Filippa har äntligen vågat fråga Mihika om de kan leka efter skolan, en play date. Mihika började i klassen efter nyår, så jag har inte hennes mammas nummer men samma dag som Filippa fick frågat sprang vi på varandra vid pick up. Idag blev dejten av, hemma hos Mihika. Två glada tjejer gick tätt ihop in i huset efter Mihikas mamma.
Jag och Emelie fick en eftermiddag bara hon och jag. En glad tjej till. Vi tog sushilunch på Gurney Plaza. Fin-stället, och halva skolan var där också. Andra halvan var på SushiKing där vi annars brukar onsdagsluncha. Vi satt nära, nära, åt så magen stod i kors, pratade om ditt och datt och hade väldans trevligt.
Sen utförde vi ärenden i rasande fart. Nya flip-flop, de gamla utslitna gick direkt i närmsta soptunna. Nya skolskor för gympa. De gamla har varit för små länge och nu går det bara inte längre. Sex veckor kvar innan terminsslut. Typiskt. Även jag behövde nya gympadojor, sulan föll av på förra boot camp-träningen och även om hål på tån luftar skönt, så får man fatta när skon är slut. Pennor, böcker och filmer fick vi också till, sen blev det window art på fjärde våningen och matköp i källaren.
Klockan närmade sig att hämta Filippa för simlektion. Jag manade på Emelie och vi swischade igenom Coldstorage. Hjälptes åt att samla ihop varorna. Effektiva och väldigt snabba. Hopp in i bilen och fem minuter innan bestämt tid för hämtning swischar vi in framför Mihikas hus.
Ner kommer tjejerna, vi tackar så mycket, småsnackar och in med Filippa i bilen. Mihikas mamma tyckte vi var tidiga, men jag sa nåt om att trafiken flöt bättre än väntat, tittade på klockan och tänkte vi hinner i tid till simningen utan stress. Ut på Jalan Utama igen och mot Gurney Beach. Precis när vi svänger in på Gurney Beach tittar jag på bilklockan och ser till min stora förvåning att vi är en timme tidiga.
Jag snuvade tjejerna på en hel timmes lektid! Oj, aj, illa. Inte konstigt Mihikas mamma tyckte vi var tidiga! Filippa tröstade med att de ändå precis skulle byta lek, så det var inte så farligt. Jag skämdes värre och det blev en ice blended på Coffee Bean. Vi inviger ändå varje lov med en ice blended och nu har vi ledigt i dagarna två. Mid-term
onsdag 29 maj 2013
måndag 27 maj 2013
Laos
Så kom vi äntligen iväg till Laos. Det blev en kortvariant, ett smakprov som smakade åh så gott. Mera. Airasia hade ställt in våra andra försök och Martins mycket envisa hosta höll på att sumpa denna resa också (fast vi hade åkt utan honom). Hostan fick helt enkelt följa med och lugnade sig som tur var efterhand.
Vi flög in via Bangkok till Luang Prabang i norr. En lugn, tyst sömnig stad med många gamla kolonialhus vid Mekong, proppfull med tempel och populär bland turister utan att vara turistig. Möjligtvis då oväntat dyr. Vi skippade turisterna och gick på lågsäsong.Vi gillar lågsäsong även om vädret kan bli fel. Nog regnade det, men inte så det förstörde några planer det minsta. Vi hade tur denna gång. Eller så är det så att vi inte bryr oss helt enkelt.
Redan första morgonen väcktes vi av gonggongen vid halvsex. Munkarna kom förbi precis utanför hotellet och fick sina allmoser av finklädda gamla damer som satt med risskålen utanför sina hus. Vi åkte både upp och nedför Mekong. Äntligen Mekong. Så vackert. Mjuka djungelbeklädda berg i bakgrunden, blommande knallröda träd, båttransporter och folk som fiskade längs stranden.
Uppåt såg vi grottor fyllda med Buddha-statyer, mest små, massor och kryllade runt oss. Vi satt själva i båten och blev behandlade som kungar. Nedåt åkte vi till det vackraste vattenfall vi sett, turkosfärgat och svalkande skönt. Vi var själva i båten även denna gång, en enklare mindre sak dock, så kungakänslan uteblev. Sista turen upp till fallet gick på lastbilsflak. Tjoho, för att inte åka kungligt. Vi levererade rissäckar till folk på vägen och vi och dem stirrade nyfiket på varandra och log brett. Vems dag som blev mest förgylld av de korta mötena är svårt att veta.
Ett oväntat björnzoo vid Koungsi vattenfall gjorde barnen glada. Björnar som folk fångat, befriats och som väntar på att kunna få flytta ut i det vilda igen. Om de lyckas bli vilda och det finns nån lugn vild plats kvar de kan få bo på.
Emellan båtturerna upptäckte vi den lilla staden per fot och per cykel. Vi cyklade också till ett torrt vattenfall, vandrade i djungeln, lunchade, badade med bildäcksringar i en damm och cyklade hem med punka. Du-dunk, du-dunk. Vi såg solnedgång och soluppgång. Drack dyra goda koppar kaffe, åt hemlagad ännu dyrare glass och bara njöt. Läste böcker och provade laoitisk mat. Suckade av välmående. Drömde och spånande på nya resor.
Självklart fick vi också sett en skvätt traditionell dans på en restaurang men, lilla fågeln som blev rädd för jätte-geckon och flög rakt in i takfläkten blev en mer minnesrik händelse än flickan i vackra kläder som snirklade sina händer till musik från nåt inhemskt musikinstrument.
Vi flög in via Bangkok till Luang Prabang i norr. En lugn, tyst sömnig stad med många gamla kolonialhus vid Mekong, proppfull med tempel och populär bland turister utan att vara turistig. Möjligtvis då oväntat dyr. Vi skippade turisterna och gick på lågsäsong.Vi gillar lågsäsong även om vädret kan bli fel. Nog regnade det, men inte så det förstörde några planer det minsta. Vi hade tur denna gång. Eller så är det så att vi inte bryr oss helt enkelt.
Redan första morgonen väcktes vi av gonggongen vid halvsex. Munkarna kom förbi precis utanför hotellet och fick sina allmoser av finklädda gamla damer som satt med risskålen utanför sina hus. Vi åkte både upp och nedför Mekong. Äntligen Mekong. Så vackert. Mjuka djungelbeklädda berg i bakgrunden, blommande knallröda träd, båttransporter och folk som fiskade längs stranden.
Uppåt såg vi grottor fyllda med Buddha-statyer, mest små, massor och kryllade runt oss. Vi satt själva i båten och blev behandlade som kungar. Nedåt åkte vi till det vackraste vattenfall vi sett, turkosfärgat och svalkande skönt. Vi var själva i båten även denna gång, en enklare mindre sak dock, så kungakänslan uteblev. Sista turen upp till fallet gick på lastbilsflak. Tjoho, för att inte åka kungligt. Vi levererade rissäckar till folk på vägen och vi och dem stirrade nyfiket på varandra och log brett. Vems dag som blev mest förgylld av de korta mötena är svårt att veta.
Ett oväntat björnzoo vid Koungsi vattenfall gjorde barnen glada. Björnar som folk fångat, befriats och som väntar på att kunna få flytta ut i det vilda igen. Om de lyckas bli vilda och det finns nån lugn vild plats kvar de kan få bo på.
Emellan båtturerna upptäckte vi den lilla staden per fot och per cykel. Vi cyklade också till ett torrt vattenfall, vandrade i djungeln, lunchade, badade med bildäcksringar i en damm och cyklade hem med punka. Du-dunk, du-dunk. Vi såg solnedgång och soluppgång. Drack dyra goda koppar kaffe, åt hemlagad ännu dyrare glass och bara njöt. Läste böcker och provade laoitisk mat. Suckade av välmående. Drömde och spånande på nya resor.
Självklart fick vi också sett en skvätt traditionell dans på en restaurang men, lilla fågeln som blev rädd för jätte-geckon och flög rakt in i takfläkten blev en mer minnesrik händelse än flickan i vackra kläder som snirklade sina händer till musik från nåt inhemskt musikinstrument.
tisdag 7 maj 2013
Valdag och ledig dag
I söndags var det val i Malaysia. Går inte in på några detaljer här för jag har helt enkelt inte hängt med och när jag gjort några otappra försök, har det varit attans svårt att nosa upp information. Åsikter många. Skitsnack och rykten massor, men att få veta vad och hur, det har inte serverats rakt framför en precis. Valfusk, köpta röster och hela biddevippen kan jag allt om.
Vi kom med Langkawi-flyget vid fem och var förberedda på att möta lite mer trafikkaos än vanligt. Upplopp och annat vi blivit varnade för, fruktade vi inte alls men tjocka fast i bilkö kändes som given. Vem orkar upplopp i tropisk hetta?
Nix-pix, vägarna var tomma och vi bara gled hem. Alla satt hemma och valvakade? Måndagen blev oväntat ledig. Chief Minister Penang utlös helgdag i delstaten så sent som i lördags. Ett sista röstfiskande?
Vi blev frestade på att utöka Lipe med en dag till, men Mr Jones tyckte inte skolan skulle ha ledigt så vi tog oss hem enligt plan (minus bilkö). Gjorde inte barnen nåt, de var sugna på att visa upp sina nyflätade frisyrer som tog hela två timmar att göra, så Martin och jag fick en skoldag för oss själva.
Vi körde slut oss och till given träningsvärk på Bootcamps morgonpass ute på Straits Quay, vi packade upp resväskor med smutstvätt från Sverige och mest rena kläder från Lipe, vi tog lunch på China House och såg varandra djupt i ögonen och vi försökte uträtta ärenden på stan men alla småaffärer hade stängt fast de aldrig har det på andra helgdagar.
Vi kom med Langkawi-flyget vid fem och var förberedda på att möta lite mer trafikkaos än vanligt. Upplopp och annat vi blivit varnade för, fruktade vi inte alls men tjocka fast i bilkö kändes som given. Vem orkar upplopp i tropisk hetta?
Nix-pix, vägarna var tomma och vi bara gled hem. Alla satt hemma och valvakade? Måndagen blev oväntat ledig. Chief Minister Penang utlös helgdag i delstaten så sent som i lördags. Ett sista röstfiskande?
Vi blev frestade på att utöka Lipe med en dag till, men Mr Jones tyckte inte skolan skulle ha ledigt så vi tog oss hem enligt plan (minus bilkö). Gjorde inte barnen nåt, de var sugna på att visa upp sina nyflätade frisyrer som tog hela två timmar att göra, så Martin och jag fick en skoldag för oss själva.
