Mera telepati

Tänkte att när jag ändå var inne i ett fixarstim och har pass och alla viktighetspapper i handväskan, så kanske jag skulle kunna få tillbaka mina pengar från vår hovleverantör AirAsia också? De har ställt in ännu ett Laos-flyg för oss. Så nu stryks Laos från listan. Hur mycket jag än vill se landet, flyta på Mekong och smaka deras mat. Det blir inget på denna treårsvända i Sydostasien. Andra gången gillt de ställer in oss. Vi fattar vinken. Nåt kvar att längta efter. En orsak att komma tillbaka.

Denna gången var det dock inte bara att trycka på en knapp på deras hemsida. Nej, denna gången var det oändlig telefonkö i dagarna tre och en veckas väntetid på emailen. Vad krävs då?

Just det. Ett ansikte mot ansikte-möte.

Idag var en bra dag för sånt. Bilen på service nere vid Komtar så jag skulle ha vägarna förbi. Rainforest Bakery precis i närheten så jag kunde köpa hem de sällsynta lyxvarorna surdegsbröd (ups, bara hälften finns kvar) och nybakat grovbröd.

Sälvklar hittade jag inte kontoret där google map hade pekat ut det, men tjejen på Rainforest hjälpte mig med sista finjusteringen så jag kom rätt. Oj, sån kö! och bara en tjej som jobbade tappert, och ack så långsamt bakom disken.

Ansikte mot ansikte-mötet fick skjutas upp, och läggas ner. För hör och häpna, mitt när jag stod och hejade som mest Emelie som hade sportdag på skolans kvava fält, då ringde det. Hörde inte ett ord av vad personen sa för musiken dånade men efter att ha hittat ett lugnt hörn så är nu flygbiljettspengarna mina igen.

Det måste vara nåt i luften. Telepatin går fram (och Emelie tyckte sportdagen var superrolig. Så rolig att hon bara lyckades se missnöjd ut den första kvarten och nu sover hon med guldmedaljen hårt i sin lilla hand)

Telepati?

Det var ett tag sen vi sålde lillbilen. Martin drog rätt omgående till försäkringskontoret på firman där vi köpte den för att avsluta bilförsäkringen och få några slantar tillbaka. Kunde ana att det skulle gå sådär, eftersom jag stod som ägare, försäkringstagare och högsta-allenarådande.

Det gick sådär. Inga slantar med sig hem, men halvvägs kom han. Fick papper med sig hem och med instruktioner att de skulle jag fylla i och sen e-maila in tillsammans med kopia på pass och senaste försäkringsbeviset. Det gjorde jag. Gick med emailen redan dagen efter. Skulle gått samma dag men internet var trögare än trögast så det kom inte iväg.

Det gick sådär. Inget hände. Ingen Ms Liza svarade på mailet. Vi glömde, semester och sen undrade Martin för nån vecka sen hur det gick. Nytt mail gick i väg. Gick så där, inget hände. Det var väl rätt uppenbart: ett fall för ansikte mot ansikte med alla orginalpapper med i mapp, samt passet.

Att fixa pappersjobb är en riktig resa här. Lika bra att ha med passet, kreditkort, en hög med cash, två foto på sig själv och alla viktigpapper med någon som helst relevans med. I orginal.

När arbetstiden gick ut idag satte jag direkt kursen mot Autobinee och stövlade in genom utställningslokalen utan att ägna varken glänsande bilar eller leende bilförsäljare en endaste blick, upp för trappan till andra våningen och in på försäkrings- och skadekontoret..

Där satt en leende dam: ' Hello Ms Nina!', sa hon innan jag änns kommit in genom dörren.
'Äh, urm, well känner du igen mig?'
'Off course, I have you paper here. Ready to send.' säger hon och viftar med mitt mail.
'???'

Telepati? tänker jag förvånat

'Just need you home adress to send check'
'But, den står på pappret jag mailade'
'Oyes, off course off course Miss. You have insulans original copy, have?'
'Jomenvisstserru, klart jag har'
'Can I have? Better for refund, lah'

Köpa sig tid? Maskera missen? tänker jag cyniskt

Men, nej. När jag kom hem fanns där ett gmail från Ms Liza, att hon skulle skicka in mina papper till försäkringbolaget. Mailat precis när jag stämplade ut på jobbet.

Tea House 84

Vi har en smygplan på att få hela familjen upp på Penang Hill innan vi flyttar hem. Inte via tåget upp, utan via våra egna ben. Allihopa tillsammans, i samla trupp, glada och äventyrslystna. Vandra från basen vid Botaniska trädgården till hinduiska templet på toppen. Foodcourt, glass och kanske afternoon tea på Brown´s som belöning.

Vi gjorde en oplanerad test av planen i helgen och baske mig, jag tror det kommer gå! Vi vallade oss 5 km uppför i djungeln till först Tea House 5 sen Tea House 84. Därifrån är det inte så långt kvar till toppen men i stället gick vi nerför en brant kilometer längs asfaltvägen till Botaniskas entré för att få oss en sen lunch.

Hade vi bara haft pengar till tågbanebiljetten och mat så hade vi topp-satsat. Men, med trettio ringghits på fickan, kan man i för sig få en lunch för fyra på foodcourt men man kan inte lösa en endaste biljett till tåget. Så det fick vara. Gå ner skulle vara att ta sig en ocean med vatten över huvudet.

