Det var barnens helg. Blir så när pappan är på tjänsteresa. Två mot en då vinner två. Så fredagen inleddes med spontansovaöver hos Emma. Barnen var där efter skolan, mamman kom dit efter jobbet och det dracks kaffe och inga barn tittade upp från leken. Pappa Armin kom hem och sen hade vi helt plötsligt beställt pizza och sen var klockan inte så sent men tjejerna hade bytt om till pyjamas och då var det klart. Jag fick gå hem själv till vår tomma våning.
Somnade direkt utan att änns märka att jag var ensam hemma. Martins väckarklocka hade ringt fem, då vaknade mina blå och vägrade somna om. Men, nästa morgon då märktes det. Tomheten, men utvilad.
Frukost i lugn och ro, träna, packa undan gran, läsa tidning och sen lulla till GP för latte innan jag träffade tjejmaffian på Toy's'r'Us. Stället där alla kalaspresenter inhandlas på den här ön. Emma gick till sitt kalas, vi hem för lunch och sen till Soccerexperience för Emelies klasskompis Riyas femårskalas. Emelie tittade på, Filippa lekte, jag snackade skit med mammorna och vi blev alla genomsvettiga. Filippa blev kolsvart av konstgräset och Emeli blå på tungan av godiset.
Det blev en väldigt loj och tidig lördagkväll med film och popcorn. Tidig söndagmorgon och sen kom det önskemål om leklandet på Queensbay mall, så det blev häng på köpcentrum. Inte min favorit, men det leklandet har den fördelen att man kan lämna barnen där och gå iväg och göra sina ärenden själv.
Jag pimplade kaffe på Kaffebönan och tog tag i hemvändarlivet. Sökte jobb och mailade mäklare. Myssurfet på hemnet är över och det är dags att göra sig attraktiv igen på arbetsmarknaden. Tur jag har bloggat i snart tre år, så orden flyter. Introbrev, inga problem. Innehållet i cv:t är väl lite skralare men innehållet i livet har blivit destu större.
Innehållet i plånkan jobbar Martin hårt på att tömma i US. Rea på vinterkläder och 'Allt är så billigt, jag tror vi behöver utehögtalare'. Jaha? Vadå, för att få upp pulsen när du skottar snö nästa vinter? Eller till sommarens enda ljumna utesittarkväll när myggen har röjkalas på mina ben och jag flyr in i köket?
Kid's special weekend, men Dad's special week tror jag.
måndag 21 januari 2013
fredag 18 januari 2013
Myvi
Discobilen är såld. Martins lilla svarta har fått ny ägare. Nu får han lifta till jobbet. Eller, ta bussen om det skulle gå att få ihop. Jag håller hårt i min Alza.
En blivande biomedicinstudent som precis fått körkort kommer nu ratta Myvin runt ön tills hon flyttar till Cambridge. Hoppas hon håller discot igång och låter de små högtalarna dåna, däcken gnissla när hon accar i parkeringsgarage och bara bumpar in försiktigt i alla andra i trafiken.
Hennes pappa och jag fixade överlåtelsen i torsdags. Tog hela arbetsdagen. Började med besiktning nere på sydön, långt förbi flygplatsen där djungeln börjar. Det tog sin lilla goda att ta sig dit i morgontrafiken. Mr Bong kom ändå efter oss. Sen tog det sin lilla goda att reda ut betalning och pappersifyllning. Även med en gammal penangbor. Det var i för sig upplyftande för den förvirrade utlänningen att se att vardagen är precis likadan för infödingarna.
Det var även upplyftande att se att de faktiskt besiktigar bilar, bussar, lastbilar och taxisar. Bromsar testades, avgaser kollades och det bankades på chassiunderrede. Men, gränsvärde på avgasarna har jag fortfarande funderingar på. Det är mycket svartrök ute och kör på ön. Det kanske man löser med att köpa besiktningsmannen och hans kompis en dricka?
Besiktningen tog i alla fall sin lilla goda den med och sen skulle vi till JPJ där man registrerar om ägaren. I väg i en något lugnare lunchtrafik, Mr Bong först coh jag efter. Det visade sig att kontoret flyttat till ett nytt hus, så vi fick snurra några varv till. Mr Bong med google maps på telefonen. En extra sväng in i en kampung så han kunde fråga vägen av en gubbe som satt och bankade rätt ett motorcykeldäck. Bra att kunna språket.
På JPJ var det fler papper att fylla i. Bra att kunna språket igen och denna gången gick det lite smidigare för Mr Bong kom ihåg sina läsglasögon så jag slapp läsa malaysiska högt. Det hade i för sig roat papperutdelargubben, men nu fick han mer tid till att småsnacka med mig och det visade sig att han var storfiskare och ägde hela sex stycken Abu-rullar. Kan säga att det tog ett tag innan jag fattade. Jag tänkte mest att han tror väl jag är från Schweiz, som vanligt, och det där Abu-Abu är nåt taskigt uttal på nån choklad.
Vi hade attans trevligt Mr Bong och jag. Fast det tog en evinnerlig tid så var det väldans snopet när pappret blev stämplat på en sekund, mot hundra ringghits och där stod jag med en check, utan bil och trevligt sällskap på LOOCs uppfart en kvart innan skolbussen kom.
Tur att Mr Bong hämtar sin sonson på skolan varie dag så nu får jag upprätthålla onsdagshämtningarna så jag kan få höra mer om den pensionerade MDs räkodlingar, alla barn och andra tokigheter. Vad Martin ska göra för att inte sakna sin söta Myvi, det vet jag inte.
En blivande biomedicinstudent som precis fått körkort kommer nu ratta Myvin runt ön tills hon flyttar till Cambridge. Hoppas hon håller discot igång och låter de små högtalarna dåna, däcken gnissla när hon accar i parkeringsgarage och bara bumpar in försiktigt i alla andra i trafiken.
Hennes pappa och jag fixade överlåtelsen i torsdags. Tog hela arbetsdagen. Började med besiktning nere på sydön, långt förbi flygplatsen där djungeln börjar. Det tog sin lilla goda att ta sig dit i morgontrafiken. Mr Bong kom ändå efter oss. Sen tog det sin lilla goda att reda ut betalning och pappersifyllning. Även med en gammal penangbor. Det var i för sig upplyftande för den förvirrade utlänningen att se att vardagen är precis likadan för infödingarna.
Det var även upplyftande att se att de faktiskt besiktigar bilar, bussar, lastbilar och taxisar. Bromsar testades, avgaser kollades och det bankades på chassiunderrede. Men, gränsvärde på avgasarna har jag fortfarande funderingar på. Det är mycket svartrök ute och kör på ön. Det kanske man löser med att köpa besiktningsmannen och hans kompis en dricka?
Besiktningen tog i alla fall sin lilla goda den med och sen skulle vi till JPJ där man registrerar om ägaren. I väg i en något lugnare lunchtrafik, Mr Bong först coh jag efter. Det visade sig att kontoret flyttat till ett nytt hus, så vi fick snurra några varv till. Mr Bong med google maps på telefonen. En extra sväng in i en kampung så han kunde fråga vägen av en gubbe som satt och bankade rätt ett motorcykeldäck. Bra att kunna språket.
På JPJ var det fler papper att fylla i. Bra att kunna språket igen och denna gången gick det lite smidigare för Mr Bong kom ihåg sina läsglasögon så jag slapp läsa malaysiska högt. Det hade i för sig roat papperutdelargubben, men nu fick han mer tid till att småsnacka med mig och det visade sig att han var storfiskare och ägde hela sex stycken Abu-rullar. Kan säga att det tog ett tag innan jag fattade. Jag tänkte mest att han tror väl jag är från Schweiz, som vanligt, och det där Abu-Abu är nåt taskigt uttal på nån choklad.
Vi hade attans trevligt Mr Bong och jag. Fast det tog en evinnerlig tid så var det väldans snopet när pappret blev stämplat på en sekund, mot hundra ringghits och där stod jag med en check, utan bil och trevligt sällskap på LOOCs uppfart en kvart innan skolbussen kom.
Tur att Mr Bong hämtar sin sonson på skolan varie dag så nu får jag upprätthålla onsdagshämtningarna så jag kan få höra mer om den pensionerade MDs räkodlingar, alla barn och andra tokigheter. Vad Martin ska göra för att inte sakna sin söta Myvi, det vet jag inte.
onsdag 16 januari 2013
Telefonen går varm
Vår fasta telefon är mest tyst. Inte många som ringer, och om det är nån som ringer så är det nästan bergsäkert en felringning. Det kan gå veckor mellan ringsignalerna.
De senaste dagarna har det börjat ringa mer. Flera samtal om dagen. Och mer kommer det bli. Samma sak varje år vid den här tiden. Det närmar sig kinesisk nyår och alla försöker beställa kakor av mig.
