Thaimassage var precis vad vi behövde idag. En regnig dag. Det har ösregnat, duggregnat och strilregnat omvartannat sen fem (eller tidigare) imorse. Hela dagen och inte helt tomt i molnen än.
Innan dess var det dunder och brak, åskan small, blixtar lyste upp sovrummet, barn blev rädda och vi sprang om varandra. Sömnen på småtimmarna blev usel så en nittio minuters thaimassage på Paragon gjorde susen. Halvsov, helmanglad och varenda muskel utsträckt. Alldeles lysande och alldeles imponerande vad de gör med hjälp av knogar, armbågar, fötter och knän.
lördag 6 april 2013
torsdag 4 april 2013
Golden Sands
Så var det dags igen, ett år till har snurrat och jag har firat födelsedag. Stiligt på Golden Sands. Jag har vanor nu. Funkar inte med en liten fika på cafe. Det ska vara på hotell, minst två dagar, helst fem stjärnor.
Fast det var i för sig så att vi äntligen hittade en helg vi kunde lösa in vårt presentkort vi vann förra året när vi roade oss på SCIPS golftunering. Det passade extra bra eftersom Martin körde trialthonet vid Teluk Bahang och fick nära till starten. Nåt nytt presentkort drog han inte hem, men en stor fin medalj och allas vår beundran på att han genomförde hela paketet i denna värmen på dryga tre timmar. Utan att vara speciellt trött eller stappla runt med småkrämpor.
Vi hejade där vi hittade parkeringsplats. Det var lätt trafikkaos så klart. Låg i snigelkö efter honom in i mål, så kranskullan fick inget målfoto. Vi kom när han stod och festade på vattenmelon. Målfotot fixade Mr Lee, simläraren. Han kom med en print till Filippas simlektion i onsdags och nu har småbrudarna stigit i graderna, och i förväntningar. De är Mr Martins döttrar. 'You swim fast like daddy'.
Inte nog med födelsedag, trialthon,vi fick också lite påsk. Som stilig resort hade Golden Sands självklart aktiviteter för stora och små. Stora kunde göra vattenaerobics och ölhävning. Vi satsade på bok i skuggan, latte inte cocktail och smyglyssnade på all världens språk från grannsolstolarna. Små fick äggjakt, lekar och fika. Det gäller att leta snabbt efter äggen i tropikerna så inte chokladen smälter.
Just på äggjakten kände vi oss inte som turister nåt mer. Tjejen som var ansvarig kände genast igen flickorna från våra oändliga besök på Adventure Zone, Golden Sands lekland så de behövde inte fråga efter deras namn två gånger.
Egentligen skulle vi toppat dagen med utekonsert i Botaniska trädgården, min födelsedagspresent av Martin. Men, vi var för slöa. Inte Martin då, men vi andra var sega. Så vi tog finmiddag i strömavbrott på Rasa Sayang istället och tänkte att nu är det nog dags att sluta att fylla år för det blir svårtoppat.
Fast det var i för sig så att vi äntligen hittade en helg vi kunde lösa in vårt presentkort vi vann förra året när vi roade oss på SCIPS golftunering. Det passade extra bra eftersom Martin körde trialthonet vid Teluk Bahang och fick nära till starten. Nåt nytt presentkort drog han inte hem, men en stor fin medalj och allas vår beundran på att han genomförde hela paketet i denna värmen på dryga tre timmar. Utan att vara speciellt trött eller stappla runt med småkrämpor.
Vi hejade där vi hittade parkeringsplats. Det var lätt trafikkaos så klart. Låg i snigelkö efter honom in i mål, så kranskullan fick inget målfoto. Vi kom när han stod och festade på vattenmelon. Målfotot fixade Mr Lee, simläraren. Han kom med en print till Filippas simlektion i onsdags och nu har småbrudarna stigit i graderna, och i förväntningar. De är Mr Martins döttrar. 'You swim fast like daddy'.
Inte nog med födelsedag, trialthon,vi fick också lite påsk. Som stilig resort hade Golden Sands självklart aktiviteter för stora och små. Stora kunde göra vattenaerobics och ölhävning. Vi satsade på bok i skuggan, latte inte cocktail och smyglyssnade på all världens språk från grannsolstolarna. Små fick äggjakt, lekar och fika. Det gäller att leta snabbt efter äggen i tropikerna så inte chokladen smälter.
Just på äggjakten kände vi oss inte som turister nåt mer. Tjejen som var ansvarig kände genast igen flickorna från våra oändliga besök på Adventure Zone, Golden Sands lekland så de behövde inte fråga efter deras namn två gånger.
Egentligen skulle vi toppat dagen med utekonsert i Botaniska trädgården, min födelsedagspresent av Martin. Men, vi var för slöa. Inte Martin då, men vi andra var sega. Så vi tog finmiddag i strömavbrott på Rasa Sayang istället och tänkte att nu är det nog dags att sluta att fylla år för det blir svårtoppat.
torsdag 21 mars 2013
Bucket List
Ok, här är listan på vad vi vill hinna med innan vi landar i Sverige 5 augusti. Ingen speciell ordning. De stryks efterhand som vi lyckas. Listan kan fyllas på, man kommer på så mycket man borde gjort när det väl drar ihop sig.
- Raja Ampat
- Komodo
- Mount Kinabalu (det är bara jag som vill upp där, Martin var där för sekler sen)
- Laos
- Se en tapir
- Hela familjen vandrar upp till toppen av Penang Hill
- Koh Lipe via båten från Thailand (så vi får kört över gränsen. Skippar den billiga ölen i gränshandeln för det är ändå ingen som dricker den)
- Bangkok. Hang Over III, kid´s version
- China Tiger Gallery. Tänk om jag kunde hitta en fin målning?
- Möbelshopping (ska bara fixa ett hus först, så vi vet vad vi behöver). Porslin och batiktyger. (pust, jag som inte gillar shopping)
- Pulau Weh, en liten snorkel- och dykö norr om Sumatra
- Fiskmarknaden med silent auction
- Utflykten till den gamla kolmilan på fastlandet
- SCIPS golftunering
- Reflexologi (har bott här i 3 år och inte provat...)
- TESOL för barn (har någon svag ambition på att lära mig lära ut engelska för barn. Vi får hoppas de kommer in på nån vettig skola, så vi slipper plåga varandra)
- Thairestaurangen på berget (i kombo med att banka bollar på driving range. Alltid lika kul att se tjejerna svinga golfklubba i flipflops och med svettpärlor droppandes från nästippen)
- Västra sidan av ön
- Åka färjan t.o.r Butterworth for 60 cen
- Malacca
- Escape
- Raja Ampat
- Komodo
- Mount Kinabalu (det är bara jag som vill upp där, Martin var där för sekler sen)
- Laos
- Se en tapir
- Hela familjen vandrar upp till toppen av Penang Hill
- Koh Lipe via båten från Thailand (så vi får kört över gränsen. Skippar den billiga ölen i gränshandeln för det är ändå ingen som dricker den)
- Bangkok. Hang Over III, kid´s version
- China Tiger Gallery. Tänk om jag kunde hitta en fin målning?
- Möbelshopping (ska bara fixa ett hus först, så vi vet vad vi behöver). Porslin och batiktyger. (pust, jag som inte gillar shopping)
- Pulau Weh, en liten snorkel- och dykö norr om Sumatra
- Fiskmarknaden med silent auction
- Utflykten till den gamla kolmilan på fastlandet
- SCIPS golftunering
- Reflexologi (har bott här i 3 år och inte provat...)
- TESOL för barn (har någon svag ambition på att lära mig lära ut engelska för barn. Vi får hoppas de kommer in på nån vettig skola, så vi slipper plåga varandra)
- Thairestaurangen på berget (i kombo med att banka bollar på driving range. Alltid lika kul att se tjejerna svinga golfklubba i flipflops och med svettpärlor droppandes från nästippen)
- Västra sidan av ön
- Åka färjan t.o.r Butterworth for 60 cen
- Malacca
- Escape
Timmy Tapir´s Tea Party
Vi var på afternoon tea på Ben´s igår. Uppe i deras chambre separé som vi inte visste de hade men som var så där alldeles lagom stort, mysigt och lugnt. Dryga tio mammor med barn var med, som vanligt välordnat av SpiralSynergy.
Vi var där med Emelies klasskompisar Riya och Felix. Det var pyssel med att göra kort med filt-tapir på, sagostund om självaste Timmy Tapir som lärde sig man inte ska ljuga, fika med massa chokladkaka och hemgjorda marshmellows och sen fick de som höjdpunkt göra en tapir i lera. Mammorna drack te och kaffe i sofforna, fikade på sina chokladtårtor och marshmellows och pratade om ditt och datt.
Sen lärde mig barnen att tapirer finns i Malaysia och att de är utrotningshotade.Hur har jag kunnat missa det? Jo, fick jag veta av Filippa, vi gick inte änns förbi och kollade dem på Singapore Zoo, så det är klart du inte vet. Så obildat, så nonchalant. Vi får nog sätta upp Taiping Zoo på vår bucket list. Listan med allt vi vill hinna göra innan vi flyttar.
Vi var där med Emelies klasskompisar Riya och Felix. Det var pyssel med att göra kort med filt-tapir på, sagostund om självaste Timmy Tapir som lärde sig man inte ska ljuga, fika med massa chokladkaka och hemgjorda marshmellows och sen fick de som höjdpunkt göra en tapir i lera. Mammorna drack te och kaffe i sofforna, fikade på sina chokladtårtor och marshmellows och pratade om ditt och datt.