Det var väl inte muntra rop, skutt och pur glädje i barnabenen hela vägen, men de knatade på och vi stängde öronen för gnäll eller avledde med pepping, upptäckter som apor, fjärilar, vackert lövverk och annat som egentligen inte intressarade dem det minsta. I värsta fall blev det en tur på pappas axlar.

Vid delmål 5:an var alla på tillräckligt bra humör och hade tydligt pigga ben för fortsatt attack in i djungeln. Sen var det ändå kört för det blev lika långt att vända om som att gå vidare. Bara att knata på. Lite missnöje pös fortfarande men vid 84:an var det glömt. Där fick de äckligt te, vi vidervärdigt kaffe och av alla uppskattade mariekex. Självservering mot firivillig donation i en trälåda.

Nerför var värst. Men, det var så illa att ingen klagade. Filippa sprang för att det skulle gå över fortare och Emelie bara stannade, tog min hand och la på sina knän och konstaterade att benen skakade, sen stapplade hon vidare. Det är så brant att man går bakåtlutad så man nästan sitter och fyrhjulsdrift behövs för att komma upp med bil. (Vanlig Penang-moppe funkar så klart alltid.)

Jag har träningsvärk i hela benen. Martin tog och simmade en kilometer på eftermiddagen.

Trishaw Trade Trail

Jag och min kamera var på Trishaw Trade Trail med Spiral Synergy idag.

Tänk att jag bott så länge på Penang och aldrig åkt cykeltaxisarna! Det har inte lockat. Inte alls. Det är enbart en turistgrej här, inte ett transportmedel. Vi har åkt trishaw på alla möjliga platser. Senast i Java. Då har det varit för att ta oss runt, precis som alla som bor där. En del av livet, en del av vardagen.

Men, det var tur jag äntligen kom iväg. Det var jättemysigt, oväntat lugnt och tyst. Jag såg massor. Inte som när man kör bil och måste ha koll på myllret och inte som när man går när man måste se upp för trafik, hål i vägen, parkerade moppar och gud-vet-vad man kan snubbla på.

Här var det bara att luta sig tillbaka, njuta, titta och åka med. Eller - luta sig framåt, sikta och klicka fantastiska bilder med kameran. Lyckorus.

Vi gjorde många stop och tittade på utdöende yrken som stämpelmakare, skyltmakare, sokrongmakare (malayernas traditionella hatt), jossstickmakare, rojaktillverkare, risompackare och massa annat som pågår i de gamla slitna shophousen som ännu inte blivit boutique-hotell.

Mera CNY

De flesta expats lämnar ön när det är kinesiska nyåret. Dels är folk lediga och internationella skolor har lov och dels så är det mycket trafik, mycket folk och en herrans massa smällare och raketer. Trafiken på dagen och smällandet på natten. Gärna från midnatt och framåt. Ett riktigt skådespel men eftersom det lätt håller på i två veckor så kan det till slut gå en på nerverna.

Då lämnar den rutinerade ön så man får en vecka mindre av festligheter. Men hokkien chinese nyår är svårt att smita ifrån om man inte tar långledigt. De firar åtta dagar senare så i söndagsnatt var hela ön som ett fyrverkeri. Det var bara att stiga upp och titta. Igår smällde de även rätt bra nere på gatan. Det blir häftiga ljudstudsar mellan skraporna här. Det var bara ut på balkongen igen och titta ner på härligheten. Det  fascinerar oss lika mycket varje gång, titta ner på fyrverkeri.

Martin tog tag i det och tog äntligen reda på varför hokkien-kineserna firar en vecka senare. Han återberättar snäppet bättre än barnen: Det är helt enkelt för att de är en klan, en stam som av någon anledning, någonstans, blev ivägjagade av några andra som de av någon anledning hade något otalt med på något sätt. Det kan vara ett monster inblandat. Rakt ut i sockerrörsfälten gömde de sig. Därför missade de nyårsfirandet och när de satt där bland sockerrören firade de med att dricka sockerrörsdricka. Så det är därför de dricker sockerrörsdricka och ger sockerrör till templet en av dagarna under nyåret. Att de firar åtta dagar efter är för att då kunde de gå hem igen.

Förutom raketer och smällare så äter firarna middag hos alla släktingar, i rätt ordning, och det anordnas open house som det alltid görs i Malaysia när det är en högtid, oberoende av vems högtid det är.

Eftersom det närmar sig val så slog premiärministern på stort och bjöd in folket på mat och uppträdande av självaste Oppa Gangnam Style-mannen. Mitt på dagen i stekande sol studsade han omkring. Vet inte om premiärminister Najibs röstfiskande gick så bra, för hela publiken ropade 'ja' varje gång han frågade om de var redo för Psy men, 'nej' när han undrade om de var redo för Barisan Nasional (hans parti).

Penang är inte hans distrikt så valfläsk behövs. Valet måste hållas innan april och två veckor innan ska det utlysas så det drar helt klart ihop sig. Och den dagen det är val får man inte ha andra evenamang för sig så Martins trialthon-tävling 31 mars ligger risigt på det. Ska han toppa träningen tills dess eller två veckor senare? Eller kanske tre?

Lång dag, lång resa

Vi är hemma igen. Lång resa tillbaka från Yogjakarta blev det. Med nattåg till Surabaya. Svarttaxi i tidiga morgontrafiken till flygplatsen, direktflyg till Penang och sen vittaxi hem till LOOC. Där släppte vi bara bagaget, knatade till Gurney Plaza och åt sen lunch på Sushi Tei. Åt så vi storknade och knappt orkade gå hem. Sömnbristens fel.

