Städdag

Filippa och Martin gick upp sex imorse för att städa stranden längs Gurney Drive. Filippa var lite seg, men inte helt svårövertalad så de kom iväg. Stranden ligger nu fin och glänser i förmiddagssolen. Fyra timmar tog det och som tack för hjälpen fick de varsin rosa t-shirt och en flaska vatten. Filippas funkar bra som klänning och Martin klär riktigt bra i rosa.

Kommer de att städa igen? Tja, det var kanske inte så skoj, men insatsen behövs mer än väl. Kanske vi kan locka fler kompisar, så det blir roligare? Vi får se, en gång är bättre en ingen gång. Sjusovarna Emelie och jag har i alla fall lite att ta igen.

Close but no cigar

Så nära, så nära, men ändå fick vi inte sett tigern. Close but no cigar.

Vi tog oss på ofarbar väg till Chitwan för tre dagar djurspaning i deras nationalpark. En liten djungel nära gränsen till Indien som är fylld med fåglar, apor, tigrar, vilda elefanter, massa slags rådjur, nån liten sorts björn - och då bengalisk tiger.

Blyg, och få får se den. Men, där var en hungrig en som gick in i byn för att ta sig en vattenbuffel precis där vi gått i land efter kanotturen längs floden ett par timmar innan. Han såg bestämt oss, vi såg bara hans bleka fotspår men, vissa på vår lodge fick äran att se honom - och vi grämer oss.

Ja, vi grämer oss. Fast vi vet att naturen visar sig när naturen vill. Men, ändå...ändå. Så nära, så nära. Fast vi gick på tigerjakt och allt i skymningen.

Nära noshörning kom vi. Gick nästan rakt in i rumpan på en stor ståtlig enhornad 25-årig herre. Vår guide blev bra nervös där när vi gick runt dungen så vi fick springa tillbaka en femtio meter. Noshörningar tycker inte vi luktar så gott och uppskattar inte att vi står pang på och stirrar på dem när de äter sin frukost. Då blir de arga och springer efter en i sina 40 km/h. Men, en 10-20 meter bort funkar det bra att stirra. De är närsynta.. Och oj, vad han åt. Vi hann nästan tröttna, men det gör man inte. Tänk vilket djur, så ståtligt, så urtida.

Vi fick även se en stor krokodil som låg och solade i förmiddagssolen när vi gled ner för floden. Kingfisher i alla storlekar och färgkombinationer, Marabostorkar och allt där emellan. Trollsländor i alla dess färger kryddat med lite sällskap av fjärilar.

Elefanter red vi ut på i djungeln och det var precis som guideboken sa; djuren fattar inte att vi är med utan tror bara att det är den där gamla tråkiga elefanten som kommer där igen. Vi kom så nära rådjuren. Stirrade dem rakt i rådjursögon utan att blinka, eller andas. Apor såg vi också, men ärligt, macacerser vi så det räcker på Penang: I botaniska trädgården, i Youth park, uppe på kullen, på Monkey Beach och längs vägen till Batu Ferringhi.

Men,vi ser inte snöklädda berg bakom djungelns gröna. Vi ser inte världens högsta berg. Det gör man i Nepal och det är så otroligt häftigt. Tja, barnen tröttnade på tjatet om bergen, men Martin var som tokig och fotade dem i soluppgång, i solnedgång, mitt på dan, från bilen, från planet och var sjutton vi nu såg dem när inte diset skymde dem.

Sista dagen såg vi dem även från Katmandu, som annars är mest smog och dis. Och en herrans massa skräp, platspåsar, tutande och dieseltung luft. Fattigt och vackert, det är vad Nepal är. Mycket fattigt och mycket vackert.

Och, sådå tiger...

Namaste

Vi har vandrat

Vi landade i Katmandu i söndags. Måndagen klämde vi tempel och gamla palats. Det blev buddhistiskta Monkey Temple och Boudha men bönesnurror i alla storlekar att snurra på och ett hinduiskt med kremering och Diwalifirande människor. Vi lullade omkring Patans gamla kungapalats och sen kom regnet lagom till sen eftermiddag.

I tisdags bar det iväg ut på landsbygden. Vi och vår guide blev avsläppta där asfalten tog slut och sen gick vi i sex timmar uppför till Nagarkot med alltför stor packning. Vi naiva turister trodde bilen skulle ta jätteryggsäcken från hotell till hotell. Det visade sig rätt tydligt att så inte var fallet så mamman och pappan fick en extra utmaning. Starten var lite tuff och fram till lunch hade vi två gnällande barn under gassande sol. Martin bar dem mest hela tiden på sina, nu ömmande, axlar (tillsammans med jätteryggsäcken, då).

Men efter världens godaste snabbnudelsoppa i ett jordhus i en pytteby rakt ute i ingenstans så blev humören på topp och vi knatade hela vägen till hotellet vid vägens ände och såg hela Himalayas mäktiga bergskedja. Vilket som var Mt Everest vet vi inte så noga, för just den toppen var som minst, längst bort, men vackert var det. Bergtagna och kamerans minneskort är fullt av bergsbilder på både solnedgång och soluppgång.

Efter en god natts sömn var det på med vandrarskorna igen på ömma fötter och ryggor på ömma axlar och en sju timmars vandring kom vi till staden Dhulikhel. Mest nedför, brant med trappor, men även uppför, igenom skog, förbi små gårdar, terraserade fält, igenom kostall, förbi getter, kycklingar och stora jättegungor av bambu som byarnas ungar gungade högt, högt, högt på. Vår guide satt sönder en, och sen vågade ingen prova...

Det var en sliten familj som stapplade in på ett hotell fullt med skandinaviska och tyska pensionärer och dofsingarna imponerade stort på dem alla. Oss med! Det blev bottomless med chokladpudding och ännu en godnatts sömn under dubbla täcken.

