fylls i flera gånger. Många vill göra upp i godo för att slippa allt strul. Men, hur vet vi, vitingarna att de ändå inte polisanmäler och så blev det helt plötsligt ditt fel och världens soppa?

En moppedist är antagligen inte försäkrad och kan inte betala för dina skador. Däremot ska ditt försäkringsbolag betala för deras sjukhuskostnader. Så bonusen ryker. Skulle trafikoffret dö, så får du sitta en natt i finkan även om det inte vr ditt fel.För ditt eget bästa sa polisen.

Så, Martin använde hela torsdagkväll på polisrapport. Jag la nån timme på att komma ned med papper, pass och pengar. Armin och Adzli fick skippa teambuilding, bowling och god middag på E&O och assistera. Lördagförmiddag gick till att få bilen på verkstan och förhoppningsvis är allt historia på tisdag. Eller inte....

Tur att mamma och pappa är här så vi inte behöver valla runt tjejerna på denna upplevelsen. De hänger med mormor och morfar i lekrummet
och vid poolen och märker inte änns att vi är borta.

Tomten

Tomten kom till St Christopher's igår! Jag var där med, iklädd en tomtens medhjälpare-dräkt (eller elf, som anglosaxerna kallar dem) och hjälpte till som PTC-morsa jag är, att lotsa skolans alla barn till att träffa Mr Santa Himself. Nu hade vi i för sig två för att få lite mer fart på presentutdelningen. Den andra tomten var en pappa inhyrd för dagen av den riktiga tomten. Så den riktiga tomten var där. Vit, rödmosig och tjock som han ska vara. Inte smal, brun och med smala ögon. Det är Fake-Santa. I alla fall när man pratar med barnen.

Om inte annat så talade den kompakta tystnaden och stillheten om att barnen var övertygade om att det var den riktiga tomten när de steg in i samlingssalen för att träffa honom. Varje klass var som små ljus. Ja, inte sexorna förstås men de hade ändå skoj och tyckte det var lagom pinsamt att sitta i tomtens knä. En liten andreklassare vågade sig på att fråga om han var rikgtig, men för säkerhets skull önskade han sig också lego starwars. En annan önskade sig en bebis så hans mamma höll på att tappa kameran. Vad Filippa önskade sig förblir en hemlighet för hon viskade i örat. Tomten kunde tyvärr inte komma ihåg vad hon sagt efter det hennes klass gått, så risken är stor att tomten har en mindre anhängare efter jul. Men, han är ursäktad. Träffar man 300 barn på två timmar i klädd en varm tomtedräkt i tropikerna så ska man nog bara vara glad om man kommer ihåg sitt eget namn.

Det var inte bara barnen som roade sig, föräldrarna var där också. Sjöng med barnen framför skolan, ropade på tomten och tog emot honom med jubel när han kom med poliseskort i skolbussflottans minsta buss för dagen piffad i glitter och kransar. När barnen gick tillbaka till sina klassrum för att lära sig det sista för terminen så hade PTC rekordstor coffeemorning för alla föräldrar så de kunde stanna kvar och smita in och ta bilder pä tomten och sina telningar när deras barn hade audiens. Sällan har så många vuxna druckit nescafe på låga bänkar i kantinen. 400 tippade vi på.

Bilfri söndag i Georgetown

Penang har infört bilfri söndag på tre gator nere i Georgetown. Första söndagen firades med en cykeltävling med start klockan sju på morgonen. Martin var givetvis där. Sovmorgon är för mesar. Janne och Tobbe på besök från Sverige och Daniel på 26:an var också med. Eftersom det var bilfri dag inne i centrum cyklade de 5 km söderut på coastal highway, motorvägen och sen 5 tillbaka. Bland bilar. Det är ju Malaysia...Vilket fall som, de hade trevligt och Martin fick äntligen användning av sin cykel som han tagit med hela vägen från Sverige.

Eftermiddagen pustade gubbarna vid poolen, firade 3:e advent med pepparkakor, Tigeröl och lite whiskey som Janne smugglat med från de gamla whiskeyländerna.