Vi körde slut oss och till given träningsvärk på Bootcamps morgonpass ute på Straits Quay, vi packade upp resväskor med smutstvätt från Sverige och mest rena kläder från Lipe, vi tog lunch på China House och såg varandra djupt i ögonen och vi försökte uträtta ärenden på stan men alla småaffärer hade stängt fast de aldrig har det på andra helgdagar.
fredag 3 maj 2013
En regnig bra dag
Igår var det en mulen dag på Lipe. Mulet är bäst för solen är ändå så varm och obamhärtig. Mulet är också mysigt. Man får kura, läsa bok, dricka te och slappa, utan att frysa.
Martin dök. Där nere i det blå spelar vädret mindre roll. Regn märks inte. Det började lagom regna vid halvtolv-tiden. Vi andra var på den lilla stranden nedanför Serendipity, badade, ritade i sanden och gungade på slänggungan i trädet. Det blev rätt mysigt att bada när hela havet bubblade som champagne på ytan.
Vi hade bestämt lunchträff med Martin på dykcentret på Castaway och efter ett tag blir det kallt i regnet även på Lipe. Så vi tog havskajaken bort. Emelie paddlade dit, Filippa hem och jag i båda riktningarna.
Lite läbbigt var det allt att paddal med åskmuller i fjärran, så Filippa höll utkik efter blixtar. Men regnet gjorde havet platt och tomt på longtails så de var rätt snabbt nöjda med äventyret. Riktigt nöjda.
När vi kom fram till Castaway slängde vi oss i vattnet för att värma upp oss. Vi låg där och guppade och smakade på salt och sött vatten omvartannat tills de små magarna kurrade så de inte kunde koncentrera sig.
De hungriga magarna blev också rätt irriterade när de upptäckte att mamman bara hade med en sarrong i vattentätasäcken. Vem skulle få ha den? Och vem skulle få äta lunch i kalla badkläder? Filippa-skinn-och-ben drog längsta strået även om hon inte blev mycket varmare för det. De fick hinka varmchoklad till sin gröna curry.
Martin och dykgänget var sena tillbaka, och vi tidiga på lunch så vi hann lägga ut ett tiotal meter från stranden innan de kom. Vi vände om, snackade om våra förmiddagar, sen paddlade vi tillbaka i nytt ösregn och Martin tog lunch innan sista dyket ute bland de rosa och röda korallerna.
Martin dök. Där nere i det blå spelar vädret mindre roll. Regn märks inte. Det började lagom regna vid halvtolv-tiden. Vi andra var på den lilla stranden nedanför Serendipity, badade, ritade i sanden och gungade på slänggungan i trädet. Det blev rätt mysigt att bada när hela havet bubblade som champagne på ytan.
Vi hade bestämt lunchträff med Martin på dykcentret på Castaway och efter ett tag blir det kallt i regnet även på Lipe. Så vi tog havskajaken bort. Emelie paddlade dit, Filippa hem och jag i båda riktningarna.
Lite läbbigt var det allt att paddal med åskmuller i fjärran, så Filippa höll utkik efter blixtar. Men regnet gjorde havet platt och tomt på longtails så de var rätt snabbt nöjda med äventyret. Riktigt nöjda.
När vi kom fram till Castaway slängde vi oss i vattnet för att värma upp oss. Vi låg där och guppade och smakade på salt och sött vatten omvartannat tills de små magarna kurrade så de inte kunde koncentrera sig.
De hungriga magarna blev också rätt irriterade när de upptäckte att mamman bara hade med en sarrong i vattentätasäcken. Vem skulle få ha den? Och vem skulle få äta lunch i kalla badkläder? Filippa-skinn-och-ben drog längsta strået även om hon inte blev mycket varmare för det. De fick hinka varmchoklad till sin gröna curry.
Martin och dykgänget var sena tillbaka, och vi tidiga på lunch så vi hann lägga ut ett tiotal meter från stranden innan de kom. Vi vände om, snackade om våra förmiddagar, sen paddlade vi tillbaka i nytt ösregn och Martin tog lunch innan sista dyket ute bland de rosa och röda korallerna.
onsdag 1 maj 2013
Tvära kast
Det var bara ett par dagar sen jag stod på perrongen på Stockholms central och väntade på pendeln till Arlanda. Försenad så klart. Signalfel. SL håller sin standard, fast det var en trevlig överraskning att de utökat hela vägen till Uppsala. Kallt om öronen var det också. Och fötterna, fingrarna och skinnet stramade så jag inte vågade le i rädsla för att de torra läpparna skulle spricka.
Nu sitter jag på verandan till vår hydda på Koh Lipe. Den varma vinden sveper svalkande och snällt och jag är äntligen varm enda in i benmärgen. Bara ler. Tillbaka på Serendipity.
Vi kunde inte låta bli. Det är bara för mycket paradis. Så löjligt nära Penang. Varmt hav, vit sand, snorkling och godaste maten. Möjligtvis är longtailsen med sina odämpade motorer lite störande, men hade de inte kört i skytteltrafik runt ön så hade vi nog trott att vi dött och kommit till himmeln.
Man behöver bara en liten hydda, stilla hav och sin ipad. Tur vi slagit till på ett radhus där hemma i det kalla landet så vi får vår hydda och sjön ligger garanterat stilla på vintern, isstilla. Från flyghangar till fågelholk. Tvära kast.
Nu sitter jag på verandan till vår hydda på Koh Lipe. Den varma vinden sveper svalkande och snällt och jag är äntligen varm enda in i benmärgen. Bara ler. Tillbaka på Serendipity.
Vi kunde inte låta bli. Det är bara för mycket paradis. Så löjligt nära Penang. Varmt hav, vit sand, snorkling och godaste maten. Möjligtvis är longtailsen med sina odämpade motorer lite störande, men hade de inte kört i skytteltrafik runt ön så hade vi nog trott att vi dött och kommit till himmeln.
Man behöver bara en liten hydda, stilla hav och sin ipad. Tur vi slagit till på ett radhus där hemma i det kalla landet så vi får vår hydda och sjön ligger garanterat stilla på vintern, isstilla. Från flyghangar till fågelholk. Tvära kast.
lördag 27 april 2013
Och hur hamnade jag i den här jäkla djungeln?
I Sverige småfryser man mest hela tiden - i Malaysia småsvettas man.
Här ser jag upp till folk - där är jag huvudet högre och tittar ut över dem
Alltid boka bord och nu också slot-tid på restaurang - kommer när man är hungrig, folk äter ändå fort och drar. Ingen skulle nånsin be dig gå, om du fick för dig att sitta kvar och ha extra trevligt.
Så skönt, folk håller tider - Vaddå tid?
Jädrans vad de älgar på när de är ute och går. Jag blir omsprungen. - Vaddå gå?
Ahh, sol och så vänder de sin bleka nuna mot solen med ett fånleende - Usch sol, tänker jag och vänder ryggen till. (Skuggan var för kall)
Och det värsta av allt, efter att inte änns varit en timme på svensk mark så är det som om jag aldrig varit borta. Hemma.
Här ser jag upp till folk - där är jag huvudet högre och tittar ut över dem
Alltid boka bord och nu också slot-tid på restaurang - kommer när man är hungrig, folk äter ändå fort och drar. Ingen skulle nånsin be dig gå, om du fick för dig att sitta kvar och ha extra trevligt.
Så skönt, folk håller tider - Vaddå tid?
Jädrans vad de älgar på när de är ute och går. Jag blir omsprungen. - Vaddå gå?
Ahh, sol och så vänder de sin bleka nuna mot solen med ett fånleende - Usch sol, tänker jag och vänder ryggen till. (Skuggan var för kall)
Och det värsta av allt, efter att inte änns varit en timme på svensk mark så är det som om jag aldrig varit borta. Hemma.
onsdag 24 april 2013
Jag sitter och väntar på flyget
Nyklippt, nyduschad, incheckad och en iste på Starbuck's på flygplatsen. Jag ska hem på snabbvisit i Sverige. Kroppen är skönt trött så jag kommer sova gott när det väl blir dags, ett i natt från Bangkok.
Det blev äntligen debut på Penang Boot Camp imorse. Martin och expatgubbarna på jobbet har kört ett bra tag och nu när de börjat med morgonpass så har jag ingen ursäkt längre. Det skulle vara att det är löjligt varmt och flodsvettigt att träna ute under gassande sol, men sånt går inte att gnälla över i tropikerna. Är det varmt jämt, så är det.
Benen är tunga och armarna darrar, det var skönt att efter tränat själv i snart tre år, stämma av sin standard. Inte fy skam, jag har lyckats driva på mig själv hyfsat men, att bli peppad och pushad har sina fördelar. Det är också rätt trevligt att småsnacka med medmotionärerna. Penang är litet, ansiktena bekanta. Vi känner folk! Hemma.
Jag ska till Stockholm och fixa hus, jobb och skola. De små detaljerna i livet. Att ha tak över huvudet och skola klart till barnen gör att vi kan turbonjuta våra sista månader. Jobb är bonus. Att klämma in en hemresa så här tätt in på flytten visade sig också ha sin fördel. Man portionerar ut hejdå-tårarna. Jag kom på det i taxin ner till flygplatsen. Tårarna bara rann bakom solglasögonen när jag satt där och tittade ut genom rutan. Vårt Penang.
Vi kommer alltid ha Penang.
Det blev äntligen debut på Penang Boot Camp imorse. Martin och expatgubbarna på jobbet har kört ett bra tag och nu när de börjat med morgonpass så har jag ingen ursäkt längre. Det skulle vara att det är löjligt varmt och flodsvettigt att träna ute under gassande sol, men sånt går inte att gnälla över i tropikerna. Är det varmt jämt, så är det.
Benen är tunga och armarna darrar, det var skönt att efter tränat själv i snart tre år, stämma av sin standard. Inte fy skam, jag har lyckats driva på mig själv hyfsat men, att bli peppad och pushad har sina fördelar. Det är också rätt trevligt att småsnacka med medmotionärerna. Penang är litet, ansiktena bekanta. Vi känner folk! Hemma.
Jag ska till Stockholm och fixa hus, jobb och skola. De små detaljerna i livet. Att ha tak över huvudet och skola klart till barnen gör att vi kan turbonjuta våra sista månader. Jobb är bonus. Att klämma in en hemresa så här tätt in på flytten visade sig också ha sin fördel. Man portionerar ut hejdå-tårarna. Jag kom på det i taxin ner till flygplatsen. Tårarna bara rann bakom solglasögonen när jag satt där och tittade ut genom rutan. Vårt Penang.