Idag är vi tillbaka i ett stilla Katmandu. Det är sista dagen på Deepavali och det mesta är stängt så det blev lunch på ett hippieställe med bara mackor och cola på Freak Street och så lullade vi runt Durbar Square. Vi hoppas nån restaurang öppnar för kvällsmat. Nepalesisk mat är supergott och vi vill inte missa en endaste chans att äta den!

Deepavali

Deepavali, eller Diwali är ljusets festival för hinduer. Årets viktigaste och i år infaller den nästa vecka. Då har vi ledigt, så igår klädde skolan sig i indiska kläder, målade små ljuslyktor och lärde sig historien om Rama och Sita. ¨

Sen berättade de den historien för oss till kvällsmaten på stranden i Batu Ferringhi. Blod, tårar, smäkta, mäkta och kärlek är allt jag kan säga. Och ett monster med tio huvuden. Läskigt med lyckligt slut och därför tänder vi ljus, sa barnen. Jag får nog ta och googla fram historien så jag fattar vad som egentligen hände.

Fina var de när de satt där på bussen. Mycket färg, mycket glitter och bling-bling, men inget foto inte för det var inget batteri i kameran. Det blev två svettiga eftermiddagsbilder i stället för batteriet låg på laddning för nästa äventyr; imorgon drar vi till Nepal. Där firar de också Deepavali. Så vem vet, jag kanske får ihop historien om Rama och Sita utan att knappa på datorn?

Haloween på g

Igår tågade ett gäng utklädda barn med piffade föräldrar bort till g hotel. Det var Haloween partaj och massa glada barn intog hotellets nattklubb. Disco, spooky corner, teaterrök och fladdermusvingar till middag. Mr Morthsuit och ett lik hängde i baren. Jag fotade och smygdansade när inte barnen såg.

Tomt

Efter våra äventyr i djungeln och lite slappeliv på Penang har Los Olldens dragit vidare på urbana äventyr i Singapore. Vi sitter kvar i soffan och somnar tidigt till en halvtaskig musikalfilm. Sen ska vi jobba ifatt läxa, tvätthögar, nya resebokningar och bildredigering.

Vad tomt det blev. Vad hände?

Borneo

Sent i söndags satt en jetlagad familjen Ollden och åt room service-mat på vårt hotellrum i Kota Kinabalu. Åkt hela vägen från Stockholm och allt var som vanligt, som de alltid suttit där. Men, galet är det allt.

Och mer galet blev det, för efter en soft dag på den gigantiska playan på Nexus Resort så drog vi till Sandakan och ut på äventyr i djungeln och på havet. George, vår guide, gick ut hårt. Tog oss till en grotta full med fladdermöss, fåglar och kackerlacker. Han vägrade gå in, för det luktade skit. Tjejerna bangade snabbt men Viktor och männen tog sig runt hela rundan på den hala spången.

Natten blev på en djungel-lodge vid floden efter en solnedgångstur in på en biflod i bästa Doktor Drövels anda (eller vad nu barnprogrammet hette på den svartvita tv:ns tid). Vi fick se näsapor så vi teg, hägrar och en liten grön giftig orm som jag inte fattar hur de änns lyckades hitta mitt i allt grönt.

Djungel- och naturturer är mycket tidig morgon och sen kväll. Så nästa dag blev tidig. Ned för floden i speedbåt, paus sen ut på havet i samma lilla speedboat för att åka ut till sköldpaddeön. En skön regnfront med buller mötte oss och det blev en väldig blöt och skumpig resa där kapten hamnade vilse och ingen var speciellt bekväm.

Men, lyckan med fast land under fötterna, lunch och torra kläder så var det glömt och vilsekörningen blev helt förlåtet när vi sent på kvällen fick se mamma jättesköldpadda lägga 111 ägg och sen få släppa ut en korg med nykläckta småttingar. Magiskt. Vilka vackra djur med största lugnet och de vackraste ögon. Miljoners år av visdom.

Tidig morgon tillbaka och upp i buss för att träffa orangutanger i deras rehab reservat. Häftigast var dock att se en vild en dagen efter när vi åkt upp för floden igen och bodde på en annan lodge dit inga vägar går.

Inte ström heller och generatorn la av lagom tills det var dags för herrarna att duscha så de fick lukta vildmän ända tillbaka till KL. Strömavbrotten gjorde inget, blev bara mysigare att sova med öppna fönster och myggnät. Somna och vakna till djungels ljud.

Inte änns hemresan blev lugn. Då klappade lamporna i hop på KK's landningsbana och inga plan kom iväg innan tio på kvällen. Vi som skulle via KL missade självklart sista Penangflyget så tre på natten kom vi till Mariott för att bli bjudna på dusch och mjuk säng innan det blev upp tidigt igen för morgonflyget till Penang.

Behöver väl inte säga att vi slappade resten av helgen? Ingen var ledsen för vår svala pool.

Och ingen glömmer det här äventyret.

Fredagsbön

Efter Ninas eminenta bloggande under mer än två års tid kommer här nu en gästblogg av Mister Martin's Wife's husband. Det är nämligen så att jag bott tillräckligt länge i ett muslimskt land utan att ha gått i moskén. Nu fick det vara nog så för ett par veckor sedan pratade jag med en muslimsk kollega och berättade att jag var lite nyfiken och frågade om jag fick följa med på fredagsbönen utan att det skulle vara konstigt för dom och jodå, det var inga som helst problem så länge jag typ inte tog med några rondellhundar eller nåt....Genast kom många fram och sa att "det får man väl inte", "det kan du väl inte" så alla sköna förutfattade meningar om islam kom ju fram ganska fort från många håll. Både från lokala och expats. Undrar varför vi är skapta såna? ja, ja, ja.

