Martins manta

Tjejerna har sett revhaj och Martin manta. Vi snorklare hann knappt fram till husrevets dropp innan herr haj simmade förbi och ’kling klong’ klingade det till i godiskistan. Fast först tittade de fascinerade och orädda på honom tills han var ur sikte. Sen skulle de upp så fort de bara kunde. Fina färgglada fiskar sinkade dem.

Martin drog till Manta Point och fick se de gigantiska djuren med fem meter i vingbredd. Det är inte säsong så, han såg ’bara’ tre. Salig som få och tjejerna undrade hur många godisbitar en manta månde ge?

Annars händer här inte så mycket på vår ö. Spanska familjen bjöd på med smugglad korv och ost en kväll, vi tog fram vår champagne som blev över från vår champagnemiddag på Nizars restaurang och som säkerhetsvakterna nästan tog när vi mellanlandade i Makassar. Vårt tredje sällskap, en ung fransk vinbonde som mer verkar resa jorden runt och dyka än trampa druvor, såg saligt lycklig ut så han var tvungen att toppa den upplevelsen med att sova denna natt i ett övergivet stylthus på en öde holme en kvart ifrån vår, redan rätt öde ö.

Nu har lugnet lagt sig igen. Dykarna Martin och fransosen och den snorklande spanska familjen har stakat ut över den långgrunda biten och är på väg till nån ny dykpunkt. Tjejerna och jag spelar ’finns i sjön’, lyssnar på en av de lokala killarna som spelar gitarr och sjunger en indonesisk slagdänga en bit bort i sin hydda. När tidvattnet kommit in lite mera så ska vi ut, glida med strömmen längs droppet och snacka med herr haj.

Angel Fish

Igår tröttnade jag på mina små snorkelkrukor. Jag drog till med muta. Nu ska det ut och snorklas! Pappa dyker. Så här kan vi inte sitta och sanda igen.

Vi har världens finaste husrev, dryga 100 meter ut från stranden. Långgrunt med sandbotten och sköldpaddornas favoritsjögräs hela vägen fram. Sen droppar det tio meter och där vimlar av koraller och fiskar. Martin såg två sköldpaddor och en revhaj redan första dagen, när han gav sig ut på en kort snorkeltur.

Har man sånt runt knuten kan man inte sitta i vattenbrynet och guppa eller paddla runt med sina simfötter två meter från stranden.  Inte änns simma slalom runt pålarna som är rester från en gammal brygga duger som ursäkt. På med simpuffarna, cyklop och simfötter och så radade jag upp belöningarna som väntade: En godis för fisk, korall och sjöstjärna. Två för sköldpadda och tre för haj. Spelar ingen roll om man ser en eller hundra.

Tjejerna kammade ihop tre bitar var igår, och tre idag. Haj och sköldpadda väntar fortfarande på oss. Men, idag kom vi hela vägen ut till droppet. De var så tagna av det fina blå vattnet som det blir vid ett dropp, alla stora och små fiskar och det bästa av allt, de såg Angle Fish!

De var helt till sig. Det var en sån fisk Filippa var på Year 2’s concert på Wawasan för några veckor sen. Hennes kostym ligger i en box hem till Sverige och hon ser fram emot att få ha den som pyjamas i sitt kalla hemland. Men, att se en på riktigt var superduper! Jublet steg över revet. Vi gled med strömmen en tjugo meter längs droppet och sen började Emelie oväntat hacka tänder så vi tog oss in igen för te och eftermiddagsfika.

Nu sover Emelie. För tredje gången idag. Antingen är hon på väg att bli sjuk, eller så är hon bara helt slut efter lång resa hit och en händelserik sista månad på Penang. Det kommer morgondagen visa oss.

Robben’s Place

Jag lutar ryggen mot den mjuka palmbladsväggen på vår hydda. Jag hör bara det stilla vattnets kluckande. Havet är fem meter ifrån mig. Jag hör barnen som leker på stranden och jag ser Martin en bit bort. Han sitter på en bänk under ett träd och läser sin bok. Solen är på väg ner. Snart blir det mörkt.

Då startar de generatorn och ljuset går på i ett par timmar. Så vi kan se vad vi äter längs långbordet i mathyddan, hitta in under myggnätet till vår stora madrass vi trångt delar alla fyra och för att kunna ladda kameror, mobiler, datorer, läsplattor, alla dessa elektroniska leksaker vi gästerna drar med ut till detta enkla homestay i Raja Ampats skärgård.

Vi har ipad-förbud dessa två veckor vi ska vara här. Blogga går inte för nåt internet finns inte, bara lite svajig kontakt med mobilen. Det är skönt. Men, här sitter man med massa tid på handen och vackert att blogga om så datorn får komma fram så jag får skriva. Jag får back-blogga när vi kommer till civilisationen igen.

Att bo i en bambuhydda som är mindre än en friggebod är en välbehövlig konstrast mot vår gigantiska våning vi precis packat ihop. Vi bor i en ryggsäck och en dykduffel. Jag märker redan att vi packat för mycket. Lever man på stranden behöver man bara badkläder, två ombyten och en uppsättning att resa i. 

Men, för att ha bantat ner från 600 kvm till 80l på tre dagar så har vi gjort det hyfsat bra. Största och hittills enda fadäsen var att vi packade iväg ytterväskan till dykväskan med skeppningen, så nu får vi plasta nätväskan på varje flygplats. Inte så eco.

Vi bor på Robben’s homestay. Han har sex hyddor och en båt, eller han ska köpa en båt.  Robben är i Sorong och dealar. Tills vidare lånar hans mannar av grannarna. Stranden är tom, vit och lång. Längre bort finns några andra homestays och en dyr resort. Över sundet på öarna mittemot ser vi också några hyddor här och var. Vi har gått från en intensiva sociala sista månader på Penang till bara oss, vågskvalp, fågelkvitter, syrsor och tystnad.

Vi umgicks ända in i kaklet. Det var otroligt skönt. Det blev inte så sorligt, ‘jag kommer sakna’ och ‘minns du’-smetigt. Emelie hade till på köpet playdate och sleepover med Zoe sista kvällen så hon missade vår sista natt på hotel g. Det var egentligen hennes idé och allt, men sleepover övertrumfar allt.

Filippa hade playdate med Mihika, direkt efter partyday och skolans sista dag.  Jag vaknade pangförkyld. Så jag somnade före Filippa, och Martin kom tillbaka från sista massagen till ett djupt sovande hotellrum.