Vi kommer alltid ha Penang.
måndag 15 april 2013
Roti Bakar
Nu vet vi vad roti bakar är. Fick veta det den hårda vägen. Vi tog lunch på Banda Acehs flygplats, ett rätt avskalat ställe och det hade nog varit bättre att luncha på en hawker inne i stan.
Vilket fall som, vi hittade ett kafe med namnet Sydney Coffee, fick oss två latte och två varma schweiziska(!) choklad till barnen. Ätameny var kort, jag och Emelie tog varsin äggmacka, Filippa spagetti och Martin drog till med det enda indonesiska, roti bakar. Roti vet vi betyder bröd så nåt ätbart måste det vara...det var en hög med toast varvat med chokladsås, chokladströssel och riven ost.
Efterrätten räddad, barnen jublade och Martin såg trött ledsen ut. 'Åhh, det är som Fairy bread', sa tjejerna, sånt bröd australiensarna bjuder på på barnkalas. Toast med smör och strössel. Tillägg med chokladsås och ost var bara bonus. Jättegott! Martin tiggde äggmacka och spagetti.
Riven ost fick vi även på de friterade bananerna med chokladsås kvällen innan på vårt mysiga Casanemo. Det är tydligen nåt visst med riven ost i Indonesien.
I övrigt fick vi sett det beryktade Tsunami museet på hemvägen. Inga mardrömmar här, men å andra sidan var de mest intresserade av avdelningen för hur jordbävningar, tsunamis och vulkanutbrott går till. Ren geologi är det som gäller, bilder på katastrof, bråte och stök var bara tråkigt. Tur det, så de inte såg vad bråtet faktiskt var.
Vilket fall som, vi hittade ett kafe med namnet Sydney Coffee, fick oss två latte och två varma schweiziska(!) choklad till barnen. Ätameny var kort, jag och Emelie tog varsin äggmacka, Filippa spagetti och Martin drog till med det enda indonesiska, roti bakar. Roti vet vi betyder bröd så nåt ätbart måste det vara...det var en hög med toast varvat med chokladsås, chokladströssel och riven ost.
Efterrätten räddad, barnen jublade och Martin såg trött ledsen ut. 'Åhh, det är som Fairy bread', sa tjejerna, sånt bröd australiensarna bjuder på på barnkalas. Toast med smör och strössel. Tillägg med chokladsås och ost var bara bonus. Jättegott! Martin tiggde äggmacka och spagetti.
Riven ost fick vi även på de friterade bananerna med chokladsås kvällen innan på vårt mysiga Casanemo. Det är tydligen nåt visst med riven ost i Indonesien.
I övrigt fick vi sett det beryktade Tsunami museet på hemvägen. Inga mardrömmar här, men å andra sidan var de mest intresserade av avdelningen för hur jordbävningar, tsunamis och vulkanutbrott går till. Ren geologi är det som gäller, bilder på katastrof, bråte och stök var bara tråkigt. Tur det, så de inte såg vad bråtet faktiskt var.
onsdag 10 april 2013
Som sommarlov
Vi är på Pulau Weh, en ö som ligger en timmes färd med flygbåt från Banda Aceh. Vi bara slappar i vår lilla bambuhydda uppe på skranten från den fina vita stranden full av snäckskal och korallbitar. Det är bara att stiga rakt ut i vattnet och snorkla, guppa på vågorna och träna simtag när man ändå flyter som en kork. Fast, mest turas vi om att ligga i hängmattan på balkongen till vår hydda och läsa böcker. I bästa evighetssommarlovsstil. De som inte har hängmattetjing ligger under myggnätet och spelar ipad, sitter på golvet och ritar sjöjunfruar eller leker med alla de snäckor vi hittat. Ibland får några krabbor i snäckskal följa med hem och ha race på balkongen. Ibland tar vi oss en promenad en bit bort på stranden, inte så långt som mamman vill, men så långt att vi kan ha några sprinttävlingar hem och få upp pulsen några slag över sommarlovslunken. Vi stannar.
Några dagar till. Även sommarlov tar slut.
Några dagar till. Även sommarlov tar slut.
söndag 7 april 2013
Banda Aceh
Imorse packade vi snorkelväskan och den stora ryggan. Vid lunch tog vi taxi till flygplatsen, checkade in och fixade i oss mat innan vi gick på flyget för en halvannan timmes resa till Banda Aceh.
Rakt över det stora blå havet till Sumatras nordligaste spets flög vi i ett tjusigt propellerplan. Fin sikt ner på de vittoppad vågorna och under inflygningen såg vi vilket platt delta den lilla staden ligger i. Hur enkelt en stor tsunamivåg kunde svepa till staden.
Tsunamin är den stora turistattraktionen i denna sömniga, rätt fula stad. Vi tog oss till vårt ocharmiga hotell, dumpade väskorna och gav oss ut för att ta reda på hur vi skulle kunna få se lite katastrof-turism. Turistkontoret nästa.
Men, det var söndagsstängt så en driftig tuk-tukförare fick ett lättfångat byte. Inte ett ord engelska kunde han och vår bahasa tar oss inte så långt, men vi var snabbt överens. Åka Banda Acehs variant på tuk-tuk kan inte vara fel, det hade ingen av oss provat. Det är som en tvåsitsig sidovagn utan benskydd men med sufflett. Den fick vi i för sig fälla ned, så långa mannen kunde få plats. Långa mannen som alla vill fotas med.
Eftersom vi inte hade någon aning om vad vi sagt ja till, var det bara att luta sig tillbaka, lita på gubben, spana på allt som susade förbi, vinka till folket och hoppas att han tog oss till nåt sevärt.
Surprise sight seeing med fåordig guidning på bahasa visade sig vara succe. Vi fick se båtarna långt upp på land, nåt kinesiskt tempel där vi blev inbjudna till morgondagens lejondans på bakgården, mosken som vi inte fick gå in i, titta på papporna och sönerna som metade vi hamninloppet, mingla med kvällsbadarna vid stranden, ta några grillade majskolvar vi lekplatsen med både fiskedamm, bollhav och minitåg, se fiskehamnen och bara åka runt bland husen och dofterna.
Det fruktade tsunamimuseet kom vi dock aldrig till. Tur det, för det ger bevisligen barn mardrömmar. Vi vuxna var bra nyfikna. Vilket fall som, vi bara swichade förbi. Det var nog också söndagsstängt.
Rakt över det stora blå havet till Sumatras nordligaste spets flög vi i ett tjusigt propellerplan. Fin sikt ner på de vittoppad vågorna och under inflygningen såg vi vilket platt delta den lilla staden ligger i. Hur enkelt en stor tsunamivåg kunde svepa till staden.
Tsunamin är den stora turistattraktionen i denna sömniga, rätt fula stad. Vi tog oss till vårt ocharmiga hotell, dumpade väskorna och gav oss ut för att ta reda på hur vi skulle kunna få se lite katastrof-turism. Turistkontoret nästa.
Men, det var söndagsstängt så en driftig tuk-tukförare fick ett lättfångat byte. Inte ett ord engelska kunde han och vår bahasa tar oss inte så långt, men vi var snabbt överens. Åka Banda Acehs variant på tuk-tuk kan inte vara fel, det hade ingen av oss provat. Det är som en tvåsitsig sidovagn utan benskydd men med sufflett. Den fick vi i för sig fälla ned, så långa mannen kunde få plats. Långa mannen som alla vill fotas med.
Eftersom vi inte hade någon aning om vad vi sagt ja till, var det bara att luta sig tillbaka, lita på gubben, spana på allt som susade förbi, vinka till folket och hoppas att han tog oss till nåt sevärt.
Surprise sight seeing med fåordig guidning på bahasa visade sig vara succe. Vi fick se båtarna långt upp på land, nåt kinesiskt tempel där vi blev inbjudna till morgondagens lejondans på bakgården, mosken som vi inte fick gå in i, titta på papporna och sönerna som metade vi hamninloppet, mingla med kvällsbadarna vid stranden, ta några grillade majskolvar vi lekplatsen med både fiskedamm, bollhav och minitåg, se fiskehamnen och bara åka runt bland husen och dofterna.
Det fruktade tsunamimuseet kom vi dock aldrig till. Tur det, för det ger bevisligen barn mardrömmar. Vi vuxna var bra nyfikna. Vilket fall som, vi bara swichade förbi. Det var nog också söndagsstängt.
lördag 6 april 2013
Thaimassage
Thaimassage var precis vad vi behövde idag. En regnig dag. Det har ösregnat, duggregnat och strilregnat omvartannat sen fem (eller tidigare) imorse. Hela dagen och inte helt tomt i molnen än.
Innan dess var det dunder och brak, åskan small, blixtar lyste upp sovrummet, barn blev rädda och vi sprang om varandra. Sömnen på småtimmarna blev usel så en nittio minuters thaimassage på Paragon gjorde susen. Halvsov, helmanglad och varenda muskel utsträckt. Alldeles lysande och alldeles imponerande vad de gör med hjälp av knogar, armbågar, fötter och knän.
Innan dess var det dunder och brak, åskan small, blixtar lyste upp sovrummet, barn blev rädda och vi sprang om varandra. Sömnen på småtimmarna blev usel så en nittio minuters thaimassage på Paragon gjorde susen. Halvsov, helmanglad och varenda muskel utsträckt. Alldeles lysande och alldeles imponerande vad de gör med hjälp av knogar, armbågar, fötter och knän.
torsdag 4 april 2013
Golden Sands
Så var det dags igen, ett år till har snurrat och jag har firat födelsedag. Stiligt på Golden Sands. Jag har vanor nu. Funkar inte med en liten fika på cafe. Det ska vara på hotell, minst två dagar, helst fem stjärnor.
Fast det var i för sig så att vi äntligen hittade en helg vi kunde lösa in vårt presentkort vi vann förra året när vi roade oss på SCIPS golftunering. Det passade extra bra eftersom Martin körde trialthonet vid Teluk Bahang och fick nära till starten. Nåt nytt presentkort drog han inte hem, men en stor fin medalj och allas vår beundran på att han genomförde hela paketet i denna värmen på dryga tre timmar. Utan att vara speciellt trött eller stappla runt med småkrämpor.