I fredags började fredagsbönen 13.04. Det är lite olika beroende på solen tydligen men man hör ju böneutroparen när det är dags så det löser sig antar jag. Telefonen skulle stängas av och man fick inte prata i moskén. Det var de enda förhållningorder jag fick så sen tänkte jag att det är väl bara att respektera människorna och göra som dom andra så kör på.

Lärde mig rätt mycket av mina kollegor på köpet. För att få ha fredagsbön i "sin" moské måste man vara 40 personer och ha tillstånd från islamistiska förbundet på ön. Detta gäller bara fredagsbönen vilken är längre än alla de andra bönerna 5 gånger om dagen då man på fredagen även inkluderar lite utbildning av koranen som jag förstod det. Annars är det som sagt 5 gånger om dagen. Första gången tidigt på morgonen, typ runt 05.30, två gånger mitt på dagen för att avslutas med 2 gånger på kvällen innan man går och lägger sig. Det är då vi hör skönsången från moskén i närheten av lägenheten. Detta görs för att man kontinuerligt ska påminnas att gud alltid ser dig och komma ihåg att man skall göra goda saker.

Så av med skor och sockar, kavla upp byxorna, tvätta händerna, ansiktet och fötterna, innan jag och min "ledsagare" gick in. Först stå upp , ner på knäna, följa böneutropen på arabiska, upp, ner, pannan i backen och försöka hänga med min granne genom ritualen. Det är samma ritual alla 5 gånger om dagen, dag efter dag berättade dom. Tror det gick hyfsat men efteråt fick jag lära mig att missar man de viktiga sakerna i bönen så anses den icke godkänd. Hur mycket jag än försökte så tror jag faktiskt att jag inte fick godkänt även om det, som mina kollegor finkänsligt uttryckte det, var ett "special case". Att man gör allt samtidigt och i samma riktning (mot Mecka) är för att visa lojalitet och för att visa att vo gör det tillsammans. Det ska inte spreta åt olika håll.

Tror det tog runt 40 minuter totalt med "teaching" på Bahasa och det ska sägas att jag var lite nervös innan för att jag skulle bli totalt uttittad eller att andra skulle känna sig obekväma men det var väldigt lite om ens någon som tittade konstigt på den knappt 2 meter långa, förvirrade blekingen....kändes nog konstigare när jag för tjugo år sedan av misstag kom in på en katolsk gudstjänst i Edinburgh.I bilen tillbaks till fabriken fick jag mig också en liten lektion i skillnaderna, eller snarare likheterna, mellan kristendomen och islam. Kort och gott samma tro, samma gud bara olika profeter.....same same but different. Var tusan ska man då behöva bråka så mycket om det och använda det som slagträ från båda sidor tänkte jag men finkänslig som jag är så sparade jag det till en annan gång.

Förresten, en liten miss som ovan moské besökare blev det ju dock, jag hade tagit av mig skorna lite för långt ut så när det började ösregna under bönen så blev både skor och sockar rätt så genomsura. Eftermiddagen fick bli barfota i våra plastiga inneskor och min kinesiska kollega tittade lite konstigt på mina strumpor som hängde på tork i min cubicle med bästa Feng Shuin i fabriken!

Nu vidare mot hinduismen, buddismen och taoismen här på ön. Min 3:a i religionskunskap skulle varit bättre....

Kalasvecka

En kalasvecka med kontraster. Började med Star Wars-kalas i lördags med lekstationer, Subway take out-mackor och långdopp i infinitypool med utsikt över havet i Tanjung Bungha och slutade med ett hemma-i-kampungen-kalas idag ett stenkast i från super-condohuset vi var i förra helgen. I kampungen var det hemgjort ekologiskt, lek med vattenslang, gegga, massa husdjur, mango på träden och häng på verandan. Båda  ställena var lika fascinerande.

Däremellan var det svenskt 6-årskalas hos Emma på Gurney Beach och Emelie klämde även sitt första kalas med klassen på Adventure Zone. Vet inte vem som var lyckligat, hon eller jag? Det är inte lätt att vara ny i skolan fast man är gammal på Penang och vissa mornar har hon inte velat gå till skolan för hon har inga kompisar.....Men, nu vet jag att hon är på banan. Hon var glad som en speleman, jag såg inte röken av henne så jag fick lära känna ett gäng trevliga föräldrar till. Alla med globala livshistorier.

Men, bästa kalaset blir imorgon kväll. Då träffar vi familjen Ollden på Borneo, influgna direkt från Sverige. Bara för att hälsa på oss (och sköldpaddor, akvariefiskar, orangutanger, kanske nån vild elefant, krokodil, apor, fåglar och mygg).


Psst, kampung är malaysiska för by. Husen ligger tätt, man har en liten tomt och sen en gemensam yta i mitten där folk hänger av och till. Plåttak, nätfönster och öppna dörrar. Portal in från gatan, egentligen inga bilar och mopparna puttrar snällt.

Eldflugssafari

Vi slutade tidigt idag för att åka över till fastlandet och en bit söderut till Nibong Tebal där det finns eldflugor i träden längs floden. Innan mörkret kom åt vi en god middag på en enkel fisk- och skaldjursrestaurang längs stora vägen in till stadens centrum. Syrlig fisk, clams, krabbsoppa, räkor, färskaste bläckfisken fångad vid flodmynningen och för säkerhets skull lite kyckling på det. Vi var i himmelriket och Filippa klämde det mesta av bläckfisken och åt clams så vi skämdes. Emelie utnyttjade tillfället, tvättade skalen och fick fina snäckor med hem till sin samling

Med så god middag var det väldigt skönt att glida ut på helt stilla flod och se buskar som glimmade som bästa julgransbelysningen. Lite blixtar ute vid horisonten ramade in ljusspelet och vissa av oss somnade gott, trots lite krokodilskräck, redan innan båten var tillbaka på jettyn igen. SpiralSynergy har fixat ännu ett lysande arrangemang.