En affärsidé kanske?
De senaste dagarna har det börjat ringa mer. Flera samtal om dagen. Och mer kommer det bli. Samma sak varje år vid den här tiden. Det närmar sig kinesisk nyår och alla försöker beställa kakor av mig.
En affärsidé kanske?
tisdag 15 januari 2013
Sipadan å min man
Organismerna är döda. Borta. Ingen risk för aliens på tandborsten längre och jag kan stoppa undan paraplyet. Utskuren från taket är hela mögelfläcken och nu sitter där bara en fyrkantig lucka. Mr Antonio fick äntligen mobiliserat styrkorna och jag ville inte stoppa dem så de var här i fredags när mormorn och morfarn var ensamna hemma med barnen och herrar på täppan. Men, allt gick bra utan min nitiska övervakning. Tror Sumathi har en tumme med i det fixet. Hon brukar styra upp Antonio och inte bara få honom att göra sakerna utan också så det blir bra.
Herr H och jag var långt borta på en liten plutt-ö, Malbu utanför Borneo och tittade varandra djupt i ögonen, snorklade, dök, paddlade på jättesköldpaddor med havskajak och läste böcker utan att bli avbrutna.
De mesta av dagarna tillbringade vi på grannön Sipadan, ett marint naturreservat. Hela två dagar fick vi komma dit, fast bara 120 personer om dagen får komma och dyka och snorkla. Bara på dagen. På natten är det bara vakterna, militärer och jättesköldpaddor som får vara där.
Martin dök så många gånger på Barracuda Point att han nästan suckade sista gången de gick i. Bortskämd. Fisk och koraller överallt. Bråddjup på tusen meter. Hajar, barracudas, jack fish och jättesköldpaddor till både höger och vänster. Men, redan innan vi satt på flyget tillbaka så ville han ha mer. Typ flytta in hos de papperslösa som bodde i hyddorna på stranden innanför lyxresorten. Ett enkelt liv, med fisk utanför verandan.
Eller, inte?
Kontrasten var rätt hård. Med matbuffé, romantiska par som går runt och fotar sig framför husen på stolpar mitt på korallrevet och de nakna bruna barnen som paddlade runt i träkanoter, sträckte upp handen och sa 'makan' (äta)
Herr H och jag var långt borta på en liten plutt-ö, Malbu utanför Borneo och tittade varandra djupt i ögonen, snorklade, dök, paddlade på jättesköldpaddor med havskajak och läste böcker utan att bli avbrutna.
De mesta av dagarna tillbringade vi på grannön Sipadan, ett marint naturreservat. Hela två dagar fick vi komma dit, fast bara 120 personer om dagen får komma och dyka och snorkla. Bara på dagen. På natten är det bara vakterna, militärer och jättesköldpaddor som får vara där.
Martin dök så många gånger på Barracuda Point att han nästan suckade sista gången de gick i. Bortskämd. Fisk och koraller överallt. Bråddjup på tusen meter. Hajar, barracudas, jack fish och jättesköldpaddor till både höger och vänster. Men, redan innan vi satt på flyget tillbaka så ville han ha mer. Typ flytta in hos de papperslösa som bodde i hyddorna på stranden innanför lyxresorten. Ett enkelt liv, med fisk utanför verandan.
Eller, inte?
Kontrasten var rätt hård. Med matbuffé, romantiska par som går runt och fotar sig framför husen på stolpar mitt på korallrevet och de nakna bruna barnen som paddlade runt i träkanoter, sträckte upp handen och sa 'makan' (äta)
måndag 7 januari 2013
Organismer
Inga djur har jag sett idag. Slitit som ett djur har jag gjort i gymmet. Allt för skidsäsong 2014. Inte byggs det några anja-lår eller madonna-armar, jag blir mest bara smalare och tunnare. Inte fyskam det inte, men några pumpapuder-ben går bara inte att få till i tropikerna. Även om jag har gym i huset och massor av tid. Det är helt enkelt för varmt och fuktigt. För tropiskt helt enkelt.
På djurfronten har vi i för sig levande organismer i vårt badrum. En jättemögelfläck lever och frodas. Det har den gjort sen början av november. Antagligen längre, men det var då den gröna alien-bubblan blev synlig bakom takhyllan. I december började den droppa. Jag undrar när ungarna kläcks?
Imorgon kommer hyresvärd Antonio med sin rörmockare för att ännu en gång inspektera skadan, klia sig i huvudet och fundera på vad de ska göra. Har vi tur kommer de även på vad de ska göra. Men, jag tror det tar nåt besök eller två till innan möjlighet till lösning är nära. Vilket fall som, nu tänker jag borsta tänderna vid Martins handfat. Vill inte få oväntad morgondusch av alien-bebisar.
På djurfronten har vi i för sig levande organismer i vårt badrum. En jättemögelfläck lever och frodas. Det har den gjort sen början av november. Antagligen längre, men det var då den gröna alien-bubblan blev synlig bakom takhyllan. I december började den droppa. Jag undrar när ungarna kläcks?
Imorgon kommer hyresvärd Antonio med sin rörmockare för att ännu en gång inspektera skadan, klia sig i huvudet och fundera på vad de ska göra. Har vi tur kommer de även på vad de ska göra. Men, jag tror det tar nåt besök eller två till innan möjlighet till lösning är nära. Vilket fall som, nu tänker jag borsta tänderna vid Martins handfat. Vill inte få oväntad morgondusch av alien-bebisar.
söndag 6 januari 2013
Vandring till Monkey Beach
Idag packade vi ihop oss i Alzan och tog till Teluk Bahang för att gå till Monkey Beach. Det var ett tag sen vi var där sist, både för oss och mormorn och morfarn. Inget regn på hela dagen så det var bra tajming på utflykt. Innan vandrandet satte igång så tog vi lunch på fiskrestaurangen och åt så magen stod i fyra hörn. Den energin behövdes i för sig för det tog oss dryga två timmar att gå. Upp och ner, över rötter och stora stenar. Ett riktigt vandringsäventyr nära vattnet, mitt i djungeln. Man hör både vågskvalp och syrsornas sång. Vi gick även på en jätteödla, gigantiskt stor. Grönbrun med gulbruna prickar. Som tur var blev han mer rädd för oss än vi för honom så han pep ner mot klipporna. Väl framme på den vita långa Monkey Beach fick vi belöningen med ett långt, varmt och lättsaltat bad i havet och lite enkel medburen fika under palmerna innan vi åkte båt tillbaka till fiskebyn igen.
Middag tog vi på Tree Monkey på Spice Garden. Tur var det, för mormorn och morfarn hade aldrig varit där. Vilken försummelse! Tur vi fick till det, så här på tredje Malaysia-visiten.
Middag tog vi på Tree Monkey på Spice Garden. Tur var det, för mormorn och morfarn hade aldrig varit där. Vilken försummelse! Tur vi fick till det, så här på tredje Malaysia-visiten.
lördag 5 januari 2013
Delfiner
Vi fick en ovanligt skön kväll ute på Straits Quay. Vi fick se delfiner! Vi såg lite konstiga saker som dök upp ur vattnet när vi stod vid lekplatsen och vid en närmare titt så visade sig vara ryggfenor. Vi sprang fram till staketet längs strandpromenaden och massor av delfiner defilerade förbi. Små ryggfenor på gråspräckliga ryggar. En och annan visade även stjärtfenan och nån simmade så nära så vi såg alla spräckliga prickar. Många var det, minst tjugo men säkert fyrtio. På väg norrut tillsammans med fiskebåtarna som gick längre ut i sundet. Vi var helt tagna och helt betagna. Delfiner! Här, i det trafikerade sundet mellan Penang och fastlandet. I detta usch-äckliga vatten. Tänk att de simmade här förbi. Snacka om att pizzan på Bella Marino smakade extra bra efter denna upplevelse.
torsdag 3 januari 2013
Inga nyårslöften
Det blir inga nyårslöften i år. Vi ska fixa hus, hem, jobb, skola och ett nytt liv i Svedala. Vart som, men vi satsar på Tokholm. Så nyårslöften känns som finlir, grädde på moset och vi kommer ändå inte hinna med att sätta pricken över i:et. I år blir vi inga bättre, vältränade, harmoniska människor som är snälla mot barnen. I år flyttar vi hem. Löften är överflödiga. I år är det faktum som gäller.
onsdag 2 januari 2013
Bye bye
Familjen Movander sitter på flygplatsen och väntar på flyget till Bangkok. Mormorn och morfarn har precis stigit innanför dörren. Martin och tjejerna är på väg till simlektionen på Gurney Beach. Jag kan inte bestämma mig om jag ska ta en liten tupplur eller läsa bok. Ligga raklång ska jag i alla fall.