Vi steg på nattexpressen ett på natten i Yogja, efter att ha varit igång hela dagen. Lullade på shoppingstreetan, museum, en tur ut till havet och solnedgången och sen klassisk javadans som grande finale.

Det var först några timmar innan avfärd det gick upp för oss att det inte alls var sovvagn. Det var sittplats. Fällbara säten, filt och kudde i för sig. Lysrörslampor, plingplong, snarkande gubbar och många stopp också. Filippa och Martin fick se solen gå upp över risfält och vulkaner. Jag och Emelie trynade i obekväma ställningar.

Merapi vulkanen

Vi har fått smak för vulkaner. Då är Indonesien ett bra ställe att besöka. 167 stycken finns här och ungefär en om månaden har utbrott. Martin är bra sugen på ett sånt foto. För mig räcker tanken.

Idag besökte vi den mest aktiva, och farligaste, på Java, Merapi. Vi såg inte den fina konformade toppen för moln hade svept in den men vi roade oss med en timmes galen jeep-sightseeing bland lava- och askfloder. Åkte förbi utbrända hus, ung slyskog och tittade på hur de omsätter olyckan till manna med att sila vulkansanden till husbyggen och samla ihop lavastenbumlingar till tempelbygge och skulpturer. Det, och så turismen så klart. Hinderbana för jeep så vi skulle studsa lite extra på de minimalt stoppade sätena. Jo, jag tackar, jag.

2010 var det utbrott sist, en trehundra personer strök med. Men hur då? undrade vi, finns det inte varningssystem? Jodå, och evakueringscenter, hjälporganisationer och nogrann övervakning. Men folk tröttnar på att sitta och vänta i läger. Skörden måste räddas, djuren få mat, huset kollas och hemma är bäst så rätt många stannar kvar, eller veckopendlar. På ett sätt kan man förstå det när man har muller varannat, vart femte år sådär. Sitta och tråka i ett halvår är inte så lockade och rätt svårt att försörja sig på. Vulkanutbrott är den del av livet. Man lever trots det. Man lever av det.

Vilodag

Idag har vi vilodag från vår intensiva Javaresa. Förutom Bromo så har vi klämt Solo, Prambanan, Boroboudur och Dieng platån. Inga jätteavstånd, men det blir många skumpiga timmar i bil för vägarna är smala, slingriga och med små djupa hål här och där. Tidiga uppstigningar ger sömnbrist. Ska man se solen gå upp vid 5.45 över urgamla tempel så får man sätta väckning till klockan fyra.

Så vila behövs. Ryggar rätas ut, ben behöver springa och rumpor måste få tillbaka känsel. Idag ligger vi stilla i Yogja. Sovmorgonen blev inte så lång. 6.20 tyckte Emelie det var dags för frukost och att det räcktes att trängas tre i smal dubbelsäng. Vi andra höll emot, slöade och vid tio var vi ute ur hotellet för sightseeing till fots.

Vi hamnade länge på Fort Vredeburg som holländarna byggde en gång i tiden . Lärde oss allt om hur Indonesien blev fritt från både Japan och Nederländerna. Vi tog årets längsta lunch på museets restaurang. Det var en höjdar-oas. Lugnt, tomt på folk och god mat. Mjuka stolar.

Regnet kom och vi tågade iväg. Vi kom till Sonobudoyo-museet tre minuter innan de stängde så det strök vi. Tågade vidare i lite mer regn, med siktet på Fågelmarknaden. Nu övergick vår lugna dag till äventyr. Marknaden måste ha flyttat eller så hade vi en glädjekarta för efter att ha gått många kvarter extra var vi redo att ge upp. Inte mycket fåglar i sikte, mest batikaffärer. Blöta.

En cykeltaxi räddade oss och tog oss till marknaden så vi kom fram en halvtimme innan de stängde. De hade i för sig redan börjat stänga. Ingen handlar fåglar i ösregn. Men, vi fotar och upptäcker hamstrar, fiskar, sköldpaddor, katter, ugglor, kackerlackor och allt möjligt smått. Ingen var längre sugna på att åka tillbaka, men det finns en gräns även i tropikerna hur blöt man kan vara och fortfarande vara bekväm.

Hem satt vi i cykelrickshaw igen.  Rumpor somnade, ben förlorade känsel, Emelie somnade och stackars gubben som cyklade oss hela vägen tillbaka igen blev rejält mör. Vilodag, tjoflöjt!

Bromo

November 2010 hade Bromo utbrott sist. Varade nästan i ett halvår. Igår när vi gick upp på vulkanen puffade den vita ångmoln och osade svavel. Det rev i halsen och vi hostade irriterat, så vi stannade inte bakom det söndervittrade cementstaketet vid kraterkanten speciellt länge utan tog trappan ner till hästarna igen. Tjejerna red häst t.o.r jeep-parkering så de var i himmelriket. Jag, Martin och guiden spetade på i vulkansanden och gammal aska för att hinna med.

Vi gick upp halvfyra för att först åka till en utsiktspunkt på den stora kraterns kant. Bromo är en vulkan i en vulkan. Vi fick möta soluppgången med ett femtiotal tjoande indonesier efter att ha gått upp sista biten, där inte änns jeepen kunde köra, under stjärnklar himmel. Kyligt och läckert att se stora kratern med sina vulkaner komma fram i dagsljuset.