Besök

Tabea är här!

Jag hör ljusa barnskratt från uterummet och en massa prat. Det var åtta månader sen Tabea flyttade till Taipei, och oj, vad hon och Filippa har saknat varandra. Filippa säger inte så mycket och livet är mest bra, men ibland har det märkts att bästa skolkompisen har flyttat från ön. Ett ögonblick, och så är det borta.

Tabea har däremot skrivit högar med brev och några har de skickat. Filippa förvarar dem bredvid huvudkudden när hon sover. Det var tufft i början för Tabea. Hon har bott hela sitt liv, minus två månader, på Penang. Men i våras föll hon på plats och nu är de tillbaka på besök. 'Taipei is great, but Penang is just marvelous', som hennes pappa sa när han kom och lämnade henne.

Vi får en hel eftermiddag med Tabea, och allt känns som vanligt.

Rosa igen

Sista rosa bandet halabaluns på E&O för mig- och det känns bra. I år började de innan utsatt tid(!) och hade med seriösa inslag, som den faktiska cancern som välgörenhetsfrukosten faktiskt gäller. Inte för att nån var så sugen på allvar och dödlighet, utan mest på fnitter, frukost och champagne, men har man nästan trehundra kvinnor under samma tak så kan man ju få ut ett budskap eller två.

Även om de mest sitter och tänker på mat. De flesta rosa damerna i den stora balsalen har ju varit uppe tidigt, försett barn med frukost och  fått dem till skolan. Utan mat och kaffe. Så eftersom kaffesuget var ohämmat så pajade ena kaffemaskinen och det gick inte att få fin-kaffe på ett bra tag. Först när det var dags för modevising fick jag tag på en kopp java. Men, den fick stå och kallna för Vildana gick catwalk och jag hade med en halvt fungerande fin-kamera som inte tåler sin blixt så jag var tvungen att vara nära scenen för att fånga alla vackra kvinnor på bild.

Annars fokuserade jag mest på lyxvaran franska ostar, lite småprat och tänkte på att nästa gång jag sitter i en balsal så kan jag bra gärna tänka mig en seriös jobbkonferens.

Tillbaka hos Mr Lee

Så var vi tillbaka igen. Denna gång på Gurney Beach. Dags för revansch och debut hos Mr Lee. Simning infört på schemat varje onsdag eftermiddag från och med igår. Jepp, så det så.

Filippa fick sin revansch. Nog för att Mr Lee lärde henne att simma på Sri Pangkor, men nåt nöje var det inte. Hon var mest skraj. Rädslan rådde skolans simlektion på i våras, men att få upp nån vidare längd och uthållighet hanns inte med innan terminen var slut. Det är här Mr Lee kommer in. 'That's why you pay me'. Jepp, indeed.

Nån debut blev det inte. En övertrött Emelie redde inte riktigt ut halabalot. ' jag viiiiiill siiiimma', satt hon och ylade på bassängkanten, men orken fanns där inte. Hon körde slut på den tidigare på dagen när hon och Ingrid hade vattenkrig i uterummet. Simdebuten fick bli en kinesisk chokladbit (läs torkad frukt) av Mr Lee med de andra efter lektionen. Jepp, det var gott och sen blev allt bra.

Filippa och Emma var nöjda. Ingen av dem har varit speciellt intresserade, men simma varvat med lite snackepauser var precis deras melodi.Den enda som var riktigt på var lillbrorsan, Kenan. Mr Lee hade inte en chans att avfärda honom som för liten, fick knappt honom att sluta. Hepp.

Jag vet inte vad jag ska säga

Tänk att det finns facebook-sidor som säger Nej till böneutrop i Sverige! Botkyrka kommun  vill låta sin moske ha ett böneutrop i veckan. Ett! Hur kan det störa? Böneutrop som är så vackert, och försnillande kort. Vi vill alla åka jorden runt och uppleva alla kulturer men kulturer får inte komma till oss? Att världen blir vänligare när den krymper gäller inte vår byk? Även min fyraåring fattar att det är som kyrkklockor (eller egentligen tvärtom), varken mer eller mindre. Varför göra en stor sak av en liten sång?

Mid-autumn Festival

Igår var det fullmåne. Årets största och finaste måne enligt kineserna och då firar man 'mid-autumn festival' med mooncakes och laternparader.

Vi åkte ner till kvällens parad på Beach Street. Gatan var avstängd från Bomba(brandkåren) upp till rondellen vid Clock Tower. Jippo med tävlingar som bästa lanterna, bästa mooncake, clowner, försäljning av mobilabonnemang och färglägg din egen lanterna var i full gång när vi kom vid sex-tiden. Filippa hakade på lanternmålningen och Emelie fick sig en fin ballongblomma av en gulhårig clowntjej.

Fullt med folk och rätt skön varm kväll med småbrisar med jämna mellanrum. Vi tog kvällsmat på Old Town i ett av de nyrenoverade gamla husen och sen väntade vi på att paraden skulle dra igång vid halvåtta. Vi tände ljusen i våra lanternor och lyckades även gå med en bit innan ljusen brann upp. Sen tog också orken slut så då gick vi tillbaka till bilen som vi så smidigt pakerat nära på en sidogata.

En sidogata som var avstängd för paraden och inte så vidare smidig längre. Men, mot enkelriktat och med tålamod kom vi hem ändå till slut, med extra trötta barn.