Vi har haft fyra roliga dagar med Ville, Ebba, Åsa och Jocke. Mycket lek, mycket snack, små utflykter, somna sent och sova länge, men inte rikigt tillräckligt länge. Så trött och så glad.
Myggbett från Spice Garden har vi fått. Svalkat oss på det rena, moppefria Straits Quay, käkat indiskt nere i sjaviga UNESCO-myllret, spanat fiskarna på Bali Hai och fikat stark latte på Edelweiss medan en gulaktig kackerlacka vilade på min sko. Penang har värmt upp Pekingankorna och vi ser dem i Sockholm nästa gång.
Vi har haft fyra roliga dagar med Ville, Ebba, Åsa och Jocke. Mycket lek, mycket snack, små utflykter, somna sent och sova länge, men inte rikigt tillräckligt länge. Så trött och så glad.
Myggbett från Spice Garden har vi fått. Svalkat oss på det rena, moppefria Straits Quay, käkat indiskt nere i sjaviga UNESCO-myllret, spanat fiskarna på Bali Hai och fikat stark latte på Edelweiss medan en gulaktig kackerlacka vilade på min sko. Penang har värmt upp Pekingankorna och vi ser dem i Sockholm nästa gång.
måndag 31 december 2012
Gott Nytt År!
Nyår firade vi på LOOC för tredje året på raken. Middag hos oss själva på 25:an. Med mat från Dragon-i i uterummet. Barnen hade piffat dukningen med glitter stjärnor, små Hello Kitty-lysen och window arts. Glass och godis. Rosa champagne och Tiger-öl.
12-slaget tog vi uppe hos Jazan och Lisa på 27:an. Tittade ner på fyrverkerierna som gnistrade lite är och var på ön. Alla barn vakna.
Selamat Tahun Baru!
12-slaget tog vi uppe hos Jazan och Lisa på 27:an. Tittade ner på fyrverkerierna som gnistrade lite är och var på ön. Alla barn vakna.
Selamat Tahun Baru!
lördag 29 december 2012
Skiftbyte i besöksfabriken
Mormorn och morfarn har checkat ut och familjen Movander har checkat in. Besöksfabriken kör för fullt. Busy season är igång med råge.
Tjejerna är på topp, barnbesök i hela fyra dagar och vi kan bara leka, hela dagarna, non stop. Två nya fina princessklänningar direktimporterade från Peking hänger och väntar på lek i morgonbitti. Rosa, tyll och glitter.
Morföräldrarna vilar upp sig på Penaga hotell nere på stan. Nyårsafton kommer de hit, så klart, annars har de barn och barnbarnsfritt och kan passa på att göra sista sight seeing av vår ö. Om det finns nåt kvar de inte har sett. De har mycket sista och 'kommer du ihåg' nu.
Tjejerna är på topp, barnbesök i hela fyra dagar och vi kan bara leka, hela dagarna, non stop. Två nya fina princessklänningar direktimporterade från Peking hänger och väntar på lek i morgonbitti. Rosa, tyll och glitter.
Morföräldrarna vilar upp sig på Penaga hotell nere på stan. Nyårsafton kommer de hit, så klart, annars har de barn och barnbarnsfritt och kan passa på att göra sista sight seeing av vår ö. Om det finns nåt kvar de inte har sett. De har mycket sista och 'kommer du ihåg' nu.
torsdag 27 december 2012
Jultomten
Men, jultomten då? Kom han till Langkawi?
Nej, vi har ju efter tre jular i Syostasien fått en rätt bra deal med honom. Vi textar vart vi vill han ska komma och när. Mot att vi är extra snälla så klart. Äter vår morgongröt och städar upp våra leksaker (för det mesta, ibland, rätt så ofta. I alla fall lite om mamma tjatar med snällrösten).
I år kom hann till LOOC på natten till lillejulafton. Tjejerna fixade så att uterumsdörren stod på glänt. Allt var klart när Martin och jag kom hem från bröllop på E&O, tomten hade redan varit där. Det var bara att stänga dörren och smyga i säng.
Paketen öppnades efter frukost och jullunch cross-over-western-asian-style intogs på China House. Eftermiddagen gick till att prova klapparna tomten kom med. En väldigt grön cykel fick premiäråka i hallen på LOOC och ett par rullskridskor med blingande framhjul rullade runt runt tills nya ägarinnans rumpa var alldeles öm.
Nej, vi har ju efter tre jular i Syostasien fått en rätt bra deal med honom. Vi textar vart vi vill han ska komma och när. Mot att vi är extra snälla så klart. Äter vår morgongröt och städar upp våra leksaker (för det mesta, ibland, rätt så ofta. I alla fall lite om mamma tjatar med snällrösten).
I år kom hann till LOOC på natten till lillejulafton. Tjejerna fixade så att uterumsdörren stod på glänt. Allt var klart när Martin och jag kom hem från bröllop på E&O, tomten hade redan varit där. Det var bara att stänga dörren och smyga i säng.
Paketen öppnades efter frukost och jullunch cross-over-western-asian-style intogs på China House. Eftermiddagen gick till att prova klapparna tomten kom med. En väldigt grön cykel fick premiäråka i hallen på LOOC och ett par rullskridskor med blingande framhjul rullade runt runt tills nya ägarinnans rumpa var alldeles öm.
Va?
Jo, det där med dyket? Det blev så klart stressigt. Lätt förvirrat. Inte mycket, men så pass att orutinerade jag inte hann skölja ur barnschampoot ur cyklopen och inte tryckutjämna tillräckligt så efter en kvart var jag lätt yr i bollen av att inte se klart i det grumliga vattnet och högerörat vart inte bekvämt. Det blev till att överge gänget, dra till ytan och snorkla vid dykbåten istället. Lomhörd. Fortfarande lomhörd så här tre dagar senare.
Snorklingen, det var också en syn. Arabiska turister var där och gjorde provdyk. Inte kunde de simma, så instruktören krängde på dem all utrustning, fick dem att luta sig bakåt på nedersta steget på båtstegen och sen bogsera dem ut ett par meter. Få dem under vatten och sen bogsera dem runt en kvart där nere i det grumliga bland lite koraller och fiskar. Jag flöt på ytan och skådade spektaklet. Skönast var en tjej som kom upp på dykbåten och var helt exalterad över upplevelsen. De fick putta upp henne. 'Amazing!', och sen vika sig dubbel över relingen och beklaga sig ljudligt över att båten rörde sig något obekvämt på det stilla vattnet.
Barnen och morföräldrarna hängde på stranden längre bort, där vattnet inte var så lugnt men allt eftersom vinden la sig blev det bättre och tjejerna och jag snorklade längs strandkanten efter lunch. Emelie körde med huvudet över vattnet. 'Man kan ändå inte se nåt', och Filippa och jag fick span på en drös fiskar och hela tre sjögurkor.
Julafton blev på Bon Ton. Med middagen först ute under bar himmel och sen inne för duggregn kom. Sov gjorde vi i ett 120-årigt malayhus. Vaknade gjorde vi till fågelsång och juldagen tillbringade vi i den avlånga blå poolen och på vår veranda med Lovis, Otto, Linda och Ludvig från S/Y Mary.
Annandagen badade vi i ett skönt vattenfall nära linbanan och Emelie passade på att bekräfta att hon faktiskt kan simma på riktigt rakt över fallets lilla bassäng.
Snorklingen, det var också en syn. Arabiska turister var där och gjorde provdyk. Inte kunde de simma, så instruktören krängde på dem all utrustning, fick dem att luta sig bakåt på nedersta steget på båtstegen och sen bogsera dem ut ett par meter. Få dem under vatten och sen bogsera dem runt en kvart där nere i det grumliga bland lite koraller och fiskar. Jag flöt på ytan och skådade spektaklet. Skönast var en tjej som kom upp på dykbåten och var helt exalterad över upplevelsen. De fick putta upp henne. 'Amazing!', och sen vika sig dubbel över relingen och beklaga sig ljudligt över att båten rörde sig något obekvämt på det stilla vattnet.
Barnen och morföräldrarna hängde på stranden längre bort, där vattnet inte var så lugnt men allt eftersom vinden la sig blev det bättre och tjejerna och jag snorklade längs strandkanten efter lunch. Emelie körde med huvudet över vattnet. 'Man kan ändå inte se nåt', och Filippa och jag fick span på en drös fiskar och hela tre sjögurkor.
Julafton blev på Bon Ton. Med middagen först ute under bar himmel och sen inne för duggregn kom. Sov gjorde vi i ett 120-årigt malayhus. Vaknade gjorde vi till fågelsång och juldagen tillbringade vi i den avlånga blå poolen och på vår veranda med Lovis, Otto, Linda och Ludvig från S/Y Mary.