Science Fair på PISA

Vi åkte till vetenskapsmässan på PISA (Penang International Sports Area). Den imponerade milt sagt inte. Annonserna sa att där skulle vara massa roligheter för barn i alla åldrar. Legorobotar, planeter och hela biddevippen. Föräldrarna var supertaggade: -'Åh, robotar!'

Det var mest trångt och massa stånd med postrar i en arena storlek handbollsplan som sett sina bästa dagar. Robotarna lyckades vi faktiskt hitta till slut. Tre stackare i ena hörnet. Ballonger fanns där massor. Planeterna såg jag bara som vykort att köpa. Annars var mässan gratis. Så där var mycket folk att titta på - och många som kunde titta på oss.

Min vetenskapsdos fick jag sent ikväll istället. Månförmörkelse. Satt på balkongen mot havet, i varm bris och såg månen leka kurragömma.

Tidningsbudet

I mars började vi prenumerera på Star, en av Malaysias dagstidningar. Tidningen kommer varje morgon vid åttatiden. Vi fick nåt startpaket med massa kuponger och rabatter men, jag fattade inte så mycket vad jag skulle gör med dem. Välkomstbrevet stod i för sig på engelska men ingen förklaring till kuponghäftet. De ska nog vara till nåt tänkte jag och la ned dem i en låda. Det ger sig, det brukar det göra. Och, nu har det.

Vakterna ringde på vår porttelefon innan lunch. Dålig kommunikation som vanligt så Martin gick ned. Där stod tidningsbudet och undrade varför han inte fått betalt sen mars. Martin var som ett frågetecken, han visste ju inget om kuponger. Så han åkte upp igen med en lapp med killens nummer. Som tur var är tidningsbudet indier så vi kunde lätt reda ut fadäsen på engelska. Nu hoppas jag bara han får kuvertet med alla kuponger av vaktgubbarna när han kommer i morgon. Han har väntat i 10 månader.

Hur många gånger kan man bli uppsagd?

Antar att de svenska tidningarna har fullt upp med SAAB-krisen så att St Jude nu även lägger ner hela sin F&U har nog gått de flesta förbi. Beskedet kom i onsdagskväll. Den kvällen svensktjejerna äntligen fått till en gåutkväll coh så fick i stället herrna gå ut och äta middag och sitta och fisprata tills nyheten var släppt i Veddesta. Lite mer än sex månader från förra beskedet. Så Martin har blivit uppsagd för andra gången. Första gången var han bara varslad men meddelad att han blir uppsagd när vi kommer hem, men nu är han petad. Datum ska sättas. Till skillnad mot SAAB går St Jude med vinst, men det verkar faktiskt som man får behålla jobbet lättare på SAAB. Ok, St Jude är inte svenskt, men uppfinningen är och det kan ingen ta ifrån oss. Synd bara att media knappt uppmärksammar att 600 jobb försvinner från Stockholm. Dubbeltrist.

Vi får göra som Wei-Bee, min chef här, säger: hålla oss till svenska företag hädanefter. Hemlandet är alltid hemlandet.

Man tager vad man haver

Pepparkaksdegen är precis inställd i kylen. Vi har börjat jobba upp julstämningen här på LOOC. Ikväll kommer vår vita julgran med blå ljus fram ur förrådet och så ska vi hänga upp små silverstjärnor på gardinomfångskrokarna. I morgon ska vi se om vår deg går att baka ut till kakor. Tjejerna har kollat att kakformarna och kavel finns att hitta i lådorna så det kommer inte vara problemet. Utan själva degen kan bli det. Det blev lite tager vad man haver över det hela. Honung i stället för sirap, självmalda nejlikor och kardemumma i stället för bara hälla upp i från en burk. Riven färsk ingefära i stället för pulver. Halva tiden la jag nog på att få ur kardemummafröna ur skalen. Tjejerna försökte hjälpa med det var för knöligt. Morteln som står i ett förråd i Sverige hade varit väldigt, väldigt bra att ha med. Bannade flyttgubbarna lite i tanken för missen. Fast största missen var ändå att jag råkat köpa fullkornsvetemjöl. Får se om kakorna håller ihop. Degen fick toppbetyg av de sötsugna småbagarna.