Zoe’s familj höll vårt humör högt till frukost. Vi möttes upp och tog hotellfrukost tillsammans. Uppsluppet, enkelt och glatt. Sen var klockan dags att packa ihop ryggan och ta taxi till flygplatsen för vår långa resa hit ut. Tre flyg över en natt, båtresa ut i en gammal flygbåt med trasig aircon och sista biten i motorbåt. De tog oss rakt ut i detta orörda paradis.

Äntligen!

Så har flyttgubbarna äntligen kommit! Vi är på gång. Martin packade halva natten. Sladdar, elektronikpryttlar och sånt. Fast mest gjorde han backup på alla bilder på externminnen och vi vet alla hur elektronik är när man är stressad. Det strular, hänger sig och låser sig. Externminnena var helt plötsligt skrivskyddade, internet försvann och mitt i alltihopa ställer ett av de obskyra flygbolagen in en av våra flygresor i Indonesien. Stress!

Jag gick och la mig.

Så, jag kunde ta morgonskiftet med att få dofsingar till skolan, diska och tvätta det sista och det där lilla småfixet man måste göra precis innan de kommer och packar ihop dina tre år i pappkartonger. Nu har jag inte mycket att göra. Surfar nätet, textar morsor och försöker klämma in några sista playdates för tjejerna och fika för mig.

Martin har, han jagar ny flygresa...sitter i telefon med Indonesien, mailar, scannar pass och har jagad blick. Jag vet att han fixar det. Vi snackar om mannen som fixar utflykt från Santiago, Chile till Nerudas hus vid kusten via telefon, på spanska (!) utan att kunna mycket mer än 'no habla espangol'.

Bara på Penang åker man jorden runt på en helg

I lördags var vi bjudna till Sigi's på Golden Sands. Det var Hawaii party, Penang style. Dvs, inte så mycket Hawaii men några otappra försök. Mest ett stort lyxigt grillparty med livemusik och väldans trevligt.

Det var Emelies klasskompis Felix med familj som bjöd dit oss. Pappa bossar hotellet så vi hade fri kväll. Felix mamma lyckades faktiskt hitta den enda hawaiiska maträtten på den gigantiska buffen och Felix och storebror hade hawaiiskjortor på. Martin knatade iväg till Parkson's och slog till på en gul malaysisk batikskjorta. Aloaha!

Jag och tjejerna höll oss till att vara snygga. Framför allt tjejerna. De skulle ju ut med Oscar och Felix! Och, oj vad de hade trevligt vid sitt barnbord med deras andra gästers barn. Och, oj vad de lekte efter att ha länsat dessertbuffen. Vi fick vrida ur klänningarna, nästan, innan vi sent satte oss i bilen hem.

Det var en seg familj som tog sen frukost med BK och familj i söndagsmorse. Martin klart segast. Han steg nämligen upp tre på natten för att åka till andra sidan ön för att springa ett halvmaraton med start innan solen gick upp. Sprang först i beckmörker och sen igenom kampungs som sakta vaknade. Låter rätt läckert om man bortser från uppladdningen och alltför tidig uppstigning.

Filippa orkade inte änns gå på sin sista danslektion och ville avboka sena eftermiddagens kalas hos Aryan på The Cove. Men, efter att hon vilat och tänkt på saken så åkte hon. Hon kom på att det skulle bli hennes sista kalas med klassen och det där sista kan man inte missa fast man är trött och smygförkyld. Sista är sista. Tur hon åkte, för hon hade underbart superduper magiskt roligt (citat) och kom hem långt efter läggdags.

Emelie hade också superduper magiskt. Hon lekte med Lucia här hemma med leksaker från de två lådorna som inte fått öppningsförbud på sig. Vi såg inte röken av dem på timmar så jag och Lucias föräldrar hade trevligt på havsbalkongen. Martin gästspelade när han inte satt och svor i tjocktrafiken till och från kalas, två gånger om.

Så på en helg var vi inte bara på Hawaii med britter och en japan, utan vi hade Danmark på balkongen, frukost med Malaysia och kalas med en tiondels FN. Jorden runt på en helg.

Afternoon tea och göra allt annat utom det man ska

Imorgon kommer flyttgubbarna, jag bloggar. Fast jag har en hel del kvar att göra. Tydligen inte tillräckligt för nån stress och panik har inte infunnit sig.

Martin hade en tejäl släng tidigare ikväll. Det avhjälper han nu med att ta en massage. På tal att göra allt utom det som måste.

Innan idag boot campade vi, slöpackade och byggde upp en viss stress och effektivitet tills det var dags att hämta barn på skolan. Då tog vi paus och tog tjejerna med Emelies klasskompis Zoe till E&O för afternoon tea. Det är faktiskt ett måste-göra. För Martin, han har aldrig gjort det innan.

Jag har gjort det när det var barnparty. E&O är så nära nordeuropa man kan komma på Penang. Det är inte barnparty. Munnar snörps och blickar skickas när man kommer in med allt under en och trettio. Det är så omalaysiskt, och vi är helt avvanda. Vi är vana att folk blir helt till sig över de söta barnen och vi får extra allt och mer uppmärksamhet än vad vi vill och tål. Det är så tyst inne i restaurangen att man inte änns hör när folk rör i tekoppen. Dit in vågade vi oss bland de europeiska turisterna.

Två livliga flickor, de yngre och en trött storasyster pratade inte med de minsta bokstäverna, eller satt still. Martin fick nåt tomt i blicken och kontrollerad panik. Jag körde avledning och milda hot. Sen lite omildare hot och när kakorna var uppätna, slukade så la sig lugnet och barnen sprang ut och klättrade på kanonen. Jag gick ut och kollade dem en gång, sen gömde jag mig där inne med resten av teet och Martin. Brittiska snörpblickar dödade mig nästan, trots att de små juvelerna var långt utanför störradie och mest sprang och plockade blommor från marken.

Inte bra, inte bra för en hemflyttare. Man får tillbakalängtan innan man dragit. Packinsatsen går ännu trögare.

Nu går jag och gör det jag ska, för annars blir det en väldigt lång natt, missad skolbuss och stå i oanständig pyjamas när flyttgubbarna rycker i köksdörren.

Långsamt farväl

Vi packar ihop oss. Vi tar farväl av Penang. Det är snurrigt, sorligt, stressigt, sen lugnt ibland. Ögonen tåras och halsen snörps när man som minst anar det.