Annandagen badade vi i ett skönt vattenfall nära linbanan och Emelie passade på att bekräfta att hon faktiskt kan simma på riktigt rakt över fallets lilla bassäng.
söndag 23 december 2012
Julafton
Jag har fjärilar i magen och kan inte sova. Precis som det ska vara natten innan julafton. Bara det att jag ligger inte vaken av nyfikenhet utan pur nervositet. Första dyket på 20 år, jag är inte odödlig längre och framförallt inte redo. Jag är skitorolig, pissenervös och aprädd. Man dör om man inte får luft och jag kan inte hålla andan i många sekunder. Antagligen inte en endaste där 10 meter under ytan. Gud förbjude om vi går djupare!
Men, tänker mitt lugna jag, ödets ironi kan inte vara så illa att jag född på en långfredag, dagen då Jesus dog, skulle dö på hans födelsedag. På självaste julafton! Så logisk är inte världen. Jag kommer klara mig, fintar dödligheten och jag kommer sova som ett barn på julafton, med ett stort leende på läpparna och simfötterna på.
Det är bara nu jag inte kan sova.
Men, tänker mitt lugna jag, ödets ironi kan inte vara så illa att jag född på en långfredag, dagen då Jesus dog, skulle dö på hans födelsedag. På självaste julafton! Så logisk är inte världen. Jag kommer klara mig, fintar dödligheten och jag kommer sova som ett barn på julafton, med ett stort leende på läpparna och simfötterna på.
Det är bara nu jag inte kan sova.
onsdag 19 december 2012
Penangs Filharmonikers julkonsert
Katastrof! Santa missade hälften av barnen när han drog in med peruk, skägg och luva på sniskan på Penangs Filharmonikers julkonsert ikväll. Filippa grät och vi fick springa efter honom ut i foajén, mitt i konserten. Sista godispåsen fick hon. Han hade nog räknat fel, eller bara kastat bort hälften av påsarna när han försökte slänga upp julklapparna till barnen som satt uppe på balkongen i E&O's balsal. Eller så såg han helt enkelt inget mer än strålkastare och insidan av sin peruk. Han hade i allafall guldklocka så erfarenhet från jobbet måste han haft.
Väl tillbaka med fångsten, grät Emelie, för hon fick ingen egen.
Jag grät nästan också, men det var mest för att musiken var så fin. Hårstråna på armarna reste sig och rösten tjockade sig lite när man skulle sjunga Gloooooria. Det är maffigt med en hel orkester och en stor kör. 100 man på scen och 500 som sjunger med. Alla suger i. Lilla Penang kan.
Middag intog vi i puben. Sådär lagom pretansiöst, engelsk pub korsat med koloniala vibbar och lite julpynt på det. Mysigt. Morfar fick sin öl och Martin fick googla fram att en pint är 0,568l. Alla nöjda.
Väl tillbaka med fångsten, grät Emelie, för hon fick ingen egen.
Jag grät nästan också, men det var mest för att musiken var så fin. Hårstråna på armarna reste sig och rösten tjockade sig lite när man skulle sjunga Gloooooria. Det är maffigt med en hel orkester och en stor kör. 100 man på scen och 500 som sjunger med. Alla suger i. Lilla Penang kan.
Middag intog vi i puben. Sådär lagom pretansiöst, engelsk pub korsat med koloniala vibbar och lite julpynt på det. Mysigt. Morfar fick sin öl och Martin fick googla fram att en pint är 0,568l. Alla nöjda.
lördag 15 december 2012
Firmafest
I går var jag i 'Tusen och en natt'. Rakt in i glitter, frasiga kjolar, långa ögonfansar och fantastiska håruppsättningar. Damerna såg ut som orientaliska drottnigar och männen som kungar. En och annan kimino, kabaya, kinesiska klänningar och ett gäng cowboys minglade också omkring.
Foto togs i det oändliga, i alla konstellationer, före, under och efter den åtta rätters långa kinesiska middagen med shower, frågelekar och hög musik. Konversation var överflödigt.
Det var annual dinner, eller firmafest, på jobbet i g hotells balsal. Temat traditional costumes och jag hade inte nåt minsta svenskt, tradionellt att sätta på mig. Viktigaste händelsen på året. Klänningar sys upp, frisören lägger håret och sminkösen sköter make up:en. Och jag såg ut som vanligt.
Alldra bästa stunden blev när jag och herr H smet ifrån efter desserten, precis innan de tänder ljusen och avslutar tillställningen. Vi smet till hotellets nattklubb, tog oss en drink, tittade på varandra och försökte prata mitt i livemusiken. Men, bara titta djupt i ögonen funkade väldans fint.
Foto togs i det oändliga, i alla konstellationer, före, under och efter den åtta rätters långa kinesiska middagen med shower, frågelekar och hög musik. Konversation var överflödigt.
Det var annual dinner, eller firmafest, på jobbet i g hotells balsal. Temat traditional costumes och jag hade inte nåt minsta svenskt, tradionellt att sätta på mig. Viktigaste händelsen på året. Klänningar sys upp, frisören lägger håret och sminkösen sköter make up:en. Och jag såg ut som vanligt.
Alldra bästa stunden blev när jag och herr H smet ifrån efter desserten, precis innan de tänder ljusen och avslutar tillställningen. Vi smet till hotellets nattklubb, tog oss en drink, tittade på varandra och försökte prata mitt i livemusiken. Men, bara titta djupt i ögonen funkade väldans fint.
Sjuårskalas
En trippeldag! sa Filippa. Partyday på skolan, kalas på Hard Rock och så kommer mormor och morfar! Snacka jackpot!
Sista dagen för terminen på skolan är partyday. Man får ha vilka kläder man vill, ta med fika att bjuda kompisarna på och slutar klockan elva redan. Då måste mamman vara ledig.
Perfekt, för då kan man klämma ett tretimmarkalas på Hard Rock Hotel på eftermiddagen. Poolparty, vattenlek, massa mat och födelsedagstårta inklusive fruksallad och glass. Goodie bag på det och ungarna var helt slut och saliga.
Mamman svettig, för hon fick stanna på land och prata med de andra mammorna och den enda pappan. Martin kom senare. Tog andra hållet runt ön för att inte fastna i bilköerna vid vägbygget som håller på då och då på den slingriga vägen mellan oss och Batu Ferringhi.
Hålla lite reda på sina mindre simkunniga barn och fundera på vart hennes egna föräldrar nu kunde vara bidrog också till den eviga strimman längs ryggen för kalasmamman.
Gammelföräldrana landande vid fem och var på LOOC tidigare än vad vi räknade med så de fick vänta en stund bland myggen i vår tjusiga lobby. Martin och Filippa körde först. Jag körde lite omvägar och lite fel men Nancy fick tillbaka sin väska med sina kläder. Hon råkade nämligen gå hem i bara badkläder av bara farten.
Filippa sjuåringen var mycket nöjd med sitt kalas och överlycklig över att äntligen ha mormor och morfar här. Vi med. Jullovet är räddat!
Sista dagen för terminen på skolan är partyday. Man får ha vilka kläder man vill, ta med fika att bjuda kompisarna på och slutar klockan elva redan. Då måste mamman vara ledig.
Perfekt, för då kan man klämma ett tretimmarkalas på Hard Rock Hotel på eftermiddagen. Poolparty, vattenlek, massa mat och födelsedagstårta inklusive fruksallad och glass. Goodie bag på det och ungarna var helt slut och saliga.
Mamman svettig, för hon fick stanna på land och prata med de andra mammorna och den enda pappan. Martin kom senare. Tog andra hållet runt ön för att inte fastna i bilköerna vid vägbygget som håller på då och då på den slingriga vägen mellan oss och Batu Ferringhi.
Hålla lite reda på sina mindre simkunniga barn och fundera på vart hennes egna föräldrar nu kunde vara bidrog också till den eviga strimman längs ryggen för kalasmamman.
Gammelföräldrana landande vid fem och var på LOOC tidigare än vad vi räknade med så de fick vänta en stund bland myggen i vår tjusiga lobby. Martin och Filippa körde först. Jag körde lite omvägar och lite fel men Nancy fick tillbaka sin väska med sina kläder. Hon råkade nämligen gå hem i bara badkläder av bara farten.
Filippa sjuåringen var mycket nöjd med sitt kalas och överlycklig över att äntligen ha mormor och morfar här. Vi med. Jullovet är räddat!
torsdag 13 december 2012
Henry Bear
I Filippas klass har de Henry Bear. En go nalle med skoluniform, ombyteskläder, pyjamas och en dagbok som får följa med ett barn hem efter skolan. Igår var det tredje gången han fick sova över hos Filippa. Varje barn skriver i hans dagbok vad de gjort tillsammans. Ritar eller klistrar in bilder. Henry Bear får vara med om en hel del, läser jag. Prova på olika slags mat, höra många godnattsagor, leka och göra läxor.