Läckert var det också att upptäcka att vi faktiskt hade självaste Bromo som utsikt när vi kom tillbaka till vårt hotell för frukost. Ett rum med vulkanutsikt. Vi kom nämligen dit när det redan var mörkt och förbi läggdags. Såg inte änns att vi körde dit på den smala kraterkanten. Vi var ett trött gäng som sov med slängande gamnackar i bilen. Flugit in direkt till Surabaya från Penang.

CNY

Nu är det helg igen. Kinesiska nyåret är här. Drakens år blir ormens. För vår del redan infirat på skolan i onsdags. Barn och vuxna klädda i cheongsam. Lejon- och drakdansuppvisning till intensivt trummande. Barnen slängde sallad upp i luften med pinnar utan att spilla så året blir framgångsrikt, rikt, lyckat, bra och fantastiskt. Åt salladen med pinnarna och sa Gong Xi Fa Cai.

Ok, de lyckades inte lyfta upp nån sallad alls med pinnarna och de flesta fick inte i sig nåt heller så vi får väl se hur mycket rikedom och välgång ormen ger.

Happy CNY. Selamat Tahun Baru Cina. Gott nytt kinesår.

Vi har flyttat

Tydligen har vi flyttat!

Den amerikanska flyttfirman mailade Martin igår och frågade efter vår nya adress. Det var trevligt att de frågade om adressen och inte bara dumpade bohaget där de hämtade det för snart tre år sen. Det hade varit fint. ´Det står en kontainer på vändan högst upp på Tomtebogatan. Vi kunde inte hitta ert namn i trappuppgången så vi satte det på närmaste ledig parkeringsplats´.

Nu är det inte så illa. De har väl antlagligen inte blivit informerade om att vi förlängde kontraktet ett halvår, för så där nåt år sen. Det är mest bara nåt att garva åt, det också, och hoppas på att de inte hyrt ut vårt förrådsutrymmet till nånannan så bråtet kan stå kvar i förrådsvärmen utanför Södertälje några månader till.

Som senbliven HR-anställd och orutinerad expatfru undrar jag försiktigt för mig själv, vem som skulle ha informerat firman. Inte lätt alltid att veta vems ansvaret är när man är livegen och förtaget har hand om det som man i vanliga fall, som fri medborgare, har hand om själv.

Lite lov

Så har det varit lite skollov igen. I torsdags var det Muhammeds födelsedag och i fredags tog skolan kompledigt för söndagens helgdag, Thaipussam. Skollov är lika med mammalov så jag fick också ledigt. Martin kom med sista dagen, idag, eftersom han varit i US hela veckan. Det var en riktig brakdag, självaste Thaipussam och allt.

Vi gick med i folkvimlet från skolan nästan upp till Rainfall Temple. Varmt, trångt, mycket folk och högsta musiken möjlig, någonsin, totalt ös. Kände oss lika utpumpade och fokuserade som de troende som tog sig fram med kavadis på axlarna, krokar i ryggen, tungor piercade rakt genom kinderna och spikskor med spik på fel håll på fötterna. Våra märken efter turen var i för sig mest solröda näsor, axlar och nackar. En eftermiddag vid poolen var en välbehövlig belöning.

Fast vi vandrade inte bara längs Jalan Utama detta lov, vi fick oss även en tvåtimmarsvandring genom djungeln från Teluk Bahang till Turtle Beach. Tre mammor och sex barn skuttade fram över stock och sten. Ett blankt hav, solig strand med skön skugga under tallträden belönade oss. Badade så länge brännmaneterna tillät, fikade och sen kom båten innan vi änns hunnit kolla om det kommit några nya sköldpaddeungar på stationen. Båtföraren var på lika lysande humör som barnen så han bjöd på sightseeing hem och visade oss klippor som såg ut som kanin, sköldpadda och krokodil.

Abstinens

Kapitan's mittemot Gurney Beach har stängt för renovering. Det var ett tag sen. Stället ät tomt, ingen är där och framförallt, inget händer med byggandet. Tracey, Kapitan's storätare nummer ett, hade hört tjugo dagar, vi är där nu. Martin och Armin åt på Kapitan's på Queensbay och de sa en månad. Vem tror på det?

Det värsta är inte att inget händer, det värsta är att vi inte kan enkelt få äta deras mat! Abstines för roti canai, tosai, butter chicken, kurma, cheese nan, the terik är stor. För att inte tala om förvirringen när det är dags för sponantmiddag efter simlektionerna på onsdagarna.

Så istället för att serva Alzan igår, så fick det bli indisk frukost nere i Georgetown. Abstinensen måste stillas. Inte på det Kapitan's som ligger där utan, nu var det dags för ett nytt ställe, Woodlands på Lebuh Penang mellan Church street och China street. Det ska vara alla lokala indiers favorit. Där måste man kunna få tosai, och det fick vi. Världens godaste! Slår Kapitan's Gurney Beach med råge. Provade även pourri på servitörens inrådan. Och en the masala. Åh, så gott. Jösses. Och allt för bara tretton ringghits.

Sen var det ut på fotogalore och väggmålningssafari i Georgetown.

Kid's special weekend

Det var barnens helg. Blir så när pappan är på tjänsteresa. Två mot en då vinner två. Så fredagen inleddes med spontansovaöver hos Emma. Barnen var där efter skolan, mamman kom dit efter jobbet och det dracks kaffe och inga barn tittade upp från leken. Pappa Armin kom hem och sen hade vi helt plötsligt beställt pizza och sen var klockan inte så sent men tjejerna hade bytt om till pyjamas och då var det klart. Jag fick gå hem själv till vår tomma våning.