Sen lärde mig barnen att tapirer finns i Malaysia och att de är utrotningshotade.Hur har jag kunnat missa det? Jo, fick jag veta av Filippa, vi gick inte änns förbi och kollade dem på Singapore Zoo, så det är klart du inte vet. Så obildat, så nonchalant. Vi får nog sätta upp Taiping Zoo på vår bucket list. Listan med allt vi vill hinna göra innan vi flyttar.
onsdag 13 mars 2013
Busy day
Onsdagar är min hemmafrusdag. Blir mycket fixa, men någon gång ibland blir det frukostfika med andra damer. Inte igår. Då blev det knappt frukost.
Filippa hade idrottsdag i Botaniska trädgården. Terränglöpning. På asfalt. Upp för backen, ner för backen och sen i mål fem minueter senare. Föräldrar var där för att heja på, jaga bort aporna, fota vitklädda barn med gula kepsar och hoppas att nån av dem var deras egen.
Filippa studsade fram på sina gasellben, pratade med kompisar, vinkade och köade snällt när hon kom i fatt någon. Var inte änns trött när hon kom i mål. Glad som bara den. Roligt! Tur det, för det har varit många sena kvällar nu när huset haft gäster så jag trodde hettan och sömnbristen skulle klubba henne. Den klubbar mig
Men, jag höll mig på benen med koffein. När första och andraklassarna var färdigsprungna vid halvelva-tiden hoppade jag in i Alzan igen, tog en tur inom CoffeeBean på Burma road beställde en latte dubbel espresso, svalkade mig i iskalla ac:n och ögnade snabbt igenom tidningen för de senaste nyheterna om Sulu-rebellerna i Sabah och sen drog jag till skolan för att se Emelie och hennes klass uppträda på samlingen.
Det handlade om djur, de sjöng sånger om dem, dansade och levererade fraser i micken. Emelie var sist ut med sin replik. Inte alls nöjd med det och tittade irriterat på sin lärare och sa sen den så tyst och fort hon kunde. Hon tyckte det var ytterst orättvist att vara sist, sist i kön. Sist är sämst, det vet man ju.
Men, när jag sen sa vid lunchen på SushiKing att sista repliken, det är den enda publiken kommer ihåg, då tittade hon förvånat på mig med världens största aha-ögon. Sen såg hon mycket nöjd ut och tryckte i sig sushi med ovanligt god aptit och gott humör.
Sista repliken är bästa repliken. Sist är bäst på scen, först när man springer. Om man nu bryr sig.
Filippa hade idrottsdag i Botaniska trädgården. Terränglöpning. På asfalt. Upp för backen, ner för backen och sen i mål fem minueter senare. Föräldrar var där för att heja på, jaga bort aporna, fota vitklädda barn med gula kepsar och hoppas att nån av dem var deras egen.
Filippa studsade fram på sina gasellben, pratade med kompisar, vinkade och köade snällt när hon kom i fatt någon. Var inte änns trött när hon kom i mål. Glad som bara den. Roligt! Tur det, för det har varit många sena kvällar nu när huset haft gäster så jag trodde hettan och sömnbristen skulle klubba henne. Den klubbar mig
Men, jag höll mig på benen med koffein. När första och andraklassarna var färdigsprungna vid halvelva-tiden hoppade jag in i Alzan igen, tog en tur inom CoffeeBean på Burma road beställde en latte dubbel espresso, svalkade mig i iskalla ac:n och ögnade snabbt igenom tidningen för de senaste nyheterna om Sulu-rebellerna i Sabah och sen drog jag till skolan för att se Emelie och hennes klass uppträda på samlingen.
Det handlade om djur, de sjöng sånger om dem, dansade och levererade fraser i micken. Emelie var sist ut med sin replik. Inte alls nöjd med det och tittade irriterat på sin lärare och sa sen den så tyst och fort hon kunde. Hon tyckte det var ytterst orättvist att vara sist, sist i kön. Sist är sämst, det vet man ju.
Men, när jag sen sa vid lunchen på SushiKing att sista repliken, det är den enda publiken kommer ihåg, då tittade hon förvånat på mig med världens största aha-ögon. Sen såg hon mycket nöjd ut och tryckte i sig sushi med ovanligt god aptit och gott humör.
Sista repliken är bästa repliken. Sist är bäst på scen, först när man springer. Om man nu bryr sig.
Besökare kommer, besökare åker
Vi vinkade av våra sista besökare igår. Sista gästerna på 25:an LOOC har åkt, pensionat Hörnfeldt har stängt (men kan enkelt öppna upp om nån vill fly våren, råkar ha vägarna förbi eller vad som)
Vid taxiståndet på Gurney Plazas baksida vinkade vi. Efter en sista middag tillsammans på Penang på Dragon-i. Tror vi lyckats klämma det mesta och bästa av Penangs varierande utbud. Indiskt, fin restaurang, hawker's, kinesiskt, western, hemma, vid poolen och på stranden. Det vara bara thai vi missade att bjuda familjen Jung på. Vi får hoppas de åt det förra veckan när de var på Langkawi.
När de var på Langkawi passade vi på att ha lite mer besök, från Langakwi. Tre fjärdedelar av S/Y Mary kom ner två nätter och passade på att ha en sista lekdejt innan de drog ut på havet igen. Sri Lanka nästa. Tog oss en dag att åka dit, tar dem 10-12 att segla.
Oj, vad här lektes! Det blev inget uppvisade av Penangs sevärdheter här inte. Inga barn ville lämna leken. Bara för att leka med andra barn, då. Men, Linda och jag fick en tur till marknaden och en sväng inom burmesiska templet. Blev de vanliga frukterna i det vanliga fruktståndet och sen lite spontanshopping av muskatnötsfruktsaft jag inte visste fanns hos gubben i bananståndet jag aldrig handlat av. Gudagott, och roligt att man fortfarande kan upptäcka nytt.
Många sena trevliga kvällar på havsbalkongen har det blivit. Nu får pratmusklerna vila och gå i ide till augusti när vi själva blir besökare, hemma igen.
Vid taxiståndet på Gurney Plazas baksida vinkade vi. Efter en sista middag tillsammans på Penang på Dragon-i. Tror vi lyckats klämma det mesta och bästa av Penangs varierande utbud. Indiskt, fin restaurang, hawker's, kinesiskt, western, hemma, vid poolen och på stranden. Det vara bara thai vi missade att bjuda familjen Jung på. Vi får hoppas de åt det förra veckan när de var på Langkawi.
När de var på Langkawi passade vi på att ha lite mer besök, från Langakwi. Tre fjärdedelar av S/Y Mary kom ner två nätter och passade på att ha en sista lekdejt innan de drog ut på havet igen. Sri Lanka nästa. Tog oss en dag att åka dit, tar dem 10-12 att segla.
Oj, vad här lektes! Det blev inget uppvisade av Penangs sevärdheter här inte. Inga barn ville lämna leken. Bara för att leka med andra barn, då. Men, Linda och jag fick en tur till marknaden och en sväng inom burmesiska templet. Blev de vanliga frukterna i det vanliga fruktståndet och sen lite spontanshopping av muskatnötsfruktsaft jag inte visste fanns hos gubben i bananståndet jag aldrig handlat av. Gudagott, och roligt att man fortfarande kan upptäcka nytt.
Många sena trevliga kvällar på havsbalkongen har det blivit. Nu får pratmusklerna vila och gå i ide till augusti när vi själva blir besökare, hemma igen.
tisdag 5 mars 2013
Ännu mera CNY, och garanterat sista
Så klämde vi det sista ur nyårsfirandet med reunion steamboat dinner hos dagiset mittemot och tillika vår mandarinundervisningslokal. Fast, vi nu inte haft några lektioner på över ett halvår.
Mei Chen är lika noga och välplanerad med kinesiskt nyårsfirande som med mandarinlektion: Började med fint urskuren inbjudan, inskrivning och program när vi kom, lekar med mandariner, uppdelning i matlag för steamboat och sen ändå låta barnen stimma omkring och leka.
Familjen Jung på besök hos oss fick turista vardagsliv, eller egentligen festliv, på en varm bakgård i Pulau Tikus så svetten rann och öronsnibbarna kokade rött. Det kan inte mångar researangörer få till.
Absolut sista spiken i högtidkistan satte vi igår med en tur till Kek Lok Si. Njöt tystnaden, svalkande vind från berget och upplysningen när miljoners lampor tändes på templet.
Mei Chen är lika noga och välplanerad med kinesiskt nyårsfirande som med mandarinlektion: Började med fint urskuren inbjudan, inskrivning och program när vi kom, lekar med mandariner, uppdelning i matlag för steamboat och sen ändå låta barnen stimma omkring och leka.
Familjen Jung på besök hos oss fick turista vardagsliv, eller egentligen festliv, på en varm bakgård i Pulau Tikus så svetten rann och öronsnibbarna kokade rött. Det kan inte mångar researangörer få till.
Absolut sista spiken i högtidkistan satte vi igår med en tur till Kek Lok Si. Njöt tystnaden, svalkande vind från berget och upplysningen när miljoners lampor tändes på templet.
Mera Laos
Nej, Laos blev inte dumpad. Vi fintade AirAsia och flyger via Bangkok istället, i maj, kortare än ursprungsplanen men ändå. Jag får prova maten, se Floden och få en definitiv överdos på tempel. Tredje gången gillt.
onsdag 27 februari 2013
Mera telepati
Tänkte att när jag ändå var inne i ett fixarstim och har pass och alla viktighetspapper i handväskan, så kanske jag skulle kunna få tillbaka mina pengar från vår hovleverantör AirAsia också? De har ställt in ännu ett Laos-flyg för oss. Så nu stryks Laos från listan. Hur mycket jag än vill se landet, flyta på Mekong och smaka deras mat. Det blir inget på denna treårsvända i Sydostasien. Andra gången gillt de ställer in oss. Vi fattar vinken. Nåt kvar att längta efter. En orsak att komma tillbaka.