Santa
Så var det dags för Santa att komma till SCIPS igen. På självaste Luciadagen. I år kom han i en vit cabriolet pyntad med glitter och med sina tomtenissar, eller elfs, på fina röda cyklar.
I år var han fake, sa Filippa vid matbordet. Nä, han var inte riktig, höll Emelie med. Han var för stor och hade konstigt hår under håret. Däremot, framhöll Filippa, förra året var det den riktige tomten som kom. Det var det. Men, han kanske inte hann i år och fick skicka en stand in?
Mrs Woodhams pappa, förra årets tomte, måste vara rätt nöjd med det betyget.
Bra betyg delar jag även ut till early years julkonsert igår kväll på Wawasan. Vi fyllde bilen med två Reception-tjejer, en storasyster och en kör-tjej som stod för underhållningen mellan småttingarnas nummer. Vi hade Ingrid, Emelie, Filippa och Emilia med i bilen och vår slöa Alza fick använda alla sina säten. Varje klass körde ett sångnummer och en dans. Vår Emelie både sjöng och dansade, ja allt. Utom att le, då. Men, det hade inte jag heller lyckats få till med alla de tjusiga dansrörelserna.
I år var han fake, sa Filippa vid matbordet. Nä, han var inte riktig, höll Emelie med. Han var för stor och hade konstigt hår under håret. Däremot, framhöll Filippa, förra året var det den riktige tomten som kom. Det var det. Men, han kanske inte hann i år och fick skicka en stand in?
Mrs Woodhams pappa, förra årets tomte, måste vara rätt nöjd med det betyget.
Bra betyg delar jag även ut till early years julkonsert igår kväll på Wawasan. Vi fyllde bilen med två Reception-tjejer, en storasyster och en kör-tjej som stod för underhållningen mellan småttingarnas nummer. Vi hade Ingrid, Emelie, Filippa och Emilia med i bilen och vår slöa Alza fick använda alla sina säten. Varje klass körde ett sångnummer och en dans. Vår Emelie både sjöng och dansade, ja allt. Utom att le, då. Men, det hade inte jag heller lyckats få till med alla de tjusiga dansrörelserna.
tisdag 11 december 2012
Orange
Idag var jag på knytkalas i ett stort, fint hus i Jesselton Hights, bostadsområdet brevid skolan vid foten av Penang Hill. Mammorna från Emelies klass var där, och några till. Några färre.
Det är en sydafrikansk-tysk familj som flyttat hit från Singapore den här terminen. Mamman i familjen är van vid lite mer drag och mingel än vad som sker på Penang så hon tog saken i egna händer, la champagnen på kylning och textade runt till alla hon hade numret till att ta med sin bästa julrätt, eller bara nån rätt, och komma hem till henne vid elva så vi skulle hinna luncha i lugn och ro innan skolhämtning.
Ett paket från tomten skulle man också ta med. Amerikanska damen som fick mitt paket blev själaglad. Själv glömde jag min present på köksbänken. Jag fick i alla fall med mina halvtomma burkar hem, med egeninlagd sill och gubbröra på rökt norsk lax.
Det blir rätt intressanta diskussioner när man sitter och snackar med en indiska som bott i både USA och Europa, en amerikanska och en japanska som bott i London och en drös större asiatiska städer. Och så sitter vi här i Malaysia på ikeastolar hemma hos en sydafrikanska. Mycket om kulturella skillnader och mycket om hur man egentligen kör här på vår lilla ö.
Indiskan, som varit på kulturträning med jobbet, förklarade för oss att vi i världen är tre färger. Röd, som följer lagar och förordningar (Sverige, då). Röd litar på lagen och litar på att den följs. Blå som inte följer utan gör vad som behövs för att klara sig och sin familj (Indien, inte så otippat). De litar inte på lagen och skulle ljuga för att hjälpa sin morsa om hon hamnar i klameri med rättvisan även om det var hon som kört över moppedisten. 'What kind of person are you if you wouldn't lye to help your mother!!!'
Röda laget säger ju då; jag skulle då rakt aldrig ljuga för att hjälpa mamma. Har hon gjort fel så har hon, rättvisan segrar. Givetvis stöttar jag henne, men ljuga? Muta? Nej aldrig. Så gör man bara inte!
Sen har vi de oranga länderna. Det är bla Malaysia, det. De gör lite både ock. För det mest följer de reglerna, men är de inte så viktiga låter man bli. Och, för oss som kört på Penang, det förklarar allt:
Det är ju därför de allt som oftast inte kör i en fil, utan sådär mittemellan. Ena hjulparet över linjen, hålla möjligheterna öppna för ett snabbt sidbyte medan man funderar på vart man ska.
Dagens jordenruntjulbord har fått saker att klarna. Jag börjar bli orange.
Det är en sydafrikansk-tysk familj som flyttat hit från Singapore den här terminen. Mamman i familjen är van vid lite mer drag och mingel än vad som sker på Penang så hon tog saken i egna händer, la champagnen på kylning och textade runt till alla hon hade numret till att ta med sin bästa julrätt, eller bara nån rätt, och komma hem till henne vid elva så vi skulle hinna luncha i lugn och ro innan skolhämtning.
Ett paket från tomten skulle man också ta med. Amerikanska damen som fick mitt paket blev själaglad. Själv glömde jag min present på köksbänken. Jag fick i alla fall med mina halvtomma burkar hem, med egeninlagd sill och gubbröra på rökt norsk lax.
Det blir rätt intressanta diskussioner när man sitter och snackar med en indiska som bott i både USA och Europa, en amerikanska och en japanska som bott i London och en drös större asiatiska städer. Och så sitter vi här i Malaysia på ikeastolar hemma hos en sydafrikanska. Mycket om kulturella skillnader och mycket om hur man egentligen kör här på vår lilla ö.
Indiskan, som varit på kulturträning med jobbet, förklarade för oss att vi i världen är tre färger. Röd, som följer lagar och förordningar (Sverige, då). Röd litar på lagen och litar på att den följs. Blå som inte följer utan gör vad som behövs för att klara sig och sin familj (Indien, inte så otippat). De litar inte på lagen och skulle ljuga för att hjälpa sin morsa om hon hamnar i klameri med rättvisan även om det var hon som kört över moppedisten. 'What kind of person are you if you wouldn't lye to help your mother!!!'
Röda laget säger ju då; jag skulle då rakt aldrig ljuga för att hjälpa mamma. Har hon gjort fel så har hon, rättvisan segrar. Givetvis stöttar jag henne, men ljuga? Muta? Nej aldrig. Så gör man bara inte!
Sen har vi de oranga länderna. Det är bla Malaysia, det. De gör lite både ock. För det mest följer de reglerna, men är de inte så viktiga låter man bli. Och, för oss som kört på Penang, det förklarar allt:
Det är ju därför de allt som oftast inte kör i en fil, utan sådär mittemellan. Ena hjulparet över linjen, hålla möjligheterna öppna för ett snabbt sidbyte medan man funderar på vart man ska.
Dagens jordenruntjulbord har fått saker att klarna. Jag börjar bli orange.
lördag 8 december 2012
!
Ok, de bad om det.
Så nu ligger det en tung doft av pepparkakor över 25:e våningen på LOOC och tre tjejer sitter framför Spöket Labans jul och knaprar sina vinda och snea alster. Nöjda!
Passar bra efter julgranständningen i går på g hotel. Pensionärskören sjöng vackra julsånger och hotellchefen tände de blå- och vita ljusen i låtsasjulgranen. Mr Fake Santa gick runt och delade ut godis till barnen. Expatsen var där och minglade med en drös locals. Trevligt!
Sen följde Emma med oss hem för mysig sleepover. Fnitter och viskningar från Emelies sovrum värmde mitt hjärta när jag fixade runt i huset. Martin är i KL och lär sig allt om projektledning av en lärare från Bangalore och minglar i köpcentrum med arabiska turister som julshoppar(?!?). Ikväll drar han på sig malaysiska landslagströjan och går och tittar på Suzuki Cup. Heja!
Det får bli en lugn söndag. I går hann vi även med hela fem timmar nere på Queen's Bay mall. Tjejerna lekte med Emelies saknade gamla dagiskompis Esther inne på leklandet. Jag fikade med hennes föräldrar och hann även köpa lite pryttlar till hemmet. Om en vecka slutar även Esther på Taska Nania och efter jullovet blir det Kinesiska skolan för henne. Men, vi kan fortfarande ses och leka. Tur det!
Så nu ligger det en tung doft av pepparkakor över 25:e våningen på LOOC och tre tjejer sitter framför Spöket Labans jul och knaprar sina vinda och snea alster. Nöjda!