I tjocktrafik på Burma. I Coldstorage där jag handlar jämt men även haft mina förvirrande nyanländarstunder och kämpat med tvärstrulande barn. På skolans sports day där jag ser ansikten jag känner på alla föräldrarna, barnen som har roligt och trivs så bra ihop. På romantisk champagne middag med Martin. På boot camp för att de alla har så skön attityd och för att de kommer från hela världen. Verkligen hela världen - och Malaysia.

Inget är som vanligt. Inget mer än att barnen går i skolan. Martin och jag är hemma. Det är tungt att lämna Penang och tre år bakom sig. Trodde man skulle vara klar när det är dags, kändes så för ett halvår sen. Men, nej jag är inte klar. Inte alls.

Praktiskt ska fixas, roligt måste-måste göras. Allt det som inte gjorts. Allt nytt som händer, som man önskade hade hänt tidigare så man fått njuta mer. Alla dessa sista. Vi glömmer bort hälften och nytt läggs till. Igår körde jag iväg för att tvätta och städa hyrbilen. En stor hög med jord hade hamnat i bagaget efter att vi hade kört alla våra plantor till deras nya hem. Jogge och Maria har adopterat dem.

Så högen måste städas bort. På vägen dit sitter jag vid rödljusen och funderar på vad som mer måste göras och helt plötsligt upptäcker jag att jag är på väg till krukaffären. En av krukorna gick i sönder och jag tycker jag borde fixa en ny så vi får nåt som passar ihop med resten, till ett bra mycket bättre pris än i Sverige. Och, kanske nån extra.

För, vart köper man krukor i Sverige? Kommer de klara vintern? Hur funkar allt där? Hur ska det bli? Är det egentligen ett bra land? Och, där sitter jag på väg på fel håll och har samma tankar om Sverige som jag hade om Malaysia för tre år sen.

Men, kan infödingarna, kan vi. Har vi kommit hit, kan vi komma dit. Lägg om ratten, få bilen tvättad så vi kan ta sista middagen på Bora-Bora med svenskgänget och finbesök hela vägen från Danmark.

Emelies kompis Lucia med familj som flyttade för ett år sen är tillbaka på semester. Så fort tjejerna såg varandra, lekte de som vanligt igen. Det var balsam och plåster på detta långsamma farväl. Det tar inte slut och vissa saker förblir som vanligt.

Sutra

Är vi inne på danstema så är vi. Söndagen blev också dans.

Först Filippas vanliga dansträning på Penangpac. För engångs skull gick jag tidigt för att hämta och hann se dem öva på sitt dansnummer. Själva uppträdandet kommer vi ändå inte kunna se. Dansterminen fortsätter några veckor längre än vad vi stannar. Så här långt ser det bra ut. Teacher Nancy gör ett bra jobb.

Sen blev det dans på Ellies bye bye party på Penang Club. Fast mest var det lekar, lekar, lekar för barnen. Mat och öl, och mera öl för föräldrarna. Opa gangam style och macarena skrålade i högtalarna konstant i de tre intensiva timmar kakaset varade. Barnen hade superskoj. Clown, fotoautomat, ansiktsmålning, bowling med kokosnöt, danstävling och sen lite skönt hoppade i fåtöjlerna på den gamla anrika (förre detta) herrklubben. Föräldrarna bytte livshistorier och lite löst ditt å datt-snack när de lyckades överrösta musiken och barnen.

Dansfinalen blev på Sri Dewan, Penangs konserthus. Byggt på 70-talet i snäll brutalismstil. Det var buddistmunkar från Kina som uppträdde. Sutra hette föreställningen och bygger på munkarnas kung fu och thai chi regim de kör varje dag. Vilka hopp de gjorde! Dansade med boxar av Antony Gormley. De dansade på dem, i dem, runt dem. Välte dem. Ramlade med dem. Stängde in varandra. Flyttade runt dem. I takt och otakt med musiken. En liten ung munk på 10 år, skulle jag gissa, fångade tjejernas intresse mest. Så fort han gjorde något viskade Emelie en kommentar i mitt öra. När munkarna smällde boxarna i golvet hoppade de en decimeter ovanför sitt säte. Intryck.

Aldrig sett en liknande föreställning. Helt nytt, okänt och fascinerade. Enda kända med hemmavibbar var Gromley. Från både Malmö konsthall och Louisiana, min barndoms eviga utflyktsmål. Ärligt, jag har också klättrat på hans verk. Med skillnaden att jag inte fick.

Bridges and Kaki Lima

Bridges and Kaki Lima hade världens coolaste dans- och musikshow längs några gränder och gator i Georgetown ikväll. Aida, Marjans mamma hade gjort koegrafin. Det var så häftigt. Publiken följde med dem runt stan. Stannade när de stannade. De dansade och spelade om Penang och Malaysia. De dansade på container, på balkonger, klättrade på gallergrindarna och mitt i korsningar. Enkla medel, så intensivt. Solen gick ner och efter nästsista numret avvek vi in på ett litet fik på hörnet av Victoria street och Aremenian som funnits i all evinnerlighet. Vi tog sen efterrätt och åt kaya puff, anannas puff och egg tarte. Till det drack vi grönt iste på blommor, örter och gojibär i höga syltburkar.

Fullt med folk på stan. Gator avstängda. Det är Georgetown Festival igen. I år, ännu bättre.

Begagnad cykel och gammal vän

Det är skönt mulet idag. Inte av haze, regnet tog bort den för denna gången men fina vita moln håller solen borta och regnet har gjort luften sval. En perfekt dag att köpa cykel på. Jag slog till på en begagnad röd postcykel från 80-talet nere i en liten affär på Armenien street. Jag fick provköra den till banken för att ta ut pengar så jag kunde betala. I strilande regn.Skönt glid, lite skrikiga bromsar och för låg sadel men ack, så skönt att cykla. Hyfsat bra pris var det och man kan bara undra varför jag inte slagit till tidigare. Det var inte änns läbbigt att cykla hem i kaostrafiken. Man flyter med organismen och alla får plats.

Martin lämnade jag som pant i affären och han stod och dreglade över gamla scooters från 6o-talet. Hade jag stannat..., tänkte han. Vi hade trevlig, mysig vemodsmorgon med nostalgiska tillbakablickar, vidlyftiga framtidsdrömmar, frukost på Mew´s, stros runt i Georgetown och godaste chicken rice på en Kedai Kopi på Chulia Street.