Vi hejade där vi hittade parkeringsplats. Det var lätt trafikkaos så klart. Låg i snigelkö efter honom in i mål, så kranskullan fick inget målfoto. Vi kom när han stod och festade på vattenmelon. Målfotot fixade Mr Lee, simläraren. Han kom med en print till Filippas simlektion i onsdags och nu har småbrudarna stigit i graderna, och i förväntningar. De är Mr Martins döttrar. 'You swim fast like daddy'.
Inte nog med födelsedag, trialthon,vi fick också lite påsk. Som stilig resort hade Golden Sands självklart aktiviteter för stora och små. Stora kunde göra vattenaerobics och ölhävning. Vi satsade på bok i skuggan, latte inte cocktail och smyglyssnade på all världens språk från grannsolstolarna. Små fick äggjakt, lekar och fika. Det gäller att leta snabbt efter äggen i tropikerna så inte chokladen smälter.
Just på äggjakten kände vi oss inte som turister nåt mer. Tjejen som var ansvarig kände genast igen flickorna från våra oändliga besök på Adventure Zone, Golden Sands lekland så de behövde inte fråga efter deras namn två gånger.
Egentligen skulle vi toppat dagen med utekonsert i Botaniska trädgården, min födelsedagspresent av Martin. Men, vi var för slöa. Inte Martin då, men vi andra var sega. Så vi tog finmiddag i strömavbrott på Rasa Sayang istället och tänkte att nu är det nog dags att sluta att fylla år för det blir svårtoppat.
Fast det var i för sig så att vi äntligen hittade en helg vi kunde lösa in vårt presentkort vi vann förra året när vi roade oss på SCIPS golftunering. Det passade extra bra eftersom Martin körde trialthonet vid Teluk Bahang och fick nära till starten. Nåt nytt presentkort drog han inte hem, men en stor fin medalj och allas vår beundran på att han genomförde hela paketet i denna värmen på dryga tre timmar. Utan att vara speciellt trött eller stappla runt med småkrämpor.
Vi hejade där vi hittade parkeringsplats. Det var lätt trafikkaos så klart. Låg i snigelkö efter honom in i mål, så kranskullan fick inget målfoto. Vi kom när han stod och festade på vattenmelon. Målfotot fixade Mr Lee, simläraren. Han kom med en print till Filippas simlektion i onsdags och nu har småbrudarna stigit i graderna, och i förväntningar. De är Mr Martins döttrar. 'You swim fast like daddy'.
Inte nog med födelsedag, trialthon,vi fick också lite påsk. Som stilig resort hade Golden Sands självklart aktiviteter för stora och små. Stora kunde göra vattenaerobics och ölhävning. Vi satsade på bok i skuggan, latte inte cocktail och smyglyssnade på all världens språk från grannsolstolarna. Små fick äggjakt, lekar och fika. Det gäller att leta snabbt efter äggen i tropikerna så inte chokladen smälter.
Just på äggjakten kände vi oss inte som turister nåt mer. Tjejen som var ansvarig kände genast igen flickorna från våra oändliga besök på Adventure Zone, Golden Sands lekland så de behövde inte fråga efter deras namn två gånger.
Egentligen skulle vi toppat dagen med utekonsert i Botaniska trädgården, min födelsedagspresent av Martin. Men, vi var för slöa. Inte Martin då, men vi andra var sega. Så vi tog finmiddag i strömavbrott på Rasa Sayang istället och tänkte att nu är det nog dags att sluta att fylla år för det blir svårtoppat.
torsdag 21 mars 2013
Bucket List
Ok, här är listan på vad vi vill hinna med innan vi landar i Sverige 5 augusti. Ingen speciell ordning. De stryks efterhand som vi lyckas. Listan kan fyllas på, man kommer på så mycket man borde gjort när det väl drar ihop sig.
- Raja Ampat
- Komodo
- Mount Kinabalu (det är bara jag som vill upp där, Martin var där för sekler sen)
- Laos
- Se en tapir
- Hela familjen vandrar upp till toppen av Penang Hill
- Koh Lipe via båten från Thailand (så vi får kört över gränsen. Skippar den billiga ölen i gränshandeln för det är ändå ingen som dricker den)
- Bangkok. Hang Over III, kid´s version
- China Tiger Gallery. Tänk om jag kunde hitta en fin målning?
- Möbelshopping (ska bara fixa ett hus först, så vi vet vad vi behöver). Porslin och batiktyger. (pust, jag som inte gillar shopping)
- Pulau Weh, en liten snorkel- och dykö norr om Sumatra
- Fiskmarknaden med silent auction
- Utflykten till den gamla kolmilan på fastlandet
- SCIPS golftunering
- Reflexologi (har bott här i 3 år och inte provat...)
- TESOL för barn (har någon svag ambition på att lära mig lära ut engelska för barn. Vi får hoppas de kommer in på nån vettig skola, så vi slipper plåga varandra)
- Thairestaurangen på berget (i kombo med att banka bollar på driving range. Alltid lika kul att se tjejerna svinga golfklubba i flipflops och med svettpärlor droppandes från nästippen)
- Västra sidan av ön
- Åka färjan t.o.r Butterworth for 60 cen
- Malacca
- Escape
- Raja Ampat
- Komodo
- Mount Kinabalu (det är bara jag som vill upp där, Martin var där för sekler sen)
- Laos
- Se en tapir
- Hela familjen vandrar upp till toppen av Penang Hill
- Koh Lipe via båten från Thailand (så vi får kört över gränsen. Skippar den billiga ölen i gränshandeln för det är ändå ingen som dricker den)
- Bangkok. Hang Over III, kid´s version
- China Tiger Gallery. Tänk om jag kunde hitta en fin målning?
- Möbelshopping (ska bara fixa ett hus först, så vi vet vad vi behöver). Porslin och batiktyger. (pust, jag som inte gillar shopping)
- Pulau Weh, en liten snorkel- och dykö norr om Sumatra
- Fiskmarknaden med silent auction
- Utflykten till den gamla kolmilan på fastlandet
- SCIPS golftunering
- Reflexologi (har bott här i 3 år och inte provat...)
- TESOL för barn (har någon svag ambition på att lära mig lära ut engelska för barn. Vi får hoppas de kommer in på nån vettig skola, så vi slipper plåga varandra)
- Thairestaurangen på berget (i kombo med att banka bollar på driving range. Alltid lika kul att se tjejerna svinga golfklubba i flipflops och med svettpärlor droppandes från nästippen)
- Västra sidan av ön
- Åka färjan t.o.r Butterworth for 60 cen
- Malacca
- Escape
Timmy Tapir´s Tea Party
Vi var på afternoon tea på Ben´s igår. Uppe i deras chambre separé som vi inte visste de hade men som var så där alldeles lagom stort, mysigt och lugnt. Dryga tio mammor med barn var med, som vanligt välordnat av SpiralSynergy.
Vi var där med Emelies klasskompisar Riya och Felix. Det var pyssel med att göra kort med filt-tapir på, sagostund om självaste Timmy Tapir som lärde sig man inte ska ljuga, fika med massa chokladkaka och hemgjorda marshmellows och sen fick de som höjdpunkt göra en tapir i lera. Mammorna drack te och kaffe i sofforna, fikade på sina chokladtårtor och marshmellows och pratade om ditt och datt.
Sen lärde mig barnen att tapirer finns i Malaysia och att de är utrotningshotade.Hur har jag kunnat missa det? Jo, fick jag veta av Filippa, vi gick inte änns förbi och kollade dem på Singapore Zoo, så det är klart du inte vet. Så obildat, så nonchalant. Vi får nog sätta upp Taiping Zoo på vår bucket list. Listan med allt vi vill hinna göra innan vi flyttar.
Vi var där med Emelies klasskompisar Riya och Felix. Det var pyssel med att göra kort med filt-tapir på, sagostund om självaste Timmy Tapir som lärde sig man inte ska ljuga, fika med massa chokladkaka och hemgjorda marshmellows och sen fick de som höjdpunkt göra en tapir i lera. Mammorna drack te och kaffe i sofforna, fikade på sina chokladtårtor och marshmellows och pratade om ditt och datt.
Sen lärde mig barnen att tapirer finns i Malaysia och att de är utrotningshotade.Hur har jag kunnat missa det? Jo, fick jag veta av Filippa, vi gick inte änns förbi och kollade dem på Singapore Zoo, så det är klart du inte vet. Så obildat, så nonchalant. Vi får nog sätta upp Taiping Zoo på vår bucket list. Listan med allt vi vill hinna göra innan vi flyttar.
onsdag 13 mars 2013
Busy day
Onsdagar är min hemmafrusdag. Blir mycket fixa, men någon gång ibland blir det frukostfika med andra damer. Inte igår. Då blev det knappt frukost.
Filippa hade idrottsdag i Botaniska trädgården. Terränglöpning. På asfalt. Upp för backen, ner för backen och sen i mål fem minueter senare. Föräldrar var där för att heja på, jaga bort aporna, fota vitklädda barn med gula kepsar och hoppas att nån av dem var deras egen.
Filippa studsade fram på sina gasellben, pratade med kompisar, vinkade och köade snällt när hon kom i fatt någon. Var inte änns trött när hon kom i mål. Glad som bara den. Roligt! Tur det, för det har varit många sena kvällar nu när huset haft gäster så jag trodde hettan och sömnbristen skulle klubba henne. Den klubbar mig
Men, jag höll mig på benen med koffein. När första och andraklassarna var färdigsprungna vid halvelva-tiden hoppade jag in i Alzan igen, tog en tur inom CoffeeBean på Burma road beställde en latte dubbel espresso, svalkade mig i iskalla ac:n och ögnade snabbt igenom tidningen för de senaste nyheterna om Sulu-rebellerna i Sabah och sen drog jag till skolan för att se Emelie och hennes klass uppträda på samlingen.
Det handlade om djur, de sjöng sånger om dem, dansade och levererade fraser i micken. Emelie var sist ut med sin replik. Inte alls nöjd med det och tittade irriterat på sin lärare och sa sen den så tyst och fort hon kunde. Hon tyckte det var ytterst orättvist att vara sist, sist i kön. Sist är sämst, det vet man ju.
Men, när jag sen sa vid lunchen på SushiKing att sista repliken, det är den enda publiken kommer ihåg, då tittade hon förvånat på mig med världens största aha-ögon. Sen såg hon mycket nöjd ut och tryckte i sig sushi med ovanligt god aptit och gott humör.