Passar bra efter julgranständningen i går på g hotel. Pensionärskören sjöng vackra julsånger och hotellchefen tände de blå- och vita ljusen i låtsasjulgranen. Mr Fake Santa gick runt och delade ut godis till barnen. Expatsen var där och minglade med en drös locals. Trevligt!
Sen följde Emma med oss hem för mysig sleepover. Fnitter och viskningar från Emelies sovrum värmde mitt hjärta när jag fixade runt i huset. Martin är i KL och lär sig allt om projektledning av en lärare från Bangalore och minglar i köpcentrum med arabiska turister som julshoppar(?!?). Ikväll drar han på sig malaysiska landslagströjan och går och tittar på Suzuki Cup. Heja!
Det får bli en lugn söndag. I går hann vi även med hela fem timmar nere på Queen's Bay mall. Tjejerna lekte med Emelies saknade gamla dagiskompis Esther inne på leklandet. Jag fikade med hennes föräldrar och hann även köpa lite pryttlar till hemmet. Om en vecka slutar även Esther på Taska Nania och efter jullovet blir det Kinesiska skolan för henne. Men, vi kan fortfarande ses och leka. Tur det!
tisdag 4 december 2012
Vi har våra traditioner
Vi har våra traditioner. Vi må vara slappa på julfirande, skiter i påsk, igonerar midsommarafton och hänger lite lätt med på Deepavali, kinesiska nyåret och Ramadan. Så där lite om tid finns, andan faller på och nåt spännande händer.
Julen bleknar mer och mer och saknaden är inte så stor. Vafasen, det är ändå 35 grader och strandväder jämt. Vem kommer i julstämning i det?
Första året bakade vi massa pepparkakor, gick på julkonsert, skrev julkort och pyntade. Hade julmiddag hemma med kalkon, massa gäster och ringde tomten så han kom på juldagen. Eller egentligen kom han på julaftonsnatt och dumpade presenterna under den vita plastgranen, han var flexibel med oss emigranter. Många stora presenter kom han med så föräldrarnas dåliga samvete över att ha ryckt upp barnen från sin trygga lilla värld hemma i Sverige dövades fint. Omtänksam man tomten, tänker på både barn och vuxna.
Andra året, blev det lite pepparkakor eftersom barnen bad. Julkort glömde vi, julmiddagen la vi en vecka tidigare ute på restaurang och jultomten fick ta sig till Sri Lanka med order om bara små paket.
I år? Ja, vi rycker upp oss lite. Julkort blev det inget med eftersom jag kom på det precis nu. Pepparkakor blir det om nån ber.
Julkalendern har införts av omtänksamma vänner från Täby. Succe! Barnen fattade inte varför- vem är Jesus? -Jaha, han är kompis med Mohammed, Ganesha och Buddha, varför har vi inte sett hans hus eller skulptur nångång?
Fast de fann sig snabbt i konceptet när det upptäckte att där är lego (!!!) bakom varje lucka.
Granen är på väg ur sin låda och vi hoppas den inte gulnat totalt och att några få blå lampor fortfarande lyser. Julkonsert blir det, så mormor blir glad. Julmiddag blir det dåligt med eftersom vi kör snorkling och dykning på Pulau Payar på självaste julafton och tomten har redan fått sms om att han få göra små paket i år igen och ta sig till Bon Ton på Langkawi. Silk suite och kom efter frukost på juldagen, tack gärna vid poolen.
Men, en traditon har vi här. En som vi gjort varje år. Alltid likadant. Inget glömt, inget ignorerat, bara exakt samma sak. Vi åker till Turf Clubs open house första helgen i december. So not advent. Vi kommer tidigt, vi parkerar på fältet, vi går förbi stallen och tittar på hästarna. Vi går till ponnyridningen, köar tålmodigt och får oss ett varv. Vi köar sen ännu mera tålmodigt och får oss en ansiktsmålning. Vi träffar folk och hejar. Vi får panik över att där är så mycket folk och så åker vi hem.
Eller, det sista var inte sant mer än för i år. Annars tittar vi på hästhoppstävlingar också, men i år hade Turf Club lyckats med sin reklam så stället var smockfullt en kvart efter det öppnat. Panik, men vi håller våra traditioner.
Julen bleknar mer och mer och saknaden är inte så stor. Vafasen, det är ändå 35 grader och strandväder jämt. Vem kommer i julstämning i det?
Första året bakade vi massa pepparkakor, gick på julkonsert, skrev julkort och pyntade. Hade julmiddag hemma med kalkon, massa gäster och ringde tomten så han kom på juldagen. Eller egentligen kom han på julaftonsnatt och dumpade presenterna under den vita plastgranen, han var flexibel med oss emigranter. Många stora presenter kom han med så föräldrarnas dåliga samvete över att ha ryckt upp barnen från sin trygga lilla värld hemma i Sverige dövades fint. Omtänksam man tomten, tänker på både barn och vuxna.
Andra året, blev det lite pepparkakor eftersom barnen bad. Julkort glömde vi, julmiddagen la vi en vecka tidigare ute på restaurang och jultomten fick ta sig till Sri Lanka med order om bara små paket.
I år? Ja, vi rycker upp oss lite. Julkort blev det inget med eftersom jag kom på det precis nu. Pepparkakor blir det om nån ber.
Julkalendern har införts av omtänksamma vänner från Täby. Succe! Barnen fattade inte varför- vem är Jesus? -Jaha, han är kompis med Mohammed, Ganesha och Buddha, varför har vi inte sett hans hus eller skulptur nångång?
Fast de fann sig snabbt i konceptet när det upptäckte att där är lego (!!!) bakom varje lucka.
Granen är på väg ur sin låda och vi hoppas den inte gulnat totalt och att några få blå lampor fortfarande lyser. Julkonsert blir det, så mormor blir glad. Julmiddag blir det dåligt med eftersom vi kör snorkling och dykning på Pulau Payar på självaste julafton och tomten har redan fått sms om att han få göra små paket i år igen och ta sig till Bon Ton på Langkawi. Silk suite och kom efter frukost på juldagen, tack gärna vid poolen.
Men, en traditon har vi här. En som vi gjort varje år. Alltid likadant. Inget glömt, inget ignorerat, bara exakt samma sak. Vi åker till Turf Clubs open house första helgen i december. So not advent. Vi kommer tidigt, vi parkerar på fältet, vi går förbi stallen och tittar på hästarna. Vi går till ponnyridningen, köar tålmodigt och får oss ett varv. Vi köar sen ännu mera tålmodigt och får oss en ansiktsmålning. Vi träffar folk och hejar. Vi får panik över att där är så mycket folk och så åker vi hem.
Eller, det sista var inte sant mer än för i år. Annars tittar vi på hästhoppstävlingar också, men i år hade Turf Club lyckats med sin reklam så stället var smockfullt en kvart efter det öppnat. Panik, men vi håller våra traditioner.
Femårskalas
Det var kalas i fredags. Jag minns knappt vad som hände och hör inget längre. Emelie firade sin fem stolta år med lek-all-inclusive på Adventure Zone. Yehaa, 30 barn, massa morsor och fullt drag. Emelie körde slut på lekorken redan innan de kom. Vi råkade komma i väldans god tid för det fruktade vägbygget var klart så bilen swischade till Batu Ferringhi på en kvart. Rekord.
Men, födelsedagsfiraren var nöjd ändå. Satt och drack jos och tittade på 'sina' barn. Njöt deras happy birthday-sång, som jag inte filmade för jag tryckte på fel knapp, och ville inte blåsa ljusen 'för det var så vackert'. Nöjd, mycket nöjd.
Jag? Trött, mycket trött och laddar om för 7årskalas som Filippa vill ha på Hard Rock men som Hard Rock verkar vara så där måttligt intresserad av att fixa. Sista chansen idag, tredje gågnen gillt borde jag kunna få boka deras födelsedagspaket. Om telefonistan lyckas koppla mig rätt person och rätt person faktiskt vet vad han ska göra.
Annars blir det AZ igen. *Big Happy Smile*
Men, födelsedagsfiraren var nöjd ändå. Satt och drack jos och tittade på 'sina' barn. Njöt deras happy birthday-sång, som jag inte filmade för jag tryckte på fel knapp, och ville inte blåsa ljusen 'för det var så vackert'. Nöjd, mycket nöjd.
Jag? Trött, mycket trött och laddar om för 7årskalas som Filippa vill ha på Hard Rock men som Hard Rock verkar vara så där måttligt intresserad av att fixa. Sista chansen idag, tredje gågnen gillt borde jag kunna få boka deras födelsedagspaket. Om telefonistan lyckas koppla mig rätt person och rätt person faktiskt vet vad han ska göra.