Denna gången var det dock inte bara att trycka på en knapp på deras hemsida. Nej, denna gången var det oändlig telefonkö i dagarna tre och en veckas väntetid på emailen. Vad krävs då?
Just det. Ett ansikte mot ansikte-möte.
Idag var en bra dag för sånt. Bilen på service nere vid Komtar så jag skulle ha vägarna förbi. Rainforest Bakery precis i närheten så jag kunde köpa hem de sällsynta lyxvarorna surdegsbröd (ups, bara hälften finns kvar) och nybakat grovbröd.
Sälvklar hittade jag inte kontoret där google map hade pekat ut det, men tjejen på Rainforest hjälpte mig med sista finjusteringen så jag kom rätt. Oj, sån kö! och bara en tjej som jobbade tappert, och ack så långsamt bakom disken.
Ansikte mot ansikte-mötet fick skjutas upp, och läggas ner. För hör och häpna, mitt när jag stod och hejade som mest Emelie som hade sportdag på skolans kvava fält, då ringde det. Hörde inte ett ord av vad personen sa för musiken dånade men efter att ha hittat ett lugnt hörn så är nu flygbiljettspengarna mina igen.
Det måste vara nåt i luften. Telepatin går fram (och Emelie tyckte sportdagen var superrolig. Så rolig att hon bara lyckades se missnöjd ut den första kvarten och nu sover hon med guldmedaljen hårt i sin lilla hand)
Denna gången var det dock inte bara att trycka på en knapp på deras hemsida. Nej, denna gången var det oändlig telefonkö i dagarna tre och en veckas väntetid på emailen. Vad krävs då?
Just det. Ett ansikte mot ansikte-möte.
Idag var en bra dag för sånt. Bilen på service nere vid Komtar så jag skulle ha vägarna förbi. Rainforest Bakery precis i närheten så jag kunde köpa hem de sällsynta lyxvarorna surdegsbröd (ups, bara hälften finns kvar) och nybakat grovbröd.
Sälvklar hittade jag inte kontoret där google map hade pekat ut det, men tjejen på Rainforest hjälpte mig med sista finjusteringen så jag kom rätt. Oj, sån kö! och bara en tjej som jobbade tappert, och ack så långsamt bakom disken.
Ansikte mot ansikte-mötet fick skjutas upp, och läggas ner. För hör och häpna, mitt när jag stod och hejade som mest Emelie som hade sportdag på skolans kvava fält, då ringde det. Hörde inte ett ord av vad personen sa för musiken dånade men efter att ha hittat ett lugnt hörn så är nu flygbiljettspengarna mina igen.
Det måste vara nåt i luften. Telepatin går fram (och Emelie tyckte sportdagen var superrolig. Så rolig att hon bara lyckades se missnöjd ut den första kvarten och nu sover hon med guldmedaljen hårt i sin lilla hand)
måndag 25 februari 2013
Telepati?
Det var ett tag sen vi sålde lillbilen. Martin drog rätt omgående till försäkringskontoret på firman där vi köpte den för att avsluta bilförsäkringen och få några slantar tillbaka. Kunde ana att det skulle gå sådär, eftersom jag stod som ägare, försäkringstagare och högsta-allenarådande.
Det gick sådär. Inga slantar med sig hem, men halvvägs kom han. Fick papper med sig hem och med instruktioner att de skulle jag fylla i och sen e-maila in tillsammans med kopia på pass och senaste försäkringsbeviset. Det gjorde jag. Gick med emailen redan dagen efter. Skulle gått samma dag men internet var trögare än trögast så det kom inte iväg.
Det gick sådär. Inget hände. Ingen Ms Liza svarade på mailet. Vi glömde, semester och sen undrade Martin för nån vecka sen hur det gick. Nytt mail gick i väg. Gick så där, inget hände. Det var väl rätt uppenbart: ett fall för ansikte mot ansikte med alla orginalpapper med i mapp, samt passet.
Att fixa pappersjobb är en riktig resa här. Lika bra att ha med passet, kreditkort, en hög med cash, två foto på sig själv och alla viktigpapper med någon som helst relevans med. I orginal.
När arbetstiden gick ut idag satte jag direkt kursen mot Autobinee och stövlade in genom utställningslokalen utan att ägna varken glänsande bilar eller leende bilförsäljare en endaste blick, upp för trappan till andra våningen och in på försäkrings- och skadekontoret..
Där satt en leende dam: ' Hello Ms Nina!', sa hon innan jag änns kommit in genom dörren.
'Äh, urm, well känner du igen mig?'
'Off course, I have you paper here. Ready to send.' säger hon och viftar med mitt mail.
'???'
Telepati? tänker jag förvånat
'Just need you home adress to send check'
'But, den står på pappret jag mailade'
'Oyes, off course off course Miss. You have insulans original copy, have?'
'Jomenvisstserru, klart jag har'
'Can I have? Better for refund, lah'
Köpa sig tid? Maskera missen? tänker jag cyniskt
Men, nej. När jag kom hem fanns där ett gmail från Ms Liza, att hon skulle skicka in mina papper till försäkringbolaget. Mailat precis när jag stämplade ut på jobbet.
Det gick sådär. Inga slantar med sig hem, men halvvägs kom han. Fick papper med sig hem och med instruktioner att de skulle jag fylla i och sen e-maila in tillsammans med kopia på pass och senaste försäkringsbeviset. Det gjorde jag. Gick med emailen redan dagen efter. Skulle gått samma dag men internet var trögare än trögast så det kom inte iväg.
Det gick sådär. Inget hände. Ingen Ms Liza svarade på mailet. Vi glömde, semester och sen undrade Martin för nån vecka sen hur det gick. Nytt mail gick i väg. Gick så där, inget hände. Det var väl rätt uppenbart: ett fall för ansikte mot ansikte med alla orginalpapper med i mapp, samt passet.
Att fixa pappersjobb är en riktig resa här. Lika bra att ha med passet, kreditkort, en hög med cash, två foto på sig själv och alla viktigpapper med någon som helst relevans med. I orginal.
När arbetstiden gick ut idag satte jag direkt kursen mot Autobinee och stövlade in genom utställningslokalen utan att ägna varken glänsande bilar eller leende bilförsäljare en endaste blick, upp för trappan till andra våningen och in på försäkrings- och skadekontoret..
Där satt en leende dam: ' Hello Ms Nina!', sa hon innan jag änns kommit in genom dörren.
'Äh, urm, well känner du igen mig?'
'Off course, I have you paper here. Ready to send.' säger hon och viftar med mitt mail.
'???'
Telepati? tänker jag förvånat
'Just need you home adress to send check'
'But, den står på pappret jag mailade'
'Oyes, off course off course Miss. You have insulans original copy, have?'
'Jomenvisstserru, klart jag har'
'Can I have? Better for refund, lah'
Köpa sig tid? Maskera missen? tänker jag cyniskt
Men, nej. När jag kom hem fanns där ett gmail från Ms Liza, att hon skulle skicka in mina papper till försäkringbolaget. Mailat precis när jag stämplade ut på jobbet.
söndag 24 februari 2013
Tea House 84
Vi har en smygplan på att få hela familjen upp på Penang Hill innan vi flyttar hem. Inte via tåget upp, utan via våra egna ben. Allihopa tillsammans, i samla trupp, glada och äventyrslystna. Vandra från basen vid Botaniska trädgården till hinduiska templet på toppen. Foodcourt, glass och kanske afternoon tea på Brown´s som belöning.
Vi gjorde en oplanerad test av planen i helgen och baske mig, jag tror det kommer gå! Vi vallade oss 5 km uppför i djungeln till först Tea House 5 sen Tea House 84. Därifrån är det inte så långt kvar till toppen men i stället gick vi nerför en brant kilometer längs asfaltvägen till Botaniskas entré för att få oss en sen lunch.
Hade vi bara haft pengar till tågbanebiljetten och mat så hade vi topp-satsat. Men, med trettio ringghits på fickan, kan man i för sig få en lunch för fyra på foodcourt men man kan inte lösa en endaste biljett till tåget. Så det fick vara. Gå ner skulle vara att ta sig en ocean med vatten över huvudet.
Det var väl inte muntra rop, skutt och pur glädje i barnabenen hela vägen, men de knatade på och vi stängde öronen för gnäll eller avledde med pepping, upptäckter som apor, fjärilar, vackert lövverk och annat som egentligen inte intressarade dem det minsta. I värsta fall blev det en tur på pappas axlar.
Vid delmål 5:an var alla på tillräckligt bra humör och hade tydligt pigga ben för fortsatt attack in i djungeln. Sen var det ändå kört för det blev lika långt att vända om som att gå vidare. Bara att knata på. Lite missnöje pös fortfarande men vid 84:an var det glömt. Där fick de äckligt te, vi vidervärdigt kaffe och av alla uppskattade mariekex. Självservering mot firivillig donation i en trälåda.
Nerför var värst. Men, det var så illa att ingen klagade. Filippa sprang för att det skulle gå över fortare och Emelie bara stannade, tog min hand och la på sina knän och konstaterade att benen skakade, sen stapplade hon vidare. Det är så brant att man går bakåtlutad så man nästan sitter och fyrhjulsdrift behövs för att komma upp med bil. (Vanlig Penang-moppe funkar så klart alltid.)