Fast kan man inte stanna, kan man alltid komma tillbaka på besök. Filippa hade gammal klasskompis på besök igår. Enya som flyttade till USA för ett år sen är tillbaka för en månads sommarlov. En riktigt liten amerikan har hon blivit. De bara lekte och lekte och hade så roligt. Även lillsyrran fick hänga på och jag har sällan hört henne prata så mycket engelska med nån av Filippas kompisar. Hon brukar mest hänga med på en kant- och tilltala dem på svenska. Det var tur skolans sportdag ställdes in på sena eftermiddagen för jag tror inte tjejerna hade gått med på att sluta innan de storknade lagom innan kvällsmat.

Hejdå och hack i hakan

Idag var det hejdå för Barlovs. De flyttar hem. Först ut och först hem. Tre år har gått. Så fort, så långt och så mycket har hänt. Det var som vanligt vid simträningen med Mr Lee, fast ändå inte. Lite blanka ögon, leende, prat. Barnen lekte som vanligt. Papporna kom. Nästan hela svenska st jude-gänget kom direkt från jobbet och sa hejdå. Vi ses. Roligt. Leende.

Vi packade ihop oss för sista middagen på Kapitans och mitt i allt ihop vurpade Filippa på sparkcykeln och slog upp ett jack i hakan. Igen. Inte så djupt men mitt på hakan så aldrig att ett plåster skulle kunna hålla ihop det. Bara in i bilen och åka till Hope Children. Bara det att hon var inte sugen på det. Inte alls. Men efter löfte om glass från Martin och löfte av mig att absolut inte skulle titta i såret utan bara hålla handen, stirra in i väggen och absolut inte svimma så gick hon med på att åka.

Det var dålig tid att trilla på. Trafiken var tjock, men vi tog oss dit på lite omvägar med mindre bilar och blev infångade av doktorn som plåstrade om hakan för två och halvt år sen när vi knappt kommit innan för dörren. Han var på väg hem, men fick ett litet extra jobb med att klistra ihop Filippa innan han kunde åka  för kvällsmat. Och vi kunde åka tillbaka i tjocktrafiken och få vår middag.

De andra var nästan klara, men vi fick i oss lite mat, fick ner pulsen någotsånär och fick sagt hejdå. Puff, bara så där, tre år har gått och jag kunde trycka i mig resten av middagen. Ta hem en övertrött gråtandes Emelie som fått veta av sin syster att hon inte skulle få glass för hon inte varit hos doktorn. Till slut löste vi problemet, Emelie kunde torka tårarna och satt småhickande hem i bilen. Hon har gått med på att ta sin trippelvaccination imorgon. Vad gör man inte för en glass?

Om att flytta hem

'Om jag ångrar mig, kan vi flytta hit igen?' undrade Emelie 5 år när jag nattade henne igår.

Tack och hej-present

Jag kom hem med en nybesiktigad bil, Martin kom hem med en beautybox fylld med rosendoftande krämer och parfymer som tack-och-hej-present från jobbet.

Är våra könsroller förvirrande? Luktar Martin äckligt? Eller är det jag? Eller är presenten faktiskt till frun som tack för lånet av mannen för intensivt jobbande till sena timmar? Vad menar de? Eller menar de ingenting, utan hade bara bråttom och fick ett bra pris i parfymeriet?

Vi är konfunderade.

Ön runt

Jag kom runt hela ön idag! Det trodde jag inte imorse när jag åkte iväg till jobbet. Men, efter att ha suttit och halvsovit och sniffat avgaser på Puspakom, malaysiska bilbesiktningen så tänkte jag, tja varför inte? Det är lika långt att ta den rakare snabbvägen på den tätbebyggda delen av ön, som att ta den snirkliga, lantliga på baksidan.

Det var över tre år sen jag åkt där. När Martin och jag var här på orientation trip. Vi tog bakvägen till flygpatsen. Kan inte säga att jag kände igen mig. Inte ett dugg. Vackert var det. Det kom jag inte heller ihåg, minns mest en lätt åksjuka.  

Fel körde jag så klart, eftersom jag inte hade helspan på vägskyltarna som ibland dyker upp och trodde naivt att denna sida har bara en väg. Jag hade helspan på utsikten och rattta ratten. Men, det är lätt att vända. Ingen trafik att tala om. Kom nog hem ungefär lika snabbt som om jag kört samma väg tillbaka. Fast nu med ett gäng minnesbilder mer.

Bilen gick förresten igenom besiktningen som väntat och på tisdag nästa vecka blir en av killarna på IT stolt ägare av min fina gråa Alza. Jag blir stolt icke-ägare av bil. Ordningen blir återställd, jag äger ingen bil.

Food & Fun Fair

Så har det varit Food & Fun Fair igen på skolan. En varm lördageftermiddag utan vindpustar till popmusik på högsta volym malaysia style.

Succen och nyheten för i år var ett svenskt matstånd. Med köttbullar och lingonsylt såklart. Helt opartiskt var det huvudattraktionen.  Försäljningen gick rätt bra faktiskt. Lite trögt den första timmen. Folk var väl mest sugna på kakor för tyska matståndet var fullsmackat. Men, sen när folk ville ha riktig mat, blivit vågligare började det säljas köttbullar i en jämn lugn ström.

Roligt att vi kunde få till det. Vi har gått från två till fem svenska familjer på skolan detta skolåret så nu hade vi resurser för att genomföra projekt köttbulle och övertrumfa folks Ikea-erfarenheter. Hemlagat ska det vara!

Vi fick även användning för vår ouppackade svenska flagga som hängde stor och stolt. Om tre veckor packas den ned igen.

Tjejerna roade sig kungligt. Filippa såg vi knappt röken av. Hon hängde med kompisar. Lyckan var total när hon såg Enya. Enya flyttade till USA för ett år sen och är nu på Penang med sin familj för en månads semester. 'Vi var blyga först men sen var det som hon aldrig flyttat' sa Filippa i bilen hem.

Emelie hängde i kjolarna (nej, jag hade inte folkdräkt, körde jeanskjol, fotbollströja och trätofflor), men så fort Ingrid kom var hon också iväg på hulahopp, äventyr och lekar som att fiska japanska ögonlobar (läs studsbollar) ur en damm, hoppa i hopptorn, köpa glass, sockervadd och läskeblask för kupongerna de inte visste vad de var värda eller vad de skulle betala.