Annars blir det AZ igen. *Big Happy Smile*
Leva drömmen
Jag har en favoritblogg, eller egentligen är det en hel hemsida. Välskriven, spännande, rolig, intressant och med världens finaste bilder. S/Y Mary heter den och det är en familj från Limhamn som seglar jorden runt. Fyra år ska det ta, de la ut när vi lyfte till Malaysia. Barnen är lika gamla, föräldrarna också, ungefär. Väldigt lika och så olika.
Eftersom jag läst varenda millimeter på bloggen i två år så känner jag ju dem. Så när jag läste att de seglade upp Malackasundet, vårt vatten, då var det ju självklart att fråga om mina vänner ville komma på fika, leka och bara hänga vid poolen. Jag drog i väg ett mail. Måste i alla fall fråga....och fick svar!
Oj, vad skoj! Och, oj, vi känner ju egentligen inte alls varandra. För dem är vi bara en mailadress. Coolt att de vill träffa oss, ändå. Jag blev nervös på både deras och våra vägnar. Men, när de stod där nere i LOOCs gigantiska entre och när de satt och pimpla kaffe på havsbalkongen och vi bara pratade och pratade om våra olika världar, ja då kändes det bara så rätt. Så roligt och så otrolig inspirerande. Leva drömmen, wow!
Ankdammen behöver lite injektion ibland och det här var bästa hittills! Ännu bättre blev det dagen efter när vi fick komma ombord på Mary, en riktig världsomseglarbåt. Jolleturen ut från Clan Jetty kunde barnen allt vara utan, men båten, vilket paradis. 'De bor i en klätterställning, fullt med kojor och toaletten är en tron!'. Så tronen provade vi många gånger och vi fick dem knappt av båten innan mörkret la sig.
Självklart ses vi på Langkawi till jul. Barnen har redan pysslat julkort och pratar om Lovis och Otto som de bästa gamla vänner. Längtar mer till att se dem än att tomten kommer.
Eftersom jag läst varenda millimeter på bloggen i två år så känner jag ju dem. Så när jag läste att de seglade upp Malackasundet, vårt vatten, då var det ju självklart att fråga om mina vänner ville komma på fika, leka och bara hänga vid poolen. Jag drog i väg ett mail. Måste i alla fall fråga....och fick svar!
Oj, vad skoj! Och, oj, vi känner ju egentligen inte alls varandra. För dem är vi bara en mailadress. Coolt att de vill träffa oss, ändå. Jag blev nervös på både deras och våra vägnar. Men, när de stod där nere i LOOCs gigantiska entre och när de satt och pimpla kaffe på havsbalkongen och vi bara pratade och pratade om våra olika världar, ja då kändes det bara så rätt. Så roligt och så otrolig inspirerande. Leva drömmen, wow!
Ankdammen behöver lite injektion ibland och det här var bästa hittills! Ännu bättre blev det dagen efter när vi fick komma ombord på Mary, en riktig världsomseglarbåt. Jolleturen ut från Clan Jetty kunde barnen allt vara utan, men båten, vilket paradis. 'De bor i en klätterställning, fullt med kojor och toaletten är en tron!'. Så tronen provade vi många gånger och vi fick dem knappt av båten innan mörkret la sig.
Självklart ses vi på Langkawi till jul. Barnen har redan pysslat julkort och pratar om Lovis och Otto som de bästa gamla vänner. Längtar mer till att se dem än att tomten kommer.
lördag 24 november 2012
Städdag
Filippa och Martin gick upp sex imorse för att städa stranden längs Gurney Drive. Filippa var lite seg, men inte helt svårövertalad så de kom iväg. Stranden ligger nu fin och glänser i förmiddagssolen. Fyra timmar tog det och som tack för hjälpen fick de varsin rosa t-shirt och en flaska vatten. Filippas funkar bra som klänning och Martin klär riktigt bra i rosa.
Kommer de att städa igen? Tja, det var kanske inte så skoj, men insatsen behövs mer än väl. Kanske vi kan locka fler kompisar, så det blir roligare? Vi får se, en gång är bättre en ingen gång. Sjusovarna Emelie och jag har i alla fall lite att ta igen.
Kommer de att städa igen? Tja, det var kanske inte så skoj, men insatsen behövs mer än väl. Kanske vi kan locka fler kompisar, så det blir roligare? Vi får se, en gång är bättre en ingen gång. Sjusovarna Emelie och jag har i alla fall lite att ta igen.
tisdag 20 november 2012
Close but no cigar
Så nära, så nära, men ändå fick vi inte sett tigern. Close but no cigar.
Vi tog oss på ofarbar väg till Chitwan för tre dagar djurspaning i deras nationalpark. En liten djungel nära gränsen till Indien som är fylld med fåglar, apor, tigrar, vilda elefanter, massa slags rådjur, nån liten sorts björn - och då bengalisk tiger.
Blyg, och få får se den. Men, där var en hungrig en som gick in i byn för att ta sig en vattenbuffel precis där vi gått i land efter kanotturen längs floden ett par timmar innan. Han såg bestämt oss, vi såg bara hans bleka fotspår men, vissa på vår lodge fick äran att se honom - och vi grämer oss.
Ja, vi grämer oss. Fast vi vet att naturen visar sig när naturen vill. Men, ändå...ändå. Så nära, så nära. Fast vi gick på tigerjakt och allt i skymningen.
Nära noshörning kom vi. Gick nästan rakt in i rumpan på en stor ståtlig enhornad 25-årig herre. Vår guide blev bra nervös där när vi gick runt dungen så vi fick springa tillbaka en femtio meter. Noshörningar tycker inte vi luktar så gott och uppskattar inte att vi står pang på och stirrar på dem när de äter sin frukost. Då blir de arga och springer efter en i sina 40 km/h. Men, en 10-20 meter bort funkar det bra att stirra. De är närsynta.. Och oj, vad han åt. Vi hann nästan tröttna, men det gör man inte. Tänk vilket djur, så ståtligt, så urtida.
Vi fick även se en stor krokodil som låg och solade i förmiddagssolen när vi gled ner för floden. Kingfisher i alla storlekar och färgkombinationer, Marabostorkar och allt där emellan. Trollsländor i alla dess färger kryddat med lite sällskap av fjärilar.
Elefanter red vi ut på i djungeln och det var precis som guideboken sa; djuren fattar inte att vi är med utan tror bara att det är den där gamla tråkiga elefanten som kommer där igen. Vi kom så nära rådjuren. Stirrade dem rakt i rådjursögon utan att blinka, eller andas. Apor såg vi också, men ärligt, macacerser vi så det räcker på Penang: I botaniska trädgården, i Youth park, uppe på kullen, på Monkey Beach och längs vägen till Batu Ferringhi.
Men,vi ser inte snöklädda berg bakom djungelns gröna. Vi ser inte världens högsta berg. Det gör man i Nepal och det är så otroligt häftigt. Tja, barnen tröttnade på tjatet om bergen, men Martin var som tokig och fotade dem i soluppgång, i solnedgång, mitt på dan, från bilen, från planet och var sjutton vi nu såg dem när inte diset skymde dem.
Sista dagen såg vi dem även från Katmandu, som annars är mest smog och dis. Och en herrans massa skräp, platspåsar, tutande och dieseltung luft. Fattigt och vackert, det är vad Nepal är. Mycket fattigt och mycket vackert.
Och, sådå tiger...
Namaste
Vi tog oss på ofarbar väg till Chitwan för tre dagar djurspaning i deras nationalpark. En liten djungel nära gränsen till Indien som är fylld med fåglar, apor, tigrar, vilda elefanter, massa slags rådjur, nån liten sorts björn - och då bengalisk tiger.
Blyg, och få får se den. Men, där var en hungrig en som gick in i byn för att ta sig en vattenbuffel precis där vi gått i land efter kanotturen längs floden ett par timmar innan. Han såg bestämt oss, vi såg bara hans bleka fotspår men, vissa på vår lodge fick äran att se honom - och vi grämer oss.
Ja, vi grämer oss. Fast vi vet att naturen visar sig när naturen vill. Men, ändå...ändå. Så nära, så nära. Fast vi gick på tigerjakt och allt i skymningen.
Nära noshörning kom vi. Gick nästan rakt in i rumpan på en stor ståtlig enhornad 25-årig herre. Vår guide blev bra nervös där när vi gick runt dungen så vi fick springa tillbaka en femtio meter. Noshörningar tycker inte vi luktar så gott och uppskattar inte att vi står pang på och stirrar på dem när de äter sin frukost. Då blir de arga och springer efter en i sina 40 km/h. Men, en 10-20 meter bort funkar det bra att stirra. De är närsynta.. Och oj, vad han åt. Vi hann nästan tröttna, men det gör man inte. Tänk vilket djur, så ståtligt, så urtida.