De hade Emma på övernattning så nattsömnen lördag till söndag blev lite klen. Men, rolig. Mycket visk och fnitter. Filippa hann även gå på mini-models innan stora tjejkvällen och lära sig lite catwalk och poser. Inte föräldrarnas favoritgren, men scenvana kan aldrig skada, tänkte vi, även om det är läppglans inblandat.

Emelie gillar i för sig också läppglans men att gå runt, posera och vara tjusig kan hon bestämt vara utan. Hon tog istället sin infångade gecko med halv svans i en för liten glasburk och åkte hem till Ingrid och lekte med henne och och hennes döda gräshoppa. Ända felet med den lekdejten var att pappan kom alltför tidigt och hämtade.

Vi inledde faktiskt helgen precis som vi avslutade den: med en lanternparad. Vi åt middag ute på Straights Quay i fredags eftersom Filippa drog sin andra mjöltand hos KK Ong.

Hennes nya tänder har så mycket mer bråttom upp än vad hennes gamla vill trilla ut. Denna gången var det inget roligt alls med tandisbesök! Det blev mycket medhårs och övertalning från mig och mycket vilja från Filippa som till slut fick upp henne i stolen. Hela hennes kropp ville bara springa hem, men huvudet fattade att tanden skulle ut så, till slut vann huvudet och tandfén fick nytt att hämta från LOOC.

Som plåster på såret fick Filippa välja restaurang så det blev pasta och glass på italienaren vid kajen. När vi var färdigätna kom en liten stilla lanternparad förbi. Inga sambatakter som kvällens, dock.

Köldrekord

Termometern visade 24 grader idag, igen. Köldrekord! Det bara regnar och regnar. Moln efter moln kommer in över ön och solen syns knappt till. Mörkt som en svensk höstdag.

Alltså, nu måste man ha långbyxor på sig. Inte för att man kan, utan för att slippa frysa.

Blub blub

Jag är helt slut. Jag har varit på mitt andra uppfräschningsdyk på Manta Divers, en bit längre bort på Kelawai. Det får allt bli några gånger till innan jag är på banan. Över vattnet än under är så mycket mer jag. Helst i båt med vind i seglen. Inte under ytan med ett munstycke intryckt i käften och bara torr ishavsluft att andas.

Det var nästan tjugo år sen jag tog mitt cert i Krabi och dök sist. Sen dess har jag både blivit äldre, klokare och dödlig. Men, inte värre än att jag kan öva upp mig så vi ska nog komma iväg på en romantisk dykresa herr H och jag. Sakta men säkert jobbar jag mig in i bekvämlighetszonen.

F1

F1-cirkusen var i Singapore i helgen, och vi var där. En fjärdedel av Penangs svenskmaffia var där och halva Europa. Martin tittade på bilarna som rejsade runt i centrum och jag såg Kate Perry igår, när finalen var klar. Imorse fick jag veta att Vettel vann, för det såg Martin på tv:n när han kom tillbaka för skiftbytet på hotellrummet.

Det var bra drag på konserten. Varmt, men så är det ju jämt. Äntligen fick jag ett ansikte på radiodängorna jag hör när jag är ute och kör här hemma på ön. Oj, oj, det är visst mycket Kate Perry som spelas på de engelsktalande kanalerna.

Vi kom även högst upp på Marina Bay Sands och fick se ut över staden, genom glasräcket. Och ner över staden. Inget för den höjdrädde, känns som om man kan vika tårna över kanten. Mycket tunnelbana blev det och jag upphör inte att förvånas över renheten, tystnaden, alla människor och hur lätt det är att ta sig fram. Alla shoppinggallerior och all lyx gör mig också storögd.

Mellan varven vilade vi trötta ben vid poolen. Vi bodde på Hard Rock på Sentosa och hotellet var super förutom att ac: n lät som en skördetröska och varmvattnet nådde inte riktigt fram till vårt hotellrum. Tur vi alla kan sova utan kyla och duscha utan värme.

Onsdag

Vi vaknade tidigt i morse. Så där tidigt så man inte orkar titta på klockan. Inte gick det att somna om för det var dunder och brak och ljusflimmer utan dess like. Det höll på i en evighet tills väckarklockan ringde och vi var tvungna att stiga upp. Då blixtrade det bara. Snacka utdraget åskoväder.

Barnen var helt oberörda. Svårväckta som bara den. Filippa sover sin andra natt i eget rum så hon var extra trött. Första natten var väldigt spännande och hon for upp med ett stort leende på läpparna när jag rasslade i gång i köket. Men varken det, eller maratonåska fick liv i henne i morse.

Hon är nöjd med flytten. Och sträng. En bild på ett monster som säger 'knock, please' sitter redan upptejpad på dörren. Dörren är mest stängd och Emelie är förtvivlad. Hon tycker inte att det här är nån bra idé. Hon vill inte ha något eget rum och ser extra mycket fram emot kommande besök för då har Filippa lovat att flytta tillbaka. Faktiskt vore det bra med mer besök, gärna hela tiden.

Martin lämnade hemmet med visdomsorden 'då var då, nu är nu och sen blir sen', när jag vinkade av honom vid hissen (i pyjamas och med en kopp te i handen och som ett stort frågetecken).

'Sen' blev sent idag, men till slut lyckades jag kicka igång min lediga dag med springintervaller på de två löpbanden nere i gymet. Som vanligt var ingen annan där så jag hade hela lekrummet för mig själv. När jag var färdigvallad var jag tvungen att ta tag i 'då', som visade sig bara vara då och inte nu.

Mitt bankomatkort funkade inte igår i nån av bankens två maskiner på Gurney Plaza. Kortet blev utspottat utan att jag änns hann trycka koden. Alla andra fick fint sina pengar. Jag fick bara ilskna lappar om att ändra PIN-koden.