Sista repliken är bästa repliken. Sist är bäst på scen, först när man springer. Om man nu bryr sig.
Filippa hade idrottsdag i Botaniska trädgården. Terränglöpning. På asfalt. Upp för backen, ner för backen och sen i mål fem minueter senare. Föräldrar var där för att heja på, jaga bort aporna, fota vitklädda barn med gula kepsar och hoppas att nån av dem var deras egen.
Filippa studsade fram på sina gasellben, pratade med kompisar, vinkade och köade snällt när hon kom i fatt någon. Var inte änns trött när hon kom i mål. Glad som bara den. Roligt! Tur det, för det har varit många sena kvällar nu när huset haft gäster så jag trodde hettan och sömnbristen skulle klubba henne. Den klubbar mig
Men, jag höll mig på benen med koffein. När första och andraklassarna var färdigsprungna vid halvelva-tiden hoppade jag in i Alzan igen, tog en tur inom CoffeeBean på Burma road beställde en latte dubbel espresso, svalkade mig i iskalla ac:n och ögnade snabbt igenom tidningen för de senaste nyheterna om Sulu-rebellerna i Sabah och sen drog jag till skolan för att se Emelie och hennes klass uppträda på samlingen.
Det handlade om djur, de sjöng sånger om dem, dansade och levererade fraser i micken. Emelie var sist ut med sin replik. Inte alls nöjd med det och tittade irriterat på sin lärare och sa sen den så tyst och fort hon kunde. Hon tyckte det var ytterst orättvist att vara sist, sist i kön. Sist är sämst, det vet man ju.
Men, när jag sen sa vid lunchen på SushiKing att sista repliken, det är den enda publiken kommer ihåg, då tittade hon förvånat på mig med världens största aha-ögon. Sen såg hon mycket nöjd ut och tryckte i sig sushi med ovanligt god aptit och gott humör.
Sista repliken är bästa repliken. Sist är bäst på scen, först när man springer. Om man nu bryr sig.
Besökare kommer, besökare åker
Vi vinkade av våra sista besökare igår. Sista gästerna på 25:an LOOC har åkt, pensionat Hörnfeldt har stängt (men kan enkelt öppna upp om nån vill fly våren, råkar ha vägarna förbi eller vad som)
Vid taxiståndet på Gurney Plazas baksida vinkade vi. Efter en sista middag tillsammans på Penang på Dragon-i. Tror vi lyckats klämma det mesta och bästa av Penangs varierande utbud. Indiskt, fin restaurang, hawker's, kinesiskt, western, hemma, vid poolen och på stranden. Det vara bara thai vi missade att bjuda familjen Jung på. Vi får hoppas de åt det förra veckan när de var på Langkawi.
När de var på Langkawi passade vi på att ha lite mer besök, från Langakwi. Tre fjärdedelar av S/Y Mary kom ner två nätter och passade på att ha en sista lekdejt innan de drog ut på havet igen. Sri Lanka nästa. Tog oss en dag att åka dit, tar dem 10-12 att segla.
Oj, vad här lektes! Det blev inget uppvisade av Penangs sevärdheter här inte. Inga barn ville lämna leken. Bara för att leka med andra barn, då. Men, Linda och jag fick en tur till marknaden och en sväng inom burmesiska templet. Blev de vanliga frukterna i det vanliga fruktståndet och sen lite spontanshopping av muskatnötsfruktsaft jag inte visste fanns hos gubben i bananståndet jag aldrig handlat av. Gudagott, och roligt att man fortfarande kan upptäcka nytt.
Många sena trevliga kvällar på havsbalkongen har det blivit. Nu får pratmusklerna vila och gå i ide till augusti när vi själva blir besökare, hemma igen.
Vid taxiståndet på Gurney Plazas baksida vinkade vi. Efter en sista middag tillsammans på Penang på Dragon-i. Tror vi lyckats klämma det mesta och bästa av Penangs varierande utbud. Indiskt, fin restaurang, hawker's, kinesiskt, western, hemma, vid poolen och på stranden. Det vara bara thai vi missade att bjuda familjen Jung på. Vi får hoppas de åt det förra veckan när de var på Langkawi.
När de var på Langkawi passade vi på att ha lite mer besök, från Langakwi. Tre fjärdedelar av S/Y Mary kom ner två nätter och passade på att ha en sista lekdejt innan de drog ut på havet igen. Sri Lanka nästa. Tog oss en dag att åka dit, tar dem 10-12 att segla.
Oj, vad här lektes! Det blev inget uppvisade av Penangs sevärdheter här inte. Inga barn ville lämna leken. Bara för att leka med andra barn, då. Men, Linda och jag fick en tur till marknaden och en sväng inom burmesiska templet. Blev de vanliga frukterna i det vanliga fruktståndet och sen lite spontanshopping av muskatnötsfruktsaft jag inte visste fanns hos gubben i bananståndet jag aldrig handlat av. Gudagott, och roligt att man fortfarande kan upptäcka nytt.
Många sena trevliga kvällar på havsbalkongen har det blivit. Nu får pratmusklerna vila och gå i ide till augusti när vi själva blir besökare, hemma igen.
tisdag 5 mars 2013
Ännu mera CNY, och garanterat sista
Så klämde vi det sista ur nyårsfirandet med reunion steamboat dinner hos dagiset mittemot och tillika vår mandarinundervisningslokal. Fast, vi nu inte haft några lektioner på över ett halvår.
Mei Chen är lika noga och välplanerad med kinesiskt nyårsfirande som med mandarinlektion: Började med fint urskuren inbjudan, inskrivning och program när vi kom, lekar med mandariner, uppdelning i matlag för steamboat och sen ändå låta barnen stimma omkring och leka.
Familjen Jung på besök hos oss fick turista vardagsliv, eller egentligen festliv, på en varm bakgård i Pulau Tikus så svetten rann och öronsnibbarna kokade rött. Det kan inte mångar researangörer få till.
Absolut sista spiken i högtidkistan satte vi igår med en tur till Kek Lok Si. Njöt tystnaden, svalkande vind från berget och upplysningen när miljoners lampor tändes på templet.
Mei Chen är lika noga och välplanerad med kinesiskt nyårsfirande som med mandarinlektion: Började med fint urskuren inbjudan, inskrivning och program när vi kom, lekar med mandariner, uppdelning i matlag för steamboat och sen ändå låta barnen stimma omkring och leka.
Familjen Jung på besök hos oss fick turista vardagsliv, eller egentligen festliv, på en varm bakgård i Pulau Tikus så svetten rann och öronsnibbarna kokade rött. Det kan inte mångar researangörer få till.
Absolut sista spiken i högtidkistan satte vi igår med en tur till Kek Lok Si. Njöt tystnaden, svalkande vind från berget och upplysningen när miljoners lampor tändes på templet.
Mera Laos
Nej, Laos blev inte dumpad. Vi fintade AirAsia och flyger via Bangkok istället, i maj, kortare än ursprungsplanen men ändå. Jag får prova maten, se Floden och få en definitiv överdos på tempel. Tredje gången gillt.
onsdag 27 februari 2013
Mera telepati
Tänkte att när jag ändå var inne i ett fixarstim och har pass och alla viktighetspapper i handväskan, så kanske jag skulle kunna få tillbaka mina pengar från vår hovleverantör AirAsia också? De har ställt in ännu ett Laos-flyg för oss. Så nu stryks Laos från listan. Hur mycket jag än vill se landet, flyta på Mekong och smaka deras mat. Det blir inget på denna treårsvända i Sydostasien. Andra gången gillt de ställer in oss. Vi fattar vinken. Nåt kvar att längta efter. En orsak att komma tillbaka.
Denna gången var det dock inte bara att trycka på en knapp på deras hemsida. Nej, denna gången var det oändlig telefonkö i dagarna tre och en veckas väntetid på emailen. Vad krävs då?
Just det. Ett ansikte mot ansikte-möte.
Idag var en bra dag för sånt. Bilen på service nere vid Komtar så jag skulle ha vägarna förbi. Rainforest Bakery precis i närheten så jag kunde köpa hem de sällsynta lyxvarorna surdegsbröd (ups, bara hälften finns kvar) och nybakat grovbröd.
Sälvklar hittade jag inte kontoret där google map hade pekat ut det, men tjejen på Rainforest hjälpte mig med sista finjusteringen så jag kom rätt. Oj, sån kö! och bara en tjej som jobbade tappert, och ack så långsamt bakom disken.
Ansikte mot ansikte-mötet fick skjutas upp, och läggas ner. För hör och häpna, mitt när jag stod och hejade som mest Emelie som hade sportdag på skolans kvava fält, då ringde det. Hörde inte ett ord av vad personen sa för musiken dånade men efter att ha hittat ett lugnt hörn så är nu flygbiljettspengarna mina igen.
Det måste vara nåt i luften. Telepatin går fram (och Emelie tyckte sportdagen var superrolig. Så rolig att hon bara lyckades se missnöjd ut den första kvarten och nu sover hon med guldmedaljen hårt i sin lilla hand)
Denna gången var det dock inte bara att trycka på en knapp på deras hemsida. Nej, denna gången var det oändlig telefonkö i dagarna tre och en veckas väntetid på emailen. Vad krävs då?
Just det. Ett ansikte mot ansikte-möte.
Idag var en bra dag för sånt. Bilen på service nere vid Komtar så jag skulle ha vägarna förbi. Rainforest Bakery precis i närheten så jag kunde köpa hem de sällsynta lyxvarorna surdegsbröd (ups, bara hälften finns kvar) och nybakat grovbröd.
Sälvklar hittade jag inte kontoret där google map hade pekat ut det, men tjejen på Rainforest hjälpte mig med sista finjusteringen så jag kom rätt. Oj, sån kö! och bara en tjej som jobbade tappert, och ack så långsamt bakom disken.
Ansikte mot ansikte-mötet fick skjutas upp, och läggas ner. För hör och häpna, mitt när jag stod och hejade som mest Emelie som hade sportdag på skolans kvava fält, då ringde det. Hörde inte ett ord av vad personen sa för musiken dånade men efter att ha hittat ett lugnt hörn så är nu flygbiljettspengarna mina igen.
Det måste vara nåt i luften. Telepatin går fram (och Emelie tyckte sportdagen var superrolig. Så rolig att hon bara lyckades se missnöjd ut den första kvarten och nu sover hon med guldmedaljen hårt i sin lilla hand)
måndag 25 februari 2013
Telepati?