Klassens koreanska casanova

Klassens koreanska casanova var hemma och lekte med Filippa idag. För andra gången. På hennes begäran. Jag har ju hört en hel del om lille TaeWan på coffemornings. Jodå, tjejerna gillar honom. Hälften är så kära som man bara kan bli när man är 5. Och han gillar dem. Gärna en lite puss och hålla om när han viskar. Men, det kan han lugnt glömma med Filippa. 'Stop TaeWan, you are suppose to whisper to me, not hug me!'. Ja, ja inte lätt med en ispricessa som inte fattar. Jag fattade i för sig inte mycket heller om skvallret på coffee mornings, men så mycket fattar jag att vi klampar lite i klaveret här och ger morsorna lite mer att snacka om.

Skit idet. De har roligt och det roligaste är att det bara poppade ur Filippa en kväll för nån månad sen att hon ville ha playdate. Trevlig, tyckte jag. Det vore faktiskt lite bra med kill-påverkan när man bara har en lillsyrra, allt är rosa, princessor och bling-bling. Men, jag måste bara fixa hans mammas nummer. Då levererade Filippa snabbt en lösning. Det har hon då rakt aldrig gjort när det gällt leka med tjejkompisar. Jo, serru, du skriver en lapp med ditt nummer så ger jag den till TaeWan som ger den till sin mamma. Superenkelt.

Men, det var inte mamma som textade mig. Det var hans pappa, Mr Kwoen. Så han och jag texta ihop en träff där det hela slutade med ett meddelande dagen efter leken med att TaeWan var lyckligast på jorden och måtte de alltid vara vänner. Hrm, ska Martin skaffa en bössa?

Om inte så kan ni läsa om vad han pysslar med här.

Busted

Jag är så påkommen. Jag var på väg ut i köket efter att ha klätt mig och då sa Emelie:

- Jag är törstig
- Ska jag ta ner ett glas till dig, eller tar du en plastmugg från vattentornet?
- Jag har redan druckit.
- Nämen, bra. Sätt muggen ovanför diskmaskinen.
- Jag hade ingen mugg.
- Va? Säger jag och kommer äntligen fram till köksbordet
- Jag drack ur paketet.
- Va? Nämen! Det får man inte! Man ska dricka ur glas!
- Det gör inte du.
- Va?
- Jag har sett att du ibland dricker jos ur paketet.
- Men, det är bara när jag tar det sista, säger jag lite käckt för att maskera lilla skammen.
- Så kan du inte göra, då gör barn likadant! avslutar fröken E samtalet med och går på toa.

1-0 till Emelie

Rapport från min bisyssla

I dag har jag torrkört min presentation om Sverige och svensk kultur. Min enda åhörare var hänförd redan vid tredje slajden. Gamla stan lite från ovan en tidig vinterkväll. Lite snö på taken och en blank Riddarfjärd framför Stadshuset. Oh, yes so beautiful. Jag fick hemlängtan redan när jag klippte in den i presentationen. Och alla andra bilder. Men, jösses inte kan man sitta och torka små tårar på jobbet så de sparade jag till balladerna när jag körde hem.

Man blir bra mycket mer sentimental så där när man bor 13 000 km hemifrån, eller sju och en halvdags körning som jag fick fram på google vägbeskrivning. Den roliga slajden fattade inte min åhörare, så den får jag ta bort. Men, däremot kan jag lugnt göra en hel slajd till om vad de nyfikna och framfusiga malaysierna inte få fråga de reserverade svenskarna. Det subtila tipset håll er till vädret var för diplomatiskt. Så, på riktiga körningen så blir det att inte fråga efter ålder, hur mycket pengar man tjänar, kommentera vikt, snacka politik och fördjupa sig i religion. ( men skulle de fråga hur långt det är till Sverige så har ni svaret)

Filippa 6 år

Här har det firats så det står härliga till! Igår var det Filippas födelsedag och hon väcktes av skönsång och frukost på sängen. I år med knäckebröd och Kalles kaviar. Förra årets fadäs med nybakad sockerkaka gör vi inte om. Då grät hon och ville ha knäcke. I år var det succe. Käckenmacka på hjärtformad barbie-tallrik, äppeljos och lite ljus. Jo, pappa Martin vet vad hans 6-åring gillar. Lite paket fick hon också såklart, men det blev inte mycket lek innan det var dags att åka till skolan. Lite bild och mandarin är aldrig fel. Emelie och Martin åkte sen till Tesco och storhandlade för dagens, anstormning: kalaset.