Tjejerna kom med mig hem nytatuerade med nymålade naglar och tjusiga ansikts- och kroppsmålningar. Bad med sina lenaste röster att inte behöva duscha och åt upp några av de köttbullar som blev över. Veckans matlåda till skolan är räddad.

Njuta, njuta, turbonjuta

Sitter på bergsbalkongen och väntar på solnedgången bakom Penang Hill. Trafiken hörs nere från marken, det doftar varmt, moskens böneutrop drar precis igång, barnen badar badkar i andra änden av huset och Martin sitter på sängen brevid dem med magknip från totalorgie av Kapitan's butter chicken och naanbröd.

Klart man föräter sig när Pulau Tikus älskade Kapitan's äntligen har öppnat efter renovering och utbyggnad i en evighet. Hela Gurney Drive har säkert haft magknip och lyckorus sen i torsdags då de smög igång. Facebook har bubblat, sms gått varma, ordet spred sig snabbt.

Nervösa har vi varit. Tänkt om nytt och fint inte smakar som det brukar. Jag är inte riktig säker än, take away brukar inte vara lika gott som äta på plats, så jag väntar med betyg för återöppnandet efter att både ha provat tosai-frukost och butter chicken till middag eller lunch. Gott var det, men som förr, ja jag vet inte än.

Det var tur de hann öppna, nu har vi en månad och tre dagar kvar. Njuta, njuta, turbonjuta är vad som gäller. Kapitan's ingår i det, precis som att sitta på balkongen på kvällskvisten och se till att få sig en massage i veckan. Vi har ett klippkort att jobba tomt. Jag drar mitt strå till stacken om en kvart på Paragon, Martin lägger barnen. Njuta

Bangkok

Mitt första möte med Asien skedde i Bangkok. Jag var 16 år och vi mellanlandande där ett par dagar på vägen till Australien med hela familjen för långlov över jul och nyår. Första långresan i mitt liv och Australien var oänligt långt bort. Ögonen var som tefat och jag sög i mig allt som en svamp.

Minnet från när jag steg av planet i Bangkok är knivskarpt. Det var som att stiga rakt in i en vägg av värme, fukt, dofter och cikadernas ljud. Månen var som en leende mun, en smal strimla som log mot mig. Allt var upp och ned, annorlunda och så spännande. Vi såg kungliga palatset, floating market, liggande Buddha i ren guld, Jim Thompsons hus, köpte fake Lacostetröjor och rolexkopior.

Andra mötet var jag 22, backpacker och såg en helt annan del av Bangkok. Tuk-tuk var fortfarande ett transportmedel, jag köpte baggy byxor, hängde på cafe och barer dagarna i ända. Åt mat från stånden längs gatan och fick uddaste, bästa restipsen från jämnåriga i dreadlocks.

I helgen var det tredje besöket. Vi bodde på tjusigt hotell vid floden och hade byebye Asia trip med Barlovs. Vi visade barnen kungliga palatset. De undrade var kungen var någonstans men tyckte serieteckningarna, läs väggmålningarna, med Rama och Sita var väldigt intressanta, Emerald Buddha gav dem värsta sucken och de tyckte tronsalen var rätt tråkig. Typ, parasoll över tronen utan ryggatöd! Barbies princessfilmer är så mycket finare! Det var ok, men de behöver inte åka dit igen.

Floating market var däremot succe. Tänk att den turistattraktionen fortfarande håller. Vi pratar årtionde av tingeltangelshopping kombinerat med vanlig marknad, allt i båt, och det funkar fortfarande. Och mitt i alltihop bor folk i sina stolphus med båten upphissad i båthuset och moppen parkerad på gångstigen. Tanterna som satt på verandorna kanske även satt där 25 år sen när jag med mina tefatsögon åkte förbi?

Hotellpoolen och hotellets båtshuttle till en posh nattmarknad med pariserhjul slog även det kungliga palatset med allt sitt guld och glitter. Barnen fick en sväng i hjulet, mammorna fick sin shopping och fotmassage och tillbaka på hotellet fick papporna sin Hangover II Light med öl i bubbelpoolen och tatuering på kinden med hjälp av världens mest användbara app.

Hej Asien, hejdå Asien. Det är i Bangkok det händer.

Monopol

'Vill du köpa Twin Tower, Emelie?' hör jag Martin säga när jag stiger innanför ytterdörren efter en dag på jobbet.

De tre sitter på golvet i vardagsrummet och spelar Monopol. Malaysiskt Monopol. Martin är hemma och kurerar sin hosta, nu med tillägget ryggont. Hostade loss sin gamla Vietnam-skada verkar det som. Gämmer och elände. Monopol med lite fastighetsaffärer borde hjälpa minst lika bra som hostmedicin och muskelsalva.

Vi fick monopolet som hejdå-och-minns-Malaysia-present av Martins kollega BK och det var en alldeles lysande ide på present. Alldeles genialisk faktiskt. Istället för att köpa Östermalmstorg och Södra Station, köper man Sipadan och Cameron Highlands. Same same but different.

Tänk att mina barn skulle göra Monopol-debut med malaysiska adresser! När jag själv gjorde min på min pappas gamla spel från 50-talet i farmor och farfars sommarstuga. Lite hisnande att tänka på en vanlig vardagstisdag.

Fast å andra sidan ligger Falsterbo längre från Stockholm än Penang från KL och tjejerna har i alla fall sett några av adresserna i spelet. För mig var det bara exotiska, abstrakta namn som det tog många, många år innan jag hade en bild av dem i huvudet.

Bilden med Martin och barnen på golvet runt Monopolspelet sitter somklistrad i skallen.

Vattenlekplats

Vi provade den nya lekplatsen med vattenlek ute på Straits Quay i torsdags. Ligger precis bredvid Tesco, nästan vid havet och det är där jag plågar mig på boot camp varje onsdagmorgon.

Vi var där med Emelies klasskompis Zoe. Oj, vad vi försökt få till lekträffar hennes mamma och jag. Sen årsskiftet. Nån sjuk där, vi bortresta både här och där, de bortresta, simlektioner, tysklektioner och allt mellan himmel och jord har kommit emellan.

Så när Marisa och jag stod parkerade mitt emot varandra vid pick up på skolan i onsdags med varsin bil full med barn, folkvimmel och bilkaos och lyckades få till en lekträff, ja då glömde jag helt att det blev precis då Emelie har simlektion.

Simlektionen fick ställas in. Mr Lee muttrade inte änns. Han har lärt känna sin Emelie så han vet att det är en ynnest att hon dyker upp, hoppar i poolen och vevar på utan knyst och klagan när han kör träning.