Det var ett tag sen vi sålde lillbilen. Martin drog rätt omgående till försäkringskontoret på firman där vi köpte den för att avsluta bilförsäkringen och få några slantar tillbaka. Kunde ana att det skulle gå sådär, eftersom jag stod som ägare, försäkringstagare och högsta-allenarådande.
Det gick sådär. Inga slantar med sig hem, men halvvägs kom han. Fick papper med sig hem och med instruktioner att de skulle jag fylla i och sen e-maila in tillsammans med kopia på pass och senaste försäkringsbeviset. Det gjorde jag. Gick med emailen redan dagen efter. Skulle gått samma dag men internet var trögare än trögast så det kom inte iväg.
Det gick sådär. Inget hände. Ingen Ms Liza svarade på mailet. Vi glömde, semester och sen undrade Martin för nån vecka sen hur det gick. Nytt mail gick i väg. Gick så där, inget hände. Det var väl rätt uppenbart: ett fall för ansikte mot ansikte med alla orginalpapper med i mapp, samt passet.
Att fixa pappersjobb är en riktig resa här. Lika bra att ha med passet, kreditkort, en hög med cash, två foto på sig själv och alla viktigpapper med någon som helst relevans med. I orginal.
När arbetstiden gick ut idag satte jag direkt kursen mot Autobinee och stövlade in genom utställningslokalen utan att ägna varken glänsande bilar eller leende bilförsäljare en endaste blick, upp för trappan till andra våningen och in på försäkrings- och skadekontoret..
Där satt en leende dam: ' Hello Ms Nina!', sa hon innan jag änns kommit in genom dörren.
'Äh, urm, well känner du igen mig?'
'Off course, I have you paper here. Ready to send.' säger hon och viftar med mitt mail.
'???'
Telepati? tänker jag förvånat
'Just need you home adress to send check'
'But, den står på pappret jag mailade'
'Oyes, off course off course Miss. You have insulans original copy, have?'
'Jomenvisstserru, klart jag har'
'Can I have? Better for refund, lah'
Köpa sig tid? Maskera missen? tänker jag cyniskt
Men, nej. När jag kom hem fanns där ett gmail från Ms Liza, att hon skulle skicka in mina papper till försäkringbolaget. Mailat precis när jag stämplade ut på jobbet.
Det gick sådär. Inga slantar med sig hem, men halvvägs kom han. Fick papper med sig hem och med instruktioner att de skulle jag fylla i och sen e-maila in tillsammans med kopia på pass och senaste försäkringsbeviset. Det gjorde jag. Gick med emailen redan dagen efter. Skulle gått samma dag men internet var trögare än trögast så det kom inte iväg.
Det gick sådär. Inget hände. Ingen Ms Liza svarade på mailet. Vi glömde, semester och sen undrade Martin för nån vecka sen hur det gick. Nytt mail gick i väg. Gick så där, inget hände. Det var väl rätt uppenbart: ett fall för ansikte mot ansikte med alla orginalpapper med i mapp, samt passet.
Att fixa pappersjobb är en riktig resa här. Lika bra att ha med passet, kreditkort, en hög med cash, två foto på sig själv och alla viktigpapper med någon som helst relevans med. I orginal.
När arbetstiden gick ut idag satte jag direkt kursen mot Autobinee och stövlade in genom utställningslokalen utan att ägna varken glänsande bilar eller leende bilförsäljare en endaste blick, upp för trappan till andra våningen och in på försäkrings- och skadekontoret..
Där satt en leende dam: ' Hello Ms Nina!', sa hon innan jag änns kommit in genom dörren.
'Äh, urm, well känner du igen mig?'
'Off course, I have you paper here. Ready to send.' säger hon och viftar med mitt mail.
'???'
Telepati? tänker jag förvånat
'Just need you home adress to send check'
'But, den står på pappret jag mailade'
'Oyes, off course off course Miss. You have insulans original copy, have?'
'Jomenvisstserru, klart jag har'
'Can I have? Better for refund, lah'
Köpa sig tid? Maskera missen? tänker jag cyniskt
Men, nej. När jag kom hem fanns där ett gmail från Ms Liza, att hon skulle skicka in mina papper till försäkringbolaget. Mailat precis när jag stämplade ut på jobbet.
söndag 24 februari 2013
Tea House 84
Vi har en smygplan på att få hela familjen upp på Penang Hill innan vi flyttar hem. Inte via tåget upp, utan via våra egna ben. Allihopa tillsammans, i samla trupp, glada och äventyrslystna. Vandra från basen vid Botaniska trädgården till hinduiska templet på toppen. Foodcourt, glass och kanske afternoon tea på Brown´s som belöning.
Vi gjorde en oplanerad test av planen i helgen och baske mig, jag tror det kommer gå! Vi vallade oss 5 km uppför i djungeln till först Tea House 5 sen Tea House 84. Därifrån är det inte så långt kvar till toppen men i stället gick vi nerför en brant kilometer längs asfaltvägen till Botaniskas entré för att få oss en sen lunch.
Hade vi bara haft pengar till tågbanebiljetten och mat så hade vi topp-satsat. Men, med trettio ringghits på fickan, kan man i för sig få en lunch för fyra på foodcourt men man kan inte lösa en endaste biljett till tåget. Så det fick vara. Gå ner skulle vara att ta sig en ocean med vatten över huvudet.
Det var väl inte muntra rop, skutt och pur glädje i barnabenen hela vägen, men de knatade på och vi stängde öronen för gnäll eller avledde med pepping, upptäckter som apor, fjärilar, vackert lövverk och annat som egentligen inte intressarade dem det minsta. I värsta fall blev det en tur på pappas axlar.
Vid delmål 5:an var alla på tillräckligt bra humör och hade tydligt pigga ben för fortsatt attack in i djungeln. Sen var det ändå kört för det blev lika långt att vända om som att gå vidare. Bara att knata på. Lite missnöje pös fortfarande men vid 84:an var det glömt. Där fick de äckligt te, vi vidervärdigt kaffe och av alla uppskattade mariekex. Självservering mot firivillig donation i en trälåda.
Nerför var värst. Men, det var så illa att ingen klagade. Filippa sprang för att det skulle gå över fortare och Emelie bara stannade, tog min hand och la på sina knän och konstaterade att benen skakade, sen stapplade hon vidare. Det är så brant att man går bakåtlutad så man nästan sitter och fyrhjulsdrift behövs för att komma upp med bil. (Vanlig Penang-moppe funkar så klart alltid.)
Jag har träningsvärk i hela benen. Martin tog och simmade en kilometer på eftermiddagen.
Vi gjorde en oplanerad test av planen i helgen och baske mig, jag tror det kommer gå! Vi vallade oss 5 km uppför i djungeln till först Tea House 5 sen Tea House 84. Därifrån är det inte så långt kvar till toppen men i stället gick vi nerför en brant kilometer längs asfaltvägen till Botaniskas entré för att få oss en sen lunch.
Hade vi bara haft pengar till tågbanebiljetten och mat så hade vi topp-satsat. Men, med trettio ringghits på fickan, kan man i för sig få en lunch för fyra på foodcourt men man kan inte lösa en endaste biljett till tåget. Så det fick vara. Gå ner skulle vara att ta sig en ocean med vatten över huvudet.
Det var väl inte muntra rop, skutt och pur glädje i barnabenen hela vägen, men de knatade på och vi stängde öronen för gnäll eller avledde med pepping, upptäckter som apor, fjärilar, vackert lövverk och annat som egentligen inte intressarade dem det minsta. I värsta fall blev det en tur på pappas axlar.
Vid delmål 5:an var alla på tillräckligt bra humör och hade tydligt pigga ben för fortsatt attack in i djungeln. Sen var det ändå kört för det blev lika långt att vända om som att gå vidare. Bara att knata på. Lite missnöje pös fortfarande men vid 84:an var det glömt. Där fick de äckligt te, vi vidervärdigt kaffe och av alla uppskattade mariekex. Självservering mot firivillig donation i en trälåda.
Nerför var värst. Men, det var så illa att ingen klagade. Filippa sprang för att det skulle gå över fortare och Emelie bara stannade, tog min hand och la på sina knän och konstaterade att benen skakade, sen stapplade hon vidare. Det är så brant att man går bakåtlutad så man nästan sitter och fyrhjulsdrift behövs för att komma upp med bil. (Vanlig Penang-moppe funkar så klart alltid.)
Jag har träningsvärk i hela benen. Martin tog och simmade en kilometer på eftermiddagen.
onsdag 20 februari 2013
Trishaw Trade Trail
Jag och min kamera var på Trishaw Trade Trail med Spiral Synergy idag.
Tänk att jag bott så länge på Penang och aldrig åkt cykeltaxisarna! Det har inte lockat. Inte alls. Det är enbart en turistgrej här, inte ett transportmedel. Vi har åkt trishaw på alla möjliga platser. Senast i Java. Då har det varit för att ta oss runt, precis som alla som bor där. En del av livet, en del av vardagen.
Men, det var tur jag äntligen kom iväg. Det var jättemysigt, oväntat lugnt och tyst. Jag såg massor. Inte som när man kör bil och måste ha koll på myllret och inte som när man går när man måste se upp för trafik, hål i vägen, parkerade moppar och gud-vet-vad man kan snubbla på.
Här var det bara att luta sig tillbaka, njuta, titta och åka med. Eller - luta sig framåt, sikta och klicka fantastiska bilder med kameran. Lyckorus.
Vi gjorde många stop och tittade på utdöende yrken som stämpelmakare, skyltmakare, sokrongmakare (malayernas traditionella hatt), jossstickmakare, rojaktillverkare, risompackare och massa annat som pågår i de gamla slitna shophousen som ännu inte blivit boutique-hotell.
Tänk att jag bott så länge på Penang och aldrig åkt cykeltaxisarna! Det har inte lockat. Inte alls. Det är enbart en turistgrej här, inte ett transportmedel. Vi har åkt trishaw på alla möjliga platser. Senast i Java. Då har det varit för att ta oss runt, precis som alla som bor där. En del av livet, en del av vardagen.
Men, det var tur jag äntligen kom iväg. Det var jättemysigt, oväntat lugnt och tyst. Jag såg massor. Inte som när man kör bil och måste ha koll på myllret och inte som när man går när man måste se upp för trafik, hål i vägen, parkerade moppar och gud-vet-vad man kan snubbla på.
Här var det bara att luta sig tillbaka, njuta, titta och åka med. Eller - luta sig framåt, sikta och klicka fantastiska bilder med kameran. Lyckorus.