Jag simmade i poolen och gick på min mandarin. Sa inte ett ord på mandarin, men vi fick skriva tecken med pensel och bläck på tidningspapper. Pirfa, nu vet jag vad jag kan göra med jättehögen gamla tidningar i maidens rum.

Efter lunch hann vi prova presenterna. Jag la pussel, Martin och Filippa spelade alfapet och Emelie varvade alla aktviteter med en sväng med ny Barbie. När alla hade laddat batterierna så packade vi oss ut i bilen och drog på öppet hus på Turf Club, galoppbanan. Favorit i repris från förra året. För säkerthets skull gjorde vi exakt samma saker: köade i evighet för att få blommor målade på armen, fikade glass, red pony och tittade sen på hopptävling. Rätt duktiga amatörer som red omkring i kavaj i värmen. Faktiskt ännu roligare än att titta på Malin Bayard på Globen. Amatörerna river oftare och en och annan häst vägrar. Sånt håller spänningen på topp.

Födelsedagsmiddagen var given, McDonalds så klart. Så vi drog till Gurney Plazas gyllene mås så vi kunde passa på att hämta mina nya blå glasögon och köpa snitsiga godispåsat för det hade de inga av på Tesco. Sånt finns bara på Toy's R Us. Från den ena amerikanska draken till den andra...

Födelsedagsdagen avslutades med Skype med både morföräldrar och farföräldrar. Mera skönsång och ett lysande tillfälle att visa upp presenterna.

Idag blev det en herrans massa mer presenter. Puh, min återvinningspåse svämmar över. Jag hoppas innerligt att Sumathi verkligen tar det till välgörenhet och att de verkligen återvinner eländet. Så mycket förpackningsmaterial, så mycket nya prylar. Filippa var överlycklig. Helt lyckligt uppspelt av all uppmärksamhet och åste för första gången i sitt liv ut ljusen.

Hela klassen var bjuden, mer än hälften kom och lite andra kompisar. Så en 17 barn med en släng föräldrar gjorde ett ganska bra drag här på LOOC. Två intensiva timmar. Tårtfika som picknick på golvet. Lite fri lek och sen fixade pappa Martin med lysande assistans av Armin lekar. De hoppade hoppboll runt en sittpuff. Tävlade två och två. Publiken jublade varje gång nån studsade av, eller kom i mål. Mini-bowling höll koncentrationen uppe. Aj, aj, inte lätt med klot som hade fel tyngdpunkt och rullade snett. Svansen på grisen var halvpoppis men de som gjorde det tog det på största allvar coh prickade rumpan bra. Nästa år får grisen en mindre rumpa på svartatavlan-väggen. Nästa lek var sport igen och då var fler tillbaka på lekbanan. Basket var skoj och höll på tills nästan alla hade gått. De som inte sportade lekte intensivt i lekrummet.

Redan kvart i fem var många barn slut. Eller var det deras föräldrar? Tja, ljudnivån blir rejält hög här hos oss. 500 kvm öppen planlösning är ingen hit i sådana här sammanhang. De barn som var här själva hade inga problem att stanna till fem. Och en liten ensam gosse, Leok stannade till sex. Han tog det lugnt han - och hans föräldrar med, tydligen. Snackade på och hjälpte till att packa ur alla presenter ur de hemska plastförpackningarna. Han såg också till att få leka med lite lera och få i sig lite mer fika.

Nu har jag äntligen tagit min efterlängtade dusch. Helt genomsvett sen 5 minuter in på kalaset, även om vi brassade på med AC. Emelie däckade fort, men födelsedagsbarnet är fortfarande vaken. Lite svårt att somna när man har ett lekrum proppfullt med nya leksaker och ponyn från bästisen med sig i sängen. Ja, ja, det får bli lite trögt i morgon och tidig sänggång så ska hon nog komma igenom veckan lika glad som alltid. Vår 6-åring.