Jag har träningsvärk i hela benen. Martin tog och simmade en kilometer på eftermiddagen.
Vi gjorde en oplanerad test av planen i helgen och baske mig, jag tror det kommer gå! Vi vallade oss 5 km uppför i djungeln till först Tea House 5 sen Tea House 84. Därifrån är det inte så långt kvar till toppen men i stället gick vi nerför en brant kilometer längs asfaltvägen till Botaniskas entré för att få oss en sen lunch.
Hade vi bara haft pengar till tågbanebiljetten och mat så hade vi topp-satsat. Men, med trettio ringghits på fickan, kan man i för sig få en lunch för fyra på foodcourt men man kan inte lösa en endaste biljett till tåget. Så det fick vara. Gå ner skulle vara att ta sig en ocean med vatten över huvudet.
Det var väl inte muntra rop, skutt och pur glädje i barnabenen hela vägen, men de knatade på och vi stängde öronen för gnäll eller avledde med pepping, upptäckter som apor, fjärilar, vackert lövverk och annat som egentligen inte intressarade dem det minsta. I värsta fall blev det en tur på pappas axlar.
Vid delmål 5:an var alla på tillräckligt bra humör och hade tydligt pigga ben för fortsatt attack in i djungeln. Sen var det ändå kört för det blev lika långt att vända om som att gå vidare. Bara att knata på. Lite missnöje pös fortfarande men vid 84:an var det glömt. Där fick de äckligt te, vi vidervärdigt kaffe och av alla uppskattade mariekex. Självservering mot firivillig donation i en trälåda.
Nerför var värst. Men, det var så illa att ingen klagade. Filippa sprang för att det skulle gå över fortare och Emelie bara stannade, tog min hand och la på sina knän och konstaterade att benen skakade, sen stapplade hon vidare. Det är så brant att man går bakåtlutad så man nästan sitter och fyrhjulsdrift behövs för att komma upp med bil. (Vanlig Penang-moppe funkar så klart alltid.)
Jag har träningsvärk i hela benen. Martin tog och simmade en kilometer på eftermiddagen.
onsdag 20 februari 2013
Trishaw Trade Trail
Jag och min kamera var på Trishaw Trade Trail med Spiral Synergy idag.
Tänk att jag bott så länge på Penang och aldrig åkt cykeltaxisarna! Det har inte lockat. Inte alls. Det är enbart en turistgrej här, inte ett transportmedel. Vi har åkt trishaw på alla möjliga platser. Senast i Java. Då har det varit för att ta oss runt, precis som alla som bor där. En del av livet, en del av vardagen.
Men, det var tur jag äntligen kom iväg. Det var jättemysigt, oväntat lugnt och tyst. Jag såg massor. Inte som när man kör bil och måste ha koll på myllret och inte som när man går när man måste se upp för trafik, hål i vägen, parkerade moppar och gud-vet-vad man kan snubbla på.
Här var det bara att luta sig tillbaka, njuta, titta och åka med. Eller - luta sig framåt, sikta och klicka fantastiska bilder med kameran. Lyckorus.
Vi gjorde många stop och tittade på utdöende yrken som stämpelmakare, skyltmakare, sokrongmakare (malayernas traditionella hatt), jossstickmakare, rojaktillverkare, risompackare och massa annat som pågår i de gamla slitna shophousen som ännu inte blivit boutique-hotell.
Tänk att jag bott så länge på Penang och aldrig åkt cykeltaxisarna! Det har inte lockat. Inte alls. Det är enbart en turistgrej här, inte ett transportmedel. Vi har åkt trishaw på alla möjliga platser. Senast i Java. Då har det varit för att ta oss runt, precis som alla som bor där. En del av livet, en del av vardagen.
Men, det var tur jag äntligen kom iväg. Det var jättemysigt, oväntat lugnt och tyst. Jag såg massor. Inte som när man kör bil och måste ha koll på myllret och inte som när man går när man måste se upp för trafik, hål i vägen, parkerade moppar och gud-vet-vad man kan snubbla på.
Här var det bara att luta sig tillbaka, njuta, titta och åka med. Eller - luta sig framåt, sikta och klicka fantastiska bilder med kameran. Lyckorus.
Vi gjorde många stop och tittade på utdöende yrken som stämpelmakare, skyltmakare, sokrongmakare (malayernas traditionella hatt), jossstickmakare, rojaktillverkare, risompackare och massa annat som pågår i de gamla slitna shophousen som ännu inte blivit boutique-hotell.
måndag 18 februari 2013
Mera CNY
De flesta expats lämnar ön när det är kinesiska nyåret. Dels är folk lediga och internationella skolor har lov och dels så är det mycket trafik, mycket folk och en herrans massa smällare och raketer. Trafiken på dagen och smällandet på natten. Gärna från midnatt och framåt. Ett riktigt skådespel men eftersom det lätt håller på i två veckor så kan det till slut gå en på nerverna.
Då lämnar den rutinerade ön så man får en vecka mindre av festligheter. Men hokkien chinese nyår är svårt att smita ifrån om man inte tar långledigt. De firar åtta dagar senare så i söndagsnatt var hela ön som ett fyrverkeri. Det var bara att stiga upp och titta. Igår smällde de även rätt bra nere på gatan. Det blir häftiga ljudstudsar mellan skraporna här. Det var bara ut på balkongen igen och titta ner på härligheten. Det fascinerar oss lika mycket varje gång, titta ner på fyrverkeri.
Martin tog tag i det och tog äntligen reda på varför hokkien-kineserna firar en vecka senare. Han återberättar snäppet bättre än barnen: Det är helt enkelt för att de är en klan, en stam som av någon anledning, någonstans, blev ivägjagade av några andra som de av någon anledning hade något otalt med på något sätt. Det kan vara ett monster inblandat. Rakt ut i sockerrörsfälten gömde de sig. Därför missade de nyårsfirandet och när de satt där bland sockerrören firade de med att dricka sockerrörsdricka. Så det är därför de dricker sockerrörsdricka och ger sockerrör till templet en av dagarna under nyåret. Att de firar åtta dagar efter är för att då kunde de gå hem igen.
Förutom raketer och smällare så äter firarna middag hos alla släktingar, i rätt ordning, och det anordnas open house som det alltid görs i Malaysia när det är en högtid, oberoende av vems högtid det är.
Eftersom det närmar sig val så slog premiärministern på stort och bjöd in folket på mat och uppträdande av självaste Oppa Gangnam Style-mannen. Mitt på dagen i stekande sol studsade han omkring. Vet inte om premiärminister Najibs röstfiskande gick så bra, för hela publiken ropade 'ja' varje gång han frågade om de var redo för Psy men, 'nej' när han undrade om de var redo för Barisan Nasional (hans parti).
Penang är inte hans distrikt så valfläsk behövs. Valet måste hållas innan april och två veckor innan ska det utlysas så det drar helt klart ihop sig. Och den dagen det är val får man inte ha andra evenamang för sig så Martins trialthon-tävling 31 mars ligger risigt på det. Ska han toppa träningen tills dess eller två veckor senare? Eller kanske tre?
Då lämnar den rutinerade ön så man får en vecka mindre av festligheter. Men hokkien chinese nyår är svårt att smita ifrån om man inte tar långledigt. De firar åtta dagar senare så i söndagsnatt var hela ön som ett fyrverkeri. Det var bara att stiga upp och titta. Igår smällde de även rätt bra nere på gatan. Det blir häftiga ljudstudsar mellan skraporna här. Det var bara ut på balkongen igen och titta ner på härligheten. Det fascinerar oss lika mycket varje gång, titta ner på fyrverkeri.
Martin tog tag i det och tog äntligen reda på varför hokkien-kineserna firar en vecka senare. Han återberättar snäppet bättre än barnen: Det är helt enkelt för att de är en klan, en stam som av någon anledning, någonstans, blev ivägjagade av några andra som de av någon anledning hade något otalt med på något sätt. Det kan vara ett monster inblandat. Rakt ut i sockerrörsfälten gömde de sig. Därför missade de nyårsfirandet och när de satt där bland sockerrören firade de med att dricka sockerrörsdricka. Så det är därför de dricker sockerrörsdricka och ger sockerrör till templet en av dagarna under nyåret. Att de firar åtta dagar efter är för att då kunde de gå hem igen.
Förutom raketer och smällare så äter firarna middag hos alla släktingar, i rätt ordning, och det anordnas open house som det alltid görs i Malaysia när det är en högtid, oberoende av vems högtid det är.
Eftersom det närmar sig val så slog premiärministern på stort och bjöd in folket på mat och uppträdande av självaste Oppa Gangnam Style-mannen. Mitt på dagen i stekande sol studsade han omkring. Vet inte om premiärminister Najibs röstfiskande gick så bra, för hela publiken ropade 'ja' varje gång han frågade om de var redo för Psy men, 'nej' när han undrade om de var redo för Barisan Nasional (hans parti).
Penang är inte hans distrikt så valfläsk behövs. Valet måste hållas innan april och två veckor innan ska det utlysas så det drar helt klart ihop sig. Och den dagen det är val får man inte ha andra evenamang för sig så Martins trialthon-tävling 31 mars ligger risigt på det. Ska han toppa träningen tills dess eller två veckor senare? Eller kanske tre?
lördag 16 februari 2013
Lång dag, lång resa
Vi är hemma igen. Lång resa tillbaka från Yogjakarta blev det. Med nattåg till Surabaya. Svarttaxi i tidiga morgontrafiken till flygplatsen, direktflyg till Penang och sen vittaxi hem till LOOC. Där släppte vi bara bagaget, knatade till Gurney Plaza och åt sen lunch på Sushi Tei. Åt så vi storknade och knappt orkade gå hem. Sömnbristens fel.