Vi fick även se en stor krokodil som låg och solade i förmiddagssolen när vi gled ner för floden. Kingfisher i alla storlekar och färgkombinationer, Marabostorkar och allt där emellan. Trollsländor i alla dess färger kryddat med lite sällskap av fjärilar.
Elefanter red vi ut på i djungeln och det var precis som guideboken sa; djuren fattar inte att vi är med utan tror bara att det är den där gamla tråkiga elefanten som kommer där igen. Vi kom så nära rådjuren. Stirrade dem rakt i rådjursögon utan att blinka, eller andas. Apor såg vi också, men ärligt, macacerser vi så det räcker på Penang: I botaniska trädgården, i Youth park, uppe på kullen, på Monkey Beach och längs vägen till Batu Ferringhi.
Men,vi ser inte snöklädda berg bakom djungelns gröna. Vi ser inte världens högsta berg. Det gör man i Nepal och det är så otroligt häftigt. Tja, barnen tröttnade på tjatet om bergen, men Martin var som tokig och fotade dem i soluppgång, i solnedgång, mitt på dan, från bilen, från planet och var sjutton vi nu såg dem när inte diset skymde dem.
Sista dagen såg vi dem även från Katmandu, som annars är mest smog och dis. Och en herrans massa skräp, platspåsar, tutande och dieseltung luft. Fattigt och vackert, det är vad Nepal är. Mycket fattigt och mycket vackert.
Och, sådå tiger...
Namaste
torsdag 15 november 2012
Vi har vandrat
Vi landade i Katmandu i söndags. Måndagen klämde vi tempel och gamla palats. Det blev buddhistiskta Monkey Temple och Boudha men bönesnurror i alla storlekar att snurra på och ett hinduiskt med kremering och Diwalifirande människor. Vi lullade omkring Patans gamla kungapalats och sen kom regnet lagom till sen eftermiddag.
I tisdags bar det iväg ut på landsbygden. Vi och vår guide blev avsläppta där asfalten tog slut och sen gick vi i sex timmar uppför till Nagarkot med alltför stor packning. Vi naiva turister trodde bilen skulle ta jätteryggsäcken från hotell till hotell. Det visade sig rätt tydligt att så inte var fallet så mamman och pappan fick en extra utmaning. Starten var lite tuff och fram till lunch hade vi två gnällande barn under gassande sol. Martin bar dem mest hela tiden på sina, nu ömmande, axlar (tillsammans med jätteryggsäcken, då).
Men efter världens godaste snabbnudelsoppa i ett jordhus i en pytteby rakt ute i ingenstans så blev humören på topp och vi knatade hela vägen till hotellet vid vägens ände och såg hela Himalayas mäktiga bergskedja. Vilket som var Mt Everest vet vi inte så noga, för just den toppen var som minst, längst bort, men vackert var det. Bergtagna och kamerans minneskort är fullt av bergsbilder på både solnedgång och soluppgång.
Efter en god natts sömn var det på med vandrarskorna igen på ömma fötter och ryggor på ömma axlar och en sju timmars vandring kom vi till staden Dhulikhel. Mest nedför, brant med trappor, men även uppför, igenom skog, förbi små gårdar, terraserade fält, igenom kostall, förbi getter, kycklingar och stora jättegungor av bambu som byarnas ungar gungade högt, högt, högt på. Vår guide satt sönder en, och sen vågade ingen prova...
Det var en sliten familj som stapplade in på ett hotell fullt med skandinaviska och tyska pensionärer och dofsingarna imponerade stort på dem alla. Oss med! Det blev bottomless med chokladpudding och ännu en godnatts sömn under dubbla täcken.
Idag är vi tillbaka i ett stilla Katmandu. Det är sista dagen på Deepavali och det mesta är stängt så det blev lunch på ett hippieställe med bara mackor och cola på Freak Street och så lullade vi runt Durbar Square. Vi hoppas nån restaurang öppnar för kvällsmat. Nepalesisk mat är supergott och vi vill inte missa en endaste chans att äta den!
I tisdags bar det iväg ut på landsbygden. Vi och vår guide blev avsläppta där asfalten tog slut och sen gick vi i sex timmar uppför till Nagarkot med alltför stor packning. Vi naiva turister trodde bilen skulle ta jätteryggsäcken från hotell till hotell. Det visade sig rätt tydligt att så inte var fallet så mamman och pappan fick en extra utmaning. Starten var lite tuff och fram till lunch hade vi två gnällande barn under gassande sol. Martin bar dem mest hela tiden på sina, nu ömmande, axlar (tillsammans med jätteryggsäcken, då).
Men efter världens godaste snabbnudelsoppa i ett jordhus i en pytteby rakt ute i ingenstans så blev humören på topp och vi knatade hela vägen till hotellet vid vägens ände och såg hela Himalayas mäktiga bergskedja. Vilket som var Mt Everest vet vi inte så noga, för just den toppen var som minst, längst bort, men vackert var det. Bergtagna och kamerans minneskort är fullt av bergsbilder på både solnedgång och soluppgång.
Efter en god natts sömn var det på med vandrarskorna igen på ömma fötter och ryggor på ömma axlar och en sju timmars vandring kom vi till staden Dhulikhel. Mest nedför, brant med trappor, men även uppför, igenom skog, förbi små gårdar, terraserade fält, igenom kostall, förbi getter, kycklingar och stora jättegungor av bambu som byarnas ungar gungade högt, högt, högt på. Vår guide satt sönder en, och sen vågade ingen prova...
Det var en sliten familj som stapplade in på ett hotell fullt med skandinaviska och tyska pensionärer och dofsingarna imponerade stort på dem alla. Oss med! Det blev bottomless med chokladpudding och ännu en godnatts sömn under dubbla täcken.
Idag är vi tillbaka i ett stilla Katmandu. Det är sista dagen på Deepavali och det mesta är stängt så det blev lunch på ett hippieställe med bara mackor och cola på Freak Street och så lullade vi runt Durbar Square. Vi hoppas nån restaurang öppnar för kvällsmat. Nepalesisk mat är supergott och vi vill inte missa en endaste chans att äta den!
fredag 9 november 2012
Deepavali
Deepavali, eller Diwali är ljusets festival för hinduer. Årets viktigaste och i år infaller den nästa vecka. Då har vi ledigt, så igår klädde skolan sig i indiska kläder, målade små ljuslyktor och lärde sig historien om Rama och Sita. ¨
Sen berättade de den historien för oss till kvällsmaten på stranden i Batu Ferringhi. Blod, tårar, smäkta, mäkta och kärlek är allt jag kan säga. Och ett monster med tio huvuden. Läskigt med lyckligt slut och därför tänder vi ljus, sa barnen. Jag får nog ta och googla fram historien så jag fattar vad som egentligen hände.
Fina var de när de satt där på bussen. Mycket färg, mycket glitter och bling-bling, men inget foto inte för det var inget batteri i kameran. Det blev två svettiga eftermiddagsbilder i stället för batteriet låg på laddning för nästa äventyr; imorgon drar vi till Nepal. Där firar de också Deepavali. Så vem vet, jag kanske får ihop historien om Rama och Sita utan att knappa på datorn?
Sen berättade de den historien för oss till kvällsmaten på stranden i Batu Ferringhi. Blod, tårar, smäkta, mäkta och kärlek är allt jag kan säga. Och ett monster med tio huvuden. Läskigt med lyckligt slut och därför tänder vi ljus, sa barnen. Jag får nog ta och googla fram historien så jag fattar vad som egentligen hände.
Fina var de när de satt där på bussen. Mycket färg, mycket glitter och bling-bling, men inget foto inte för det var inget batteri i kameran. Det blev två svettiga eftermiddagsbilder i stället för batteriet låg på laddning för nästa äventyr; imorgon drar vi till Nepal. Där firar de också Deepavali. Så vem vet, jag kanske får ihop historien om Rama och Sita utan att knappa på datorn?
fredag 2 november 2012
Haloween på g
Igår tågade ett gäng utklädda barn med piffade föräldrar bort till g hotel. Det var Haloween partaj och massa glada barn intog hotellets nattklubb. Disco, spooky corner, teaterrök och fladdermusvingar till middag. Mr Morthsuit och ett lik hängde i baren. Jag fotade och smygdansade när inte barnen såg.
onsdag 31 oktober 2012
Tomt
Efter våra äventyr i djungeln och lite slappeliv på Penang har Los Olldens dragit vidare på urbana äventyr i Singapore. Vi sitter kvar i soffan och somnar tidigt till en halvtaskig musikalfilm. Sen ska vi jobba ifatt läxa, tvätthögar, nya resebokningar och bildredigering.
Vad tomt det blev. Vad hände?
Vad tomt det blev. Vad hände?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)