Vi gjorde många stop och tittade på utdöende yrken som stämpelmakare, skyltmakare, sokrongmakare (malayernas traditionella hatt), jossstickmakare, rojaktillverkare, risompackare och massa annat som pågår i de gamla slitna shophousen som ännu inte blivit boutique-hotell.
måndag 18 februari 2013
Mera CNY
De flesta expats lämnar ön när det är kinesiska nyåret. Dels är folk lediga och internationella skolor har lov och dels så är det mycket trafik, mycket folk och en herrans massa smällare och raketer. Trafiken på dagen och smällandet på natten. Gärna från midnatt och framåt. Ett riktigt skådespel men eftersom det lätt håller på i två veckor så kan det till slut gå en på nerverna.
Då lämnar den rutinerade ön så man får en vecka mindre av festligheter. Men hokkien chinese nyår är svårt att smita ifrån om man inte tar långledigt. De firar åtta dagar senare så i söndagsnatt var hela ön som ett fyrverkeri. Det var bara att stiga upp och titta. Igår smällde de även rätt bra nere på gatan. Det blir häftiga ljudstudsar mellan skraporna här. Det var bara ut på balkongen igen och titta ner på härligheten. Det fascinerar oss lika mycket varje gång, titta ner på fyrverkeri.
Martin tog tag i det och tog äntligen reda på varför hokkien-kineserna firar en vecka senare. Han återberättar snäppet bättre än barnen: Det är helt enkelt för att de är en klan, en stam som av någon anledning, någonstans, blev ivägjagade av några andra som de av någon anledning hade något otalt med på något sätt. Det kan vara ett monster inblandat. Rakt ut i sockerrörsfälten gömde de sig. Därför missade de nyårsfirandet och när de satt där bland sockerrören firade de med att dricka sockerrörsdricka. Så det är därför de dricker sockerrörsdricka och ger sockerrör till templet en av dagarna under nyåret. Att de firar åtta dagar efter är för att då kunde de gå hem igen.
Förutom raketer och smällare så äter firarna middag hos alla släktingar, i rätt ordning, och det anordnas open house som det alltid görs i Malaysia när det är en högtid, oberoende av vems högtid det är.
Eftersom det närmar sig val så slog premiärministern på stort och bjöd in folket på mat och uppträdande av självaste Oppa Gangnam Style-mannen. Mitt på dagen i stekande sol studsade han omkring. Vet inte om premiärminister Najibs röstfiskande gick så bra, för hela publiken ropade 'ja' varje gång han frågade om de var redo för Psy men, 'nej' när han undrade om de var redo för Barisan Nasional (hans parti).
Penang är inte hans distrikt så valfläsk behövs. Valet måste hållas innan april och två veckor innan ska det utlysas så det drar helt klart ihop sig. Och den dagen det är val får man inte ha andra evenamang för sig så Martins trialthon-tävling 31 mars ligger risigt på det. Ska han toppa träningen tills dess eller två veckor senare? Eller kanske tre?
Då lämnar den rutinerade ön så man får en vecka mindre av festligheter. Men hokkien chinese nyår är svårt att smita ifrån om man inte tar långledigt. De firar åtta dagar senare så i söndagsnatt var hela ön som ett fyrverkeri. Det var bara att stiga upp och titta. Igår smällde de även rätt bra nere på gatan. Det blir häftiga ljudstudsar mellan skraporna här. Det var bara ut på balkongen igen och titta ner på härligheten. Det fascinerar oss lika mycket varje gång, titta ner på fyrverkeri.
Martin tog tag i det och tog äntligen reda på varför hokkien-kineserna firar en vecka senare. Han återberättar snäppet bättre än barnen: Det är helt enkelt för att de är en klan, en stam som av någon anledning, någonstans, blev ivägjagade av några andra som de av någon anledning hade något otalt med på något sätt. Det kan vara ett monster inblandat. Rakt ut i sockerrörsfälten gömde de sig. Därför missade de nyårsfirandet och när de satt där bland sockerrören firade de med att dricka sockerrörsdricka. Så det är därför de dricker sockerrörsdricka och ger sockerrör till templet en av dagarna under nyåret. Att de firar åtta dagar efter är för att då kunde de gå hem igen.
Förutom raketer och smällare så äter firarna middag hos alla släktingar, i rätt ordning, och det anordnas open house som det alltid görs i Malaysia när det är en högtid, oberoende av vems högtid det är.
Eftersom det närmar sig val så slog premiärministern på stort och bjöd in folket på mat och uppträdande av självaste Oppa Gangnam Style-mannen. Mitt på dagen i stekande sol studsade han omkring. Vet inte om premiärminister Najibs röstfiskande gick så bra, för hela publiken ropade 'ja' varje gång han frågade om de var redo för Psy men, 'nej' när han undrade om de var redo för Barisan Nasional (hans parti).
Penang är inte hans distrikt så valfläsk behövs. Valet måste hållas innan april och två veckor innan ska det utlysas så det drar helt klart ihop sig. Och den dagen det är val får man inte ha andra evenamang för sig så Martins trialthon-tävling 31 mars ligger risigt på det. Ska han toppa träningen tills dess eller två veckor senare? Eller kanske tre?
lördag 16 februari 2013
Lång dag, lång resa
Vi är hemma igen. Lång resa tillbaka från Yogjakarta blev det. Med nattåg till Surabaya. Svarttaxi i tidiga morgontrafiken till flygplatsen, direktflyg till Penang och sen vittaxi hem till LOOC. Där släppte vi bara bagaget, knatade till Gurney Plaza och åt sen lunch på Sushi Tei. Åt så vi storknade och knappt orkade gå hem. Sömnbristens fel.
Vi steg på nattexpressen ett på natten i Yogja, efter att ha varit igång hela dagen. Lullade på shoppingstreetan, museum, en tur ut till havet och solnedgången och sen klassisk javadans som grande finale.
Det var först några timmar innan avfärd det gick upp för oss att det inte alls var sovvagn. Det var sittplats. Fällbara säten, filt och kudde i för sig. Lysrörslampor, plingplong, snarkande gubbar och många stopp också. Filippa och Martin fick se solen gå upp över risfält och vulkaner. Jag och Emelie trynade i obekväma ställningar.
Vi steg på nattexpressen ett på natten i Yogja, efter att ha varit igång hela dagen. Lullade på shoppingstreetan, museum, en tur ut till havet och solnedgången och sen klassisk javadans som grande finale.
Det var först några timmar innan avfärd det gick upp för oss att det inte alls var sovvagn. Det var sittplats. Fällbara säten, filt och kudde i för sig. Lysrörslampor, plingplong, snarkande gubbar och många stopp också. Filippa och Martin fick se solen gå upp över risfält och vulkaner. Jag och Emelie trynade i obekväma ställningar.
torsdag 14 februari 2013
Merapi vulkanen
Vi har fått smak för vulkaner. Då är Indonesien ett bra ställe att besöka. 167 stycken finns här och ungefär en om månaden har utbrott. Martin är bra sugen på ett sånt foto. För mig räcker tanken.
Idag besökte vi den mest aktiva, och farligaste, på Java, Merapi. Vi såg inte den fina konformade toppen för moln hade svept in den men vi roade oss med en timmes galen jeep-sightseeing bland lava- och askfloder. Åkte förbi utbrända hus, ung slyskog och tittade på hur de omsätter olyckan till manna med att sila vulkansanden till husbyggen och samla ihop lavastenbumlingar till tempelbygge och skulpturer. Det, och så turismen så klart. Hinderbana för jeep så vi skulle studsa lite extra på de minimalt stoppade sätena. Jo, jag tackar, jag.
2010 var det utbrott sist, en trehundra personer strök med. Men hur då? undrade vi, finns det inte varningssystem? Jodå, och evakueringscenter, hjälporganisationer och nogrann övervakning. Men folk tröttnar på att sitta och vänta i läger. Skörden måste räddas, djuren få mat, huset kollas och hemma är bäst så rätt många stannar kvar, eller veckopendlar. På ett sätt kan man förstå det när man har muller varannat, vart femte år sådär. Sitta och tråka i ett halvår är inte så lockade och rätt svårt att försörja sig på. Vulkanutbrott är den del av livet. Man lever trots det. Man lever av det.
Idag besökte vi den mest aktiva, och farligaste, på Java, Merapi. Vi såg inte den fina konformade toppen för moln hade svept in den men vi roade oss med en timmes galen jeep-sightseeing bland lava- och askfloder. Åkte förbi utbrända hus, ung slyskog och tittade på hur de omsätter olyckan till manna med att sila vulkansanden till husbyggen och samla ihop lavastenbumlingar till tempelbygge och skulpturer. Det, och så turismen så klart. Hinderbana för jeep så vi skulle studsa lite extra på de minimalt stoppade sätena. Jo, jag tackar, jag.
2010 var det utbrott sist, en trehundra personer strök med. Men hur då? undrade vi, finns det inte varningssystem? Jodå, och evakueringscenter, hjälporganisationer och nogrann övervakning. Men folk tröttnar på att sitta och vänta i läger. Skörden måste räddas, djuren få mat, huset kollas och hemma är bäst så rätt många stannar kvar, eller veckopendlar. På ett sätt kan man förstå det när man har muller varannat, vart femte år sådär. Sitta och tråka i ett halvår är inte så lockade och rätt svårt att försörja sig på. Vulkanutbrott är den del av livet. Man lever trots det. Man lever av det.
onsdag 13 februari 2013
Vilodag
Idag har vi vilodag från vår intensiva Javaresa. Förutom Bromo så har vi klämt Solo, Prambanan, Boroboudur och Dieng platån. Inga jätteavstånd, men det blir många skumpiga timmar i bil för vägarna är smala, slingriga och med små djupa hål här och där. Tidiga uppstigningar ger sömnbrist. Ska man se solen gå upp vid 5.45 över urgamla tempel så får man sätta väckning till klockan fyra.
Så vila behövs. Ryggar rätas ut, ben behöver springa och rumpor måste få tillbaka känsel. Idag ligger vi stilla i Yogja. Sovmorgonen blev inte så lång. 6.20 tyckte Emelie det var dags för frukost och att det räcktes att trängas tre i smal dubbelsäng. Vi andra höll emot, slöade och vid tio var vi ute ur hotellet för sightseeing till fots.