Vi steg på nattexpressen ett på natten i Yogja, efter att ha varit igång hela dagen. Lullade på shoppingstreetan, museum, en tur ut till havet och solnedgången och sen klassisk javadans som grande finale.
Det var först några timmar innan avfärd det gick upp för oss att det inte alls var sovvagn. Det var sittplats. Fällbara säten, filt och kudde i för sig. Lysrörslampor, plingplong, snarkande gubbar och många stopp också. Filippa och Martin fick se solen gå upp över risfält och vulkaner. Jag och Emelie trynade i obekväma ställningar.
Vi steg på nattexpressen ett på natten i Yogja, efter att ha varit igång hela dagen. Lullade på shoppingstreetan, museum, en tur ut till havet och solnedgången och sen klassisk javadans som grande finale.
Det var först några timmar innan avfärd det gick upp för oss att det inte alls var sovvagn. Det var sittplats. Fällbara säten, filt och kudde i för sig. Lysrörslampor, plingplong, snarkande gubbar och många stopp också. Filippa och Martin fick se solen gå upp över risfält och vulkaner. Jag och Emelie trynade i obekväma ställningar.
torsdag 14 februari 2013
Merapi vulkanen
Vi har fått smak för vulkaner. Då är Indonesien ett bra ställe att besöka. 167 stycken finns här och ungefär en om månaden har utbrott. Martin är bra sugen på ett sånt foto. För mig räcker tanken.
Idag besökte vi den mest aktiva, och farligaste, på Java, Merapi. Vi såg inte den fina konformade toppen för moln hade svept in den men vi roade oss med en timmes galen jeep-sightseeing bland lava- och askfloder. Åkte förbi utbrända hus, ung slyskog och tittade på hur de omsätter olyckan till manna med att sila vulkansanden till husbyggen och samla ihop lavastenbumlingar till tempelbygge och skulpturer. Det, och så turismen så klart. Hinderbana för jeep så vi skulle studsa lite extra på de minimalt stoppade sätena. Jo, jag tackar, jag.
2010 var det utbrott sist, en trehundra personer strök med. Men hur då? undrade vi, finns det inte varningssystem? Jodå, och evakueringscenter, hjälporganisationer och nogrann övervakning. Men folk tröttnar på att sitta och vänta i läger. Skörden måste räddas, djuren få mat, huset kollas och hemma är bäst så rätt många stannar kvar, eller veckopendlar. På ett sätt kan man förstå det när man har muller varannat, vart femte år sådär. Sitta och tråka i ett halvår är inte så lockade och rätt svårt att försörja sig på. Vulkanutbrott är den del av livet. Man lever trots det. Man lever av det.
Idag besökte vi den mest aktiva, och farligaste, på Java, Merapi. Vi såg inte den fina konformade toppen för moln hade svept in den men vi roade oss med en timmes galen jeep-sightseeing bland lava- och askfloder. Åkte förbi utbrända hus, ung slyskog och tittade på hur de omsätter olyckan till manna med att sila vulkansanden till husbyggen och samla ihop lavastenbumlingar till tempelbygge och skulpturer. Det, och så turismen så klart. Hinderbana för jeep så vi skulle studsa lite extra på de minimalt stoppade sätena. Jo, jag tackar, jag.
2010 var det utbrott sist, en trehundra personer strök med. Men hur då? undrade vi, finns det inte varningssystem? Jodå, och evakueringscenter, hjälporganisationer och nogrann övervakning. Men folk tröttnar på att sitta och vänta i läger. Skörden måste räddas, djuren få mat, huset kollas och hemma är bäst så rätt många stannar kvar, eller veckopendlar. På ett sätt kan man förstå det när man har muller varannat, vart femte år sådär. Sitta och tråka i ett halvår är inte så lockade och rätt svårt att försörja sig på. Vulkanutbrott är den del av livet. Man lever trots det. Man lever av det.
onsdag 13 februari 2013
Vilodag
Idag har vi vilodag från vår intensiva Javaresa. Förutom Bromo så har vi klämt Solo, Prambanan, Boroboudur och Dieng platån. Inga jätteavstånd, men det blir många skumpiga timmar i bil för vägarna är smala, slingriga och med små djupa hål här och där. Tidiga uppstigningar ger sömnbrist. Ska man se solen gå upp vid 5.45 över urgamla tempel så får man sätta väckning till klockan fyra.
Så vila behövs. Ryggar rätas ut, ben behöver springa och rumpor måste få tillbaka känsel. Idag ligger vi stilla i Yogja. Sovmorgonen blev inte så lång. 6.20 tyckte Emelie det var dags för frukost och att det räcktes att trängas tre i smal dubbelsäng. Vi andra höll emot, slöade och vid tio var vi ute ur hotellet för sightseeing till fots.
Vi hamnade länge på Fort Vredeburg som holländarna byggde en gång i tiden . Lärde oss allt om hur Indonesien blev fritt från både Japan och Nederländerna. Vi tog årets längsta lunch på museets restaurang. Det var en höjdar-oas. Lugnt, tomt på folk och god mat. Mjuka stolar.
Regnet kom och vi tågade iväg. Vi kom till Sonobudoyo-museet tre minuter innan de stängde så det strök vi. Tågade vidare i lite mer regn, med siktet på Fågelmarknaden. Nu övergick vår lugna dag till äventyr. Marknaden måste ha flyttat eller så hade vi en glädjekarta för efter att ha gått många kvarter extra var vi redo att ge upp. Inte mycket fåglar i sikte, mest batikaffärer. Blöta.
En cykeltaxi räddade oss och tog oss till marknaden så vi kom fram en halvtimme innan de stängde. De hade i för sig redan börjat stänga. Ingen handlar fåglar i ösregn. Men, vi fotar och upptäcker hamstrar, fiskar, sköldpaddor, katter, ugglor, kackerlackor och allt möjligt smått. Ingen var längre sugna på att åka tillbaka, men det finns en gräns även i tropikerna hur blöt man kan vara och fortfarande vara bekväm.
Hem satt vi i cykelrickshaw igen. Rumpor somnade, ben förlorade känsel, Emelie somnade och stackars gubben som cyklade oss hela vägen tillbaka igen blev rejält mör. Vilodag, tjoflöjt!
Så vila behövs. Ryggar rätas ut, ben behöver springa och rumpor måste få tillbaka känsel. Idag ligger vi stilla i Yogja. Sovmorgonen blev inte så lång. 6.20 tyckte Emelie det var dags för frukost och att det räcktes att trängas tre i smal dubbelsäng. Vi andra höll emot, slöade och vid tio var vi ute ur hotellet för sightseeing till fots.
Vi hamnade länge på Fort Vredeburg som holländarna byggde en gång i tiden . Lärde oss allt om hur Indonesien blev fritt från både Japan och Nederländerna. Vi tog årets längsta lunch på museets restaurang. Det var en höjdar-oas. Lugnt, tomt på folk och god mat. Mjuka stolar.
Regnet kom och vi tågade iväg. Vi kom till Sonobudoyo-museet tre minuter innan de stängde så det strök vi. Tågade vidare i lite mer regn, med siktet på Fågelmarknaden. Nu övergick vår lugna dag till äventyr. Marknaden måste ha flyttat eller så hade vi en glädjekarta för efter att ha gått många kvarter extra var vi redo att ge upp. Inte mycket fåglar i sikte, mest batikaffärer. Blöta.
En cykeltaxi räddade oss och tog oss till marknaden så vi kom fram en halvtimme innan de stängde. De hade i för sig redan börjat stänga. Ingen handlar fåglar i ösregn. Men, vi fotar och upptäcker hamstrar, fiskar, sköldpaddor, katter, ugglor, kackerlackor och allt möjligt smått. Ingen var längre sugna på att åka tillbaka, men det finns en gräns även i tropikerna hur blöt man kan vara och fortfarande vara bekväm.
Hem satt vi i cykelrickshaw igen. Rumpor somnade, ben förlorade känsel, Emelie somnade och stackars gubben som cyklade oss hela vägen tillbaka igen blev rejält mör. Vilodag, tjoflöjt!
tisdag 12 februari 2013
Bromo
November 2010 hade Bromo utbrott sist. Varade nästan i ett halvår. Igår när vi gick upp på vulkanen puffade den vita ångmoln och osade svavel. Det rev i halsen och vi hostade irriterat, så vi stannade inte bakom det söndervittrade cementstaketet vid kraterkanten speciellt länge utan tog trappan ner till hästarna igen. Tjejerna red häst t.o.r jeep-parkering så de var i himmelriket. Jag, Martin och guiden spetade på i vulkansanden och gammal aska för att hinna med.
Vi gick upp halvfyra för att först åka till en utsiktspunkt på den stora kraterns kant. Bromo är en vulkan i en vulkan. Vi fick möta soluppgången med ett femtiotal tjoande indonesier efter att ha gått upp sista biten, där inte änns jeepen kunde köra, under stjärnklar himmel. Kyligt och läckert att se stora kratern med sina vulkaner komma fram i dagsljuset.