Somnade direkt utan att änns märka att jag var ensam hemma. Martins väckarklocka hade ringt fem, då vaknade mina blå och vägrade somna om. Men, nästa morgon då märktes det. Tomheten, men utvilad.

Frukost i lugn och ro, träna, packa undan gran, läsa tidning och sen lulla till GP för latte innan jag träffade tjejmaffian på Toy's'r'Us. Stället där alla kalaspresenter inhandlas på den här ön. Emma gick till sitt kalas, vi hem för lunch och sen till Soccerexperience för Emelies klasskompis Riyas femårskalas. Emelie tittade på, Filippa lekte, jag snackade skit med mammorna och vi blev alla genomsvettiga. Filippa blev kolsvart av konstgräset och Emeli blå på tungan av godiset.

Det blev en väldigt loj och tidig lördagkväll med film och popcorn. Tidig söndagmorgon och sen kom det önskemål om leklandet på Queensbay mall, så det blev häng på köpcentrum. Inte min favorit, men det leklandet har den fördelen att man kan lämna barnen där och gå iväg och göra sina ärenden själv.

Jag pimplade kaffe på Kaffebönan och tog tag i hemvändarlivet. Sökte jobb och mailade mäklare. Myssurfet på hemnet är över och det är dags att göra sig attraktiv igen på arbetsmarknaden. Tur jag har bloggat i snart tre år, så orden flyter. Introbrev, inga problem. Innehållet i cv:t är väl lite skralare men innehållet i livet har blivit destu större.

Innehållet i plånkan jobbar Martin hårt på att tömma i US. Rea på vinterkläder och 'Allt är så billigt, jag tror vi behöver utehögtalare'. Jaha? Vadå, för att få upp pulsen när du skottar snö nästa vinter? Eller till sommarens enda ljumna utesittarkväll när myggen har röjkalas på mina ben och jag flyr in i köket?

Kid's special weekend, men Dad's special week tror jag.

Myvi

Discobilen är såld. Martins lilla svarta har fått ny ägare. Nu får han lifta till jobbet. Eller, ta bussen om det skulle gå att få ihop. Jag håller hårt i min Alza.

En blivande biomedicinstudent som precis fått körkort kommer nu ratta Myvin runt ön tills hon flyttar till Cambridge. Hoppas hon håller discot igång och låter de små högtalarna dåna, däcken gnissla när hon accar i parkeringsgarage och bara bumpar in försiktigt i alla andra i trafiken.

Hennes pappa och jag fixade överlåtelsen i torsdags. Tog hela arbetsdagen. Började med besiktning nere på sydön, långt förbi flygplatsen där djungeln börjar. Det tog sin lilla goda att ta sig dit i morgontrafiken. Mr Bong kom ändå efter oss. Sen tog det sin lilla goda att reda ut betalning och pappersifyllning. Även med en gammal penangbor. Det var i för sig upplyftande för den förvirrade utlänningen att se att vardagen är precis likadan för infödingarna.

Det var även upplyftande att se att de faktiskt besiktigar bilar, bussar, lastbilar och taxisar. Bromsar testades, avgaser kollades och det bankades på chassiunderrede. Men, gränsvärde på avgasarna har jag fortfarande funderingar på. Det är mycket svartrök ute och kör på ön. Det kanske man löser med att köpa besiktningsmannen och hans kompis en dricka?

Besiktningen tog i alla fall sin lilla goda den med och sen skulle vi till JPJ där man registrerar om ägaren. I väg i en något lugnare lunchtrafik, Mr Bong först coh jag efter. Det visade sig att kontoret flyttat till ett nytt hus, så vi fick snurra några varv till. Mr Bong med google maps på telefonen. En extra sväng in i en kampung så han kunde fråga vägen av en gubbe som satt och bankade rätt ett motorcykeldäck. Bra att kunna språket.

På JPJ var det fler papper att fylla i. Bra att kunna språket igen och denna gången gick det lite smidigare för Mr Bong kom ihåg sina läsglasögon så jag slapp läsa malaysiska högt. Det hade i för sig roat papperutdelargubben, men nu fick han mer tid till att småsnacka med mig och det visade sig att han var storfiskare och ägde hela sex stycken Abu-rullar. Kan säga att det tog ett tag innan jag fattade. Jag tänkte mest att han tror väl jag är från Schweiz, som vanligt, och det där Abu-Abu är nåt taskigt uttal på nån choklad.

Vi hade attans trevligt Mr Bong och jag. Fast det tog en evinnerlig tid så var det väldans snopet när pappret blev stämplat på en sekund, mot hundra ringghits och där stod jag med en check, utan bil och trevligt sällskap på LOOCs uppfart en kvart innan skolbussen kom.

Tur att Mr Bong hämtar sin sonson på skolan varie dag så nu får jag upprätthålla onsdagshämtningarna så jag kan få höra mer om den pensionerade MDs räkodlingar, alla barn och andra tokigheter. Vad Martin ska göra för att inte sakna sin söta Myvi, det vet jag inte.

Telefonen går varm

Vår fasta telefon är mest tyst. Inte många som ringer, och om det är nån som ringer så är det nästan bergsäkert en felringning. Det kan gå veckor mellan ringsignalerna.