Tomater på julbordet

Det blir nog inga hemmaodlade tomater på julbordet. Två av de tre tomaterna fick röd fin färg i helgen, eller orange snarare. Då tyckte hälften av oss att det var dags att äta dem. Jippie, tomtaterna är röda, liksom!

Så de fick bli lunch. Lite sura, men ack sa goda. Den sista lilla stackaren sitter ensam kvar och är fortfarande grön. Kanske får han sällskap snart, det blommar lite här och där bland bladen och kan de bara ta sig till nästa nivå i tomatlivet så finns där en möjlighet för tomatsallad på julbordet. Bäst att gödsla och vattna vidare.

Nu är det jul igen

Första advent idag. Emelie kom spontant i julstämning redan på förmiddagen och klädde sig i tomtedräkt. Disco till julmusik sattes upp i tjejernas sovrum och sen bytte Emelie om till Lucialinne när Filippa bytte om till balettkläder efter lunch.

Kan väl inte påstå att vi vuxna kom i nån större julstämning av det så nu ikväll gick vi till g hotel och tittade på när de tände granen. Eller, granen och granen. De har en jätteljuspyramid i sin foajé. Granform med kulor och ett g uppe på toppen.

IWA:s kör var där och sjöng engelska julsånger och hotellet serverade gratis snacks och dricka. Dvs öl, vin, läsk, snittar och små kakor. Tomten var även där, eller låtsas-tomten som Filippa sa. Hon sa också att låtsas-tomten hade varit på hennes skola förra året. 'Men, vem vet, i år hinner kanske den riktiga hinner förbi när vi firar jul på skolan.' Ja, vem vet....

Det var inte bara Filippa som hade koll på tomten. Tomten hade också koll på barnen. Där gick det inte att charma till sig en godisbit till inte. Men, det gick bra att skoja, busa och ta så många foto man ville.

Vi kom dock i lite julstämning, mest tack vare kören och trevligt hade vi. Nu är det dags att leta fram vår fina vita gran med blå lampor och piffa hemmet för ännu en tropisk jul.

Apbra dag

Alltså, vi har haft en riktigt apbra dag! Bara helt superduper. Började men lugn morgon, slö frukost, lite mandarin för mig, lunch hemma och sen drog vi i väg. Ok, vi tvingade barnen att plocka undan i lekrummet först. Men, en liten lagom dos skälla kan faktiskt piffa humöret, framför allt när barnen faktiskt gör vad man säger.

Vi drog till vårt nya favoritställe, Monkey beach. Denna gång med Barlovs så både barn och vuxna fick lekkompisar. Stänkte skönt varmt vatten i vågorna både på dit och hemresan med båt. Vi guppade i vågorna, plockade snäckor, ritade i sanden, grävde hål och spelade boll. Vi fikade så klart och var slarviga med att plocka undan så vi fick oss även en adrenalindusch när apan (jo, det finns apor på Monkey beach!?!) kom och tog skräppåsen och ett litet drickapaket. Han var inte artig, så Martin fick hitta sig en pinne och vi fick till slut jagat bort den väsande tjuven. Och under hela fighten hade Emelie hållit hårt i sitt kex så det mosats i handen. Tur apan inte märkte det, för jag vette tusan om Emelie hade släppt.

Ja, ja, lite action i paradiset gör att man njuter kaffet desto mer under palmen och gungar lite högre på gungan.

Kvällsmat blev på Tree Monkey vid Spice garden. Öns alldra godaste thai restaurang, uppe på en kulle med en jättefin utsikt över havet. Säger bara grön curry. Så gott, så mätt. Apbra!

Femminuterssamtal

Om alla var som Mrs Dhillon så skulle jorden snurra fortare. Utvecklingssamtalet igår var klart på fem minuter. Inga krusiduller eller artighetsfraser där inte. Jag hade inte änns fått rumpan på den låga stolen innan Mrs Dhillon drog igång och pratade om stora och små bokstäver, bygga meningar och var man ska sätta punkten.