Vi hade med cyklar. Filippas nypumpad framdäck visade sig vara punka, men hon klagade inte utan cyklade bara på. Senare föll kedjan av, inte bara en gång utan tre men hon var lika nöjd för det och sprang runt eller turades om med Emelies.

Lilla söta klänningsälskande Zoe var där motvilligt iklädd shorts, med sin rosa cykel egenhändigt dekorerad med rosa och silvriga pompoms längst ut på de rosa handtagen. Matchande rosa hjälm. Mycket piffigt, jag önskar att jag hade kommit ihåg kameran.

Det hade inte bara blivit fina bilder på Penangs stiligaste hoj, det hade också blivit fina kvällsbilder med barnen som cyklade igenom vattenlekens olika vattenspridare. Jagande varandra, mest tre tjejer efter Zoes storbrorsa. Dyblöta i sina kläder. Äkta malaysisk stil. Inga badkläder här. Man blir blöt i det man har på sig och byter sen om.

Marisa och jag satt bredvid och snackade om ditt och datt och sen blev det middag på ena tysken vid marinan. Pappa Martin var hemma och kurerade envisaste hostan och Zoes pappa kom när middagen var över och klar och barnen var i fullgång igen med att cykla omkring.

Till slut fick vi hem dem. Endast mot löfte att göra om det igen. Vi har sex ynka veckor på oss att få till det. Mammorna måste lyckas bättre än innan i år.

Och, en del av mig ser väldigt mycket fram emot att få leva ett ringa-på-dörren liv. Playdejts i all ära, men fixa lekande själv har sina fördelar även om det inte slutar med weissbier på Straits Quay.

Emelie & Nina

Filippa har äntligen vågat fråga Mihika om de kan leka efter skolan, en play date. Mihika började i klassen efter nyår, så jag har inte hennes mammas nummer men samma dag som Filippa fick frågat sprang vi på varandra vid pick up. Idag blev dejten av, hemma hos Mihika. Två glada tjejer gick tätt ihop in i huset efter Mihikas mamma.

Jag och Emelie fick en eftermiddag bara hon och jag. En glad tjej till. Vi tog sushilunch på Gurney Plaza. Fin-stället, och halva skolan var där också. Andra halvan var på SushiKing där vi annars brukar onsdagsluncha. Vi satt nära, nära, åt så magen stod i kors, pratade om ditt och datt och hade väldans trevligt.

Sen utförde vi ärenden i rasande fart. Nya flip-flop, de gamla utslitna gick direkt i närmsta soptunna. Nya skolskor för gympa. De gamla har varit för små länge och nu går det bara inte längre. Sex veckor kvar innan terminsslut. Typiskt. Även jag behövde nya gympadojor, sulan föll av på förra boot camp-träningen och även om hål på tån luftar skönt, så får man fatta när skon är slut. Pennor, böcker och filmer fick vi också till, sen blev det window art på fjärde våningen och matköp i källaren.

Klockan närmade sig att hämta Filippa för simlektion. Jag manade på Emelie och vi swischade igenom Coldstorage. Hjälptes åt att samla ihop varorna. Effektiva och väldigt snabba. Hopp in i bilen och fem minuter innan bestämt tid för hämtning swischar vi in framför Mihikas hus.

Ner kommer tjejerna, vi tackar så mycket, småsnackar och in med Filippa i bilen. Mihikas mamma tyckte vi var tidiga, men jag sa nåt om att trafiken flöt bättre än väntat, tittade på klockan och tänkte vi hinner i tid till simningen utan stress. Ut på Jalan Utama igen och mot Gurney Beach. Precis när vi svänger in på Gurney Beach tittar jag på bilklockan och ser till min stora förvåning att vi är en timme tidiga.

Jag snuvade tjejerna på en hel timmes lektid! Oj, aj, illa. Inte konstigt Mihikas mamma tyckte vi var tidiga! Filippa tröstade med att de ändå precis skulle byta lek, så det var inte så farligt. Jag skämdes värre och det blev en ice blended på Coffee Bean. Vi inviger ändå varje lov med en ice blended och nu har vi ledigt i dagarna två. Mid-term

Laos

Så kom vi äntligen iväg till Laos. Det blev en kortvariant, ett smakprov som smakade åh så gott. Mera. Airasia hade ställt in våra andra försök och Martins mycket envisa hosta höll på att sumpa denna resa också (fast vi hade åkt utan honom). Hostan fick helt enkelt följa med och lugnade sig som tur var efterhand.

Vi flög in via Bangkok till Luang Prabang i norr. En lugn, tyst sömnig stad med många gamla kolonialhus vid Mekong, proppfull med tempel och populär bland turister utan att vara turistig. Möjligtvis då oväntat dyr. Vi skippade turisterna och gick på lågsäsong.Vi gillar lågsäsong även om vädret kan bli fel. Nog regnade det, men inte så det förstörde några planer det minsta. Vi hade tur denna gång. Eller så är det så att vi inte bryr oss helt enkelt.

Redan första morgonen väcktes vi av gonggongen vid halvsex. Munkarna kom förbi precis utanför hotellet och fick sina allmoser av finklädda gamla damer som satt med risskålen utanför sina hus. Vi åkte både upp och nedför Mekong. Äntligen Mekong. Så vackert. Mjuka djungelbeklädda berg i bakgrunden, blommande knallröda träd, båttransporter och folk som fiskade längs stranden.

Uppåt såg vi grottor fyllda med Buddha-statyer, mest små, massor och kryllade runt oss. Vi satt själva i båten och blev behandlade som kungar. Nedåt åkte vi till det vackraste vattenfall vi sett, turkosfärgat och svalkande skönt. Vi var själva i båten även denna gång, en enklare mindre sak dock, så kungakänslan uteblev. Sista turen upp till fallet gick på lastbilsflak. Tjoho, för att inte åka kungligt. Vi levererade rissäckar till folk på vägen och vi och dem stirrade nyfiket på varandra och log brett. Vems dag som blev mest förgylld av de korta mötena är svårt att veta.

Ett oväntat björnzoo vid Koungsi vattenfall gjorde barnen glada. Björnar som folk fångat, befriats och som väntar på att kunna få flytta ut i det vilda igen. Om de lyckas bli vilda och det finns nån lugn vild plats kvar de kan få bo på.