Läckert var det också att upptäcka att vi faktiskt hade självaste Bromo som utsikt när vi kom tillbaka till vårt hotell för frukost. Ett rum med vulkanutsikt. Vi kom nämligen dit när det redan var mörkt och förbi läggdags. Såg inte änns att vi körde dit på den smala kraterkanten. Vi var ett trött gäng som sov med slängande gamnackar i bilen. Flugit in direkt till Surabaya från Penang.
fredag 8 februari 2013
CNY
Nu är det helg igen. Kinesiska nyåret är här. Drakens år blir ormens. För vår del redan infirat på skolan i onsdags. Barn och vuxna klädda i cheongsam. Lejon- och drakdansuppvisning till intensivt trummande. Barnen slängde sallad upp i luften med pinnar utan att spilla så året blir framgångsrikt, rikt, lyckat, bra och fantastiskt. Åt salladen med pinnarna och sa Gong Xi Fa Cai.
Ok, de lyckades inte lyfta upp nån sallad alls med pinnarna och de flesta fick inte i sig nåt heller så vi får väl se hur mycket rikedom och välgång ormen ger.
Happy CNY. Selamat Tahun Baru Cina. Gott nytt kinesår.
Ok, de lyckades inte lyfta upp nån sallad alls med pinnarna och de flesta fick inte i sig nåt heller så vi får väl se hur mycket rikedom och välgång ormen ger.
Happy CNY. Selamat Tahun Baru Cina. Gott nytt kinesår.
onsdag 30 januari 2013
Vi har flyttat
Tydligen har vi flyttat!
Den amerikanska flyttfirman mailade Martin igår och frågade efter vår nya adress. Det var trevligt att de frågade om adressen och inte bara dumpade bohaget där de hämtade det för snart tre år sen. Det hade varit fint. ´Det står en kontainer på vändan högst upp på Tomtebogatan. Vi kunde inte hitta ert namn i trappuppgången så vi satte det på närmaste ledig parkeringsplats´.
Nu är det inte så illa. De har väl antlagligen inte blivit informerade om att vi förlängde kontraktet ett halvår, för så där nåt år sen. Det är mest bara nåt att garva åt, det också, och hoppas på att de inte hyrt ut vårt förrådsutrymmet till nånannan så bråtet kan stå kvar i förrådsvärmen utanför Södertälje några månader till.
Som senbliven HR-anställd och orutinerad expatfru undrar jag försiktigt för mig själv, vem som skulle ha informerat firman. Inte lätt alltid att veta vems ansvaret är när man är livegen och förtaget har hand om det som man i vanliga fall, som fri medborgare, har hand om själv.
Den amerikanska flyttfirman mailade Martin igår och frågade efter vår nya adress. Det var trevligt att de frågade om adressen och inte bara dumpade bohaget där de hämtade det för snart tre år sen. Det hade varit fint. ´Det står en kontainer på vändan högst upp på Tomtebogatan. Vi kunde inte hitta ert namn i trappuppgången så vi satte det på närmaste ledig parkeringsplats´.
Nu är det inte så illa. De har väl antlagligen inte blivit informerade om att vi förlängde kontraktet ett halvår, för så där nåt år sen. Det är mest bara nåt att garva åt, det också, och hoppas på att de inte hyrt ut vårt förrådsutrymmet till nånannan så bråtet kan stå kvar i förrådsvärmen utanför Södertälje några månader till.
Som senbliven HR-anställd och orutinerad expatfru undrar jag försiktigt för mig själv, vem som skulle ha informerat firman. Inte lätt alltid att veta vems ansvaret är när man är livegen och förtaget har hand om det som man i vanliga fall, som fri medborgare, har hand om själv.
söndag 27 januari 2013
Lite lov
Så har det varit lite skollov igen. I torsdags var det Muhammeds födelsedag och i fredags tog skolan kompledigt för söndagens helgdag, Thaipussam. Skollov är lika med mammalov så jag fick också ledigt. Martin kom med sista dagen, idag, eftersom han varit i US hela veckan. Det var en riktig brakdag, självaste Thaipussam och allt.
Vi gick med i folkvimlet från skolan nästan upp till Rainfall Temple. Varmt, trångt, mycket folk och högsta musiken möjlig, någonsin, totalt ös. Kände oss lika utpumpade och fokuserade som de troende som tog sig fram med kavadis på axlarna, krokar i ryggen, tungor piercade rakt genom kinderna och spikskor med spik på fel håll på fötterna. Våra märken efter turen var i för sig mest solröda näsor, axlar och nackar. En eftermiddag vid poolen var en välbehövlig belöning.
Fast vi vandrade inte bara längs Jalan Utama detta lov, vi fick oss även en tvåtimmarsvandring genom djungeln från Teluk Bahang till Turtle Beach. Tre mammor och sex barn skuttade fram över stock och sten. Ett blankt hav, solig strand med skön skugga under tallträden belönade oss. Badade så länge brännmaneterna tillät, fikade och sen kom båten innan vi änns hunnit kolla om det kommit några nya sköldpaddeungar på stationen. Båtföraren var på lika lysande humör som barnen så han bjöd på sightseeing hem och visade oss klippor som såg ut som kanin, sköldpadda och krokodil.
Vi gick med i folkvimlet från skolan nästan upp till Rainfall Temple. Varmt, trångt, mycket folk och högsta musiken möjlig, någonsin, totalt ös. Kände oss lika utpumpade och fokuserade som de troende som tog sig fram med kavadis på axlarna, krokar i ryggen, tungor piercade rakt genom kinderna och spikskor med spik på fel håll på fötterna. Våra märken efter turen var i för sig mest solröda näsor, axlar och nackar. En eftermiddag vid poolen var en välbehövlig belöning.
Fast vi vandrade inte bara längs Jalan Utama detta lov, vi fick oss även en tvåtimmarsvandring genom djungeln från Teluk Bahang till Turtle Beach. Tre mammor och sex barn skuttade fram över stock och sten. Ett blankt hav, solig strand med skön skugga under tallträden belönade oss. Badade så länge brännmaneterna tillät, fikade och sen kom båten innan vi änns hunnit kolla om det kommit några nya sköldpaddeungar på stationen. Båtföraren var på lika lysande humör som barnen så han bjöd på sightseeing hem och visade oss klippor som såg ut som kanin, sköldpadda och krokodil.
onsdag 23 januari 2013
Abstinens
Kapitan's mittemot Gurney Beach har stängt för renovering. Det var ett tag sen. Stället ät tomt, ingen är där och framförallt, inget händer med byggandet. Tracey, Kapitan's storätare nummer ett, hade hört tjugo dagar, vi är där nu. Martin och Armin åt på Kapitan's på Queensbay och de sa en månad. Vem tror på det?
Det värsta är inte att inget händer, det värsta är att vi inte kan enkelt få äta deras mat! Abstines för roti canai, tosai, butter chicken, kurma, cheese nan, the terik är stor. För att inte tala om förvirringen när det är dags för sponantmiddag efter simlektionerna på onsdagarna.
Så istället för att serva Alzan igår, så fick det bli indisk frukost nere i Georgetown. Abstinensen måste stillas. Inte på det Kapitan's som ligger där utan, nu var det dags för ett nytt ställe, Woodlands på Lebuh Penang mellan Church street och China street. Det ska vara alla lokala indiers favorit. Där måste man kunna få tosai, och det fick vi. Världens godaste! Slår Kapitan's Gurney Beach med råge. Provade även pourri på servitörens inrådan. Och en the masala. Åh, så gott. Jösses. Och allt för bara tretton ringghits.
Sen var det ut på fotogalore och väggmålningssafari i Georgetown.
Det värsta är inte att inget händer, det värsta är att vi inte kan enkelt få äta deras mat! Abstines för roti canai, tosai, butter chicken, kurma, cheese nan, the terik är stor. För att inte tala om förvirringen när det är dags för sponantmiddag efter simlektionerna på onsdagarna.
Så istället för att serva Alzan igår, så fick det bli indisk frukost nere i Georgetown. Abstinensen måste stillas. Inte på det Kapitan's som ligger där utan, nu var det dags för ett nytt ställe, Woodlands på Lebuh Penang mellan Church street och China street. Det ska vara alla lokala indiers favorit. Där måste man kunna få tosai, och det fick vi. Världens godaste! Slår Kapitan's Gurney Beach med råge. Provade även pourri på servitörens inrådan. Och en the masala. Åh, så gott. Jösses. Och allt för bara tretton ringghits.
Sen var det ut på fotogalore och väggmålningssafari i Georgetown.
måndag 21 januari 2013
Kid's special weekend
Det var barnens helg. Blir så när pappan är på tjänsteresa. Två mot en då vinner två. Så fredagen inleddes med spontansovaöver hos Emma. Barnen var där efter skolan, mamman kom dit efter jobbet och det dracks kaffe och inga barn tittade upp från leken. Pappa Armin kom hem och sen hade vi helt plötsligt beställt pizza och sen var klockan inte så sent men tjejerna hade bytt om till pyjamas och då var det klart. Jag fick gå hem själv till vår tomma våning.
Somnade direkt utan att änns märka att jag var ensam hemma. Martins väckarklocka hade ringt fem, då vaknade mina blå och vägrade somna om. Men, nästa morgon då märktes det. Tomheten, men utvilad.
Frukost i lugn och ro, träna, packa undan gran, läsa tidning och sen lulla till GP för latte innan jag träffade tjejmaffian på Toy's'r'Us. Stället där alla kalaspresenter inhandlas på den här ön. Emma gick till sitt kalas, vi hem för lunch och sen till Soccerexperience för Emelies klasskompis Riyas femårskalas. Emelie tittade på, Filippa lekte, jag snackade skit med mammorna och vi blev alla genomsvettiga. Filippa blev kolsvart av konstgräset och Emeli blå på tungan av godiset.