De senaste dagarna har det börjat ringa mer. Flera samtal om dagen. Och mer kommer det bli. Samma sak varje år vid den här tiden. Det närmar sig kinesisk nyår och alla försöker beställa kakor av mig.

En affärsidé kanske?

Sipadan å min man

Organismerna är döda. Borta. Ingen risk för aliens på tandborsten längre och jag kan stoppa undan paraplyet. Utskuren från taket är hela mögelfläcken och nu sitter där bara en fyrkantig lucka. Mr Antonio fick äntligen mobiliserat styrkorna och jag ville inte stoppa dem så de var här i fredags när mormorn och morfarn var ensamna hemma med barnen och herrar på täppan. Men, allt gick bra utan min nitiska övervakning. Tror Sumathi har en tumme med i det fixet. Hon brukar styra upp Antonio och inte bara få honom att göra sakerna utan också så det blir bra.

Herr H och jag var långt borta på en liten plutt-ö, Malbu utanför Borneo och tittade varandra djupt i ögonen, snorklade, dök, paddlade på jättesköldpaddor med havskajak och läste böcker utan att bli avbrutna.

De mesta av dagarna tillbringade vi på grannön Sipadan, ett marint naturreservat. Hela två dagar fick vi komma dit, fast bara 120 personer om dagen får komma och dyka och snorkla. Bara på dagen. På natten är det bara vakterna, militärer och jättesköldpaddor som får vara där.

Martin dök så många gånger på Barracuda Point att han nästan suckade sista gången de gick i. Bortskämd. Fisk och koraller överallt. Bråddjup på tusen meter. Hajar, barracudas, jack fish och jättesköldpaddor till både höger och vänster. Men, redan innan vi satt på flyget tillbaka så ville han ha mer. Typ flytta in hos de papperslösa som bodde i hyddorna på stranden innanför lyxresorten. Ett enkelt liv, med fisk utanför verandan.

Eller, inte?

Kontrasten var rätt hård. Med matbuffé, romantiska par som går runt och fotar sig framför husen på stolpar mitt på korallrevet och de nakna bruna barnen som paddlade runt i träkanoter, sträckte upp handen och sa 'makan' (äta)

Organismer

Inga djur har jag sett idag. Slitit som ett djur har jag gjort i gymmet. Allt för skidsäsong 2014. Inte byggs det några anja-lår eller madonna-armar, jag blir mest bara smalare och tunnare. Inte fyskam det inte, men några pumpapuder-ben går bara inte att få till i tropikerna. Även om jag har gym i huset och massor av tid. Det är helt enkelt för varmt och fuktigt. För tropiskt helt enkelt.

På djurfronten har vi i för sig levande organismer i vårt badrum. En jättemögelfläck lever och frodas. Det har den gjort sen början av november. Antagligen längre, men det var då den gröna alien-bubblan blev synlig bakom takhyllan. I december började den droppa. Jag undrar när ungarna kläcks?

Imorgon kommer hyresvärd Antonio med sin rörmockare för att ännu en gång inspektera skadan, klia sig i huvudet och fundera på vad de ska göra. Har vi tur kommer de även på vad de ska göra. Men, jag tror det tar nåt besök eller två till innan möjlighet till lösning är nära. Vilket fall som, nu tänker jag borsta tänderna vid Martins handfat. Vill inte få oväntad morgondusch av alien-bebisar.

Vandring till Monkey Beach

Idag packade vi ihop oss i Alzan och tog till Teluk Bahang för att gå till Monkey Beach. Det var ett tag sen vi var där sist, både för oss och mormorn och morfarn. Inget regn på hela dagen så det var bra tajming på utflykt. Innan vandrandet satte igång så tog vi lunch på fiskrestaurangen och åt så magen stod i fyra hörn. Den energin behövdes i för sig för det tog oss dryga två timmar att gå. Upp och ner, över rötter och stora stenar. Ett riktigt vandringsäventyr nära vattnet, mitt i djungeln. Man hör både vågskvalp och syrsornas sång. Vi gick även på en jätteödla, gigantiskt stor. Grönbrun med gulbruna prickar. Som tur var blev han mer rädd för oss än vi för honom så han pep ner mot klipporna. Väl framme på den vita långa Monkey Beach fick vi belöningen med ett långt, varmt och lättsaltat bad i havet och lite enkel medburen fika under palmerna innan vi åkte båt tillbaka till fiskebyn igen.

Middag tog vi på Tree Monkey på Spice Garden. Tur var det, för mormorn och morfarn hade aldrig varit där. Vilken försummelse! Tur vi fick till det, så här på tredje Malaysia-visiten.

Delfiner

Vi fick en ovanligt skön kväll ute på Straits Quay. Vi fick se delfiner! Vi såg lite konstiga saker som dök upp ur vattnet när vi stod vid lekplatsen och vid en närmare titt så visade sig vara ryggfenor. Vi sprang fram till staketet längs strandpromenaden och massor av delfiner defilerade förbi. Små  ryggfenor på gråspräckliga ryggar. En och annan visade även stjärtfenan och nån simmade så nära så vi såg alla spräckliga prickar. Många var det, minst tjugo men säkert fyrtio. På väg norrut tillsammans med fiskebåtarna som gick längre ut i sundet. Vi var helt tagna och helt betagna. Delfiner! Här, i det trafikerade sundet mellan Penang och fastlandet. I detta usch-äckliga vatten. Tänk att de simmade här förbi. Snacka om att pizzan på Bella Marino smakade extra bra efter denna upplevelse.