Då blir man lite nervös och tar sig till banken så fort man bara kan. Slipad som jag är gick jag först fram och provade kortet en gång till inne på banken på Burma Road och, självklart, funkade det perfekt. Så 'nu' blev kaffe och lite plugg på CoffeeBean över gatan.

Inte så lätt att plugga utan kurslitteratur men Bokus har mailat att paketen är på väg. Får se hur det går, de kan vara på väg så länge att det hinner bli jullov och ny termin. E-bok vore super.

När kaffet var slut så var det dags att åka till skolan eftersom jag skulle inom restaurang Strada och beställa lunch. Nästa vecka ska en skolmamma, Sapur dra igång sin cateringverksamhet igen efter att ha hållit det på is för mannen har varit med om en olycka. Så jag behövde lämna barnens matlådor till henne och då vore det ju smidigt om Strada kunde hjälpa mig. Tji, fick jag. De har stängt på onsdagar men det löser sig, de får Nando's rester i nån annan låda.

Jag kom då i väldigt god tid till skolan men hittade en fjärdedel av mororna redan på väntbänken så det blev lite tjitttjatt om ditt och datt tills alla barn var insamlade. Givetvis hade jag långbyxor!

Långhelg

Igår var det Malaysia Day, andra nationaldagen så att säga. Man firar att staterna på Borneo gick med i Malaysia några år efter självständigheten. Landet blev större.

Eftersom nationaldag 2 inföll på en söndag i år så är vi alla lediga idag, måndag. Långhelg.

Vi har hållt oss i skinnet och stannat hemma på vår ö. Mycket skönt får vi säga. Martin och grabbarna tog tillfället i akt och körde Phuket Hangover Light nere på stan i fredags. En trött, bakfull men glad man låg i sängen till fyra. Vi andra simmade, kollade film, bokade resa till Borneo, hade det skönt och bara slappade under tiden.

Men, vid fyra ryckte vi upp oss, packade in barnens cyklar i bilen och drog ut till Straits Quay. Där sprang vi på Rolness på lekplatsen och sen dök Jogge och Maria upp så det blev gemensam kvällsmat på tysken på hörnet. Barnen åt och cyklade. Cyklade mest.

Eftersom vi hade dragit igång cykeltema för helgen så blev det en tur runt Air Hitam damm på nationaldagen. Det är en skön, 3 kilometersrunda i djungeln på asfalt. Backig är den så tjejerna fick sig en utmaning med att våga åka utför och orka cykla uppför. Jag och Martin gick, andades skön lyft, peppade barn och lyssnade på syrsor.

Det tog lite tid att köra dit för vi fastnade i trafiken till Penang Hill. Eller vart nu folk skulle. Alla passar på att röra på sig när det är ledig dag så där är trafikstockning mest överallt.

Godaste Curry Mee:n fick jag till lunch i alla fall. Martins Char Keow Toew gick inte heller av för hackor och tjejerna klagade inte på sina Wan Tan Mee-soppor. Vi tog nämligen en snabb lunch på en coffee shop vid Air Hitams marknad och köpte frukt innan vi tog oss runt dammen.

Kvällsmaten blev på Song River och vi åt öns bästa kycklingklubbor, igen. Med Barlovs, igen. Mer behöver inte sägas.

Med allt detta skriveri om mat så börjar jag känna mig som en äkta malaysier. Det är det stora diskussionsämnet i detta land. Går inte en lunch på jobbet eller en coffee morning med skolmammorna utan att maträtter nämns. Ungefär som svenskar alltid diskuterar vädret. Men pratar man väder blir man inte hungrig, pratar man mat så blir man det.

Nu går jag och äter.

Nivå 3

Jag har kommit till nivå 3 i spelet värmehantering i tropikerna! När vi först kom hit stirrade jag storögt på de lokala morsorna och de rutinerade inbodda expatmammorna. De hämtade på skolan i jeans eller tajta långbyxor. Mitt på dagen, i gassande sol utan en vindpust.

Själv var man marinerad i svett i sin vidaste fladdrigaste klänning som var så kort så rumpan skämdes. Men, det handlade om överlevnad. Blev det panik drog man på ACn och satt och flämtade sig själv till normal kroppstemperatur.  Jag tror jag duschade kallt i hela tre månader och undrade varför alla tjatade om att kolla så det fanns varmvatten i varje badrum när jag skulle leta lägenhet. Varmvatten i duschen behövdes då helt uppenbart inte. Som tur var kunde jag inte välja, det kom med i paketet.

Men, så tog jag mig till nivå 2. Varmvatten i duschen visade sig väldigt nödvändigt och ACn fick mig att hacka sönder tänderna på natten. Fläkt och varmvatten blev nödvändigt. Ibland blev det faktiskt för kallt på natten så fläkten fick vila, men långbyxor utanför AC-kylda lokaler, icke.

Tills nu. Jag är där och på onsdag tänker jag ta mig officiellt till nivå 3. Jag ska hämta mina dofsingar i mina tajta, långa varma tomatröda mangobrallor.Rutinen ska visas upp med klack och allt.

Vardag igen

Så har vi avverkat första skolveckan och första hela arbetsveckan på länge. Skolbuss, dansskola, lekträff, onsdagsmiddag på Kapitan's och födelsedagskalas. Vardag igen, helt enkelt.

Emelie hade synpunkter på skolan. Det är roligt, men 'asså, Ms Kate lär oss ingenting! Vi bara leker. Vi jobbar ju ingenting alls!' Tror jag undanhåller den kritiken från läraren och hoppas på att de drar ner på kumbajan och kickar igång med de efterlängtade bokstäverna nästa vecka.

Filippa däremot är redan igång igen med läxa och allt. I morgon sätter after school activities igång. Hon valde data och dans. Då får Emelie åka själv hem med bussen, snacka sönder Sumathis uppskattande öron och så kommer Filippa en timme senare.