Det blev en väldigt loj och tidig lördagkväll med film och popcorn. Tidig söndagmorgon och sen kom det önskemål om leklandet på Queensbay mall, så det blev häng på köpcentrum. Inte min favorit, men det leklandet har den fördelen att man kan lämna barnen där och gå iväg och göra sina ärenden själv.
Jag pimplade kaffe på Kaffebönan och tog tag i hemvändarlivet. Sökte jobb och mailade mäklare. Myssurfet på hemnet är över och det är dags att göra sig attraktiv igen på arbetsmarknaden. Tur jag har bloggat i snart tre år, så orden flyter. Introbrev, inga problem. Innehållet i cv:t är väl lite skralare men innehållet i livet har blivit destu större.
Innehållet i plånkan jobbar Martin hårt på att tömma i US. Rea på vinterkläder och 'Allt är så billigt, jag tror vi behöver utehögtalare'. Jaha? Vadå, för att få upp pulsen när du skottar snö nästa vinter? Eller till sommarens enda ljumna utesittarkväll när myggen har röjkalas på mina ben och jag flyr in i köket?
Kid's special weekend, men Dad's special week tror jag.
Somnade direkt utan att änns märka att jag var ensam hemma. Martins väckarklocka hade ringt fem, då vaknade mina blå och vägrade somna om. Men, nästa morgon då märktes det. Tomheten, men utvilad.
Frukost i lugn och ro, träna, packa undan gran, läsa tidning och sen lulla till GP för latte innan jag träffade tjejmaffian på Toy's'r'Us. Stället där alla kalaspresenter inhandlas på den här ön. Emma gick till sitt kalas, vi hem för lunch och sen till Soccerexperience för Emelies klasskompis Riyas femårskalas. Emelie tittade på, Filippa lekte, jag snackade skit med mammorna och vi blev alla genomsvettiga. Filippa blev kolsvart av konstgräset och Emeli blå på tungan av godiset.
Det blev en väldigt loj och tidig lördagkväll med film och popcorn. Tidig söndagmorgon och sen kom det önskemål om leklandet på Queensbay mall, så det blev häng på köpcentrum. Inte min favorit, men det leklandet har den fördelen att man kan lämna barnen där och gå iväg och göra sina ärenden själv.
Jag pimplade kaffe på Kaffebönan och tog tag i hemvändarlivet. Sökte jobb och mailade mäklare. Myssurfet på hemnet är över och det är dags att göra sig attraktiv igen på arbetsmarknaden. Tur jag har bloggat i snart tre år, så orden flyter. Introbrev, inga problem. Innehållet i cv:t är väl lite skralare men innehållet i livet har blivit destu större.
Innehållet i plånkan jobbar Martin hårt på att tömma i US. Rea på vinterkläder och 'Allt är så billigt, jag tror vi behöver utehögtalare'. Jaha? Vadå, för att få upp pulsen när du skottar snö nästa vinter? Eller till sommarens enda ljumna utesittarkväll när myggen har röjkalas på mina ben och jag flyr in i köket?
Kid's special weekend, men Dad's special week tror jag.
fredag 18 januari 2013
Myvi
Discobilen är såld. Martins lilla svarta har fått ny ägare. Nu får han lifta till jobbet. Eller, ta bussen om det skulle gå att få ihop. Jag håller hårt i min Alza.
En blivande biomedicinstudent som precis fått körkort kommer nu ratta Myvin runt ön tills hon flyttar till Cambridge. Hoppas hon håller discot igång och låter de små högtalarna dåna, däcken gnissla när hon accar i parkeringsgarage och bara bumpar in försiktigt i alla andra i trafiken.
Hennes pappa och jag fixade överlåtelsen i torsdags. Tog hela arbetsdagen. Började med besiktning nere på sydön, långt förbi flygplatsen där djungeln börjar. Det tog sin lilla goda att ta sig dit i morgontrafiken. Mr Bong kom ändå efter oss. Sen tog det sin lilla goda att reda ut betalning och pappersifyllning. Även med en gammal penangbor. Det var i för sig upplyftande för den förvirrade utlänningen att se att vardagen är precis likadan för infödingarna.
Det var även upplyftande att se att de faktiskt besiktigar bilar, bussar, lastbilar och taxisar. Bromsar testades, avgaser kollades och det bankades på chassiunderrede. Men, gränsvärde på avgasarna har jag fortfarande funderingar på. Det är mycket svartrök ute och kör på ön. Det kanske man löser med att köpa besiktningsmannen och hans kompis en dricka?
Besiktningen tog i alla fall sin lilla goda den med och sen skulle vi till JPJ där man registrerar om ägaren. I väg i en något lugnare lunchtrafik, Mr Bong först coh jag efter. Det visade sig att kontoret flyttat till ett nytt hus, så vi fick snurra några varv till. Mr Bong med google maps på telefonen. En extra sväng in i en kampung så han kunde fråga vägen av en gubbe som satt och bankade rätt ett motorcykeldäck. Bra att kunna språket.
På JPJ var det fler papper att fylla i. Bra att kunna språket igen och denna gången gick det lite smidigare för Mr Bong kom ihåg sina läsglasögon så jag slapp läsa malaysiska högt. Det hade i för sig roat papperutdelargubben, men nu fick han mer tid till att småsnacka med mig och det visade sig att han var storfiskare och ägde hela sex stycken Abu-rullar. Kan säga att det tog ett tag innan jag fattade. Jag tänkte mest att han tror väl jag är från Schweiz, som vanligt, och det där Abu-Abu är nåt taskigt uttal på nån choklad.
Vi hade attans trevligt Mr Bong och jag. Fast det tog en evinnerlig tid så var det väldans snopet när pappret blev stämplat på en sekund, mot hundra ringghits och där stod jag med en check, utan bil och trevligt sällskap på LOOCs uppfart en kvart innan skolbussen kom.
Tur att Mr Bong hämtar sin sonson på skolan varie dag så nu får jag upprätthålla onsdagshämtningarna så jag kan få höra mer om den pensionerade MDs räkodlingar, alla barn och andra tokigheter. Vad Martin ska göra för att inte sakna sin söta Myvi, det vet jag inte.
En blivande biomedicinstudent som precis fått körkort kommer nu ratta Myvin runt ön tills hon flyttar till Cambridge. Hoppas hon håller discot igång och låter de små högtalarna dåna, däcken gnissla när hon accar i parkeringsgarage och bara bumpar in försiktigt i alla andra i trafiken.
Hennes pappa och jag fixade överlåtelsen i torsdags. Tog hela arbetsdagen. Började med besiktning nere på sydön, långt förbi flygplatsen där djungeln börjar. Det tog sin lilla goda att ta sig dit i morgontrafiken. Mr Bong kom ändå efter oss. Sen tog det sin lilla goda att reda ut betalning och pappersifyllning. Även med en gammal penangbor. Det var i för sig upplyftande för den förvirrade utlänningen att se att vardagen är precis likadan för infödingarna.
Det var även upplyftande att se att de faktiskt besiktigar bilar, bussar, lastbilar och taxisar. Bromsar testades, avgaser kollades och det bankades på chassiunderrede. Men, gränsvärde på avgasarna har jag fortfarande funderingar på. Det är mycket svartrök ute och kör på ön. Det kanske man löser med att köpa besiktningsmannen och hans kompis en dricka?
Besiktningen tog i alla fall sin lilla goda den med och sen skulle vi till JPJ där man registrerar om ägaren. I väg i en något lugnare lunchtrafik, Mr Bong först coh jag efter. Det visade sig att kontoret flyttat till ett nytt hus, så vi fick snurra några varv till. Mr Bong med google maps på telefonen. En extra sväng in i en kampung så han kunde fråga vägen av en gubbe som satt och bankade rätt ett motorcykeldäck. Bra att kunna språket.
På JPJ var det fler papper att fylla i. Bra att kunna språket igen och denna gången gick det lite smidigare för Mr Bong kom ihåg sina läsglasögon så jag slapp läsa malaysiska högt. Det hade i för sig roat papperutdelargubben, men nu fick han mer tid till att småsnacka med mig och det visade sig att han var storfiskare och ägde hela sex stycken Abu-rullar. Kan säga att det tog ett tag innan jag fattade. Jag tänkte mest att han tror väl jag är från Schweiz, som vanligt, och det där Abu-Abu är nåt taskigt uttal på nån choklad.
Vi hade attans trevligt Mr Bong och jag. Fast det tog en evinnerlig tid så var det väldans snopet när pappret blev stämplat på en sekund, mot hundra ringghits och där stod jag med en check, utan bil och trevligt sällskap på LOOCs uppfart en kvart innan skolbussen kom.
Tur att Mr Bong hämtar sin sonson på skolan varie dag så nu får jag upprätthålla onsdagshämtningarna så jag kan få höra mer om den pensionerade MDs räkodlingar, alla barn och andra tokigheter. Vad Martin ska göra för att inte sakna sin söta Myvi, det vet jag inte.
onsdag 16 januari 2013
Telefonen går varm
Vår fasta telefon är mest tyst. Inte många som ringer, och om det är nån som ringer så är det nästan bergsäkert en felringning. Det kan gå veckor mellan ringsignalerna.
De senaste dagarna har det börjat ringa mer. Flera samtal om dagen. Och mer kommer det bli. Samma sak varje år vid den här tiden. Det närmar sig kinesisk nyår och alla försöker beställa kakor av mig.
En affärsidé kanske?
De senaste dagarna har det börjat ringa mer. Flera samtal om dagen. Och mer kommer det bli. Samma sak varje år vid den här tiden. Det närmar sig kinesisk nyår och alla försöker beställa kakor av mig.