Emellan båtturerna upptäckte vi den lilla staden per fot och per cykel. Vi cyklade också till ett torrt vattenfall, vandrade i djungeln, lunchade, badade med bildäcksringar i en damm och cyklade hem med punka. Du-dunk, du-dunk. Vi såg solnedgång och soluppgång. Drack dyra goda koppar kaffe, åt hemlagad ännu dyrare glass och bara njöt. Läste böcker och provade laoitisk mat. Suckade av välmående. Drömde och spånande på nya resor.

Självklart fick vi också sett en skvätt traditionell dans på en restaurang men, lilla fågeln som blev rädd för jätte-geckon och flög rakt in i takfläkten blev en mer minnesrik händelse än flickan i vackra kläder som snirklade sina händer till musik från nåt inhemskt musikinstrument.

Valdag och ledig dag

I söndags var det val i Malaysia. Går inte in på några detaljer här för jag har helt enkelt inte hängt med och när jag gjort några otappra försök, har det varit attans svårt att nosa upp information. Åsikter många. Skitsnack och rykten massor, men att få veta vad och hur, det har inte serverats rakt framför en precis. Valfusk, köpta röster och hela biddevippen kan jag allt om.

Vi kom med Langkawi-flyget vid fem och var förberedda på att möta lite mer trafikkaos än vanligt. Upplopp och annat vi blivit varnade för, fruktade vi inte alls men tjocka fast i bilkö kändes som given. Vem orkar upplopp i tropisk hetta?

Nix-pix, vägarna var tomma och vi bara gled hem. Alla satt hemma och valvakade? Måndagen blev oväntat ledig. Chief Minister Penang utlös helgdag i delstaten så sent som i lördags. Ett sista röstfiskande?

Vi blev frestade på att utöka Lipe med en dag till, men Mr Jones tyckte inte skolan skulle ha ledigt så vi tog oss hem enligt plan (minus bilkö). Gjorde inte barnen nåt, de var sugna på att visa upp sina nyflätade frisyrer som tog hela två timmar att göra, så Martin och jag fick en skoldag för oss själva.

Vi körde slut oss och till given träningsvärk på Bootcamps morgonpass ute på Straits Quay, vi packade upp resväskor med smutstvätt från Sverige och mest rena kläder från Lipe, vi tog lunch på China House och såg varandra djupt i ögonen och vi försökte uträtta ärenden på stan men alla småaffärer hade stängt fast de aldrig har det på andra helgdagar.

En regnig bra dag

Igår var det en mulen dag på Lipe. Mulet är bäst för solen är ändå så varm och obamhärtig. Mulet är också mysigt. Man får kura, läsa bok, dricka te och slappa, utan att frysa.

Martin dök. Där nere i det blå spelar vädret mindre roll. Regn märks inte. Det började lagom regna vid halvtolv-tiden. Vi andra var på den lilla stranden nedanför Serendipity, badade, ritade i sanden och gungade på slänggungan i trädet. Det blev rätt mysigt att bada när hela havet bubblade som champagne på ytan.

Vi hade bestämt lunchträff med Martin på dykcentret på Castaway och efter ett tag blir det kallt i regnet även på Lipe. Så vi tog havskajaken bort. Emelie paddlade dit, Filippa hem och jag i båda riktningarna.

Lite läbbigt var det allt att paddal med åskmuller i fjärran, så Filippa höll utkik efter blixtar. Men regnet gjorde havet platt och tomt på longtails så de var rätt snabbt nöjda med äventyret. Riktigt nöjda.

När vi kom fram till Castaway slängde vi oss i vattnet för att värma upp oss. Vi låg där och guppade och smakade på salt och sött vatten omvartannat tills de små magarna kurrade så de inte kunde koncentrera sig.

De hungriga magarna blev också rätt irriterade när de upptäckte att mamman bara hade med en sarrong i vattentätasäcken. Vem skulle få ha den? Och vem skulle få äta lunch i kalla badkläder? Filippa-skinn-och-ben drog längsta strået även om hon inte blev  mycket varmare för det. De fick hinka varmchoklad till sin gröna curry.

Martin och dykgänget var sena tillbaka, och vi tidiga på lunch så vi hann lägga ut ett tiotal meter från stranden innan de kom. Vi vände om, snackade om våra förmiddagar, sen paddlade vi tillbaka i nytt ösregn och Martin tog lunch innan sista dyket ute bland de rosa och röda korallerna.

Tvära kast

Det var bara ett par dagar sen jag stod på perrongen på Stockholms central och väntade på pendeln till Arlanda. Försenad så klart. Signalfel. SL håller sin standard, fast det var en trevlig överraskning att de utökat hela vägen till Uppsala. Kallt om öronen var det också. Och fötterna, fingrarna och skinnet stramade så jag inte vågade le i rädsla för att de torra läpparna skulle spricka.

Nu sitter jag på verandan till vår hydda på Koh Lipe. Den varma vinden sveper svalkande och snällt och jag är äntligen varm enda in i benmärgen. Bara ler. Tillbaka på Serendipity.

Vi kunde inte låta bli. Det är bara för mycket paradis. Så löjligt nära Penang. Varmt hav, vit sand, snorkling och godaste maten. Möjligtvis är longtailsen med sina odämpade motorer lite störande, men hade de inte kört i skytteltrafik runt ön så hade vi nog trott att vi dött och kommit till himmeln.

Man behöver bara en liten hydda, stilla hav och sin ipad. Tur vi slagit till på ett radhus där hemma i det kalla landet så vi får vår hydda och sjön ligger garanterat stilla på vintern, isstilla. Från flyghangar till fågelholk. Tvära kast.

Och hur hamnade jag i den här jäkla djungeln?

I Sverige småfryser man mest hela tiden - i Malaysia småsvettas man.
Här ser jag upp till folk - där är jag huvudet högre och tittar ut över dem
Alltid boka bord och nu också slot-tid på restaurang - kommer när man är hungrig, folk äter ändå fort och drar. Ingen skulle nånsin be dig gå, om du fick för dig att sitta kvar och ha extra trevligt.
Så skönt, folk håller tider - Vaddå tid?
Jädrans vad de älgar på när de är ute och går. Jag blir omsprungen. - Vaddå gå?
Ahh, sol och så vänder de sin bleka nuna mot solen med ett fånleende - Usch sol, tänker jag och vänder ryggen till. (Skuggan var för kall)

Och det värsta av allt, efter att inte änns varit en timme på svensk mark så är det som om jag aldrig varit borta. Hemma.