Höjdpunkten denna veckan, i svår konkurrens med utekväll och bio, var barnkalaset. Då var jag ändå ute och partajade på g spot med alla svenska damer i fredags och på biodejt med man och vänner nu i eftermiddags.

Det var nämligen så att jag fick smaka den godaste thai-maten på hela Penang! Luke, som hade kalaset, har en engelsk pappa och en thailändsk mamma och hon hade slängt ihop en nudelsallad och en fiskbullssoppa för gudarna.Nu ska Filippa bli bästis med Luke, så det så.

Barnen skulle nog säga biodejten, för de fick vara med bästa kompisarna och sin stora favorit Teacher Kerry. 

Vardag, med lite lyx. Helt enkelt.

P.S bottennappet denna vecka var att sitta och suga på en white coffee i tre timmar när bilens plastkofångare blev ditsnäppt igen på verkstan. Det var helt onödigt att backa in i pelaren i garaget och slösa bort sin lediga förmiddag. Helt enkelt väldigt onödigt.

Cykla

Emelie kan cykla! Hon har hållt på det bra länge, men när hon äntligen bestämde sig så gick det snabbt. Några gånger fram och tillbaka, med Sumathis golvsvabb som stödpinne, här hemma i hallen och sen var hon redo för en skön kväll på Straits Quay. På köpet fick vi vuxna oss en bra, svettig promenad längs de lugna gångvägarna och äntligen fått se lite mer av området. Vi stannade till sen kväll.

Merdeka Day

Merdeka- independence, 55 år som oberoende land.

Igår var det Malaysias nationaldag och vi var så klart lediga.  Vi var nere på stan på förmiddagen och tittade på paraden med marchband och flaggviftande statsanställda som inte kunde marchera i takt. Framförallt inte på slutet av uppvisningsslingan, men då hade de nästan solsting i den gassande solen.

Vi tog oss en uppiggande kopp kaffe på ett litet hotell längs Love Lane och sen åkte vi hem och vilade upp oss efter den tidiga morgonen. Jag fick klippt håret och sen var det helt plötsligt middag. Den åt vi på Song River Café med Barlovs. Världens godaste grillade kycklingklubbor, så krispiga! Varför har vi aldrig ätit där förut? Det enkla matstället ligger längs Gurney Drive, inte långt från Gurney Beach och hela middagen var billigare än de fyra kaffe vi tog på CoffeeBean efteråt.

När vi lullade hem från CoffeeBean i fullmånsskenet, stannade vi till och tittade på den kinesiska operan som varit igång hela veckan för det är Hungry Ghost Festival. Portarna till underjorden är nämligen öppna så alla slags spöken och andar är på besök här uppe hos oss. De behöver underhållning och äntligen kom även vi dit. Vi har hört operan varje år sen vi flyttade hit och nu fick vi till det. Sista chansen, faktiskt. Spökena är blidkade. Song River har vi som tur var många chanser till på.

Första skoldagen

'I love you Miss Kate' skrev Emelie in på sista sidan i message book i eftermiddags. Gott betyg till första skoldagen från fröken Vill-Inte. 

Hade dock aningar om att det skulle gå bra eftersom hon gick runt med skolkepsen halva dagen i måndags, men inte så bra. Miss Kate själv sa att det gått bra, hon hade hängt med på allt, självklart inte sagt ett knyst men ett par gånger hade det anats ett litet leende i det lilla stela buttra ansiktet. 

Inne i det lilla söta huvudet hade det helt uppenbart varit mycket trevligt. Hon berättade stolt när vi gick till bilen att hon fått se på film och fått en Sunshine. 

Väl hemma efter lunch och glass på Gurney Plaza var det ändå väldigt skönt att ta av strumpor och skolskor. Efter två år i flipflops är riktiga skor på fötterna den största omställnigen.

I god tid

Det var tidigt flyg från Bali imorse. Det gick klockan sex. Nu sitter vi och tråkar på LCCT tills flyget till Penang går vid fyra. Ruggans dålig reseplanering, men Penangflyget var bokat för länge sedan för att passa ett Laosflyg. Laosflyget ställde AirAsia in, bara så där, när vi satt och njöt svensk sommar. Vi fick omplanera och hamnade till slut på Bali...jag får drömma vidare om att glida fram på Mekong...

Klockan tre åkte vi från hotellet i Ubud. Det visade sig vara för tidigt, flygplatsen var knappt öppen när vi kom strax innan fyra. Eftersom vi bara reser med handbagage var vi snabbt inne. En man satt och sov i passkontrollen men ingen satt i flygplatsskattsbåsen så vi tänkte att Bali kanske faktiskt har tagit sig till 2000- talet och slutat kräma turisterna på massa extra pengar och att åbäkena bara står tomma i väntan på att rivas. Visa on arrival for 25 dollar borde väl räcka för både stats- och ö-finanserna? Fast å andra sidan behöver de nog skatten för ombyggnaden som dragit igång på den slitna flygplatsen.

Vi lojade runt i tom hall med stängda butiker, hittade till slut gaten och ett öppet kafe där vi tog en snabb frukost. Sen blev det stopp när vi skulle gå geneom säkerhetskontrollen. Vi hade inget skattekvitto...och inte kontanter så det räckte att betala på plats. Nu blev det stressigt, vi som varit i så god tid.

Martin fick fort som attans springa ut hela vägen ut ur terminalen för att hitta en penagmaskin, sen betala i de nu bemannade båsen, igenom alla kontroller och springa tillbaka till gaten, som givitvis var längst bort. Vi var bland de sista på planet.

Penangflyget lär inte bjuda på några överraskningar, möjligen försenat. Som pricken över i:et liksom.