Det ska man tydligen ha koll på vid det här laget i hennes klass. Punkten ska inte vara där raden tar slut, utan där meningen slutar så det ska vi öva på. Sen fick jag veta att vissa bokstäver har svans och det var väl ungefär där jag kände att nu har jag inte hängt med i detta turbosamtal. Bokstäver med svans, visade sig vara de bokstäver som ska ner under linjen.

Matten gick bra, tror jag. De kunde en herrans massa. Addition, subtraktion och Filippa kunde förstå läsetal. Det har jag missat helt. Eller så håller Filippa inne på sina subtraktionskunskaper för att slippa betala tillbaka pengar på veckopengen.

Filippa ska titta i ögonen när hon pratar med läraren och bli bättre på att våga svara på frågor, även när hon har fel. Så vi ska öva på att göra fel här. Jag stirrade Mrs Dhillon stint i ögonen de sista minutrarna som var kvar. Vill ju inte heller göra fel.

Sen, tjackdong och jag satt på en vuxenstol utanför klassrummet och fick titta i skolböckerna. Hann inte änns säga att vi trivs med skolan och tack för att du lär mitt barn så mycket till Mrs Dhillon. Men, attans vilken möteseffektivitet! Inte konstigt att ungarna kan en hel massa saker jag bara längtade efter att få lära mig när jag var fem.

Emelie blev rörd till ståpäls och rysningar när jag läste högt ur Filippas engelskbok: 'I lik to swim wih mi siste in the pool'

Jag var lika rörd. Och Martin var överlycklig att hon hade skrivit 'I wan to plej golf'.

Jag skulle ju klippa håret

Jag skulle ju klippa håret idag. Och träna. Och handla frukt på marknaden för besök av Phong med familj ikväll. Sen skulle jag druckit kaffe och läst dagens tidning på Coffeebean borta vid Gurney Beach och tittat ut över havet.

Så blir det inte. Filippa vaknade med feber. Så hon ligger loj här hemma idag och slötittar på Disney channel. Det blir ingen lekdejt med Emma och Kenan i eftermiddag heller. Det drabbar även Emelie som kom iväg fin i sin nya kinesiska klänning sydd i malaysiskt batiktyg till dagis. Darren ska fira sin födelsedag idag.

Vad som blir av blir kvartsamtal, eller utvecklingssamtal eller vad man nu kallar det lilla mötet mellan lärare och förälder som man har en gång per halvår för att få veta ur det går på skolan. Parent teacher conferance heter det här. Låter urtjusigt och som om det krävde kostym.

Det blir av vilket fall som för det är ont om tidsluckor fram till jul med lite mer jobb än vad jag hade tänkt, engagemang i föräldrarföreningen, plugg, födelsedagsfirande och förberedelser för nästa omgång besök från Sverige.

Igår kväll åkte farmor och farfar hem till Öland och till Lucia kommer mormor och morfar.

Så när jag och Filippas lärarinna, Mrs Dhillon pratar skolarbete så får tjejerna sitta på trappen utanför, hålla varandra sällskap och spela på paddan istället för att lekorgie hemma hos Emma, hennes Barbies, Pet Shops och all the other goodies.

Middag med Phong blir också av. Han kommer hela vägen från USA och vi har inte sett honom på fyra år. Men, jag får se ut som en slashas i håret ett tag till.

Min man är mannekäng

Det blev sen kväll igår. Jobbet hade annual dinner, som svenska företags julfest fast utan skinka och alkohol. Damerna var så piffade och fina så det var en hel fröjd att titta på dem. Lösögonfransar är hett på Penang. Jag frös i min lilla sidentopp i den kylskåpskalla luftkonditioneringen så jag satt i tråkig beige kofta hela kvällen och utan lösögonfransar. Jag satt med ett tjejgäng från produktion, en tekniker och en ingenjör. I de få mikropauser vi fick mellan all glitterdansunderhållning till 'Dancing Queen', trollerikonster, lottdragning och pinsamma tävlingar på scen så hann vi snacka lite. Eller snacka och snacka, de hade utfrågning på malaysiskt vis av mig. Det vill säga man fråga om allt från vikt till ålder och allt annat däremellan som man inte pratar om som svensk. Höjdpunkten på kvällen var ändå att se att Martin har säkrat sin framtid efter St Jude, som mannekäng. Han gick snyggast på catwalken och visade upp den nya jobbuniformen. Paris nästa!