Inga nyårslöften

Det blir inga nyårslöften i år. Vi ska fixa hus, hem, jobb, skola och ett nytt liv i Svedala. Vart som, men vi satsar på Tokholm. Så nyårslöften känns som finlir, grädde på moset och vi kommer ändå inte hinna med att sätta pricken över i:et. I år blir vi inga bättre, vältränade, harmoniska människor som är snälla mot barnen. I år flyttar vi hem. Löften är överflödiga. I år är det faktum som gäller.

Bye bye

Familjen Movander sitter på flygplatsen och väntar på flyget till Bangkok. Mormorn och morfarn har precis stigit innanför dörren. Martin och tjejerna är på väg till simlektionen på Gurney Beach. Jag kan inte bestämma mig om jag ska ta en liten tupplur eller läsa bok. Ligga raklång ska jag i alla fall.

Vi har haft fyra roliga dagar med Ville, Ebba, Åsa och Jocke. Mycket lek, mycket snack, små utflykter, somna sent och sova länge, men inte rikigt tillräckligt länge. Så trött och så glad.

Myggbett från Spice Garden har vi fått. Svalkat oss på det rena, moppefria Straits Quay, käkat indiskt nere i sjaviga UNESCO-myllret, spanat fiskarna på Bali Hai och fikat stark latte på Edelweiss medan en gulaktig kackerlacka vilade på min sko. Penang har värmt upp Pekingankorna och vi ser dem i Sockholm nästa gång.

Gott Nytt År!

Nyår firade vi på LOOC för tredje året på raken. Middag hos oss själva på 25:an. Med mat från Dragon-i i uterummet. Barnen hade piffat dukningen med glitter stjärnor, små Hello Kitty-lysen och window arts. Glass och godis. Rosa champagne och Tiger-öl.

12-slaget tog vi uppe hos Jazan och Lisa på 27:an. Tittade ner på fyrverkerierna som gnistrade lite är och var på ön. Alla barn vakna.

Selamat Tahun Baru!

Skiftbyte i besöksfabriken

Mormorn och morfarn har checkat ut och familjen Movander har checkat in. Besöksfabriken kör för fullt. Busy season är igång med råge.

Tjejerna är på topp, barnbesök i hela fyra dagar och vi kan bara leka, hela dagarna, non stop. Två nya fina princessklänningar direktimporterade från Peking hänger och väntar på lek i morgonbitti. Rosa, tyll och glitter.

Morföräldrarna vilar upp sig på Penaga hotell nere på stan. Nyårsafton kommer de hit, så klart, annars har de barn och barnbarnsfritt och kan passa på att göra sista sight seeing av vår ö. Om det finns nåt kvar de inte har sett. De har mycket sista och 'kommer du ihåg' nu.

Jultomten

Men, jultomten då? Kom han till Langkawi?

Nej, vi har ju efter tre jular i Syostasien fått en rätt bra deal med honom. Vi textar vart vi vill han ska komma och när. Mot att vi är extra snälla så klart. Äter vår morgongröt och städar upp våra leksaker (för det mesta, ibland, rätt så ofta. I alla fall lite om mamma tjatar med snällrösten).

I år kom hann till LOOC på natten till lillejulafton. Tjejerna fixade så att uterumsdörren stod på glänt. Allt var klart när Martin och jag kom hem från bröllop på E&O, tomten hade redan varit där. Det var bara att stänga dörren och smyga i säng.

Paketen öppnades efter frukost och jullunch cross-over-western-asian-style intogs på China House. Eftermiddagen gick till att prova klapparna tomten kom med. En väldigt grön cykel fick premiäråka i hallen på LOOC och ett par rullskridskor med blingande framhjul rullade runt runt tills nya ägarinnans rumpa var alldeles öm.

Va?

Jo, det där med dyket? Det blev så klart stressigt. Lätt förvirrat. Inte mycket, men så pass att orutinerade jag inte hann skölja ur barnschampoot ur cyklopen och inte tryckutjämna tillräckligt så efter en kvart var jag lätt yr i bollen av att inte se klart i det grumliga vattnet och högerörat vart inte bekvämt. Det blev till att överge gänget, dra till ytan och snorkla vid dykbåten istället. Lomhörd. Fortfarande lomhörd så här tre dagar senare.

Snorklingen, det var också en syn. Arabiska turister var där och gjorde provdyk. Inte kunde de simma, så instruktören krängde på dem all utrustning, fick dem att luta sig bakåt på nedersta steget på båtstegen och sen bogsera dem ut ett par meter. Få dem under vatten och sen bogsera dem runt en kvart där nere i det grumliga bland lite koraller och fiskar. Jag flöt på ytan och skådade spektaklet. Skönast var en tjej som kom upp på dykbåten och var helt exalterad över upplevelsen. De fick putta upp henne. 'Amazing!', och sen vika sig dubbel över relingen och beklaga sig ljudligt över att båten rörde sig något obekvämt på det stilla vattnet.

Barnen och morföräldrarna hängde på stranden längre bort, där vattnet inte var så lugnt men allt eftersom vinden la sig blev det bättre och tjejerna och jag snorklade längs strandkanten efter lunch. Emelie körde med huvudet över vattnet. 'Man kan ändå inte se nåt', och Filippa och jag fick span på en drös fiskar och hela tre sjögurkor.