Padangbai

Vill ni se en trött man med stort leende på läpparna? Kom till vårt glittrande mosaikhotell och titta på en nöjd Martin. Han har gjort sitt livs första dyk efter certet tidigare i våras och fick se både haj och sköldpadda. Salig som få bakom sina mörka solglasögon.

Vi tog en dagsutflykt till Padangbai på Balis sydvästsida. Tidigt imorse innan vi hunnit svälja frukosten kom en bil och hämtade oss och kryssade vägarna ner till havet på en timme sisådär. Vi fick känna på morgonrusningen när alla balineser skulle till jobbet på sina moppar.

När Martin var ute på sina två dyk så satt vi andra först och kollade båttrafiken i den lilla bukten. Från Padangbai går färjor till Lombok och speedboats till Gili Island. Vi drömde oss bort på sittbänken under tak och tog sen fika på ett av strandvägens kafeer innan vi gick till den vackra stranden över kullen. Den vackra stranden utan bilväg, båtar och skräp, men med stora böljor och vit sand.

Ubud

- 'Är det där bajset, eller?' frågade Filippa när hon tittade ner i kaffesumpet som varit mitt livs dyraste släta kopp kaffe. Jag fick ohejdad fnitterattack, men 'nä', det var det som tur var inte.

Bönorna hade dock varit ett vända och ut bakbägen i nåt kattdjursmage innan de blev tvättade, rostade, malda och fått kokhett vatten på sig. Lewak kaffe, världens dyraste. Finare än snus.

Gott? Nja, smakade som vanligt kaffe.

Nu är vi i Ubud. Eller i utkanten. Vi bor i ett mosaikpalats som manageras av någon excentisk gammal japansk professor som verkar mer för att bygga än att underhålla. Det rinnande vattnet försvann igår kväll så det blir nog ingen dusch i kväll heller. Det hade behövts för i dag har vi förutom kaffeupplevelsens upplevelse också vandrat runt bland risfält och balinesiska byar i ett gäng timmar.

Väldigt skön och välbehövlig kontrast från Ubud centrum igår. Att komma tillbaka efter tjugo år var en urban chock! De små hyddorna har blivit inglasade boutiquer och grusvägarna utan bilar hade blivit en oändlig bilkö. En risfältsvandring behövdes mer än väl för att återställa balansen. Vissa platser ska man inte återse.

Skit i det och skit i duschen. Jag är glad att vi slipper bo i smeten, väcks hellre av ett kompani tuppar, väntar en halvtimme på att kocken ska vakna och har utsikt över risfält och en liten flod. Synd bara att de inte gör så spännande mat på restaurangen, japanskt och västerländskt av en rund go glad bali- kocka. Tjejerna är helnöjda, det glimmar över allt och de har en hel hylla med elefantstatyer bakom deras säng.

Lovina Beach

Martin sover i mitt knä här i soffan på verandan. Genom verandans staket ser jag poolens blå vatten och två badande nakenfisar. Det är solig förmiddag, vi åt frukost för en stund sedan och jag dricker fortfarande kallt kaffe. Ketut lagade den i vårt lilla kök.

Vi har vår egen trävilla med palmbladstak här på Lovina Beach, på Bali. Trettio meter från havet. Därute var vi tidigt imorse. Satt trångt i en liten traditionell båt med varsitt barn i knät och sovande ben. Vi fick se delfiner simma i soluppgången.

Vi och ett femtiotal båtar till med dånande lastbilsmotorer. Martin satt precis brevid vår båts motor och vågade inte luta sig till höger under den dryga timmen vi var ute. Lomhörd blev han också. Hänförd och förfärad. Så vackra djur, så klart vatten med fina koraller på vägen ut, men ska man verkligen jaga runt efter de vackra delfinerna?

Dröm eller mardröm, vaknade gjorde vi sen när vi kom in till stranden igen och tog vårt svalkande morgondopp i det blanka, klara havet. Vi trodde nämligen inte vi skulle ut på tur i morse, utan i morgon, så vi kom ur alla ur sängen på två röda när fiskaren och hans lilla dotter knackade på vår dörr när det fortfarande var mörkt ute och grannens knäppa tupp bara gol och gol.

Hemförlovning

Hemma bra, borta bäst. Eller är det tvärtom?

Vi är tillbaka på Penang efter fyra veckor i Sverige. Jetleggade och allmänt förvirrade. Har vi varit borta? Eller hemma? Vad var det som hände?

Tur kameran är smällfull med bilder, även om vi mest inte hann, för våra fyra veckor gick rasande fort.  Skåne, Öland och Stockholm och massa goa kända gamla ansikten. Vi har varit sociala för ett år, eller två. Roligt, intensivt och alltför kort.

Men, hemma var konstigt. För vi är inte hemma. Fast hemma. Vissa av oss känner oss inte hemma överhuvudtaget utan är mycket förvånad över att alla pratar svenska, även dem vi inte känner. Alla barn pratar svenska, bara svenska! Moskén plingar istället för att någon sjunger. Fast kyrkklockor var ju fint, det med.

Andra av oss hamnade i modechock när en one piece kom förbi och vi kan alla konstatera att pimpa bilen med ögonfransar är smyghett i Sydsverige men mattlackade bilar är på g i Stockholm. I år var det också svårare att köra på rätt sida vägen och vindrutetorkarna fick åka en sväng varje gång vi skulle blinka. Vi, som har vant oss av med att blinka över huvudtaget.

Vi lyssnade på tystnaden och tyckte det dåliga sommarvädret var super. Avkylda ända in i benmärgen. Vi förvånades över att det är ljust så länge, drack vatten direkt från kranen och njöt svenska landskap genom bilfönstret från en riktig bil med både accelaration och fjädring.