Brown's house

Idag provade vi det tredje stället som serverar afternoon tea på Penang. Uppe på Penang Hill ligger Brown's House Strawberry Hill med fin utsikt över Georgetown, bron och fastlandet. Dit tog vi farmor och farfar. Vi åkte bergbanan upp coh tittade runt på templena där, provade lekplatsen och sen njöt vi te med scones, sandvikare, äppelpaj, laxsnittar och frukt tills barnbenen var överfulla med spring, då skuttade vi lite på gräset och tog sen bergbanan ner igen. Redan på väg till bilen saknade vi tystnaden och den syrefyllda luften uppe på kullen.

Så här kan man också se på saken

Jag fick skäll imorse av Emelie när jag skjutsade henne till dagis.
- Varför får inte pappa köra mig till dagis?
- jo, men...
- Du kan inte bara kör mig hela tiden! Du får dela med dig!
- ja...

Så kan man ju också se på saken, att det är jag som är taskmörten och roffar åt mig allt det roliga och inte expatjobbet som tar all tid.

Och en annan syn på saken kan man ha när det gäller restaurangval. Vi firade Martins födelsedag igår på Chin's, öns finaste krog. Supergod kinesisk mat. Barnen gillade det också. Framförallt ankan som man fick rulla in med tjusiga gurkstavar och strimlad mild purjolök i tunna risbröd. Tacos de lux. Men, när det kom till efterrätten då brast det. Stora tårar trillade ner för kinderna på Filippa när vi fick vattenkokosnötter och vit tång i lättsötat vatten och små sumpiga kakor gjorda på bönor. Vi vet ju sen länge att Malaysia inte är ett efterrättsparadis, men på nåt sätt glömde vi det igår och antiklimaxet blev totalt. Då kan man också ha en helt annan syn på saken och tycka att McDonald's är bättre än lyxkrog. Där finns ju glass

Cherry Sweet Thai

I dag är det i alla fall söndag. Bara någon dryg timme kvar på dagen. Det har varit en skön söndag. Slapp morgon, sen ökade vi tempot rejält vid halvtolv och fick oss ur huset för lunch på Cherry Sweet Thai. En hyfsad tairestaurang i ett ruffigt gammalt kampung-hus nära Filippas balett. De öppnar tolv och vi hängde på låset. Interiören är allt annat än vacker, inte änns charmig. Man sitter på trädgårdsplaststolar inomhus vid vingliga bord, matsalen har inte ett fönster och nakna lysrör i taket. Men, maten är riktigt god. Otak-otaken var höjdpunkten. Ok. det var inte som Thailand men det var den bästa thaimaten vi ätit hittills på vår ö.

Efter lunchen gjorde Filippa ett superman-byte i bilen och kom i sin rosa, tajta balettdräkt innan vi körde och lämnade henne på dagens tvåtimmarsträning.

Vi andra svängde runt bilen mot stan igen och åkte till stans största möbelaffär Mekio och köpte äntligen två sittpuffar. Färgerna de hade inne idag var brun eller lila, så det fick bli lila.

Resten av eftermiddagen hängde vi vid poolen, badade, käkade frukt och panikplanerade vår Sri Lanka-resa över jul. Det är ju högsäsong då för alla soltörstande vitingar kommer från Europa och fyller ön. Flygresan har varit klar sen länge, men nu har vi även lyckats fylla de åtta dagarna emellan. Blir teodlingar och naturreservat och, om jag lyckas reda ut det på distans, någon tågresa. Jag ser fram emot att resa långsamt, gärna med ånglok, genom vackert landskap där allt är annorlunda och man kan inte sluta titta. Europavitingarna kan behålla stränderna för sig själva.