En affärsidé kanske?
tisdag 15 januari 2013
Sipadan å min man
Organismerna är döda. Borta. Ingen risk för aliens på tandborsten längre och jag kan stoppa undan paraplyet. Utskuren från taket är hela mögelfläcken och nu sitter där bara en fyrkantig lucka. Mr Antonio fick äntligen mobiliserat styrkorna och jag ville inte stoppa dem så de var här i fredags när mormorn och morfarn var ensamna hemma med barnen och herrar på täppan. Men, allt gick bra utan min nitiska övervakning. Tror Sumathi har en tumme med i det fixet. Hon brukar styra upp Antonio och inte bara få honom att göra sakerna utan också så det blir bra.
Herr H och jag var långt borta på en liten plutt-ö, Malbu utanför Borneo och tittade varandra djupt i ögonen, snorklade, dök, paddlade på jättesköldpaddor med havskajak och läste böcker utan att bli avbrutna.
De mesta av dagarna tillbringade vi på grannön Sipadan, ett marint naturreservat. Hela två dagar fick vi komma dit, fast bara 120 personer om dagen får komma och dyka och snorkla. Bara på dagen. På natten är det bara vakterna, militärer och jättesköldpaddor som får vara där.
Martin dök så många gånger på Barracuda Point att han nästan suckade sista gången de gick i. Bortskämd. Fisk och koraller överallt. Bråddjup på tusen meter. Hajar, barracudas, jack fish och jättesköldpaddor till både höger och vänster. Men, redan innan vi satt på flyget tillbaka så ville han ha mer. Typ flytta in hos de papperslösa som bodde i hyddorna på stranden innanför lyxresorten. Ett enkelt liv, med fisk utanför verandan.
Eller, inte?
Kontrasten var rätt hård. Med matbuffé, romantiska par som går runt och fotar sig framför husen på stolpar mitt på korallrevet och de nakna bruna barnen som paddlade runt i träkanoter, sträckte upp handen och sa 'makan' (äta)
Herr H och jag var långt borta på en liten plutt-ö, Malbu utanför Borneo och tittade varandra djupt i ögonen, snorklade, dök, paddlade på jättesköldpaddor med havskajak och läste böcker utan att bli avbrutna.
De mesta av dagarna tillbringade vi på grannön Sipadan, ett marint naturreservat. Hela två dagar fick vi komma dit, fast bara 120 personer om dagen får komma och dyka och snorkla. Bara på dagen. På natten är det bara vakterna, militärer och jättesköldpaddor som får vara där.
Martin dök så många gånger på Barracuda Point att han nästan suckade sista gången de gick i. Bortskämd. Fisk och koraller överallt. Bråddjup på tusen meter. Hajar, barracudas, jack fish och jättesköldpaddor till både höger och vänster. Men, redan innan vi satt på flyget tillbaka så ville han ha mer. Typ flytta in hos de papperslösa som bodde i hyddorna på stranden innanför lyxresorten. Ett enkelt liv, med fisk utanför verandan.
Eller, inte?
Kontrasten var rätt hård. Med matbuffé, romantiska par som går runt och fotar sig framför husen på stolpar mitt på korallrevet och de nakna bruna barnen som paddlade runt i träkanoter, sträckte upp handen och sa 'makan' (äta)
måndag 7 januari 2013
Organismer
Inga djur har jag sett idag. Slitit som ett djur har jag gjort i gymmet. Allt för skidsäsong 2014. Inte byggs det några anja-lår eller madonna-armar, jag blir mest bara smalare och tunnare. Inte fyskam det inte, men några pumpapuder-ben går bara inte att få till i tropikerna. Även om jag har gym i huset och massor av tid. Det är helt enkelt för varmt och fuktigt. För tropiskt helt enkelt.
På djurfronten har vi i för sig levande organismer i vårt badrum. En jättemögelfläck lever och frodas. Det har den gjort sen början av november. Antagligen längre, men det var då den gröna alien-bubblan blev synlig bakom takhyllan. I december började den droppa. Jag undrar när ungarna kläcks?
Imorgon kommer hyresvärd Antonio med sin rörmockare för att ännu en gång inspektera skadan, klia sig i huvudet och fundera på vad de ska göra. Har vi tur kommer de även på vad de ska göra. Men, jag tror det tar nåt besök eller två till innan möjlighet till lösning är nära. Vilket fall som, nu tänker jag borsta tänderna vid Martins handfat. Vill inte få oväntad morgondusch av alien-bebisar.
På djurfronten har vi i för sig levande organismer i vårt badrum. En jättemögelfläck lever och frodas. Det har den gjort sen början av november. Antagligen längre, men det var då den gröna alien-bubblan blev synlig bakom takhyllan. I december började den droppa. Jag undrar när ungarna kläcks?
Imorgon kommer hyresvärd Antonio med sin rörmockare för att ännu en gång inspektera skadan, klia sig i huvudet och fundera på vad de ska göra. Har vi tur kommer de även på vad de ska göra. Men, jag tror det tar nåt besök eller två till innan möjlighet till lösning är nära. Vilket fall som, nu tänker jag borsta tänderna vid Martins handfat. Vill inte få oväntad morgondusch av alien-bebisar.
söndag 6 januari 2013
Vandring till Monkey Beach
Idag packade vi ihop oss i Alzan och tog till Teluk Bahang för att gå till Monkey Beach. Det var ett tag sen vi var där sist, både för oss och mormorn och morfarn. Inget regn på hela dagen så det var bra tajming på utflykt. Innan vandrandet satte igång så tog vi lunch på fiskrestaurangen och åt så magen stod i fyra hörn. Den energin behövdes i för sig för det tog oss dryga två timmar att gå. Upp och ner, över rötter och stora stenar. Ett riktigt vandringsäventyr nära vattnet, mitt i djungeln. Man hör både vågskvalp och syrsornas sång. Vi gick även på en jätteödla, gigantiskt stor. Grönbrun med gulbruna prickar. Som tur var blev han mer rädd för oss än vi för honom så han pep ner mot klipporna. Väl framme på den vita långa Monkey Beach fick vi belöningen med ett långt, varmt och lättsaltat bad i havet och lite enkel medburen fika under palmerna innan vi åkte båt tillbaka till fiskebyn igen.
Middag tog vi på Tree Monkey på Spice Garden. Tur var det, för mormorn och morfarn hade aldrig varit där. Vilken försummelse! Tur vi fick till det, så här på tredje Malaysia-visiten.
Middag tog vi på Tree Monkey på Spice Garden. Tur var det, för mormorn och morfarn hade aldrig varit där. Vilken försummelse! Tur vi fick till det, så här på tredje Malaysia-visiten.
lördag 5 januari 2013
Delfiner
Vi fick en ovanligt skön kväll ute på Straits Quay. Vi fick se delfiner! Vi såg lite konstiga saker som dök upp ur vattnet när vi stod vid lekplatsen och vid en närmare titt så visade sig vara ryggfenor. Vi sprang fram till staketet längs strandpromenaden och massor av delfiner defilerade förbi. Små ryggfenor på gråspräckliga ryggar. En och annan visade även stjärtfenan och nån simmade så nära så vi såg alla spräckliga prickar. Många var det, minst tjugo men säkert fyrtio. På väg norrut tillsammans med fiskebåtarna som gick längre ut i sundet. Vi var helt tagna och helt betagna. Delfiner! Här, i det trafikerade sundet mellan Penang och fastlandet. I detta usch-äckliga vatten. Tänk att de simmade här förbi. Snacka om att pizzan på Bella Marino smakade extra bra efter denna upplevelse.
torsdag 3 januari 2013
Inga nyårslöften
Det blir inga nyårslöften i år. Vi ska fixa hus, hem, jobb, skola och ett nytt liv i Svedala. Vart som, men vi satsar på Tokholm. Så nyårslöften känns som finlir, grädde på moset och vi kommer ändå inte hinna med att sätta pricken över i:et. I år blir vi inga bättre, vältränade, harmoniska människor som är snälla mot barnen. I år flyttar vi hem. Löften är överflödiga. I år är det faktum som gäller.
onsdag 2 januari 2013
Bye bye
Familjen Movander sitter på flygplatsen och väntar på flyget till Bangkok. Mormorn och morfarn har precis stigit innanför dörren. Martin och tjejerna är på väg till simlektionen på Gurney Beach. Jag kan inte bestämma mig om jag ska ta en liten tupplur eller läsa bok. Ligga raklång ska jag i alla fall.
Vi har haft fyra roliga dagar med Ville, Ebba, Åsa och Jocke. Mycket lek, mycket snack, små utflykter, somna sent och sova länge, men inte rikigt tillräckligt länge. Så trött och så glad.
Myggbett från Spice Garden har vi fått. Svalkat oss på det rena, moppefria Straits Quay, käkat indiskt nere i sjaviga UNESCO-myllret, spanat fiskarna på Bali Hai och fikat stark latte på Edelweiss medan en gulaktig kackerlacka vilade på min sko. Penang har värmt upp Pekingankorna och vi ser dem i Sockholm nästa gång.
Vi har haft fyra roliga dagar med Ville, Ebba, Åsa och Jocke. Mycket lek, mycket snack, små utflykter, somna sent och sova länge, men inte rikigt tillräckligt länge. Så trött och så glad.
Myggbett från Spice Garden har vi fått. Svalkat oss på det rena, moppefria Straits Quay, käkat indiskt nere i sjaviga UNESCO-myllret, spanat fiskarna på Bali Hai och fikat stark latte på Edelweiss medan en gulaktig kackerlacka vilade på min sko. Penang har värmt upp Pekingankorna och vi ser dem i Sockholm nästa gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)