Jag sitter och väntar på flyget

Nyklippt, nyduschad, incheckad och en iste på Starbuck's på flygplatsen. Jag ska hem på snabbvisit i Sverige. Kroppen är skönt trött så jag kommer sova gott när det väl blir dags, ett i natt från Bangkok.

Det blev äntligen debut på Penang Boot Camp imorse. Martin och expatgubbarna på jobbet har kört ett bra tag och nu när de börjat med morgonpass så har jag ingen ursäkt längre. Det skulle vara att det är löjligt varmt och flodsvettigt att träna ute under gassande sol, men sånt går inte att gnälla över i tropikerna. Är det varmt jämt, så är det.

Benen är tunga och armarna darrar, det var skönt att efter tränat själv i snart tre år, stämma av sin standard. Inte fy skam, jag har lyckats driva på mig själv hyfsat men, att bli peppad och pushad har sina fördelar. Det är också rätt trevligt att småsnacka med medmotionärerna. Penang är litet, ansiktena bekanta. Vi känner folk! Hemma.

Jag ska till Stockholm och fixa hus, jobb och skola. De små detaljerna i livet. Att ha tak över huvudet och skola klart till barnen gör att vi kan turbonjuta våra sista månader. Jobb är bonus. Att klämma in en hemresa så här tätt in på flytten visade sig också ha sin fördel. Man portionerar ut hejdå-tårarna. Jag kom på det i taxin ner till flygplatsen. Tårarna bara rann bakom solglasögonen när jag satt där och tittade ut genom rutan. Vårt Penang.

Vi kommer alltid ha Penang.

Roti Bakar

Nu vet vi vad roti bakar är. Fick veta det den hårda vägen. Vi tog lunch på Banda Acehs flygplats, ett rätt avskalat ställe och det hade nog varit bättre att luncha på en hawker inne i stan.

Vilket fall som, vi hittade ett kafe med namnet Sydney Coffee, fick oss två latte och två varma schweiziska(!) choklad till barnen. Ätameny var kort, jag och Emelie tog varsin äggmacka, Filippa spagetti och Martin drog till med det enda indonesiska, roti bakar. Roti vet vi betyder bröd så nåt ätbart måste det vara...det var en hög med toast varvat med chokladsås, chokladströssel och riven ost.

Efterrätten räddad, barnen jublade och Martin såg trött ledsen ut. 'Åhh, det är som Fairy bread', sa tjejerna, sånt bröd australiensarna bjuder på på barnkalas. Toast med smör och strössel. Tillägg med chokladsås och ost var bara bonus. Jättegott! Martin tiggde äggmacka och spagetti.

Riven ost fick vi även på de friterade bananerna med chokladsås kvällen innan på vårt mysiga Casanemo. Det är tydligen nåt visst med riven ost i Indonesien.

I övrigt fick vi sett det beryktade Tsunami museet på hemvägen. Inga mardrömmar här, men å andra sidan var de mest intresserade av avdelningen för hur jordbävningar, tsunamis och vulkanutbrott går till. Ren geologi är det som gäller, bilder på katastrof, bråte och stök var bara tråkigt. Tur det, så de inte såg vad bråtet faktiskt var.

Som sommarlov

Vi är på Pulau Weh, en ö som ligger en timmes färd med flygbåt från Banda Aceh. Vi bara slappar i vår lilla bambuhydda uppe på skranten från den fina vita stranden full av snäckskal och korallbitar. Det är bara att stiga rakt ut i vattnet och snorkla, guppa på vågorna och träna simtag när man ändå flyter som en kork. Fast, mest turas vi om att ligga i hängmattan på balkongen till vår hydda och läsa böcker. I bästa evighetssommarlovsstil. De som inte har hängmattetjing ligger under myggnätet och spelar ipad, sitter på golvet och ritar sjöjunfruar eller leker med alla de snäckor vi hittat. Ibland får några krabbor i snäckskal följa med hem och ha race på balkongen. Ibland tar vi oss en promenad en bit bort på stranden, inte så långt som mamman vill, men så långt att vi kan ha några sprinttävlingar hem och få upp pulsen några slag över sommarlovslunken. Vi stannar.

Några dagar till. Även sommarlov tar slut.

Banda Aceh

Imorse packade vi snorkelväskan och den stora ryggan. Vid lunch tog vi taxi till flygplatsen, checkade in och fixade i oss mat innan vi gick på flyget för en halvannan timmes resa till Banda Aceh.

Rakt över det stora blå havet till Sumatras nordligaste spets flög vi i ett tjusigt propellerplan. Fin sikt ner på de vittoppad vågorna och under inflygningen såg vi vilket platt delta den lilla staden ligger i. Hur enkelt en stor tsunamivåg kunde svepa till staden.

Tsunamin är den stora turistattraktionen i denna sömniga, rätt fula stad. Vi tog oss till vårt ocharmiga hotell, dumpade väskorna och gav oss ut för att ta reda på hur vi skulle kunna få se lite katastrof-turism. Turistkontoret nästa.

Men, det var söndagsstängt så en driftig tuk-tukförare fick ett lättfångat byte. Inte ett ord engelska kunde han och vår bahasa tar oss inte så långt, men vi var snabbt överens. Åka Banda Acehs variant på tuk-tuk kan inte vara fel, det hade ingen av oss provat. Det är som en tvåsitsig sidovagn utan benskydd men med sufflett. Den fick vi i för sig fälla ned, så långa mannen kunde få plats. Långa mannen som alla vill fotas med.

Eftersom vi inte hade någon aning om vad vi sagt ja till, var det bara att luta sig tillbaka, lita på gubben, spana på allt som susade förbi, vinka till folket och hoppas att han tog oss till nåt sevärt.

Surprise sight seeing med fåordig guidning på bahasa visade sig vara succe. Vi fick se båtarna långt upp på land, nåt kinesiskt tempel där vi blev inbjudna till morgondagens lejondans på bakgården, mosken som vi inte fick gå in i, titta på papporna och sönerna som metade vi hamninloppet, mingla med kvällsbadarna vid stranden, ta några grillade majskolvar vi lekplatsen med både fiskedamm, bollhav och minitåg, se fiskehamnen och bara åka runt bland husen och dofterna.

Det fruktade tsunamimuseet kom vi dock aldrig till. Tur det, för det ger bevisligen barn mardrömmar. Vi vuxna var bra nyfikna. Vilket fall som, vi bara swichade förbi. Det var nog också söndagsstängt.