Expat wife

I torsdags var det dags för expat wife-liv. Jag åkte på utflykt med Spiral Synergy. Sju damer i olika åldrar åkte runt Penang i en minibuss och tittade på möbelaffärer och antikbodar i två timmar. Halva grejen är att snacka i bussen. Man får lite tips om ditt och datt, och höra folks livshistorier. Det finns ju alltid en anledning till att man hamnat på Penang och för vissa finns det en anledning till att man stannat kvar.

Som till exemple Michelle som har Spiral Synergy. När hennes mans RAF-postering (Brittiska flygvapnet) gick ut för tre år sedan meddelade hon sonika mannen att hon flyttar inte. Så han fick flytta hem till Storbritannien själv och kvartalspendlar till familjen. Ena barnet går i kinesisk skola och det andra på SCIPS.

Hon slipper voja sig över hur hon ska klara livet hemma utan hemhjälp. Lyxen med hemhjälp kommer alltid upp som samtalsämne när expatfruar träffas. Inget undantag. Det och att allt finns på Penang....det gäller bara att hitta det.

Min rundtur bland dammiga möbelaffärer gav dock resultat. Jag upptäckte och lärde mig lite mer om var man kan hitta bra grejer på Penang. Igår åkte vi förbi ena stället hela familjen och köpte oss en bänk och en stor lampa till hallen.

Loy Krathong

I måndags var det ledigt för att söndagen var helgdag, det var nån Hari Jadi-visst antal dagar från ramadan-firande och flera andra religioner hade passande nog också högtider. Bland annat hade thailändarana en buddistisk festival i templet på Burma Road och sen en cermoni som Martin och jag bara sprang på nere längs Gurney Drive när vi gick hem från födelsedagspresentshopping på köpcentret. De satte krathong, lotusformade små båtar pyntade med blommor, blad, rökelse, lite pengar och ljus, i havet. De guppade fint ut på det stilla mörka vattnet och alla sände en extra tanke till det översvämningsdrabbade Thailand.

Emelie 4 år

Klockan är åtta på kvällen och vår nyblivna 4-åring har precis somnat. Vi firade med en hög med paketer och pasta bolognese till kvällsmat. Födelsedagsbarnet hade i för sig önskat sig pasta med knäckebröd men hemmachefen tog ett enväldigt beslut och valde köttfärssås i stället. Ingen klagade över det. Martin och jag firade henne med lite skönsång, ljus och mjölk på sängen redan i morse, men det var så där lagom uppskattat. Vi sjunger för dåligt eller så blir man morgontrött när man är fyra och vill inte slösa bort dyrbar sovatid på Ja må hon leva.

Till middagen var livet desto bättre. De vuxna hade lite gott rött till maten och tjejerna piffade upp mjölken med cinderella-glas. Till efterrätt blev det malaysiska små glasskuber där smakerna mint och röda böner var mest poppis. Majs och durian minst. Det fanns även rester från den stora födelsedagstårtan att kalasa på. Den hade gottat till sig i kylen sen i lördags när det var barnkalas.

Emelie hade bjudit ett par dagiskompisar, Filippas bästis och svenskbarnen på kalas. Det blev 11 barn som fikade och lekte tillsammans i lekrummet. Lekrummet har en fin ljuddämpande fönstervägg mot vårt uterum och där satt som mest 15 vuxna, pratade och tittade ibland in på barnens allt roliga som i ett akvarium. Då behövs en stor tårta, men ändå blev det över.

Det var en stor dag för Emelie med första riktiga kalaset och äntligen bjöd vi hem Esther! Esther är malay-kines och har varit kompis sen dag ett på dagis, redan innan de kunde prata samma språk. Det blev faktiskt en stor dag för hela familjen för det var första gången vi hade malaysier på besök.

Vi har även mer fint besök här. Farmor och farfar kom för en vecka sedan och förutom barnkalas så har de även fått slappa vid poolen, äta på hawker's, vandra runt Air Itam dam, titta på Kek Lok Si, kolla in Armenian Street nere i Georgetown och känna på europisk fläkt ute på Straits Quay. Monkey beach-utflykten regnade bort men har vi tur har regnandet lugnat sig till om en vecka när de kommit tillbaka från en resa i resan till Angkor Wat. Annars ligger stranden kvar till nästa gång.