Julafton blev på Bon Ton. Med middagen först ute under bar himmel och sen inne för duggregn kom. Sov gjorde vi i ett 120-årigt malayhus. Vaknade gjorde vi till fågelsång och juldagen tillbringade vi i den avlånga blå poolen och på vår veranda med Lovis, Otto, Linda och Ludvig från S/Y Mary.

Annandagen badade vi i ett skönt vattenfall nära linbanan och Emelie passade på att bekräfta att hon faktiskt kan simma på riktigt rakt över fallets lilla bassäng.

Julafton

Jag har fjärilar i magen och kan inte sova. Precis som det ska vara natten innan julafton. Bara det att jag ligger inte vaken av nyfikenhet utan pur nervositet. Första dyket på 20 år, jag är inte odödlig längre och framförallt inte redo. Jag är skitorolig, pissenervös och aprädd. Man dör om man inte får luft och jag kan inte hålla andan i många sekunder. Antagligen inte en endaste där 10 meter under ytan. Gud förbjude om vi går djupare!

Men, tänker mitt lugna jag, ödets ironi kan inte vara så illa att jag född på en långfredag, dagen då Jesus dog, skulle dö på hans födelsedag. På självaste julafton! Så logisk är inte världen. Jag kommer klara mig, fintar dödligheten  och jag kommer sova som ett barn på julafton, med ett stort leende på läpparna och simfötterna på.

Det är bara nu jag inte kan sova.

Penangs Filharmonikers julkonsert

Katastrof! Santa missade hälften av barnen när han drog in med peruk, skägg och luva på sniskan på Penangs Filharmonikers julkonsert ikväll. Filippa grät och vi fick springa efter honom ut i foajén, mitt i konserten. Sista godispåsen fick hon. Han hade nog räknat fel, eller bara kastat bort hälften av påsarna när han försökte slänga upp julklapparna till barnen som satt uppe på balkongen i E&O's balsal. Eller så såg han helt enkelt inget mer än strålkastare och insidan av sin peruk. Han hade i allafall guldklocka så erfarenhet från jobbet måste han haft.

Väl tillbaka med fångsten, grät Emelie, för hon fick ingen egen.

Jag grät nästan också, men det var mest för att musiken var så fin. Hårstråna på armarna reste sig och rösten tjockade sig lite när man skulle sjunga Gloooooria. Det är maffigt med en hel orkester och en stor kör. 100 man på scen och 500 som sjunger med. Alla suger i. Lilla Penang kan.

Middag intog vi i puben. Sådär lagom pretansiöst, engelsk pub korsat med koloniala vibbar och lite julpynt på det. Mysigt. Morfar fick sin öl och Martin fick googla fram att en pint är 0,568l. Alla nöjda.

Firmafest

I går var jag i 'Tusen och en natt'. Rakt in i glitter, frasiga kjolar, långa ögonfansar och fantastiska håruppsättningar. Damerna såg ut som orientaliska drottnigar och männen som kungar. En och annan kimino, kabaya, kinesiska klänningar och ett gäng cowboys minglade också omkring.

Foto togs i det oändliga, i alla konstellationer, före, under och efter den åtta rätters långa kinesiska middagen med shower, frågelekar och hög musik. Konversation var överflödigt.

Det var annual dinner, eller firmafest, på jobbet i g hotells balsal. Temat traditional costumes och jag hade inte nåt minsta svenskt, tradionellt att sätta på mig. Viktigaste händelsen på året. Klänningar sys upp, frisören lägger håret och sminkösen sköter make up:en. Och jag såg ut som vanligt.

Alldra bästa stunden blev när jag och herr H smet ifrån efter desserten, precis innan de tänder ljusen och avslutar tillställningen. Vi smet till hotellets nattklubb, tog oss en drink, tittade på varandra och försökte prata mitt i livemusiken. Men, bara titta djupt i ögonen funkade väldans fint.

Sjuårskalas

En trippeldag! sa Filippa. Partyday på skolan, kalas på Hard Rock och så kommer mormor och morfar! Snacka jackpot!

Sista dagen för terminen på skolan är partyday. Man får ha vilka kläder man vill, ta med fika att bjuda kompisarna på och slutar klockan elva redan. Då måste mamman vara ledig.

Perfekt, för då kan man klämma ett tretimmarkalas på Hard Rock Hotel på eftermiddagen. Poolparty, vattenlek, massa mat och födelsedagstårta inklusive fruksallad och glass. Goodie bag på det och ungarna var helt slut och saliga.

Mamman svettig, för hon fick stanna på land och prata med de andra mammorna och den enda pappan. Martin kom senare. Tog andra hållet runt ön för att inte fastna i bilköerna vid vägbygget som håller på då och då på den slingriga vägen mellan oss och Batu Ferringhi.

Hålla lite reda på sina mindre simkunniga barn och fundera på vart hennes egna föräldrar nu kunde vara bidrog också till den eviga strimman längs ryggen för kalasmamman.

Gammelföräldrana landande vid fem och var på LOOC tidigare än vad vi räknade med så de fick vänta en stund bland myggen i vår tjusiga lobby. Martin och Filippa körde först. Jag körde lite omvägar och lite fel men Nancy fick tillbaka sin väska med sina kläder. Hon råkade nämligen gå hem i bara badkläder av bara farten.

Filippa sjuåringen var mycket nöjd med sitt kalas och överlycklig över att äntligen ha mormor och morfar här. Vi med. Jullovet är räddat!