Vi hamnade länge på Fort Vredeburg som holländarna byggde en gång i tiden . Lärde oss allt om hur Indonesien blev fritt från både Japan och Nederländerna. Vi tog årets längsta lunch på museets restaurang. Det var en höjdar-oas. Lugnt, tomt på folk och god mat. Mjuka stolar.
Regnet kom och vi tågade iväg. Vi kom till Sonobudoyo-museet tre minuter innan de stängde så det strök vi. Tågade vidare i lite mer regn, med siktet på Fågelmarknaden. Nu övergick vår lugna dag till äventyr. Marknaden måste ha flyttat eller så hade vi en glädjekarta för efter att ha gått många kvarter extra var vi redo att ge upp. Inte mycket fåglar i sikte, mest batikaffärer. Blöta.
En cykeltaxi räddade oss och tog oss till marknaden så vi kom fram en halvtimme innan de stängde. De hade i för sig redan börjat stänga. Ingen handlar fåglar i ösregn. Men, vi fotar och upptäcker hamstrar, fiskar, sköldpaddor, katter, ugglor, kackerlackor och allt möjligt smått. Ingen var längre sugna på att åka tillbaka, men det finns en gräns även i tropikerna hur blöt man kan vara och fortfarande vara bekväm.
Hem satt vi i cykelrickshaw igen. Rumpor somnade, ben förlorade känsel, Emelie somnade och stackars gubben som cyklade oss hela vägen tillbaka igen blev rejält mör. Vilodag, tjoflöjt!
Så vila behövs. Ryggar rätas ut, ben behöver springa och rumpor måste få tillbaka känsel. Idag ligger vi stilla i Yogja. Sovmorgonen blev inte så lång. 6.20 tyckte Emelie det var dags för frukost och att det räcktes att trängas tre i smal dubbelsäng. Vi andra höll emot, slöade och vid tio var vi ute ur hotellet för sightseeing till fots.
Vi hamnade länge på Fort Vredeburg som holländarna byggde en gång i tiden . Lärde oss allt om hur Indonesien blev fritt från både Japan och Nederländerna. Vi tog årets längsta lunch på museets restaurang. Det var en höjdar-oas. Lugnt, tomt på folk och god mat. Mjuka stolar.
Regnet kom och vi tågade iväg. Vi kom till Sonobudoyo-museet tre minuter innan de stängde så det strök vi. Tågade vidare i lite mer regn, med siktet på Fågelmarknaden. Nu övergick vår lugna dag till äventyr. Marknaden måste ha flyttat eller så hade vi en glädjekarta för efter att ha gått många kvarter extra var vi redo att ge upp. Inte mycket fåglar i sikte, mest batikaffärer. Blöta.
En cykeltaxi räddade oss och tog oss till marknaden så vi kom fram en halvtimme innan de stängde. De hade i för sig redan börjat stänga. Ingen handlar fåglar i ösregn. Men, vi fotar och upptäcker hamstrar, fiskar, sköldpaddor, katter, ugglor, kackerlackor och allt möjligt smått. Ingen var längre sugna på att åka tillbaka, men det finns en gräns även i tropikerna hur blöt man kan vara och fortfarande vara bekväm.
Hem satt vi i cykelrickshaw igen. Rumpor somnade, ben förlorade känsel, Emelie somnade och stackars gubben som cyklade oss hela vägen tillbaka igen blev rejält mör. Vilodag, tjoflöjt!
tisdag 12 februari 2013
Bromo
November 2010 hade Bromo utbrott sist. Varade nästan i ett halvår. Igår när vi gick upp på vulkanen puffade den vita ångmoln och osade svavel. Det rev i halsen och vi hostade irriterat, så vi stannade inte bakom det söndervittrade cementstaketet vid kraterkanten speciellt länge utan tog trappan ner till hästarna igen. Tjejerna red häst t.o.r jeep-parkering så de var i himmelriket. Jag, Martin och guiden spetade på i vulkansanden och gammal aska för att hinna med.
Vi gick upp halvfyra för att först åka till en utsiktspunkt på den stora kraterns kant. Bromo är en vulkan i en vulkan. Vi fick möta soluppgången med ett femtiotal tjoande indonesier efter att ha gått upp sista biten, där inte änns jeepen kunde köra, under stjärnklar himmel. Kyligt och läckert att se stora kratern med sina vulkaner komma fram i dagsljuset.
Läckert var det också att upptäcka att vi faktiskt hade självaste Bromo som utsikt när vi kom tillbaka till vårt hotell för frukost. Ett rum med vulkanutsikt. Vi kom nämligen dit när det redan var mörkt och förbi läggdags. Såg inte änns att vi körde dit på den smala kraterkanten. Vi var ett trött gäng som sov med slängande gamnackar i bilen. Flugit in direkt till Surabaya från Penang.
fredag 8 februari 2013
CNY
Nu är det helg igen. Kinesiska nyåret är här. Drakens år blir ormens. För vår del redan infirat på skolan i onsdags. Barn och vuxna klädda i cheongsam. Lejon- och drakdansuppvisning till intensivt trummande. Barnen slängde sallad upp i luften med pinnar utan att spilla så året blir framgångsrikt, rikt, lyckat, bra och fantastiskt. Åt salladen med pinnarna och sa Gong Xi Fa Cai.
Ok, de lyckades inte lyfta upp nån sallad alls med pinnarna och de flesta fick inte i sig nåt heller så vi får väl se hur mycket rikedom och välgång ormen ger.
Happy CNY. Selamat Tahun Baru Cina. Gott nytt kinesår.
Ok, de lyckades inte lyfta upp nån sallad alls med pinnarna och de flesta fick inte i sig nåt heller så vi får väl se hur mycket rikedom och välgång ormen ger.
Happy CNY. Selamat Tahun Baru Cina. Gott nytt kinesår.
onsdag 30 januari 2013
Vi har flyttat
Tydligen har vi flyttat!
Den amerikanska flyttfirman mailade Martin igår och frågade efter vår nya adress. Det var trevligt att de frågade om adressen och inte bara dumpade bohaget där de hämtade det för snart tre år sen. Det hade varit fint. ´Det står en kontainer på vändan högst upp på Tomtebogatan. Vi kunde inte hitta ert namn i trappuppgången så vi satte det på närmaste ledig parkeringsplats´.
Nu är det inte så illa. De har väl antlagligen inte blivit informerade om att vi förlängde kontraktet ett halvår, för så där nåt år sen. Det är mest bara nåt att garva åt, det också, och hoppas på att de inte hyrt ut vårt förrådsutrymmet till nånannan så bråtet kan stå kvar i förrådsvärmen utanför Södertälje några månader till.
Som senbliven HR-anställd och orutinerad expatfru undrar jag försiktigt för mig själv, vem som skulle ha informerat firman. Inte lätt alltid att veta vems ansvaret är när man är livegen och förtaget har hand om det som man i vanliga fall, som fri medborgare, har hand om själv.
Den amerikanska flyttfirman mailade Martin igår och frågade efter vår nya adress. Det var trevligt att de frågade om adressen och inte bara dumpade bohaget där de hämtade det för snart tre år sen. Det hade varit fint. ´Det står en kontainer på vändan högst upp på Tomtebogatan. Vi kunde inte hitta ert namn i trappuppgången så vi satte det på närmaste ledig parkeringsplats´.
Nu är det inte så illa. De har väl antlagligen inte blivit informerade om att vi förlängde kontraktet ett halvår, för så där nåt år sen. Det är mest bara nåt att garva åt, det också, och hoppas på att de inte hyrt ut vårt förrådsutrymmet till nånannan så bråtet kan stå kvar i förrådsvärmen utanför Södertälje några månader till.
Som senbliven HR-anställd och orutinerad expatfru undrar jag försiktigt för mig själv, vem som skulle ha informerat firman. Inte lätt alltid att veta vems ansvaret är när man är livegen och förtaget har hand om det som man i vanliga fall, som fri medborgare, har hand om själv.
söndag 27 januari 2013
Lite lov
Så har det varit lite skollov igen. I torsdags var det Muhammeds födelsedag och i fredags tog skolan kompledigt för söndagens helgdag, Thaipussam. Skollov är lika med mammalov så jag fick också ledigt. Martin kom med sista dagen, idag, eftersom han varit i US hela veckan. Det var en riktig brakdag, självaste Thaipussam och allt.
Vi gick med i folkvimlet från skolan nästan upp till Rainfall Temple. Varmt, trångt, mycket folk och högsta musiken möjlig, någonsin, totalt ös. Kände oss lika utpumpade och fokuserade som de troende som tog sig fram med kavadis på axlarna, krokar i ryggen, tungor piercade rakt genom kinderna och spikskor med spik på fel håll på fötterna. Våra märken efter turen var i för sig mest solröda näsor, axlar och nackar. En eftermiddag vid poolen var en välbehövlig belöning.
Fast vi vandrade inte bara längs Jalan Utama detta lov, vi fick oss även en tvåtimmarsvandring genom djungeln från Teluk Bahang till Turtle Beach. Tre mammor och sex barn skuttade fram över stock och sten. Ett blankt hav, solig strand med skön skugga under tallträden belönade oss. Badade så länge brännmaneterna tillät, fikade och sen kom båten innan vi änns hunnit kolla om det kommit några nya sköldpaddeungar på stationen. Båtföraren var på lika lysande humör som barnen så han bjöd på sightseeing hem och visade oss klippor som såg ut som kanin, sköldpadda och krokodil.
Vi gick med i folkvimlet från skolan nästan upp till Rainfall Temple. Varmt, trångt, mycket folk och högsta musiken möjlig, någonsin, totalt ös. Kände oss lika utpumpade och fokuserade som de troende som tog sig fram med kavadis på axlarna, krokar i ryggen, tungor piercade rakt genom kinderna och spikskor med spik på fel håll på fötterna. Våra märken efter turen var i för sig mest solröda näsor, axlar och nackar. En eftermiddag vid poolen var en välbehövlig belöning.
Fast vi vandrade inte bara längs Jalan Utama detta lov, vi fick oss även en tvåtimmarsvandring genom djungeln från Teluk Bahang till Turtle Beach. Tre mammor och sex barn skuttade fram över stock och sten. Ett blankt hav, solig strand med skön skugga under tallträden belönade oss. Badade så länge brännmaneterna tillät, fikade och sen kom båten innan vi änns hunnit kolla om det kommit några nya sköldpaddeungar på stationen. Båtföraren var på lika lysande humör som barnen så han bjöd på sightseeing hem och visade oss klippor som såg ut som kanin, sköldpadda och krokodil.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)